Verkligheten

Det här med verkligheten är ett lustigt begrepp.

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att känna att det liv jag lever här i Southampton inte riktigt är på riktigt. Snart så vaknar jag ur drömmen och befinner mig hemma i Stockholm. Ofta har det med språket att göra, jag hör mig själv prata engelska och det känns så himla långt ifrån något som ens skulle kunna vara min verklighet. Men engelskan är, och har varit i tre år, min verklighet. Så jag borde kanske ha vant mig. Men av någon lustig anledning så känns hela den här englandsgrejen inte riktigt på riktigt.

Det händer i sociala situationer också,som typ boxningen. Jag ser mig själv göra saker, ta del av saker och vara med folk, och det känns som om det är någon annan som gör det. Eller att det bara är på låtsas.

Ibland kan frånvaron från verkligheten ta andra uttryck, som tillexempel att jag vägrar inse saker i min omgivning. Eller det motsatta när jag får för mig att saker är på ett visst sätt och då ser världen ur den synvinkeln, för att ofta senare inse att jag hade fel. Sverige har självklart en stor roll i detta, jag lever fortfarande ett halvt, eller kanske tredjedels liv där. Så det gör att min verklighet inte bara är här, utan även där. Kanske inte så himla komplext när man bara säger det såhär, men att leva det är en helt annan grej!

hur som helst kommer jag ju hem på lördag!

Akademi del 1

Ja, det går ju inte direkt undan här med uppdateringarna och utvärderingen av Sheffield. Men här kommer den knepiga delen, akademi.

Jag har nog alltid varit en högpresternande plugghäst som är nyfiken på att veta mer om saker och ting, gå till grunden med ett problem och verkligen förstå något. Det var det som gjorde att jag valde att plugga politik och filosofi, jag hade erfarenhet av politiken genom ungdomsrådet, men ville veta mer. Ville förstå det bättre och lära mig vad saker och ting betydde. Se det ur ett annat perspektiv, få distans till verkligheten.

Så kom jag då till Sheffield den 11 september, utan att ha pluggat på över ett och ett halvt år och slängdes in i politisk analys, etik och politisk filosofi. Jag tror att jag blev lite överväldigad. För jag som inte direkt har svårt att ta till orda var knäpptyst i seminarier under de första månaderna, jag trodde att jag inte förstod vad de andra sa och att andra inte skulle förstå mig. Och så kom ju uppsatserna, första uppsatsen som jag skrev hade jag förberett mig ordentligt och börjat läsa tidigt, men ändå så satt jag där 12 timmar innan deadline och hade inte mycket skrivet och visste inte vad jag skulle skriva. Kanske berodde det på att jag hade valt att jämföra två helt olika filosofer, och som vanligt alltså gjort det svårare än nödvändigt för mig. Det var mitt första möte med min växande prestations ångest.

Jag gjorde ändå relativt bra ifrån mig i ettan, för jag jobbade hårt och var nog den enda som gjorde det trots att ettans betyg inte räknas. Den underligaste uppgiften och som vi fick bäst betyg på var när vi gjorde en presentation om tjetjenien konflikten i ryssland. Men jag tror att mitt hårda arbete i mångt och mycket har lönat sig, för jag har koll på saker och ting, och kan även nu knyta an till saker som skedde då i ettan. Men i övrigt så var ettan lite av ett akademiskt vakuum, jag hade inte riktigt koll på vad jag var intresserad av eller hur jag skulle knyta an det jag var intresserad av till det jag lärde mig. Kanske är det alltid så i grundkurser, att det är så generellt att det är svårt att få fokus. Men nyhetens behag och introduktionen till en helt ny värld gjorde ändå att jag uppehöll ett intresse för det hela. Jag minns fortfarande alla uppsatser jag skrev i ettan, det var British politics om EU, political analysis om democracy, comparative poltics om frankrike och ryssland, det var Matters of life and death om döden och abort, det var philosophy of religion om cosmological objection, det var human rights om just war och kvinlig könsstympning och det var globalisation of poltics om kalla kriget. Banne mig vad produktivt det var! Och här sitter jag och panikar över en uppsats!

Istället för sömn (en rip-off och kommentar till Isabelle)

Jag borde egentligen sova, för jag har satt alarmet på klockan 07.30 imorgon och min kropp har hela dagen skrikit efter sömn. Men som så många andra gånger så när jag väl ligger i sängen bestämmer sig min hjärna för att producera.(klockan är alltså halv tre, och jag är förkyld, detta kanske inte blir den mest samanhängande kommentaren, so please be gentle och ha förståelse)

Denna gång min hjärna går på högvarv är det tankar angående vad som verkar ha blivit en dikotomi mellan den duktiga flickan/kvinnan och det slarviga geniet. Det börjar hos Isabelle, som verkar vilja komma till sans med sin förvirring, och hittar en förklaring i det manliga geniets 'charmiga' 'legitimt grava förvirring'. Den är tillåten, omgivningen accepterar denna typ av förvirring, även om det kanske, precis som Isabel tar upp ibland är otroligt medvetet och genomtänkt. Isabelle ser orsaken till detta att det är ganska charmigt, men jag vet inte om jag håller med. Efter att ha bott med två, möjligtvis tre, av dessa manliga slarviga genier tror jag snarare att det är uppgivenhet som gör att vi accepterar. Vi förstår, och accepterar, att det helt enkelt inte finns så mycket att göra åt förvirringen eller latheten, utan gör det bara. Jag tyckte inte att det var ett dugg charmigt att de lämnade köket som en krigszon efter att de hade lagat mat, och om inte jag var där och städade upp det skulle det inte bli diskat eller städat någonsin.
Men här kommer genuset in, och Isabels uppror, acceptansen kan ses som en typisk kvinnlig 'egenskap', och detta sätts inom '' för att det antagligen är mer en produkt av kultur och uppfostran än en egenskap i personlig bemärkelse, eftersom, precis som diskussionen har kommit till genom Julia och Isobel, det oftast är en kvinna som 'har egenskapen' sopa upp spillrorna efter geniet. Se till att geniets verklighet fungerar, och i mitt fall se till att ingen av oss blev matförgiftad. Isabel vill sluta skämmas för att vara slarvig, för det är det hon får göra som kvinna, medans mannens slarvighet ses som ett tecken på att vi har ett geni att göra med.
Men, precis som Julia och Isobel kommenterar så är det kanske inte rätt väg att gå. Det finns kanske något att hämta i att torka upp efter sig, ta ansvar för sina handlingar, och ge tillbaka till dem som ger dig något. Det finns mycket att få genom att visa empati. Visst att det krävs att man ger lite, att man tänker lite på andra och gör det där jobbiga som att ta ansvar. Men det är inte denna förebild vi ska sträva efter, varför sträva efter att vara en arrogant intollerant egoist? Sure att du kanske lyckas konentrera dig på dina intellektuella kvaliteer och därmed utveckla dem, men seriöst, vad har du vunnit? Brist på social kompetens? Brist på respekt och hyfs?
Isobel nämner att det under denna hyllning av det slarviga geniet ligger en extremindividualism, och det är inte en lång koppling till Elins senaste inlägg om att vi kanske har ett ansvar att ta hand om varandra.
Jag håller med i detta, och jag har starka issues med individualismen som har övertagit vår kultur. Det som jag också blir otroligt frustrerad över är att det är den som tänker på andra som måste ändra på sig. Detta var definitivt starkt påtagligt då jag bodde med de två/tre genierna, det var jag som ville ha ordning och städat i huset som var den som skulle ändra på mig, jag projicerade mitt sätt att leva på dem och det var jag som skulle slappna av lite. Det är hur tydligt som helst att detta är en feministisk fråga, det 'manliga' draget- individualismen och allt som kommer med det, är det som prioriteras och värderas, medans det 'kvinnliga' draget- empatin är det som man vill komma ifrån. Detta om det manliga och kvinnliga skriver Julia och Isobel väldigt bra om. Och för att ännu en gång knyta an till Elin, om vi anser att det är mannens individualistiska drag vi ska leva upp till, så är det ju förbannat synd om alla kvinnor som blir uppfostrade till att inte vara slarviga, för då måste de hela tiden motarbeta antingen det de blir uppfostrade till och bete sig enligt det manliga idealet, eller att acceptera sin uppfostran och därmed acceptera underkastelse. Hur vi än väljer så förlorar kvinnan, och hon görs i båda situationerna till någon typ av offer.* Men detta är inte rätt väg att gå, utan det är snarare, som Julia och Isobel argumenterar, bättre att lägga värde i empatin och respekten för din omgivning.

Men det är inte bara en fråga om manligt och kvinnligt när det kommer till om vi diskar eller inte utan det hanldar om att det ännu en gång är den 'manliga' kvaliten som blir mallen. Precis som Elin påpekar så har vi kanske tappat bort empatin i vårt individfixerade samhälle, och detta kan ses som roten till många av de problem som vi har i samhället idag. Mina två akademiska förebilder Colin Hay och Gerry Stoker har ju gjort precis denna anlys av dagens politiska klimat med mer enfråge engagemang, marketisering av politiken och lågt deltagande i den formella politiken. Elin frågar vilket ansvar vi har för varandra, om vi har något, jag vill fråga vad vi har för ansvar för det vi har gemensamt. Som vår demokrati eller vår miljö. Det skriks efter kollektiva lösningar, internationella övergripande förslag och fördrag, men inget av detta kommer att ske så länge vi tänker på varandra bara som individer som inte behöver ta något ansvar. Vi måste lägga värde i det kollektiva, vi måste börja bry oss om varandra och det vi har tillsammans för att vår samlevnad ska fungera. Ett samhälle är inte ett samhälle utan de kollektiva elementen av det, och dessa kan var förtryckande, så som patriarkin, men även skapa en gemenskap och kollektiv identitiet som jag tror att vi alla behöver någon gång. Men varför individualismen har fått ett sådant genomslag är för rädlsan för det kollektivas makt, vi vill behålla vårt självbestämmande och vår frihet, vi vill kanske vara det slarviga geniet, för då är vi ändå individer. Men jag tror att vi måste komma över vråldjupet mellan individualism och kollektivism, det går att vara individualistisk kollektivist. Även om det låter som en contradiction in terms, så tror jag att det går, det handlar bara om att se att det är olika nivåer av existens. Vi har en del som är kollektiv där vi identifierar med andra och en annan del där vi står själva och bryter oss loss från likriktningen. De två krafterna arbetar tillsammans men mot varandra. Och jag tror att vi ständigt måste jobba på att hitta balansen.


