Emilou och jaha det är så det känns att inte räcka till

Min sista dag i Sverige ville min käraste lille E leka med mig. Jag är ju lekmostern som fixade rymdskattjakt och det var min sista dag hemma så han ville vara med mig.
Men jag hade massa andra saker att ordna med, packa, städa tornet, fixa iordning för att åka så jag kunde inte leka med honom hela tiden. Emellan dessa saker gick jag in i mitt rum och kollade på telefonen. En av de gångerna kom han in och sa:

Emilou jag vill leka med dig. Du kollar ju bara på telefonen hela tiden!

Och jisses vad hjärtat krossades just då. Plötsligt var jag inte den roliga lekmostern, utan jag var mostern som bara kollade i telefonen. Jag fick en så stark känsla av skuld och att inte räcka till. Inte göra nog för honom. Inte vara tillräckligt närvarande. Och jag insåg plötsligt att föräldrar måste känna så hela tiden. 

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och det dubbla livet

Jag kollar på lite inlägg här på bloggen om mitt liv i England. Och av någon anledning känns det så himla främmande. Inte bara att jag här hemma ju mest har semester, men också för att mitt liv här liksom har ett sammanhang. Jag har familj och vänner där allt är etablerat. I England snurrar jag mellan nya sammanhang, kämpar hela tiden med att etablera en struktur, ett kontaktnät, hobbies. I Sverige känns allt redan familjärt.
England känns också väldigt långt borta just nu, alla konferens debatter, mina kompisar och min lägenhet. Men snart ska jag tillbaka dit, och då känns ju Sverige långt bort.
Äsch jag tappade bort det smarta jag skulle säga.

Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

emilou och långt borta

Sitter och funderar på om jag ska skicka ett meddelande till honom. Men kommer mig inte riktigt för. Kollar hans facebook sida, och jag känner mest ingenting. Det känns så himla avlägset allt det där jag kände för ett par veckor sedan. Han och vår vänskap känns så himla långt borta. Jag kan knappt komma ihåg hur det kändes. Rafi berättar något han sa när han var inne sist, och jag känner att han är en jobbig snubbe. What was I thinking?
Jag har gjort så himla mycket sedan vi sist sågs, sedan vi pratade om det där. Jag har seglat första gången på egen hand. Varit skitnervös för detta, och överlevt att behöva flytta båten klockan fyra på morgonen. Att göra och klara av sånt får liksom saker som han och jag pratat om eller gjort att verka så himla banala. Att han bara är bra för att Soton inte har mycket mer att erbjuda. Att jag hittat på att han är bra, när det egentligen inte är bra alls. Han är så himla osäker och oföretagsam, vilket jag också kan vara och jag har full förståelse för, men att jag skulle vara ihop med någon som är så? Nej, det skulle fanemig inte gå.
Därför drar jag mig för att skicka det där meddelandet. Jag vet liksom inte vad jag vill med att ta upp den relationen igen. Och det kanske är lite hårt, men jag undrar vad jag egentligen får ut av det. Men det kanske är lätt att känna så nu när jag är hemma, borta från den lilla bubblan som är soton. Här där jag inte behöver ta hand om mig själv så mycket. Här där jag alltid har någon eller något som kan distrahera. Här som är hemma. Men det är också därför jag vill ta tag i detta nu, nu när jag har buffer, trygghet och distraktion. Nu när det inte spelar lika stor roll vad utfallet är. Nu när det är långt borta.

