Jag ringde Anna när jag var i stan och hon var på dåligt humör. Jag pallar helt ärligt inte med att ens försöka prata med henne då. Jag erbjöd henne skjuts hem med mig, men hon var kort tillbaka. När jag kom hem blev mamma jättebesviken för att Anna inte kom hem med mig. Hon förväntar sig kaos så till den grad att hon skapar kaos. När Anna väl kom hem blev det bara fel. Jag känner mig inte delaktig i saker som de pratar om för det är ingen som berättar något för mig. Främst då Anna. Plus att jag är sjukt långsint och inte kan låtsas om att ingenting har hänt och fortsätta vara glad och fira. Det funkar inte så.
Hon ringde en gång för att prata med mig, och jag blev glad, men efter inte alls lång stund verkade hon helt frånvarande. Hon berättade ingenting om sig själv och det blev tyst i långa stunder. Jag kan inte ens fråga henne om något annat än om det är bra med henne, för jag vet inget om det. Det känns inte då som att hon på riktigt är engagerad i att "lära känna" mig. Och då pallar inte jag heller anstränga mig, eftersom jag bara riskerar att få skit.
Ibland så förvånar jag mig själv. Eller snarare mitt humör förvånar mig. Jag har aldrig uppfattat mig själv som en sur person, men på senaste har jag verkligen surnat till. vet inte om det är för att jag nu visar mina känslor mer eller om jag helt enkelt bara tröttnat på människor.