*Och självklart kan vi här ta en diskussion om kön och genus, där de kvinnliga egenskaperna inte alltid finns hos en biologisk kvinna, och vise versa. Men, könsrollerna har en biologisk grund, inte i att de kommer från biologin álá grottmänniskor, utan att om man är en biologisk kvinna får man vissa förväntningar på sig från samhället, och uppforstras till att bete sig på ett visst sätt, så att föreställningarna får en viss resonans. Men eftersom det är en föreställning, eller social konstruktion, så kan varje individ göra motsatt förväntningarna.

Kärlek del 1

Äntligen kommer nästa del i följetongen om mitt liv i Sheffield. Tanken var ju att detta skulle skrivas under sommaren när Sheffield fortfarande var färskt i minnet och inte hade påverkats av de nya intrycken i Southampton. Men det blev inte så, sommaren var lång men gick fort, och inget blev ju egentligen skrivet. Jag undrar egentligen vad vitsen av detta är, jag har ju bloggat kontinuerligt, så det blir ju bara en repris av det hela. Men det kanske behövs, som ett avslut på tiden i Sheffield. Kanske som ett avslut på detta narcissistiska känslodravel.
Hur som helst har vi nu kommit till den första delen i Emilou och Kärleken. Det är nog denna del som är mest intressant eftersom denna del inkluderar dels det längsta 'förhållandet' och dels det med starkast känslor.
Vi börjar från början. De internationella vännerna som jag lärde känna på hösten blev inte bara mina vänner, utan en av dem, den 28årige tysken, blev även något av en pojkvän. Till en början var jag, eller min hjärna, emot det, han var gammal, inte så snygg och Tysk för fan! Men tidns nog vände dessa känslor och jag erkände för mig själv att jag nog kände något för denna man. Redan här bör väl varningsklockor ringa eftersom det var en övertalningsprocess att få mig att gilla honom, men kanske ligger det mer hos mig och min självbild (typ jag måste övertala mig själv om att denna person verkligen vill ha mig för att kunna acceptera eller våga känna något för den) eftersom det var precis samma sak med Herr M. Men, när jag väl hade övertalat mig själv om detta, eller nära slutet på den processen så har jag och tysken ett snack där han säger att det inte kan bli något riktigt på grund av vår åldersskillnad och att han bara skulle vara i Sheffield ett år. Så vi har ett 'öppet' förhållande, men det gällde ju bara i terorin, ingen av oss var egentligen ute och hånglade med andra människor, inte då i alla fall. Vi betedde oss som ett par under hösten, gick på promenader i regnet, drack vin och kollade på film, och det är väl det närmsta jag kommit ett förhållande på många år.
Under våren blev det dock annorlunda, för samtidigt som jag började bryta mig loss från höstvännerna så blev det att jag bröt mig loss från tysken, för han var ju del av den kretsen. Jag såg inget problem i det hela eftersom vi hade ett öppet förhållande utan förpliktelser. Just detta var vi uppenbarligen inte överrens om. Jag hade när vi hade det snacket stängt av alla mina känslor, inte tillåtit mig att känna mer än något tillfälligt, inte låtit mig fästas vid honom. Om min irritation över praktiskt taget allt han gjorde kom från denna ovilja att fästa mig vid honom eller om min ovilja att fästa mig vid honom kom från irritationsmomenten är en hönan eller ägget situation som jag låter hänga i luften. Antagligen bidrog de till varandra. Så när jag kände behovet av att bryta mig loss såg jag inga problem med det, men det gjorde han. Han ville träffas, han ville ha kärlek. Till saken hör att jag hade ofantligt mycket att göra i skolan också och därför hade begränsat med tid att ses, så jag var tvungen att prioritera, och han kom efter boxningen och mina nya vänner. Detta var Tysken inte riktigt med på, han hade under tiden utvecklat känslor för mig och då när jag kallblodigt började skärma av och göra andra prioriteringar blev han svartsjuk. Denna svartsjuka ledde honom till att göra helt irrationella saker som var menade att visa hans starka känslor för mig, antar jag, och som i ett annat sammanhang kanske skulle kunna tolkas så, men för mig då såg jag det bara som enorm irritaiton och nästan stalker aktigt. Så jag tog naturligtvis mer avstånd ju mer känslor han visade. Kulmen nåddes när han konfronterade mig i biblioteket, jag vad benhård mot honom och han sedan stötte på Abi och började störtgråta.
Det är lustigt, denna sida av mig, den strikt rationella som prioriterar och inte känner utan handlar kommer bara fram i vissa stunder. Då jag är pressad på något sätt, ofta känslomässigt. Jag har gått för långt i kompromisser med mig själv och kan helt enkelt inte komma ur det på ett snyggt sätt, så jag måste skära radikalt. När jag pratade om denna situation med min syster Anna så utbrast hon att hon inte skulle vilja bli kär i mig. Men det hon inte förstod var att jag bara agerade utifrån det han hade lagt ned som premiss. Vi var bara tillfälliga, och om han kunde få säga det med sin tidsplan som grund, kunde väl jag få bryta upp tidigare om jag ville det. Jag såg det väldigt pragmatiskt, för det var så relationen var. Den skulle ta slut efter en viss tidspunkt, jag bara flyttade den lite närmre i tiden för att funka med mina premisser.
Under denna tid så hade jag ju också kärleken till boxningen som konkurrerade med eventuella relationer till män. Och med boxningen så kom flirtandet och boxarna. Det var och är ju ganska ovanligt att tjejer boxas, så jag väckte en del uppmärksamhet där i källaren, speciellt eftersom jag inte var rädd att sparras och var väldigt seriös i min träning. Så under våren gick jag på en hel del 'dejter' eller öl efter träningen som vi kallade dem. Och detta utvecklades ju ännu mer i tvåan. Men jag insåg då under våren att det fanns mycket mer där ute än den tyska 28åringen, och att jag inte ville ha det jag fick. För det jag fick var helt enkelt något som begränsade mig i mitt nuvarande liv, men bara var där tillfälligt. Jag var helt enkelt inte beredd att uppoffra att bygga relationer eller ha kul för något som jag visste inte skulle vara. Det var väldigt enkel, men hård logik, samma resonemang som med vännerna.
Kanske mycket tack vare det goda självförtroende och jävlar anamma som boxningen och boxningsflirtandet utvecklade så raggade jag upp golfaren där i april någon gång. Vi var på en klubb och gick förbi varandra och fick ögonkontakt ett antal gånger och började tillslut prata, och i slutet av kvällen bytte vi nummer. Vi smsade en del och bestämde tid för en dejt. Jag var skiträdd, men uppspelt när jag gav mig ut i regnet för att träffa honom. Han var fantastiskt rolig och vi hade verkligen samma typ av humor, vi drack oss jättefulla och bröt alla dejtingregler genom att både hångla offentligt och gå hem till mig på första dejten. Men han var fin, och vi träffades ett antal fler gånger. Golfaren var någon som jag verkligen kunde se mig själv tillsammans med. Men så kom sommaren och jag åkte hem till Sverige, jag var nära på att inte åka hem utan stanna i Sheffield över sommaren och söka ett jobb. Men den pragmatiska sidan hos mig ansåg att jag inte kunde göra det 'för' en kille. Så här i efterhand kan jag kanske se att det skulle kunnat vara lika mycket 'för' mina vänner och för att jag gillade Sheffield, men det var inte så många som stannade under den sommaren, och jag ville inte vara 'utlämnad' till att bara ha honom när det inte var så seriöst än. Och inte att förglömma så hade att stanna i Sheffield under sommaren varit att välja emot familjen och vännerna hemma i Sverige. Sommaren och de andra loven var liksom deras tid, den tid då jag kom hem och landade.
Jag vet inte vad denna kärlekshistoria har sagt om mig, kanske att jag går mer på hjärna än hjärta. Att jag är en hardcore egoist som sätter mig själv i första rummet och bara gör det som jag vet att jag i längden kommer att må bra av. Jag tar inga risker när det kommer till känslor. Och det är kanske sant. Men samtidigt bygger jag luftslott, jag skapar förväntnignar, jag drömmer och önskar att jag ska hitta rätt. Att det ska funka, inte bara personkemi, utan ju också tajming. Det har varit svårt att ha liv i England och Sverige när det kommer till romanser, för båda liven har varit någorlunda tillfälliga och jag har vetat att ett längre uppbrott ligger i den snara framtiden och då har jag helt enkelt inte kunnat se, eller det har inte kunnat bli, någon egentlig framtid. Och till viss mån tror jag att för att våga känna kärleken, eller kanske lita på kärleken, för jag var ju väldigt kär i Golfaren och kanske lite kär i Tysken, så måste man se en framtid där kärleken får plats och är på riktigt. Men när man lever två liv är tajmingen väldigt viktig.
Så vad har vi lärt oss? Kanske att min syster har rätt, bli fanemig inte kär i mig!

Uppdatering

Idag träffade jag de som går samma kurs som jag.
Först var jag lite hämmad, för vi träffades alla i ett rum, och ingen verkade vilja ta kontakt. I en sekund, minut eller vad man nu vill kalla den stunden som jag kände så, så panikade jag. Jag trodde ett tag att min MSc (jag har ikväll lärt mig att göra skilnad, och de tär en väsentlig skillnad mellan MA och MSc) skulle bli som den här första veckan. Den första veckan som också var som första året. Då jag bara hängde med de internationella, och visst, hade kul och fick häftiga utbyten, men jag visste att jag skulle vara där längre än dem, så jag behövde skapa ett liv där. På ett helt annat sätt än dem. Jag behövde leva för framtiden, inte bara för stunden.
Hur som helst övergick paniken i lugn då T, en ny T, också letade efter utgången i det som är min nya fakultet som mer liknar en labyrint (trots att det är en fyrkant) än en byggnad. Vi började prata och gick sedan för at fika. När vi gick in till cafét så mötte vi några som vi kännde igen från morgonmötet och fikade med alla dem. Det blev lite så där konstigt som när en grupp träffas, att alla pratar i mun på varandra eller inte pratar alls. Men det var okej, för det känndes som om vi fick igång en hel del diskussioner och snack ändå.
Mitt på dagen bjöds det på lunch från vår skola, vi satt på golvet, var ivägen (för dem som ville igenom dörren som vi typ blockerade) och kände av varandras nivåer och ställningstaganden.
De flesta av dem, förutom T, gör en vanlig vidareutbildning, vi gör en som leder till forskning. Och det märks nästan, jag har mitt ämne som jag bryr mig om, T har en väldigt teoretisk syn på saker, och ställer de komplicerade frågorna, de andra har ett intresse, men håller sig på en ganska grundläggande nivå. Men, det sagt, så är det ju bara olika typer av intressen, olika vägar att gå, olika frågor att ställa och olika stimulans.
Men kontentan är att jag trivs. Jag trivs otroligt bra. Folket jag träffat hittils synkar jag med på ett riktigt bra sätt, och det verkar som om vi är överrens om det (A höll med mig om det på puben ikväll). Vi är helt enkelt ett bra gäng som råkat sammanstråla under den första dagen.
Det bästa med att jag trivs är att jag är så bekväm. Som ikväll så stannade jag kvar efter att mina kompisar gått hem(!) och snackade med folk som råkade göra liknande kurser som jag. Jag är helt enkelt en re-fresher, jag återlivar första årets nyfikenhet och vänlighet till folk, men jag har en trygghet som jag saknade som fresher.
Som grädde på mostet så träffade jag idag en av mina gamla semnarieledare från Sheffield, som jag kom väldigt bra överrens med, och som också skrev en av mina rekomendationer.Hon hade också kommit till södern och ska undervisa typ alla av mina kompisar, och hon föreslog att vi skulle fika någon dag. Denna grädde gör att jag trivs ännu mer, för jag vet att inte bara så trivs jag med mina kursare som jag kommer att vara med i ett år framöver, utan jag trivs med personalen på fakulteten, som jag kommer vara med fyra år framöver!
Detta är säkerligen alldeles osammanhängande och bara deskriptivt, men det är så det blir när man har hängt med folk på en pub.