Emilou fyller år

Trots att jag fyller 25 och egentligen inte har några stora planer för födelsedagen, eller egentligen några förväntningar, och alltså inte så mycket mer att se fram emot än middag på favopuben med ett gäng vänner och bekanta så ligger det ändå lite spänning i luften. Det pirrar ändå lite i magen då jag tänker på att det är min födelsedag imorgon.
Jag vill att födelsedagar ska vara speciella. Jag vill ha en födelsedagstradition som inkluderar lyxfrukost och lyxdag. Kanske går jag på spa, kanske åker jag på någon utflykt. Men det viktigaste är ändå att jag är med någon eller några. Att jag har folk att dela det med, eller har folk som vill fira mig.
Det låter kanske värsta ego. Men egentligen så blir jag obekväm av att vara i centrum när jag inte gjort något för att förtjäna det, mer än att typ födas och leva. Kanske kan man säga att jag får uppmärksamheten för att jag är en god vän, och därför vill dessa personer fira mig. Men det är ju inte sant. Jag tror inte att alla de som sagt att de kommer antingen för middagen eller utgången efteråt kommer för att jag är en så god vän till dem. Men om jag fick hänga med min familj eller mina bästastefinaste vänner, då skulle jag känna att uppmärksamheten var genuin. Eller att det var genuint att jag delade denna högtid med dem. Vi skulle alla vara genuint glada över att jag fötts, och då skulle det inte kännas så konstigt att vara i centrum av firandet. Men nu är de finastefinaste utspridda, så då går inte det. Kanske skulle jag kunna utveckla en egen födelsedagsrutin, men det känns liksom lite onödigt om ingen delar den med mig. Plus att jag behöver dela den med någon för att upprätthålla den.
Fick mig att tänka på en sak som A sa vid hennes födelsedag, hon åkte hem och firade med familjen för att hennes kille var i fält. Och jag vill väl inte gå så långt. Så dissig behöver jag ju inte vara, även om det ju finns de som jag hellre firar min födelsedag med. De som jag vill utveckla traditioner med, de som jag vill typ fixa för att fira tillsammans med. Det finns vissa sådana här, men inte så många. Men det handlar inte heller bara om mig. Jag vill få fixa och fira mina finaste fina. Inte glömma, inte låta resten av livet tappa bort den lilla omtanken, den glädjen och den uppskattningen som man kan visa vid en födelsedag. Detta behöver inte innebära den bästa presenten, eller finaste kortet. Utan bara genuinitet. Det är så jävla viktigt för mig.
Trots denna något cyniska? pessimistiska? högtravande? krävande? bild av födelsedagar så pirrar det i magen nu när jag ska sova. En timme in på att vara 25. Kanske är det minnen från när jag var liten, kanske är det för att jag ser fram emot att få använda min nya kamera!! (och ta foton som inte bara är min lägenhet)

Emilou och julkalendern del 11: Berätta om ett av dina favoritfotografier.

Detta fotografi är mitt favorit foto på min familj. Det togs i Barcelona när pappa fyllde 70. Barcelona som var kallare än jag trott det skulle vara, Barcelona som bjöd på tröttbråk och helt plötsligt var jag boven i familjedramat. 

Men även om Barcelona kanske inte var den bästa av resor så älskar jag denna bild. Den är så himla typisk för min familj. Vi är lite sneda och tokiga. Eller i allafall några av oss. Pappas hand får mig alltid att le. Och mammas reaktion är så himla typisk, här står hennes familj och töntar sig, men hon ler mot kameran och låtsas som ingenting. Anna, Jen och jag ser precis lika tokiga ut som vi är, men jag tycker mig också se en viss styrka emellan oss och inom oss som är så himla sann. Vi är tre starka unga kvinnor. Med två fantastiska föräldrar bakom oss. 

Emilou och familjen take 2

ja alltså det där med att inte svara i telefonen hade lite större konsekvenser än jag trott.
Pappa hade varit jätteorolig, ringt anna tidigt på morgonen för att han vaknat tidigt och varit orolig. Mamma mailade anna som mailade mig. Anna kontaktade även mina kompisar. och när jag pratade med henne idag sa hon att om hon inte fått tag på mig idag skulle hon ha kontaktat mina handledare.
Detta får mig att tro att hon och mamma kanske var lite mer oroliga än pappa, eller visst att pappa var orolig, men att de liksom reagerade mer.
Jaja, jag återfanns ju. Vid mitt skrivbord gömd under en hög med jobb. Det är liksom det som sker när man doktorerar.

Emilou och familjen

Min pappa har ringt mig typ fem gånger på skype. Och jag har inte svarat för jag pallar inte riktigt. Han har även skrivit en del emails som jag inte heller har svarat på för att jag inte pallar.
Det är som om mina föräldrar har någon typ av cykel då de kontaktar mig, för mamma ringde här om dagen. Men då var jag på puben så jag kunde inte prata så länge.
Jag undviker alltså mina föräldrar för tillfället. Men jag vet egentligen inte varför.
Kanske för att jag blev sur på pappa sist när vi pratade. För att han liksom inte brydde sig alls. Och för att det känns som samma sak med mamma. Eller för att hon korsförhörde mig om Island och frågade om jag hade knytit några bra kontakter, trots att jag sa att jag fick jättebra kritik på min presentation. Ingen av dem har kollat med mig hur jag mår eller hur det går trots att jag i somras ju faktiskt sa att jag mådde ganska dåligt.
De är verkligen inte så känslomässigt kompetenta mina föräldrar. Men jag tänker inte göra som systrarna mina och skylla alla mina besvär på hur mamma och pappa uppfostrade oss. Dock kan jag låta bli att prata med dem. För just nu har jag ingen lust alls. Pallar inte med det ytliga småpratet, jag har inget att berätta och de engagerar sig inte i djupare konversationer. Eller jo, om det för pappa handlar om det politiska dramat i haninge, eller för mamma handlar om att korsförhöra mig om min forskning och försöka lägga sig i. Ingetdera är konversationer som jag har lust att ge mig in i för tillfället.
De är de absolut finaste ibland. Men ibland är de förskräckliga.

