Emilou skäms som doktorand

Det finns vissa saker som liksom aldrigaldrig fastnar i min hjärna. En av dem är vad dependent/independent variable eller explanatory variable är. Det liksom vill inte komma in i min hjärna. Tekniskt sett borde jag ju fatta det här, men rent praktiskt så undviker jag att behöva hantera dessa termer för att jag ju inte vet vilket som är vilket eller vad som är vad.
Jag lärde mig dessa termer första gången på gymnasiet, och har ofta under hela min utbildningstid kommit i närkontakt med dessa koncept. Men jag vet fortfarande inte vad som är vad.
Nu till exempel skriver jag om politiskt deltagande, och mekanismerna som leder till politiskt deltagande. Jag vill säga att medlemskap är ett alldeles för brett koncept för att analysera som ett och samma sak. Och det skulle ju se fett ut om jag kunde slänga mig med en vetenskaplig term för att ge meningen lite mer tyngd, men eftersom jag inte är helt säker på vilken term jag ska använda så får det se ut som det gör.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

hur man överlever som doktorand 7

Man skaffar sig en rutin. När deadlines börjar närma sig behöver man jobba enligt en rutin. Denna rutin måste inte bara innebära hårt arbete, utan också en del träning och ledighet. Rutin är ganska så trist och tråkigt, för visst är det roligare att gå ut flera dagar i veckan, eller spontant gå ut och ta en öl sådär på fredags(eller onsdags eller torsdags eller vilken-som-helst-dag) kvällen, men det leder inte till resultat. Det leder till stress. Visst att man tar ledigt och tar det lugnt, slappnar av och stressar ned. Alla dessa saker är viktiga, men om det går ut över det planerade arbetet så leder det bara till stress, och stress är allt ifrån roligt. Så rutin, även om det är bland det tristaste vi vet, leder till mer lycka i framtiden.

Eller detta är i alla fall det jag försöker intala mig själv då jag måste prioritera eftersom j20-26 maj bjuder på fyra deadlines på totalt 17500 ord. Detta kräver alltså förtidsarbete och planering. Mycket och strikt planering. Och det ända sätt jag kan leva upp till kraven som kommer att ställas på mig är genom att leva på rutin. Schemalägga mitt liv. Trist, men nödvändigt. Välkommen till verkligheten som doktorand; vi är vår egen chef och väljer att sätta hårda scheman för oss själva.

Hur man överlever som doktorand 6

Man söndagsmyser i solen trots att man inte kan gå ut på grund av slött arbete och en policy briefing som inte är klar.

abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...

Det verkar vara sjukhusvecka för familjen. Syster yster hemma i Sverige åkte in till sjukhus i morse med ont ont i magen, och i eftermiddags konstaterade de att det var blindtarmen som inte ville vara med längre. Och ännu en gång sitter jag för långt ifrån för att kunna vara där och ta hand om. Det är ju liksom ännu en gång ingen fara, men jag blir ju orolig. Och får svårt att koncentrera mig . Jag har lyckats skriva endast 400 ord på den sista delen i uppsatsen, och det kommer nog dröja innan jag får iväg det där första utkastet till min handledare...

Dagens möte och boost

Pratade med C imorse om de 16000 orden som ska bli min dissertation. Mailade detta (eller kanske 10000 ord) till honom igår, men så när jag läste igenom det efter att jag mailat det ångrade jag mig eftersom det var otroligt snurrigt, oklart och väldigt väldigt alldagligt skrivet...plus att det ju var väldigt långt! Men, han hade hunnit läsa igenom det på tåget imorse, trots att han kom hem vid midnatt igår! Herregud så jag skämdes för detta då, jag hade skickat något halvdant och han hade faktiskt läst det! Tagit sig tid att läsa igenom det, och kommentera. Det värsta är nästan att han tyckte det var bra, mycket bra, och att jag är nära slutet; det behövs bara lite 'knitting together and tidying up' helt enkelt. Han sa att jag var nästan lite för 'apologetic' för min metod och att jag nästan kritiserade den för mycket, bättre att säga att jag inser vad det finns för brister, men att det finns stort värde i det ändå. Jag tycker fortfarande att det är väldigt spritt och förvirrat och jag vet inte riktigt vad jag argumenterar. Men efter mötet så kändes det som om jag ser någon typ av struktur i det hela.
Vi pratade också om vad för slutsatser och förslag på vidare forskning som skulle kunna komma från denna studie och kom ju då in på vad det är som driver utövandet av medborgarskap och vad man känner sig som en medborgare utav och att detta antagligen skiljer sig mellan Sverige och England; alltså det jag ska forska på. Vi kom ju då osökt in på det här med Southampton, och han sa att han ska göra en external review av dem, för de håller på att omorganisera sin fakultet och ska skapa ett forskningscenter där alla skolor inom fakulteten knyts samman för att forska om just medborgarskap, och att det verkar som om min forskning därmed är otroligt viktig för dem! Alltså; Jag- Viktig För Southampton.
När jag tänker på det så sa ju faktiskt G det när vi träffades; att mitt förslag kommer väldigt lägligt för deras omorgansiation. Det kommer bli bra det här.