Lite bort-längtan

det är egenligen underlig att man, eller kanske jag, känner som mest bort-längtan när det är som bäst. Ikväll var vi på en klubb, en sådan där klubb som jag vanligtvis inte gillar, men som funkar om det känns rätt. Och ikväll kändes det rätt. Trots att det var med en del av de som känns lite obekväma, på det sättet att man inte är riktigt säker på om de fattar vad man menar eller om man själv fattar vad de menar. Men där på dansgolvet så spelade det ingen roll om vi fattade eller inte, vi bara dansade.
Men mitt i detta bra, så när jag nu kommer hem, hem till mitt nya rum, det med den stora garderoben och fönsterkarmen, så är det någonannanstans jag vill. Det är både hem till Sverige och till Sheffield, på samma gång. Så egentligen är det ju inte Hem, utan bort. Kanske är det för att jag vet att kvällen, som var riktigt bra, hade varit fantastisk med de som jag verkligen känner mycket för. Att om jag kan ha så kul med nya bekanta, tänk då hur bra det hade varit med mina käraste.
Jag saknar er. Jag saknar er massor, i varje ögonblick, hela tiden. Och som allra mest när jag har det fantastiskt.

Den stora flytten

Igår gick alltså flyttlasset till Southampton. Bilen räckte nästan till, fick överge ett par saker hos mormor. Men rummet är typ fullt nu ändå. Saknar lite förvaring så ännu så länge ligger alla mina skärp på golvet och alla smink och hårsaker ska vi inte ens börja att prata om...
Imorse var jag och käraste moster nere vid vattnet, det är inte riktigt havet eftersom Southampton ligger i en lång vik där en flod mynnar ut, men det var vatten. Jag trivs vid vatten, och jag kände direkt att jag verkligen kommer att gilla att bo här. Det kände jag i och för sig redan när jag google-street-viewade området som jag bor i, ett väldigt mysigt område med lummiga ekträd som skapar aller och lövhögar som man kan släpa fötterna igenom. Det kände jag också när vi körde in på området som jag bor på och såg de gamla tegelhusen omgivna av samma lummiga ekskog. Och inte minst kände jag det när jag klev in i mitt rum och upptäckte den breda fönsterbrädan och den stora garderoben. Jag visste då att jag gillade Southampton. Trots att madrassen är som att sova på konservburkar, bara ett av mina tre eluttag fungerar, jag behöver ladda på elmätaren med pengar och jag verkar ha blivit ihopföst med de internationella postgraduate studenterna. Allt det går att ha överseende med för att jag har min stora garderob, mitt fönsterbräde, skogen och havet.
Det här kommer att bli bra.

eller eh

det där första inlägget om vännerna, det kom ju innan det jag skrev tidigare. bara för att det sparades som datumet då jag började skriva det. försökte fippla med när det skulle publiceras, men det funkade ju inte. så, här är det , alla andra inlägg från första terminen kan man ju läsa här, och andra terminens bravader kan man ju läsa om här, men fubba inte i denna kronologiska historia, utan läs bara fram till juni!

11903?

Föresten undrar jag vad som skett med min counter där nere i högra hörnet. Den har hållit sig på något tusental under hela min bloggtid, men nu har den fått fnatt och gått upp till nästan 12000. Har jag blivit spammad? Eller har min bloggläsarkrets plötsligt, helt utan mitt vetande, utvidgats radikalt? Kanske har den bara fått fnatt.

Hösten och uppbrotten

De där utlovade utvärderande inläggen från min tid i Sheffield dröjer som kanske har märkts. Men de är på väg, jag lovar. Det första ligger redan som ett utkast som bara behöver skrivas klart.
Det är bara det att jag har så mycket-lite att göra. Alltså, mycket småsaker att göra. Som att hänga med folk, hjälpa syrran och pappa med grejer, röja ut mitt rum, få ordning på flytten osv. Alltså saker att göra innan jag åker tillbaka.
Hösten, eller september, betyder ju just det för mig, att åka tillbaka; uppbrott. För de flesta betyder september uppstart, nystart och återseende. Men allt det kommer ju en månad senare för mig, det kommer ju först i slutet av september eller början av oktober. Då kommer återseendet, uppstarten och nystarten. Men September betyder mest uppbrott från det jag har här hemma.
Det är ändå lite lustigt det här med uppbrott, för första gången jag åkte var det ett jäkla stohej det var avskedsfester, presenter och tårar. Massa fina ord och lyckönskningar, det låg spänning och förväntan i luften och det pirrade i magen och ända ut i tåspetsarna när jag tänkte på det jag hade framför mig. Jag var redo att åka, redo för utmaningen. Samtidigt kände jag ju självklart en viss sorgsenhet över att lämna familj, vänner och Sverige; de som var så fina och sa så fina ord om vad jag betydde för dem, men det finaste var nog tårarna. De som visade mer känslor än vad orden någonsin kunde uttrycka. Och som vi grät! Mamma sprang tårögd efter flygbussen som jag satt på och knackade på fönstret där jag satt med lika tåriga ögo. Detta trots att vi skulle ses bara en vecka senare när de kom över till England med en bil fullastad av den materiella delen av mitt liv. Det avskedet där måste ha betytt mycket mer än, 'Hej då, vi ses om en vecka!' Det måste ha varit ett farväl av minsting-dottern, och denna dotter flyttar längst första gången hon flyttar.
Men allteftersom har avskeden avtagit, blivit mindre spektakulära, mindre anmärkningsvärda och mindre dramatiska. Och inte minst mindre tårar! De har blivit som 'jahaja, hej då igen då, vi ses väl om ett tag' Där ett tag kanske låter som nästa vecka,men vi alla vet betyder typ tre månader. Mitt flackande fram och tillbaka har blivit vardag och något som vi vant oss vid.
Men denna höst betyder nog flytten något mer. Denna höst är flytten mer definitiv, mer permanent. Jag kommer inte komma hem lika mycket de kommande åren, och definitivt inte under så lång period under sommaren. Men det försvinner nästan lite i vardagen i att jag åker tillbaka.
Denna flytt är inte bara en annan typ av avsked heller, utan det är en annan typ av uppstart. Jag ska börja en ny utbildning på ett helt nytt ställe, så det blir egentligen inget återseende, bara nytt nytt nytt. Men också detta glömms bort i vardagen i att jag åker. Jag har inte riktigt känt samma spänning och förväntan som jag gjorde den 11 september 2006. Kanske är det för att jag typ vet vad som väntar, eller så är det bara för att jag är van att åka.
Jag blir alltid lite melankolisk om hösten för att när alla andra börjar på nytt och har sina återseenden avslutar jag och har bara uppbrottet framför mig. Det blir liksom ett tidigt uppbrott med alla som återser sina gamla klasskompisar eller jobbarkompisar. Ett uppbrott medans jag är här, som skapar ett vakuum. Vad ska jag göra medans? Innan det riktiga uppbrottet som leder till min uppstart?
Men jag undrar vad som gjort att avskeden inte känns lika mycket längre, inte är lika dramatiska eller tårfyllda. Kanske är det för att jag vet att jag har ett liv där borta, kanske är det för att jag vet att livet här i någon mån finns kvar.