Hej då föräldrarna!

Nu har de åkt, och hela dagen igår så gick jag runt och hade lite ont i magen för att jag kommer att sakna dem så. Jag tror att de kanske också kände det. För idag när de skulle åka så hoppade mamma i princip bara i bilen, vinkade och åkte. Tror att hon kanske var lite stressad också, men det var ett bra sätt att undvika tårar. (istället tåras ögonen lite nu...)
Det har varit en väldigt mysig vecka, vi har hunnit med både att njuta och fixa med lägenheten. Och jag har fått lite av en energiboost och semester. Så nu känns det lite lättare att ta tag i alla dessa saker som jag måste få klart väldigt väldigt snart.
Jag har också fått lite styrka att, eh, ta tag i mitt liv. Känna av vad det är jag gillar och vill göra, rent generellt känna mer. Tror att jag känner för lite och analyserar för mycket.
En annan bra sak är att i och med att vi har satt igång så himla tidigt på mornarna har jag eventuellt fått in en vara att vakna tidigt. Jag vaknade nämligen klockan sju första gången imorse, ska verkligen försöka untnytta detta!
Men nu, tillbaka till pappret.

dagens insikt 22: finaste föräldrarna

Även om mina föräldrar har gjort mig totalt galen vissa stunder denna vecka, speciellt då vi är alla tre i lägenheten och ska fixa med grejer, eller då mamma avslutar mina meningar, eller när pappa frågar en fråga men inte verkar lyssna på svaret, så är det väldigt trevligt att ha dem här. Ha dem helt för mig själv och bli lite ompysslad. Vi har liksom ordnat med saker för att lägenheten ska kännas ännu mer hemma, typ målat väggarna, köpt lampa och matta, helt enkelt saker som jag inte pallat eller haft möjlighet till själv. Tror inte att jag någonsin vill flytta från denna lägenhet nu!
Men vi har också bara slappat och haft semester, var i Boscombe igår och jag badade i havet. Två gånger! Idag såg vi på båtar som ska segla jorden runt*, och imorgon ska vi till Isle of Wight.
Jag kommer verkligen att sakna att ha dem här så nära när de åker tillbaka på söndag. De har verkligen gett mig en otrolig energiboost. Och jag känner mer och mer att det är svårt att vara så långt ifrån de som ger mig denna typ av boost. Klart att jag kan träffa den typen av människor här också, men ingenting kan ju ersätta ens föräldrar. Och även om mina föräldrar har ett underligt sätt att visa omtanke så är de de finaste i världen och det gör ont att vara ifrån dem så mycket som jag är.


* och jag har eventuellt bestämt mig för att mitt nästa äventyr blir en långseglats.

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Det verkar vara sjukhusvecka för familjen. Syster yster hemma i Sverige åkte in till sjukhus i morse med ont ont i magen, och i eftermiddags konstaterade de att det var blindtarmen som inte ville vara med längre. Och ännu en gång sitter jag för långt ifrån för att kunna vara där och ta hand om. Det är ju liksom ännu en gång ingen fara, men jag blir ju orolig. Och får svårt att koncentrera mig . Jag har lyckats skriva endast 400 ord på den sista delen i uppsatsen, och det kommer nog dröja innan jag får iväg det där första utkastet till min handledare...

Slogs just av en otrolig hemlängtan

Det är underligt hur hemlängtan kan slå så hårt och plötsligt. Kanske har det att göra med förra helgen som jag pratade med hela familjen på skype och önskade att jag också satt där i köket och kände lukten av rabarberkräm. Kanske har det att göra med att jag har världens bästa mamma som ringer mig från USA och säger att min uppsats är bäst. Kanske har det att göra med att jag får följa livet hemma på distans genom facebook. Kanske har det att göra med att jag fattar att folk hemma förändras (och blir bara grymmare och grymmare för varje dag) och att jag inte är där och tar del av dessa fantastiska personer. Och kanske, kanske mest avgörande, har det att göra med att jag nu fattar att jag inte kommer att vara hemma på fyra år till. Dessa fyra år kommer inte inkludera tre månaders sommarlov och uppdatering. Dessa fyra år kommer innebära att jag bosätter mig i England. Hur hände det?

Snillen spekulerar...

Vid frukostbordet alldeles nyss:

Det som skulle lösa konflikten i Gaza vore om de alla blev kristna. 

Säger vår allas så kära mormor, och sätter samtidigt ihop handflatorna i något som ju ser ut som någon typ av religiös rörelse, men som jag kopplar mest till solhälsningen. 

Pappa och jag sitter alldeles förstummade och vet inte riktigt hur vi ska bemöta detta. Måste väl komma ihåg att hon är 90, och att missionerande var vanligare och accepterat då hon var ung.