Dagens undran 10: Nationalitet och humor

Jag var och såg Monty Pythons Spamalot i måndags, trots att jag tidigare inte förstått vitsen i deras humor. Mina kompisar slog vad om vem som skulle vara den som gick ut från teater utan att ha fattat ett endaste skämt, det var ingen tvekan om att det satsades mest pengar på mig. Men till allas förvåning så skrattade jag faktiskt ett flertal gånger. Dock var jag (nästan) lika många gånger totalt förvirrad, för det verkar som om det som är roligt med Monty Python är det totalt galna, det överdrivna och helt absurda. När de drar ut på en poäng så långt att det bara går att skratta, de drar den till oväntade nivåer, nivåer som bara wicked minds kan komma på. Och det är i det momentet som det inte går att göra annat än att skratta.
För er som inte är insatta i Spamalot, så är det baserat på Monty Pythons tidigare verk; Tv serier, filmer och sketcher, och handlar om när Kung Arthur samlade Riddarna vid de runda bordet för att hitta den Heliga Gralen. I musikal-version. De drar varenda dåliga skämt som du kan tänka dig -men tar det till oväntade absurda nivåer som när Riddarna rekryterats, så bestämmer de sig för att åka till Camelot, en typ av riddar-Las Vegas för att roa sig innan de tar över världen, använder sig av mycket fysisk humor- inlednings scenen går ut på en dans där dansarna slår fiskar på varandra- och mycket spel på fördomar och stereotyper- Kung Arthur ska invadera en fransk borg, men får bara förolämpningar och en ko katapulterad på sig. Det är simpelt, absurt och det går inte att göra något annat än att skratta. Men mellan detta ligger även en djupare politisk satir, som att till exempel en av riddarna är bög och gifter sig med en prins i slutet med repliken "Imagine that in three hundred years this will still be controversial". Och jag tror att denna blandning av högt och lågt är typiskt brittisk. Det som verkar vara så simpelt och basalt vid första anblick blir väldigt sofistikerat om man ser det där som ligger emellan. Men detta gör det även väldigt elitistisk- och kanske ännu ber Brittisk för den skull-, för om man inte är insatt i historien och politiken så har man ju ingen aning alls varför Dennis utläggning om monarkins brist på legitimitet är så fantastiskt fyndig, mer än att han pratar ganska roligt och käftar emot Kung Arthur som ju inte riktigt verkar ha den naturliga auktoriteten som kommer med ämbetet, utan snarare är en ganska barnslig och naiv figur. Fast även humorn i den makt-relationen är väl kanske typiskt brittisk.
Men denna sofistikerade humor döljs bakom låg humor, och det är kanske denna kontrast som uppfattas som så fantastiskt rolig. De driver med det låga för att få fram det höga, och det är det som är typiskt brittiskt. Men samtidigt driver de med det som är typiskt brittiskt, för om inte det låga ansågs lågt skulle inte det vara roligt att dölja det höga bakom det.

Jag menar nu inte att Svensk humor är mindre sofistikerad, men jag menar att den framhävs på ett annat sätt. Jag är inte så insatt i buskis humor, men det känns som om de mest spelar på tabun, vilket ju kan anses vara typiskt svenskt. Och detta på ungefär samma sätt som Monty Python driver med det Brittiska, så driver de med det som är svårt att röra som Svensk. De driver med den svenskhet som vi vill bli kvitt, det som vi inte vill vara, och därför när det dras till sin extrem sitter vi där och skrattar, och tänker att det är ju tur att vi inte är så låga åtminstone. Humor, har jag hört, handlar om att överraska, säga det kontroversiella, chocka. Men jag tror även att det måste finnas en igenkänningsfaktor, man måste förstå varför det är kontroversiellt, varför det borde chocka. Och även om jag bott här i snart fyra år, och plockat upp rätt mycket av kulturen och språket, så har jag bara börjat förstå det roliga med Monty Python. Och då måste jag ju säga att det fortfarande mest var de politiska skämten som jag förstod, medan den skrik skrattande snubben bakom mig (jag hoppade seriöst högt varje gång han skrattade, vilket var ofta) skrattade mest åt de absurda svängningarna. Fast, om vi ska vara helt ärliga så förstår jag ju inte riktigt vitsen med buskishumor heller, så kanske handlar det mer om preferenser än nationalitet.