Vänner del 1

Ettan, det var året som jag hade längtat efter och bävat inför så länge, och det var vännerna som jag var mest nervös över. Skulle jag trivas, ha lätt att få kompisar och känna mig trygg och säker?
Året började ju med att jag träffade alla de där masterstudenterna på international orientation week. Av någon anledning så drog jag mig alltid då till de äldre, de som inte var 18 och just flyttat hemifrån. Jag kände mig inte riktigt bekväm med de på min kurs, det var så stor skillnad på oss; de hade kommit till Univeristietet för att komma ifrån föräldrarnas övervakning och leva studentlivet, jag hade flyttat från Sverige och lämnat familj, vänner och trygghet bakom mig för att plugga. Jag ville lära mig, de ville supa. Så jag hängde med de som kommit längre i livet, men tyvärr innebar inte det alltid att vi ville samma saker, hade samma intressen eller värderingar. Och det främsta var kanske att de bara skulle vara där ett år och jag tre. Jag skulle etablera ett liv där, de var där tillfälligt. Det blev svårt att balansera, och jag skärmade av mig från de på min kurs genom att, man kan väl nästan säga, se ned på deras ungdom, samtidigt som att det var med dem som jag behövde komma överrens, knyta band och hänga för det var med dem som jag skulle spendera kommande tre år. Det var en väldigt jobbig konflikt där även om jag hade kul med masterstudenterna under hösten började inse att det inte funkade, samtidigt som jag inte direkt hade något alternativ.
Så i viss mån besannades alla mina största farhågor den där första terminen, jag kände mig inte riktigt bekväm med England och det Universitetet hade att erbjuda mig, så jag ville bara hem. Och detta färgade mycket av första terminen, då jag spenderade många timmar gråtandes i telefon med mamma och pappa som peppade mig till att fortsätta kämpa och hitta saker att göra för att få mig att trivas.
Det måste vart svårt för Abi, hon som var min närmsta kompis på kursen, hon som räddade mig från det första hemska boendet och som jag trivdes bra med. Jag var ju missnöjd med hela min existens. Men hon var mitt hopp och den som öppnade dörren till det riktiga freshers livet, och hon skulle ju vara där framöver också. Första terminen gav ju även Martin, och han är väl ett kapitel för sig som det skrivits, ältats och tänkts tillräckligt om.
Så andra terminen tog jag tag i mig själv och började boxas, jag träffade annat folk och hade min egen grej, jag ockuperade min tid och mina tankar på något annat än att försöka få det perfekta livet som jag hade föreställt mig. Boxningen blev liksom min egen grej, ett intresse, och ett andnignshål där jag träffade en massa annat folk, folk som inte alla pluggade, och de som pluggade pluggade inte på samma universitet eller samma kurs. Det blev något att se fram emot. Boxningen var riktigt kul, men jag har inte riktigt lyckats komma tillbaka till den lika intensivt som jag gjorde då under ettan. Kanske för att jag inte behövt det andningshålet.
Andra terminen bjöd även på andra trevligheter, i och med att boendesituationen löste sig i och med att Martin hookade up med Ben, Alasdair och Emily så började jag hänga med dem, både för att lära känna dem, men också genom att vi letade hus tillsammans. Jag kom in i ett gäng och häng som jag började trivas med, och jag slappnade av och njuta av studentlivet. Under första veckan på andra terminen träffade jag även Marta. Vi hade ett seminariutm tillsammans i 'Comparative Politics' och jag satt hela tiden och pratade om Sverige, för även om jag varit en anglofil i hela mitt liv och började känna mig hemma i England, så har jag märkt att Sverige ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Marta kom då fram till mig efter seminariet och frågade om jag pratade Svenska, jag blev först nästan lite förnärmad, varför skulle jag inte prata Svenska?? Men tydligen hade hon stött på många utlandsboende som snackade om sitt ursprung, men bott utomlands hela sitt liv så de inte ens kunde språket. Men, det utvecklade sig till en nära vänskap under de kommande åren, och jag är väldigt glad åt att ha lärt känna Marta. Alla de bekanskaperna gjorde att jag började se ett liv framför mig i Sheffield, ett liv som jag såg fram emot.
Men samtidigt som jag började trivas mer och därmed fick fler vänner så blev det ju konflikter. Folk blev svartsjuka på varandra, och jag drogs åt alla olika håll och klarade inte av att koordinera. Jan och Abi blev båda svartsjuka på Ben som jag pluggade med och skulle bo med, och jag var väl kanske lite onödigt hård mot dem båda. Jag undrar varför det ska bli så jämt, att folk blir sura för att man har andra vänner och andra intressen. Visst att jag tycker att det är jätteskönt att bli 'en i gänget' och vara självklar, och det är väl något som jag alltid har strävat efter och velat vara. Men samtidigt klarar jag inte av de kraven som blir då(från vissa, självklart inte alla) man inte, enligt dem, helhjärtat upplåter all sin tid till deras umgänge. Eller om man, ve och fasa, har andra vänner som man har det trevligt med! Utan dem! Denna balans hade jag väldigt svårt med under ettan, jag ville inte offra självklarheten samtidigt som jag inte ville gå miste om trevligheten. Tidigare har jag löst dessa konflikter genom att spärra av delar av mitt liv, det var livet i Saltis under veckorna, och livet i VH under helgerna. Sedan tog kanske Saltis över, för att sedan under sabbatsåret minimeras till förmån för VH igen. Men nu var jag tvungen till att multitaska, och även om jag kan göra det rätt bra när det gäller mina grejer, så har jag ofantligt svårt för det när andra kommer in i bilden, för jag vill ju vara alla till lags. Jag vill vara överallt hela tiden, inte gå miste om något eller prioritera bort någon. Inte behöva säga till någon att jag inte kan komma med på det där de bjuder med mig på för att jag är upptagen med annat. Eller, det värsta, hamna i en situation där jag inte kan bjuda med någon som frågar på det jag ska göra. Så var det nämligen på grund av Abi och Bens frostiga relation. Om jag skulle göra något med Ben och Alasdair kunde jag inte bjuda med Abi, för jag visste att det skulle bli obekvämt. Och detta gjorde såklart Abi ledsen. Så jag hamnade i en obekväm situation där jag nog tog för mycket ansvar för mina vänners välbefinnande.
Jag lärde mig ändå väldigt mycket under mitt första år. Och trots att första terminen fylldes av tårar så blev det ju bättre. Tårarna fick mig väl att ändå inse vad det var jag ville ha, och att det bara skulle ske om jag gjorde något åt det. Trots att jag är fullt medveten om att bara man själv kan ta ansvar för sin egen situation så hade jag nog förväntat mig att England skulle bli en vändning. Att jag skulle förändras endast av bytet av geografiskt läge, att mitt sätt att vara bland folk och se på sociala situationer skulle ändras av en flygresa. När detta inte skedde är nog den sunda reaktionen att gråta och längta hem. Där hade jag ju tryggheten, där visste jag hur det låg till, och jag hade Lövis-hemma som alltid kunde ge mig en automatisk boost av lugn. Nu var jag tvungen att hitta det lugnet i mig själv, på ett nytt sätt, och det började jag väl till viss mån göra under andra terminen. Jag är inte helt och fullt färdig med den processen, men det kanske man aldrig blir, eller kanske inte bör bli.

Jag vill bara att det ska vara riktigt dåligt väder

Idag så har jag suttit inne hela dagen, jag har suttit inne och läst. Läst seriösa grejer, oseriösa grejer, halvseriösa grejer och lite facebookande på det. Och trots att jag ju njuter av att läsa alla dessa grejer, jag gillar det, det är roligt, intressant och bra, så får jag asadåligt samvete. Jag har ju bara suttit inne och läst, denna fina dag då jag är i Strängnäs. Eller inte riktigt, jag var ute och åt lunch med mamma och så gick jag en liten promenad och stannade till i några butiker på vägen, men insåg då att jag bara ville handla, och var då tvungen att gå hem eftersom jag är luspank och lever på lånade pengar.
Jag gillar att läsa, men känslan förtas lite av det dåliga samvete jag känner när det känns som om man borde vara ute och njuta av det (halv-)fina vädret och den friska luften. Jag satt en stund på balkongen, men det blev lite för kallt för det blåser så på första våningen, och om jag har balkongdörren öppen för att njuta av den där friska luften så blåste nästan halva lägenheten ut...Så jag har mest suttit inne och läst, utan särskillt mycket frisk luft. Och jag har dåligt samvete för det. Allt skulle kännas så mycket bättre om det bara var dåligt väder, då skulle jag kunna sitta inne och kolla på grejer på internet eller läsa utan dåligt samvete. Eller kanske om det var riktigt fint väder, då skulle jag kunna sitta på balkongen och sola, eller gå till parken. Men nu när det är överhängande risk för regn och kallt så känns det inte så pepp. Detta mellanväder gör liksom att man går i limbo mellan innesittare och utenjutare, och just idag valde jag att vara lite innesittare, men med ångest. Allt skulle vara så mycket lättare om det bara var riktigt dåligt väder.

Löööööv!

Såg just att jag fått ett mail från rektorn på instutionen som jag ska till som gratulerar mig till stipendiet och ser fram emot att jobba med mig, och signerar med bara G! liksom som om vi är bundisar. han är ju faktiskt rätt trevlig.

Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.

God för 1.4 miljoner

Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.

It's our favourite person again

Mormor. Hon är här igen. Denna gång är inte bättre än vanligt. Det är samma gamla attityd och otacksamhet, som jag inte får eller kan bemöta, för det är ju mormor. Det slutar med att jag sitter tyst och biter ihop tills jag får ont i huvudet. Jag har ju skrivit om det förut, om hur hon tycker att jag ska cykla och sova i lador istället för att jobba och finansiera min utbildning, och om hur hon är alldeles omöjlig att tillfredsställa och hur hon trugar.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.

Trådlöst

Äntligen har vårt trådlösa börjat fungera igen efter åsk och blixtnedslaget efter seglingen. Det gav en paus i detta tankedelande, fast så brukar det ju bli på sommaren ändå. Jag tänker ju lika mycket, kanske mer, men tar mig inte tid att dela det på detta sätt. Jag tänkte till exempel massa på familjen när vi var ute och seglade, tänker på hur ohyfsade människor är mot folk som ger dem en service och tänker på framtiden i nya staden. Men jag ligger inte och har svårt att somna för att tankarna kliar i mig, har inte svårt att fokusera på skolan för att tankarna grämer mig, utan jag lever ett lättare liv där det handlar om att gå upp strax innan sju på morgonen och dela ut post. Sommaren är lätt nu, lagom mycket jobb och en hel del ledighet, snart blir det konstant ledighet tills jag åker till england igen. Med allt som jag har planerat så blir det inte så mycket av att göra ingenting, men det känns bra.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.

Sommarlov

Nu har jag varit hemma i snart tre veckor. Första veckan var ganska så full av aktiviteter, och på söndagen bestämde jag mig för att göra ingenting. Nu är jag ledig i två veckor och övar mig vidare på att göra ingenting, och det fungerar sisådär. Jag har ju alltid ett litet krav på mig att göra något här hemma, typ måla något, städa, klippa gräs osv. och just nu är det hjälpa till med båten och förbereda inför seglingsturen på torsdag som gäller. Men, mitt i allt detta så lyckas jag ta det ganska lugnt också, och jag känner att jag kan göra det här med att bara ta det lugnt. All denna avslappning har gjort mig otroligt trött, jag sover typ 10 timmar natten, somnar eller slumrar en stund på dagen och går runt och är allmänt ganska trött. Kanske är det tre års stress som äntligen tar ut sin rätt.
Jag trodde att jag skulle ha problem med att göra ingenting, att det skulle klia i kroppen, att jag skulle bli frustrerad eller känna att jag borde göra det ena eller andra. Jag var också rädd för att jag skulle känna mig ensam, liksom när man inte har något att göra, ingen att träffa. Kanske kommer frustrationen, kliet, bordet och ensamheten, men just nu är jag bara trött.
Någon gång, kanske när vi kommer tillbaka från seglingen, då ska jag låna böcker om deliberative democracy och lite annan demokratisk teori, för att grunda inför nästa år och vidga mina perspektiv. Då kanske känslan av borde och kliet har kommit till mig.
Men nu ska jag ned till båten och fixa.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Avslut