Jag har seriösa koncentrationsproblem. Jag vill inte korrekturläsa denna uppsats. Jag vill bara gå och julshoppa. Jag vill bara få en rygg och huvudmassage. Jag vill bara få ta det lugnt innan den konfliktfyllda julen. För det vet jag ju att det kommer att bli. Som vanligt. Mamma och Tinka har redan börjat. Och jag vet ju att när vi tre systrar kommer ihop blir det problematiskt. Jag behöver alltså bara få ta det lite lugnt innan stormen kommer. Men det ska bli skönt att få komma hem denna jul. Få vara hemma i mitt eget rum och kunna stänga dörren ordentligt. Kunna smita iväg och träffa vännerna när det blir alldeles för spänt i huset. Och inte minst träffa vännerna. 

När jag läser igenom uppsatsen  kan jag  inte ens komma fram till om jag svarar på frågan eller inte. Men jag måste väl skriva en slutsats eller nått. Jag har ändå 3700 ord på något som jag inte ens trodde att jag skulle kunna skriva 200 på. Men det är ju 3700 ord av svammel. 

Ibland så vänder världen, men rättvisa bör skipas!

Den där uppsatsen som jag skrev på när jag var hemma, eller snarare den som jag panikade över när jag var hemma, den som gjorde mig dum i huvudet, den som jag trodde jag skulle få ett väldigt dåligt betyg på. Jag har fått tillbaka den nu.

Jag fick en 67. Det är alldeles hyfsat. Men antagligen ganska så oförtjänt. Jag läste igenom den och blev riktigt förvånad. Vissa delar var bra, men andra delar var helt katastrofala. Ett helt stycke måste ha undgått mammas vakande klarhets öga. För jag har nog aldrig läst något som varit så oklart. En mening verkade vara meningen att vara två meningar, men ingen av dem var egentligen färdiga, så det blev liksom ingen mening alls i meningen. 

Men, han gillade min feministiska kritik, trots att jag inte refererade den. 

Martin fick en 64. Och det är antagligen ganska oförtjänt det med. Jag kan inte tänka mig att han skriver en uppsats på 64 nivå. Och kritiken var att han inte pratat om Focault och hans non dimensional power, coh därmed inte svarat på frågan ordentligt. Men Marta skrev på samma fråga, fick 74, och vad jag minns så tog inte hon heller upp Focault. Ganska absurt. Jag får bättre betyg än Martin? 

Martin super reagerade på sitt betyg, för det drog ned honom från ett medel på 73, till ett på 68. Och om han inte fick en 1st så ville han inte söka till en MA eller PhD. 

Jag peppade honom till att överklaga betyget. Eller åtminstone prata med någon om det. För uppenbarligen har Hay och Lees (de som rättat de olika uppsatserna) tolkat frågan på olika sätt, och om det är så att frågan inte kräver att han pratar om Focault, så ska hans uppsats rättas om för då har han blivit tilldelad ett orättvist betyg, eftersom Marta fick 74. Det är en ganska väsentlig skillnad på 64 och 74, och om det är baserat på en misstolkning av frågan från Lees sida, då ska Martin ha ett högre betyg.

Men Martin vill inte göra det. Eller han är rädd för att göra det, för "its things like these that can get you kicked out of university", alltså om han sätter sig i konflikt med en akademiker riskerar han att de håller det mot honom i framtiden, och om  konflikten blir riktigt illa så kan de sparka ut honom. Akademiker håller varandra om ryggen, precis som vem som helst, och de är långsinta. Han gick tillslut med på att prata med Hay, för att se om kritiken mot honom var befogad, men han är verkligen livrädd för att sätta sig i konflikt med Lees, för han ska rätta en del av Martins framtida uppsatser. 

Detta är ett drag hos Martin som jag stör mig rejält på. Hans enorma konspirations teorier. "They say they encourage studens to complain, but really they dont! It is important to remember that academics are people too with feelings, and if you insult them, they will most probably hold that against you in the future." Visst att akademiker är människor och har känslor, men de är ju vuxna för sjutton! De blir inte, eller borde inte bli, upprörda eller förnärmade av att någon ifrågasätter hur de har rättat deras uppsats, om du gör det på ett icke konfliktsökande sätt. Och speciellt inte om motiveringen är sund, så som den skulle vara i Martin's fall. För den enda uppenbara kritiken var att han inte pratat om Focault. Det handlar ju liksom inte om att han förnärmar Lees personligen, säger att han är dum i huvudet, säger att han gett ett orättvist betyg för att han inte gillar Martin, utan han ifrågasätter konsekvensen mellan olika rättares tolkning av frågan. Hans argument är helt irrationellt, och baserat på att folk är mer snikna än vad jag tror att de är. Och Martin skulle ju aldrig skapa en stor konflikt, han skulle ju sköta det snyggt och försiktigt. Men han är rädd för att prata med Seniors. 