Dagens undran 9: det här med namnbyte

Jag vet att jag nämnt det tidigare, möjligtvis just då det gick igenom, men jag tycker att det är värt att nämnas igen.

Jag har fått väldigt olika reaktioner till namnbytet i England och Sverige.

I England har de som är bekanta, men inte nära vänner med mig och alltså inte har någon aning om mitt privatliv, trott att jag gift mig, en föreställning som inte kan vara längre ifrån sanningen! Men det är ju förståeligt, eftersom giftermål är den vanligaste anledningen till namnbyte.

Och det är här mina vänners i olika länders olika reaktioner kommer in. I Sverige så har reaktionerna mestadels varit positiva och förstående, medan i England lite mer skeptiska.

En av de vanligaste frågorna jag får är vad min pappa säger eller tycker om det, och jag kan inte sluta förmå mig att förundras över denna fråga. Speciellt i sammanhanget där folk tror att jag gift mig. Det är som om, om jag hade bestämt mig för att gifta mig och därmed ge upp mitt 'flicknamn' så ställs inga frågor, eller visas ingen skepsis. Men om jag istället bestämt mig för att göra det för min egen skull, av egna intressen så bemöts mitt val med skepsis. Det är som om då är det okej att ifrågasätta mitt val att byta namn, men inte om jag bestämt mig för att gifta mig. Visst är det så att det hypotetiska giftermålet även skulle vara i mitt intresse, men namnbytet kommer inte som ett brev på posten längre i dagens moderna samhälle. Dubbelnamn, nya namn bildade av kombinationer av de gamla eller separata namn med kombinerade namn för potentiella barn är några av de lösningar som jag hört talas om för att få med bådas familjer när man bildar en ny familj.

Och visst att jag byter bort vad som kan ses vara min pappas familjenamn, men han är ju fortfarande min pappa, jag är fortfarande hans dotter. Och inte minst så är jag ju fortfarande min mammas dotter, för hon har ju onekligen gett mig mitt efternamn precis lika mycket som min pappa. Min poäng är att vi är ju en familj vad vi än heter.

Det är som om de som är skeptiska anser att jag sviker min familj och min bakgrund genom att ge upp det som knyter mig samman med min familj, men att samma 'svek' är helt acceptabelt om jag istället tar en partners efternamn. Nu har jag ju snarare tagit ett gammalt familjenamn, så egentligen är jag mer trogen till min bakgrund än om jag skulle ha gift mig.

Kanske är det en kulturell skillnad, och det kan förklara de olika reaktionerna från svenska och engelska vänner. Sverige är helt enkelt mer modernt och tolerant för flexibla familjer, medan Engelska vännerna är uppväxta i ett mer traditionellt samhälle där kärnfamiljen fortfarande är stark, och inte minst där vikten av namn för framgång är mycket mer institutionaliserad än den är i Sverige. Men jag vet inte, och jag kan inte komma underfund med varför faktumet att jag inte är gift men bytt namn ger upphov till sådan skepsis.

Dagens insikt 7

Jag saknar Sverige.

Men det är inte det samma gamla vanliga att jag saknar alla de underbara människor nu, för jag saknar er ju hela tiden. Skillnaden nu är att jag vet att jag kommer hem snart. Det gör att det blir en positiv saknad. Det blir mer av en längtan än en saknad.

Under de jobbigare perioderna, speciellt hösten och vintern, så är det mer av en avsaknad-saknad. Det är som att jag saknar er för att jag inte har er här för att ge mig den kärlek som jag, och alla tror jag, behöver. Kärleken från de som man känner bäst. De som man utvecklats med. De som bara är. Men för att avsaknaden-saknaden gör så ont, förtränger jag den. Förtränger Sverige.

Jag vet jag satt mig själv i den här djävulska situationen där jag är nu. Där jag är i ett annat land än de jag älskar mest i världen. Och jag vet också att min längtan efter er hindrar mig från att älska situationen som jag befinner mig i. Känslomässigt alltså. Akademiskt älskar jag där jag är, och skulle inte byta det mot något i världen: jag har ju för bövelen just kommit hem från en konferens i Oxford! Men känslomässigt kommer jag nog alltid rymma tillbaka till er där hemma. Det är som om uppdelningen och förvirringen som tvåspråkigheten orsakar inte bara håller sig till språket, utan sprider sig till känslolivet också. Känslomässigt är jag hemma. Jag är svensk. Akademiskt/karriärsmässigt är jag i England.