Imorgon är min sista dag som jag bor någonstans i Sheffield. Min sista dag som jag spenderar som en undergraduate i samma stad.
Jag kommer att sakna Sheffield. Och allt som har varit. Den här bloggen var ju menad att vara en kommunikationsportal till er där hemma för mig och mina upplevelser här i Sheffield. Dit jag flyttade för att plugga. Och nu när det är över, så är det dags för lite avslut, utvärdering och slutgiltiga tankar. Ännu har jag inte bestämt vad som ska ske med denna blogg, kanske fortsätter den, kanske startar jag en ny. Jag har börjat bli nojig över vad jag skriver och vad som kan hittas genom en lätt sökning och jag måste börja tänka på om vad och vem jag skriver.
Jag börjar nu sista kvällen med en lite generell (och halvfull) utvärdering av tiden här. Generellt har upplevelsen varit bra. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket, om mig själv, andra människor och akademiskt. Men jag har varit med om mycket skit också. Och det är väl oftast det som, i alla fall på senaste, kommit fram och jag fått utlopp för här på bloggen.
Jag ska så småningom försöka sammanfatta allt under teman; Vänner, Kärlek, Skola. Kanske tillkommer något mer, men det känns som om dessa är hjärtefrågorna under min tid som undergraduate i en Dual Honors Bachelor of Arts in Politics and Philosophy vid Sheffield University, som jag den 23e juli kommer att få på papper. Det har varit ganska mycket av dessa teman, både positivt och negativt, och bloggen har fått en mer känslomässig form än vad som egenligen var menat från början.
Mycket har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, mycket har hänt som jag var alldeles säker på skulle ske, och en hel del har hänt som jag anade skulle ske. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut ur det här med en vilja, önskan och möjlighet att fortsätta forska, jag var alldeles säker på att jag skulle fortsätta vara Emilou och gilla England, men det mesta som skett har jag bara anat. Som tillexempel att jag skulle trivas och vantrivas, och faktiskt också, att jag skulle fortsätta vara Emilou.
Grejen är den att jag vet var jag står jag vet var jag är, men jag flyttade hit för att få förändring. För att förändras. Men det jag fattat är att det hanlar mindre om att förändra mig själv än att accepptera och hantera mig själv och hur Emilou funkar i sociala, akademiska och känslomässiga situationer.
Jag har blivit både besviken och positivt överraskad, och ofta både och. Både över mig själv och andra. Men i slutendan så tror jag att universitetslivet i Sheffield har gjort mig gott. Kanske hade det kunnat vara lika bra eller bättre någonstans närmre familjen, vännerna och tryggheten hemma i Sverige, men jag hade också gått miste om en massa.
Jag ska försöka sammanfatta. Kortfatta och utveckla. För nu tar dessa år slut. Och jag ska någonannanstans.

Southampton var bra. Lunchen betalades av honom, och åts tillsammans med kollegor. Campus var fint och grönt, koncentrerat och som en liten by, så det var typ som man tänker sig amerikanska universitet. Jag tror att jag kan komma och trivas där. Mer detaljer kommer när jag inte har fem timmar på mig att bli klar med en uppsats.

abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

Måndag

Hade möte med min handledare imorse. Och jag ska bara skriva om Harman, och kritisera hennes argument. För det jag skrivit hittills är ju 3500 ord, och jag skulle inte kunna göra Little rättvisa på 2000 ord. Det gjorde att jag ju snart är klar med uppsatsen. Måste bara göra det tydligt, väldigt tydligt. Och det kräver ju ännu en gång fokus. Men nu har jag lite motivering för att fokusera, för jag bestämde just ett möte med G i Southampton på måndag, dagen innan uppsatsen ska in. Och mamma är i England i helgen, så jag måste verkligen jobba hårt när jag jobbar.... och ja,det märks det väl att jag gör?
Måste också panika lite över mötet på måndag. Han föreslog lunch, och det blir ju så där frukansvärt jobbigt och obekvämt. Äta tillsammans! herregud. Vad är det jag ger mig in på? och liksom jag är så himla seg, för han är ju liksom jätteupptagen, varför hörde jag inte av mig tidigare?
äsch.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...

Magkänslan

Jag har den där känslan i magen där det känns som om jag är något på spåret. Något stort. Något bra. Om jag bara lyckas få ihop det. Då, då blir det bra. Jag nosar på det, är nära. Det suger i magen av upprymdhet, för jag vet att om jag kommer igenom det, så kan det bli något jag är riktigt stolt över. Men det krävs lite mer koncentration lite mer fokus. Lite mer tanke. Frågan är om jag pallar.
Och så kommer ju mamma i helgen också.

Stoltast

Min syster yster som fick blindtarmsinflammation organiserade denna Peppmarch for art. Hon är typ grymmast i stan, och jag är typ stoltast i världen

Det verkar vara sjukhusvecka för familjen. Syster yster hemma i Sverige åkte in till sjukhus i morse med ont ont i magen, och i eftermiddags konstaterade de att det var blindtarmen som inte ville vara med längre. Och ännu en gång sitter jag för långt ifrån för att kunna vara där och ta hand om. Det är ju liksom ännu en gång ingen fara, men jag blir ju orolig. Och får svårt att koncentrera mig . Jag har lyckats skriva endast 400 ord på den sista delen i uppsatsen, och det kommer nog dröja innan jag får iväg det där första utkastet till min handledare...

Och i detta (misslyckade) uppsatskrivande vänder jag lite på dygnet också. Det funkar ju bäst så.

Eh?

Man skulle kanske kunna tro att det skulle gå lättare att skriva uppsats när jag inte har någon att ta hand om, men ICKE. Jag vaknade typ elva imorse, i och för sig efter att ha suttit uppe till klockan två och skrivit. Men har egentligen inte fått något mer gjort idag. Kollat på det jag skrev igår och gjort lite kommentarer. Måste måste skriva det där om intimitet idag. För jag måste måste få iväg det imorgon. Och snart ska vi åka och hälsa på mormor på sjukhuset. Och tro det eller ej, jag hittade minsann lite NYPONSOPPA i Tinkas skafferi. Ska ta med lite i en termos och hoppas på att hamna in the good books så att säga.
Sedan skulle man ju också kunna tro att efter att jag två gånger tackat nej till min plats vid Manchester, så skulle de sluta skicka emails till mig om det, men ICKE. Har fått två mail som förbereder oss för vår vistelse vid Manchester university och school of social sciences. Och jag är ännu en gång glad över att jag inte ska dit.

Det här med ansvar

Jag åkte igår till min moster för att göra min kusin sällskap i att ta hand om mormor. Jag visste att det skulle bli jobbigt, för min mormor är inte den lättaste att hjälpa för hon vägrar ta emot hjälp (som vi sett förr). Och visst blev det som jag befarade, istället för att bli glad över att jag tagit med blåbärssoppa, så fick jag bassning för att det inte var nyponsoppa. Men jag visste ju liksom att hon behöver mig, Rowan behöver mig, Tinka behöver mig, så jag försökte se över att hon bara klagade, och vad vi än gjorde så gjorde vi fel. Försökte se över att hon ropade på mig en gång i kvarten för att hjälpa henne hitta pulmicorten/ge en näsduk/hjälpa henne ställa sig upp, för att när jag väl kom dit hitta på femton andra saker som jag behövdes för. Det gick sådär, för det är sjukt frustrerande att inte få någon tacksamhet alls för det man gör när det är en sådan ansträngning att göra det.
Men, samtidigt så kände jag ju att detta är mitt ansvar, det är okej att hon bossar runt på oss, för hon behöver vår hjälp. Det är vårt ansvar att hjälpa henne. Visst att det skulle vara mycket lättare om hon inte var så strulig, men obekvämlighet tar inte bort det ansvar jag tagit och fått genom att åka hit och ta hand om henne.
I eftermiddags åkte mormor in till sjukhus. Det är egentligen inget allvarligt, men doktorn som kom mitt på dan tyckte att det var säkrast så, för det var antagligen en lunginflamation och hon behövde antibiotika. Och helt plötsligt kan jag inte ta hand om henne längre. Det finns inget jag kan göra. Jag kunde inte åka med till sjukhuset för bara en kunde åka med i ambulansen, och det var bäst att Rowan åkte, för jag skulle ju inte hitta tillbaka från sjukhuset. Jag kunde inte heller åka efter för jag är inte försäkrad att köra Tinkas bil. Och ännu en gång, jag har ingen aning om hur jag skulle ta mig dig med kollektivtrafiken. Så det enda jag kan göra är att sitta här hemma och låta mormor vara på sjukhuset med Rowan. Det som stör mig är också att vi ju inte har någon egentlig möjlighet att åka och hälsa på henne, vilket ju gör att jag sviker mitt ansvar ännu mer. Egentligen är det ju inte en så himla big deal, hon har varit inne med sådana här infektioner tidigare, hon får pennicilin, stannar ett par dagar och kommer hem och mår bra. Och det är ju inte på något sätt mitt fel att hon blivit sjuk, utan vi gjorde det som låg i vårt ansvar att göra när hon blivit sjuk. Men det gnager och jag oroar mig. För det är ju mitt ansvar att ta hand om henne.

Ambitiös som fan

Inte nog med att den där kandidatuppsatsen som jag lämnade in i torsdags var typ det ambitiösaste jag gett mig in på (men också det roligaste) eftersom jag bestämt mig för att göra egen forskning i Sverige. Utan att egentligen veta vad det skulle innebära. Nu har jag ju också gett mig in på att hitta på ett eget argument för den här sista feminismuppsatsen om abort. Eller det handlar om ett fosters moraliska status, och jag argumenterar att ett foster inte automatiskt har moralisk status, utan att det tillskrivs det när kvinnan bestämmer sig för att behålla det och låta det använda hennes kropp för sin fortlevnad. Hon går även då med på att forma ett speciellt förhållande med fostret/barnet, och därmed får hon moraliska skyldigheter gentemot det och det får moralisk status. Det är alltså tre huvud principer;
1. foster har ingen automatisk moralisk status (och därmed har vi inga moraliska skyldigheter gentemot det)
2. Kvinnan har rätt att bestämma vad som ska ske med hennes kropp, fostret behöver använda hennes kropp för dess fortlevnad.
3. graviditet och föräldraskap är intimitet och relationer, och en kvinna har rätt att inte vilja ingå de relationerna (och även den biologiske pappan har rätt att inte ingå föräldrarelationen, men det blir ett annat argument). En konsekvens av detta är alltså att en kvinna har rätt att göra abort.
argumentet är alltså att eftersom fostret behöver använda sig utav kvinnans kropp för sin fortlevnad, men kvinnan inte har några moraliska skyldigheter gentemot det eftersom det saknar moralisk status och hon har rätt till självbestämmande över sin kropp så har hon rätt att neka fostret användande av hennes kropp. Men om hon väljer att tillåta det så ingår hon också i en speciell relation med fostret och får då moraliska skyldigheter. Två foster kan därmed ha olika moralisk status, beroende på huruvida det har blivit inbjudet till att använda kvinnans kropp.

Detta får även konsekvensen att:
4. En kvinna som väljer att låta fostret använda hennes kropp, tillskriver fostret moralisk status och hon får därmed skyldigheter till det, och formar ett moraliskt förhållande med fostret för att behålla fostret innebär inte bara graviditet, utan även föräldraskap. Detta moraliska förhållande kan delas med en partner, och det är självklart bådas ansvar att se till att uppehålla sina skyldigheter till barnet som de bestämt sig att forma ett moraliskt förhållande med. Men om partnern backar ur eller inte är närvarande(spermadonatorer) kan kvinnan fortfarande välja att gå vidare med graviditeten och stå själv i det moraliska förhållandet. Det som inte kan ske är att partnern bestämmer att kvinnan ska behålla ett foster som hon inte är beredd att låta använda hennes kropp för att utvecklas till något som hon inte vill forma ett moraliskt förhållande med.

Tuesday 3rd of October 2006

Det var då som vi skrev upp oss till seminarier såg jag just på den gamla kursplanen för 'Matters of Life and Death' och det var då som jag och Martin träffades i paternostern och sedan hamnade i samma seminarium.
Underligt. Spelar det någon roll? Tror inte det.

Det blåser i regeringen som vänder kappan med vinden

Vad är nu detta?
Moderaterna försvarar den Svenska Modellen? Tja, det är väl så att den nu är något i vår tradition att bevara, snarare än en aktiv politik att föra för att ge folket inflytande och makt. Men det visar också på att partierna hoppar till höger och vänster på skalan och inte riktigt håller sig vid en ideologi.

Defeated

Fredagen var inte bra alls.

Jag överrumplades av känslor och kände en blandning av att vilja gå hem och bara vara själv, och att inte klara av att vara ensam. Ironiskt nog fick jag komplimangen att jag var självständig och peppade sedan min välgörare med att hon måste vara självständig också.
Jag kunde inte kontrollera mina känslor. Min upprördhet sken igenom. Jag besegrades.
Och det känns som om de alla tror att de vet vad det handlar om, utan att egentligen förstå. Kanske ser de mer än jag, men det var ju inte så. Inte så som det såg ut. Men det är nog att känslorna visas för att folk ska tro, anta och dra slutsatser. Och jag besegras.

Nej det är inte okej

att hon dissar folk som valt att gå den akademiska vägen.
att en kille kan ligga/flirta bort dissen medan jag som tjej måste leva med att jag har blivit introducerad som intelligent och därmed hamnat i direkt konflikt med de som dissar akademiker.
Ingenting är egentligen okej idag.

Slogs just av en otrolig hemlängtan

Det är underligt hur hemlängtan kan slå så hårt och plötsligt. Kanske har det att göra med förra helgen som jag pratade med hela familjen på skype och önskade att jag också satt där i köket och kände lukten av rabarberkräm. Kanske har det att göra med att jag har världens bästa mamma som ringer mig från USA och säger att min uppsats är bäst. Kanske har det att göra med att jag får följa livet hemma på distans genom facebook. Kanske har det att göra med att jag fattar att folk hemma förändras (och blir bara grymmare och grymmare för varje dag) och att jag inte är där och tar del av dessa fantastiska personer. Och kanske, kanske mest avgörande, har det att göra med att jag nu fattar att jag inte kommer att vara hemma på fyra år till. Dessa fyra år kommer inte inkludera tre månaders sommarlov och uppdatering. Dessa fyra år kommer innebära att jag bosätter mig i England. Hur hände det?

I allt detta politiska...

... så glömde jag ju berätta att allt är färdigt med ESRC ansökan. Den är nu submitted och jag har fått pappren på att jag fått stipendiet. Så nu det färdigt. Men jag måste bara få min examen också. och eftersom jag fortfarande har 2000 ord att skära bort, men jag vet inte varifrån, så är det nog lättare sagt än gjort.

Emilou tycker synd m sig själv

Ja idag har inte varit en bra dag.
Jag vaknade med huvudvärk och visste att det inte skulle bli en bra dag. Hela morgonen hade jag ont i kroppen. Kaffe och ibuprofen hjälpte lite.
Vad jag än gjorde med uppsatsen så sket det sig bara mer och mer. Fick halvbra feedback från C, men måste fortfarande få bort typ 1500 ord.
Jag hostar ondhosta och nu har grannarna ovanför fest. Palla-

one of those days

Jag verkar ha någon typ av varannan-dags-prestation. I söndags kändes uppsatsen bra. I måndags skit. Igår bra. Idag skit.
Det känns som om för varje ändring jag gör, gör jag den sämre. Jag hittar ett stycke som inte makar sense, och ska ändra det, men ändringen blir sämre än vad det stod i början.
Kanske ska jag bara läsa till min feminism uppsats istället, för det här med kanditatuppsatsen är bara destruktivt.

Sen måste jag säga att detta om utegångsförbud i Rosengård skrämmer mig lite också. Mest för att det till en början låter som om Moderaterna har samarbetat med Sverige Demokraterna, men sedan även för att de lägger fram samma förslag. Och ännu en gång övertygas jag om att Sverige Moderaterna sneglar allt för mycket på Storbrittanien, kommunalrådets motivering att det är dags för hårdare tag mot kriminaliteten ekar Blair och Thatchers 'Tough on crimes and tough on the causes of crime'. Något som bryter med Sveriges socialdemokratiska tradition.

Thatcherismen gav oss ett facit.

Okej, jag ska verkligen sluta läsa tidningar, eller kanske specifikt SvD. Ännu en gång läser jag PJ Anders Linders ledare och blir förbannad. Idag handlar det ännu en gång om att han hyllar det som egentligen är orsaken till hans problem. Han vill ha Thatcherismen tillbaka. Jag har sett de borgerliga ta steg för steg närmre och närmre den neo-liberala traditionen, och Sverige börjar mer och mer likna Storbrittanien för 30 år sedan. Och nu har mina farhågor besannats.
Det jag blir mest frustrerad över är att det är så sjukt okritiskt. Linder hyllar Thatchers 'konfliktglädje' och att man inte längre behövde lyssna på de mer extremistiska facken. Denna 'konfliktglädje' betydde i praktiken praktiskt taget inbördeskrig i norra England mellan Nottinghamshire och Yorkshire. Min moster har berättat att man inte kunde komma ut på motorvägen utan att passera en poliskontroll. Och allt detta för att man inte längre lyssnade, eller snarare körde över, de allt mer extremistiska facken (ska vi prata lite om orsak-verkan??). Halva Sheffields Politics Department forskar på konsekvenserna av Thatcherism i Yorkshire, men den akademiska analysen är nästan överflödig;att Sheffield under början av 90 talet hade sämst levnadstandard i Europa (ja, sämre än fd. kommunistiska stater) som en konsekvens av att Thancher stängde ned alla stålverk, och att det fortfarande finns helt övergivna fabriksområden, talar sitt alldeles egna tydliga språk.
Är det det Linder vill ha? Vill Linder ha extrem fattigdom?
Linder addreserar också ett obefintligt problem när han talar om de militanta fackförbunden, Sverige har en lång och god tradition av samarbete mellan fack och stat, och speciellt med det långa medlemsantalet i fackförbunden idag så känns det som om Linder målar fan på väggen.
Varför, alltså VARFÖR, vill det borgerliga Sverige göra Sverige till ett Thatcheristiskt England? Det råder ett konsensus i Storbrittannien (kanske inte i höger tabloiderna, men vem har någonsin trot på populism?) att Thatcherismen fuckade det Britiska folket. Totalt. Jag vet inte vad för tidnignar som Linder har läst, men han har uppenbarligen inte spenderat någon tid i Storbrittanien.
Och så kommer vi till min hjärtefråga, och min favorit professor, C. Inte bara skulle Thatcherismen skapa onödiga orättvisor etc. utan C argumenterar även att Thatchers politik även gav upphov till Public Choice Theory och detta är en av anledningarna till att så få deltar i politiken idag. Detta är en variant av rational choice theory, och antar att alla politiska agenter är själviska, motiverade av materiella faktorer och rationella. Man skapar homos economicus och projicerar detta på politiker, för är ju alla människor. Detta leder till att folket inte litar på politikernas förmåga att se till folkets bästa eller att de kan se till att producera offentliga varor och tjänster. För egoismen kolliderar med altrusimen. Ironin är att även politikerna har internaliserat detta, och det vi ser är en absurd brist på själv-tillit. Dettat har lett till avpolitisering av viktiga delar av staten, typ som banker och sjukvårt. Genom att inte längre ha dem på sitt bord slipper politikerna ta ansvar för besluten, och de motiverar det med att de inte är kapabla till det. Och ännu en gång ser vi bristen på själv-tillit. Det är alltså inte underligt att folket inte tycker att politiken kan göra något för dem, för för det första så har politikerna ett begränsat utrymme att fatta beslut från avpolitiseringen, och för det andra, med en attityd att de inte är kompetenta till att fatta beslut, varför ska folket lita på dem?
Thathcer var en av de främsta avpolitiserings förespråkarna med sin 'rolling back' av staten, hon litade inte på folk, för folk var själviska och behövde materiella incentiv för att arbeta annars lurar de systemet. Thatcherismen gav oss ett facit, och det är den nuvarande situationen i Storbrittanien, med ett valdeltagande som ligger farligt nära 50% gränsen och folk hatar politiker. Det är alltså inte bara av ideologiska anledningar som jag blir rädd över att man nu hyllar Thatcher, utan även av demokratiska.

Och jag måste ju också tillägga att eftersom socio-ekonomisk bakgrund (i praktiken utbildning)är en av de mest avgörande variablerna för huruvida man deltar politiskt eller ej (ju högre socio-ekonomisk status, mer sannolik att delta), så är ju förslaget att minska antalet medborgare som går vidare till högre utbildningar, eller har en bred grundutbildning och allmänbildning, ännu mer idiotiskt. (utan att på något sätt påstå att det har med intelligens att göra, jag tror att det handlar om en känsla av inkludering och exkludering av och från samhället) Det man gör är alltså att be om ett lågt röstdeltagande. Men som man bäddar får man kanske ligga... Dock är inte jag beredd att ligga i en borgerlig säng.

IB kan räddas utan borgerlig skola!

Jag måste säga att jag varit en av de största kritikerna av det svenska skolsystemet, och att jag faktiskt välkomnade en del av reformerna som de borgerliga kom med i förra valet. Jag tycker tillexempel att betyg är bra, de kan sporra till hårt arbete, men förstår också att de definitivt kan skapa onödig stress och orättvisa. Men jag tror att det handlar om hur betygen sätts och vilket förhållande man har till betygen. Personligen har jag ett gaska avslappnat förhållande till betyg, där jag inser vad mina svagheter är och därmed inte förväntar mig så höga betyg i de kurserna. Självklart kan detta ha att göra med att jag är ett sk. läshuvud och alltid, även när jag fått 'dåliga' betyg klarat mig generellt bra. Men jag tror att i den svenska skolan, och det är detta som är bra med den svenska skolan, så finns det utrymme för både de som har lätt för teori och de som är mer praktiskt lagda. Den borgerliga framtiden med fokus på individens val ser däremot inte ut att ge lika mycket svängrum för olika begåvningar.
Jag tar alltid min kompis J som exempel när jag pratar om detta, hon som ville bli servitris. Jag hade efter IB en prettoattityd där jag hade blivit inskolad till att tycka att 38 (eller 20.0) eller över var det ända som dög som slutbetyg och den enda vägen man skulle gå var till Oxbridge. Och det där med att bli servitris var ingenting man behövde utbildning för att göra. Tji fick jag när hon serverade på Nobellmiddagen och jobbade på en av Stockholms hetaste restaurenter direkt efter studenten, och jag med min IB examen kunde inte ens få ett jobb på ett café. Och under det sabbatsåret när jag träffade en massa folk som hade lyckats riktigt bra utan att ha en universitetsexamen, insåg jag, hur trivialt det än låter, att alla inte behöver gå på universitet för att lyckas. Det handlar om att man gör det man är bra på, jag är bra på att plugga, andra på att driva företag, ta hand om folk eller leka med barn. Och så länge man är nöjd med det man gör, så spelar det ingen roll vad man gör. Men både jag och J fick plats i den svenska skolan och vi hade båda samma möjlighet till att plugga vidare på högskola trots våra olika intressen. Våra gymnasieval var inte avgörande för vår framtid, utan pekade bara ungefär vilken riktning som vi skulle gå de närmsta åren. Att J nu skolar om till något helt annat, och jag fortfarande håller till i pluggträsket visar ju kanske i och för sig att mitt val var mer avgörande än hennes. Totalt i motsats till vad man motiverar en studieförberedande utbildning med...
Men jag blir riktigt rädd när jag läser ledaren i SVD som påstår att det nuvarande gymnasiesystemet sorterar ut de som är studietrötta och att ett system med större skillnader mellan de teoretiska och praktiska utbildningarna skulle lösa detta. Anledningen till att jag blir rädd är för att detta börjar likna det engelska systemet fruktansvärt mycket. Där ens gymnasieval är avgörande för om man kan gå vidare till universitetet eller inte. Här kan vi ta min andra kompis J som exempel, hon gick också ett praktiskt program på gymnasiet, tog ett sabbatsår för att hon var studietrött och visste inte ritkigt vad hon ville göra efter gymnasiet. Nu pluggar hon internationell krishantering på universitetet. Om inte hon hade fått den grundläggande högskolebehörigheten som den svenska gymasieskolan gav henne, skulle hon antagligen inte gjort det hon gör idag. Vi kan inte förvänta oss att 16 åringar, speciellt de skoltrötta, kan göra val som blir avgörande för deras framtid.
Käre PJ Anders Linder, glömmer bort vad det är som gör Sverige unikt och avundat av anda länder; vår universiella univeristetsutbildning. Ett välutbildat folk är bra för demokratin, bra för ekonomin och bra för folket. Den föreslagna borgerliga gymnasieskolan skulle ha som konsekvens att de som inte känner att de vill plugga vidare när de är 15, aldrig egentligen kommer att kunna plugga vidare och detta skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser för vårt internationella rykte. Genom att föreslå en större skillnad mellan praktiska och teoretiska program löser man inte skoltrötthets problematiken, eller de påstådda 'klass skilnaderna' som detta skulle skapa, utan man begränsar en stor grupps möjligheter till framtida utbildning. Och detta säger jag trots att jag förstår att alla inte vill plugga vidare, för jag tycker att alla bör få en möjlighet att plugga vidare och den möjligheten ska inte tas ifrån dem efter högstadiet.
Där Linder fångar mig är i hans försvar för IB. Jag gillar IB. IB funkade väldigt bra för mig, och det är mycket tackvare IB som jag sitter här i England idag. Men att jag sitter här beror också mycket på VHS skepsis mot IB. Mina betyg hade helt enkelt inte uppskattats på samma sätt hemma som de gjordes här, och reformen som föreslagits angående IB examens är idiotisk. Jag håller fullständigt med om att det skulle för det första driva många elever från IB men även de med IB examen från Sverige. Och detta gör att Sverige förlorar många duktiga elever (även om jag är helt säker på att många duktiga också gör bra ifån sig på andra utbildningar!) Men jag förstår inte hur den borgerliga skolan skulle vara den enda lösningen på den problematiken. Problemet ligger hos en VHS inte hos gymnasieskolan. Det krävs en omprioritering hos VHS, inte ökade skillnader mellan teoretiska och praktiska utbildningar.

Det här med postgrad och pengar

Jag tror ju att jag jinxar min framtid genom att berätta för allt och alla om den, jag tror att jag ska faila min BA, faila kandidatuppsatsen eller att Southampton av någon annan anledning ska ta ifrån mig pengarna. Ändå kan jag inte sluta prata om det, och en bidragande jinx skulle ju kunna vara att andra pratar om det (familjen och kompisar). Så däför har jag varit super nojig när det gäller den där ESRC ansökan som är ett krav för att jag ska få pengar från Southampton. Men det har gjort att jag skickat typ femton tusen mail till dem, alla med budskapet 'Jag fattar inte!'. Jag har antagligen inte gjort ett jättebra intryck...de skulle ju kunna ta ifrån mig pengarna bara för min idioti. Men jag har skickat alla de mailen för att jag inte vill riskera att göra något fel och inte få in ansökan, och därmed förlora alla pengarna. Den senaste krisen var att jag inte hade referenser bifogade med ansökan, och detta upptäckte jag efter att deadlinen för mig att skicka ansökan till dem varit. Men eftersom jag inte har tillgång till referenserna, och inte bör ha det eftersom de är konfidentiella, så tänkte jag att de skulle lösa det, och om det var några problem skulle kontakta mig. Dock vågade jag inte lita på det där med att kontakta om det blir problem efter hela Manchester incidenten, så jag mailade och kollade och en sekreterare ringde tillbaka. Då visade det sig att det var deras uppgift att göra det, men att de inte kunnat göra det pga de inte kunde komma åt dokumentet. Det visade sig i och för sig även att de inte hade mina elektronsika referenser, och jag fick be C och V att maila dem igen. Men, det visade sig också att de inte verkade som om de var på väg att ta ifrån mig mina pengar bara för att jag inte lyckats skicka in allt på rätt dag, utan de förstod att hela processen var väldigt komplicerad. Men jag förstår inte riktigt hur de tänkt sig att jag skulle bifoga konfidentiella referenser, eller varför de inte sagt att de inte kom åt ansökan. De verkade liksom vara helt främmande för denna problematik.
Men kanske så gör allt detta administrativa strul att jag förtjänar dessa pengar....

Satte ihop alla delarna till dissertation igår och det visade sig vara 21000 ord. Och detta är alltså utan en fullständig diskussion och slutsats. Jag kommer säkerligen att komma upp till 24000 ord innan jag är klar med det. Men, jag kan inte förmå mig att arbeta. Idag har jag knappt gjort något alls, utan väntar bara på att prata med mamma ikväll för att få feedback. Eftersom jag inte gör något, så borde jag ju istället vara ute och njuta av det fina vädret, men det kan jag ju inte heller förmå mig till. Så istället sitter jag i biblan och får ont i huvudet. Smart?

av någon anledning har jag 170 SEK på mitt skype konto för tillfället. Jag är helt säker på att när jag pratade med mamma igår stod det att jag hade £4. Alltså, inte bara har pengarna mer än tredubblats, utan de har bytt valuta också. Nu undrar jag ju såklart om det är så att det på något sätt dragits pengar från mitt konto utan att jag ville det... men det har det inte. Och även om det skulle ha skett förklaras inte den ändrade valutan. Detta är ett mysterium.
Spännande tider i biblioteket.
Men jag är faktiskt relativt nöjd med vad jag lyckats åstadkomma idag, min introduktion börjar verkligen ta form, men den börjar också närma sig 1200 ord. Alltså; type en uppsats i ettan eller 10% av min dissertation. Och jag har alltså lagt till 1000 ord till det monster av 16000 ord som min kanditatuppsats redan är. Och jag menar verkligen monster, för för tillfället består den av spridda tankar och svammel. Känner att det är klippa ord som kommer vara inne denna vår.

Dagens möte och boost

Pratade med C imorse om de 16000 orden som ska bli min dissertation. Mailade detta (eller kanske 10000 ord) till honom igår, men så när jag läste igenom det efter att jag mailat det ångrade jag mig eftersom det var otroligt snurrigt, oklart och väldigt väldigt alldagligt skrivet...plus att det ju var väldigt långt! Men, han hade hunnit läsa igenom det på tåget imorse, trots att han kom hem vid midnatt igår! Herregud så jag skämdes för detta då, jag hade skickat något halvdant och han hade faktiskt läst det! Tagit sig tid att läsa igenom det, och kommentera. Det värsta är nästan att han tyckte det var bra, mycket bra, och att jag är nära slutet; det behövs bara lite 'knitting together and tidying up' helt enkelt. Han sa att jag var nästan lite för 'apologetic' för min metod och att jag nästan kritiserade den för mycket, bättre att säga att jag inser vad det finns för brister, men att det finns stort värde i det ändå. Jag tycker fortfarande att det är väldigt spritt och förvirrat och jag vet inte riktigt vad jag argumenterar. Men efter mötet så kändes det som om jag ser någon typ av struktur i det hela.
Vi pratade också om vad för slutsatser och förslag på vidare forskning som skulle kunna komma från denna studie och kom ju då in på vad det är som driver utövandet av medborgarskap och vad man känner sig som en medborgare utav och att detta antagligen skiljer sig mellan Sverige och England; alltså det jag ska forska på. Vi kom ju då osökt in på det här med Southampton, och han sa att han ska göra en external review av dem, för de håller på att omorganisera sin fakultet och ska skapa ett forskningscenter där alla skolor inom fakulteten knyts samman för att forska om just medborgarskap, och att det verkar som om min forskning därmed är otroligt viktig för dem! Alltså; Jag- Viktig För Southampton.
När jag tänker på det så sa ju faktiskt G det när vi träffades; att mitt förslag kommer väldigt lägligt för deras omorgansiation. Det kommer bli bra det här.

en liten framgång

Det verkar som om det är superlätt att göra grafer i Excel. Alltså lätt visste jag väl att det var, men jag trodde det var lite mer fibbel än vad det nu visade sig vara. Nu får vi väl bara hoppas att resultaten stämmer med mina intuitioner. Annars får man väl göra som vilken god forskare som helst; gå tillbaka till datan och se till att du får resultat som stämmer med dina hypoteser.

På tal om det är jag väldigt förvirrad i min blandade metod och analys. Alltså jag kvantifierar svaren (det är det jag ska göra grafer av) och har hypoteser; alltså en kvantitativ metod, men så finns det liksom grejer, nyanser, i svaren som inte kommer fram när man klassificerar efter teman, så jag vill göra en diskurs analys av dem. Men så vet jag inte hur man rapporterar de svaren. Alltså jag har typ tänkt att det kanske kommer fram i 'annat' kategorin, men jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det ändå.
Men ännu en gång; fan vad detta tar tid.

Tidspress

det här tar för lång tid. Denna jävla dataanalys och jag gör det inte bra. inte bra alls. det är mindre än en månad kvar. Det kanske är detta som kommer att fuckas upp. Min dissertation kommer bli en katastrof.

Noja

Och föresten, eftersom jag börjat tro på typ kosmos, så går jag och väntar på att något ska gå åt helvete.
Jag menar, det vore ju bara rätt om det gjorde det, för det har ju gått så bra på senaste, och det var ju så dåligt tidigare. Så, om saker och ting går upp och ned, då borde det gå ned snart.
Nojjan började egentligen inte förens jag fick det andra erbjudandet om pengar.
Redan dagen efter började jag tro att jag skulle vara med i en trafikolycka, eller typ att hjulen på bilen skulle ramla av eftersom pappa precis bytt till sommardäck. Det var egentligen inte så att jag trodde pappa inte sett till att de var ordentligt åtskruvade, utan jag trodde att något skulle vara fel på skruvarna, eller att de behövde efterdras eller nått.
Jag tänkte att något måste ju hända mig eller min familj, för erbjudandet om pengar kan ju inte tas tillbaka. Men så kom jag på att jag ju skulle kunna göra katastrofalt ifrån mig på min dissertation, eller bli sjuk eller nått(jag känner långsamt en förkylning komma krypandes), så att jag inte klarar av att skriva den. Men så på flyget tillbaka till England så fick jag en deja-vu när jag pratade med kvinnan bredvid mig, och var säker på att jag drömt det, och att drömmen slutade fruktansvärt. Det som gör att jag känner att jag drömt något hellre än att det är en deja-vu är just detta att jag vet vad som kommer att hända här näst (kanske helt normalt för deja-vus..?), och det känns alltså väldigt logiskt att det ska ske eftersom att en del av drömmen besannats. Men jag kom ju till marken helskinnad. Kanske var det den fruktansvärda bussresan som min dröm föranade mig om, men det kunde jag ju hantera för jag går fortfarande på adrenalin från erbjudandet om pengar. Väl tillbaka hemma så hade jag inte fått det där brevet som G sa att School of Social sciences skulle skicka till mig, men jag hade fått svar på mitt acceptance av platsen....så nu börjar jag tänka att detta med att jag fått forskningsstipendiet är ett skämt. Eller kanske att jag bara blivit nominerad, och eftersom jag inte fattar hela ansökningsdokumentet så kommer säkert denna ansökan fuckas upp och jag får inga pengar alls. Jag kommer då alltså att vara utfattig och utan framtid. En annan möjlighet är ju att jag blir jätte olycklig i Southampton, det kanske inte alls är så fantastiskt som jag tror att bo vid havet och jobba med G och tydligen är Southampton väldigt snobbigt, så jag kommer säkert inte få några kompisar.
Detta känns nu helt logiskt eftersom jag väntar på att något ska gå fel.
En positiv person skulle ju anse att jag och min familj fick så mycket skit den där veckan att vi förtjänar lite lycka ett tag nu. Och ingen kan ta de här sakerna från oss. Och vad än framtiden leder till finns ingen anledning till att gräma sig för nu.
Men jag vill ju vara beredd. Vill ju vara realistisk. Pragmatisk. Och så är vi tillbaka till det som jag och S pratade om när vi sågs i söndags för första gången på ett år, att man lägger upp en plan för hur man ska agera om man misslyckas, eller om något går fel. Man är så beredd att det inte är ett om utan när det går fel. Och det gör att man nästan är inkapabel till att se när det blir rätt. Och det är där jag är nu. Jag ser bara det som kan gå fel just nu.

Idag skäms jag lite

Jag går igenom datan från mina fokusgrupper och förundras över hur smarta de är. Hur förnuftigt de resonerar runt demokrati, politik och deltagande. Så förnuftigt att jag ibland kommer till insikt om vissa saker som jag inte riktigt varit helt klar på tidigare. Vissa saker känns helt självklara, de lägger orden för min analys i munnen på mig (eller kanske skriver dem åt mig snarare), och jag undrar varför jag gör den här studien. Allt är ju självklart och jag kan bara uppnå triviala slutsatser. Inget nytt eller spännande, de jag studerar vet ju mer än jag för sjutton!
Kände lite samma sak när jag diskuterade det med Jeno, hon uttryckte precis samma argument som jag bygger, som C och G skriver. Alla har en åsikt om detta, alla vet något om det, och alla kan säga något smart. Alla utom jag. Jag problematiserar utan dess like, tycker att saker är mer värda än vad de är.
Ingen annan tycker att det är så himla spektakulärt egentligen, men jag försöker hippa upp det, så att folk ska tycka att det är intressant, tycka att det låter avancerat. Men egentligen så är det världens mest simpla slutsatser och ämne, men jag försöker göra det till mer än det är. Så idag skäms jag lite för denna insikt och denna ploj jag utsätter er alla (och inte minst framtida handledare) för.

Jag ska nog sluta läsa tidningar, för det gör mig bara förbannad

jag läser det här reportaget (1,2 3)i gårdagens SVD, och kan inte rå för att bli riktigt förbannad. För det första för att det på första sidan påstår att de hör "tre röster från denna blandade grupp" och sedan pratar om josefin som gjort abort, Johan som knarkar och Miriam som har en knarkande pappa. Hur blandad verkar den här gruppen vara? Visst att Miriam vill bli advokat, men vad fan?! Fokuset ligger ändå på hennes struliga familjeförhållande.
För det andra stör jag mig på frågeställningen, och bakgrunden till reportaget, som verkar vara att utreda varför unga mår sämre och sämre. Detta reportage gör ingenting för den debatten, utan spär nog snarare på orsaken, som jag ser det, till ungas psykiska ohälsa. Ungas psykiska ohälsa har uppmärksammats av många instanser i flera år nu, det är stressen från skolan och betygen, ätstörningar, självskadebeteende och kriminalitet. Det är bilden av tonåringen som har alla möjligheter i världen men som inte kan välja vilken väg att gå, som då väljer den lättaste vägen, att inte välja, att inte satsa. Det är bilden av den apatiska tonåringen som 'skiter i allt'. Det är denna bild som fokuserar på i media, och även när ungdomar bryr sig och engagerar sig politiskt fördöms detta för det är inte genom de korrekta politiska formerna, utan genom våldsamma protester som Reclaim the Streets eller våldet i Rosengård.
Det jag menar med att denna bild och syn på unga förvärrar problemet med ungas psykiska ohälsa är att, som jag ser det, ligger orsaken i individualiseringen i samhället. Du är ansvarig för din framtid, ingen annan kan se till att du kommer dit du vill. Du måste ta ansvar och initiativ. Du står själv mot världen, och måste uttrycka vad som gör dig unik och sticker ut från gruppen. Det blir nästan en typ av socialdarwinism där du måste se till att överleva, och ingen annan kan eller bör hjälpa dig till detta. Speciellt inte staten. I och med globaliseringen och triumfen av den fria marknaden undermineras statens roll och kapacitet, och folket ser skeptiskt på statens inblanding. Marknaden, eller individuella aktörer, kan sköta det bättre genom fri konkurrens, för alla har ju samma förutsättningar att ge sig in på marknaden och konkurrera.
Det som jag menar går förlorat är den kollektiva identiteten, den där vi identifierar oss med en grupp som har något gemensamt med oss, som vi litar på och som ger oss stöd. I Sverige har detta tagit sig uttryck främst i att man ställer sig kritisk till att alla ska stöpas i samma form genom en likriktande skola och skatter som omdistrubierar inkomsten i samhället. Sverige behöver göra upp med staten och slita sig fri. Stå själv och ta ansvar, istället för att lita på att staten kommer och ger dig pengar när du blir arbetslös.
Tillbaka till ungdomarna, för detta är vad som tar sig uttryck i ungdomars psykiska ohälsa. Jag tror att tonåringar när de går från att vara beroende av sina föräldrar och önskar vara mer självständiga, söker nya identiteter och grupperingar att identifiera sig med. Men när samhället säger att kollektivitet är ute, och du bara har dig själv att lita på blir tonåringen, som visst söker sin egen identitet, villrådig eftersom den har inget att definiera sig utifrån. Det enda som den har som grund, familjen, är något som den försöker bryta sig loss ifrån. Här kommer mediarapporteringen in i bilden. Om det är så att vi ska stå som individer, måste vi respekteras som hela individer, om vi uppmuntras till att ta egna beslut och ta ansvar för dem, måste dessa beslut respekteras. Problemet är att tonåringar inte blir tagna på allvar, de ses inte som fullvärdiga medborgare, och detta leder till att de känner sig alienerade från samhället som dom lever i och därmed inte ser någon anledning alls att bidra genom att delta i de politiskt korrekta sätten att göra sin röst hörd. Och det resulterar i 'skiter i allt' attityden. Om media endast rapporterar de unga som är problem och 'skiter i allt' bidrar de inte direkt till att förbättra förhållandena mellan unga och vuxna. De antyder att det är detta som är problemet, när det snarare är symptomet, för det de gör då är att skicka ut signaler till både vuxna och unga att unga endast är problem. Man moraliserar runt ungdomars icke-deltagande istället för att faktiskt ta reda på vad unga menar med sitt icke-deltagande.
I dessa artiklar saknar jag problematiseringen runt ungdomars leverne idag. Det rapporterar bara att de unga knarkar, snattar och har struliga hemförhållanden. Stackars stackars unga idag. Man glömmer helt att se dem som individer som kan ta ansvar om man bara ger dem det. Man sänder otroligt blandade budskap, nämligen att unga ska stå själva och ta ansvar, men de ges inget ansvar och blir inte respekterade som individer.

Detta blev väl inte det tydligaste eller mest välformulerade inlägget, men jag blir så arg när jag stöter på sådant här.