Detta tar fram så sjukt mycket som jag stör mig på med Martin. Och det tar fram saker som jag stör mig sjukt på med folk i allmänhet. När de håller stenhårt på irrationella principer och inte ser saker i perspektiv. Och det faktum att de gömmer dem till vardags, men så kommer de fram som stenhårda när saker ställs på sin spets. Och Det Går Inte Att Diskutera. 

Jag respekterar att detta är något han känner starkt för, men han måste ju se det i proportion till annat. Det klart att det är dumt att vara bitchig mot våra föreläsare, men jag tror att de respekterar studenter som står upp för sina åsikter och inte bara böjer sig för hierarkin. Jag tror inte att Lees blir fruktansvärt förnärmad om Martin skulle höra sig för hur det kom sig att någon annan som skrev på samma fråga, men också utelämnade Focault, fick 10 poäng bättre än honom, speciellt när Martin brukar ligga  på 68-75 nivån. Han skulle ju inte anklaga Lees för att ha behandlat honom dåligt för att Lees tycker illa om honom. Han skulle ju heller inte göra ett personligt påhopp på Lees. Martin har uppenbarligen tagit väldigt hårt på detta, och tycker att kritiken är obefogad. Men väljer att inte ta tag i det för att han har någon sjuk respekt för de med en PhD, och en ganska sjuk bild av dem. Jag tycker att han håller helt motsatta åsikter, och en helt obefogad skepsis mot akademikers välvilja till deras studenter. Typ som att de är någon annan typ av människor som inte håller samma moral som vi. Eller, och detta skrämmer mig nog mer om det vore sant, så tror han att alla tänker så som akademikerna. Alltså att om någon förnärmar oss, så ska vi för alltid hålla det emot dem. Och det är jäkligt lätt att förnärma någon. Och vi gör allt i vår makt för att se till att de får tillbaka. 

Eller så är det baserat på någon sjuk uppfatting om hierarki och klass. Att du som är underklass ska bete dig på ett visst sätt mot de som är överklass. Väldigt brittiskt, och därmed väldigt svårt för mig att förstå. Och det vore ganska ironiskt att en sådan uppfattning kommer från Martin, arbetarklassens snobbigaste Marxist.

Hur som helst blir jag blir helt knäpp av det.

total krash

i onsdags kvall krashede min dator. mac ska inte krasha. det var darfor jag kopte en mac. I gar fick jag reda pa att det var 'hjarnan' i datorn som krashat. det som styr allt annat. Och det skulle kosta mig 5436 kr att reparera. jag krashade ocksa da. jag ringde pappa och borjade grata i affaren. som tur var var harddisken intakt och jag har all data, men jag skulle vara utan dator, och det skulle kosta lika mycket som en ny, icke mac book. Det var liksom det sista jag behovde nu nar jag anda stressar som fan over mina uppsattser och ar i allmant paniktillstand.

det sura var att garantin gatt ut for en manad sedan och jag har inte en applecare protection plan. tydligen, om jag kopt den genom deras utbildnings store sa skulle jag ha fatt det automatiskt, och det trodde jag att jag gjort. men tydligen inte. sa inte nog med att jag da har betalat 10% for mycket, men jag blev utan protection plan. med protection plan skulle det inte kosta mig mer an att aka till meadowhall och lamna in den och hamta ut den. coh eftersom den ar mer an ett ar gammal kan jag inte kopa en nu, for de kan inte garantera kvaliten pa grejer som ar mer an ett ar gamla.
Men, eftersom det bara var en manad sedan som garantin gick ut, sa gick det med pa att betala denna reparation.
jag ville inte ta tag i att ringa dem, for jag visste inte vad jag skulle saga, och var varsta radd att de skulle vara dryga och saga typ bad luck. men jag behovde inte ens saga de magiska orden ' I dont want to loose faith in the company' (enligt killen i applestore), utan hon erbjod att betala for hela reparationen, men hon kunde inte ge mig protection plan.
sa nu ar allt lost och jag borde kunna skriva mina uppsatser.

Jag tänker inte

Jag tänker inte så mycket på det här längre

och inte direkt det här heller.

För en gångs skull tänker jag inte så mycket alls på det här 

Jag tänker nog inte så mycket alls.

Förutom på det här då.

Moral psykologi är svårt som fan. Trots att det är intressant. har lusläst en artikel idag, och försökt få ihop en plan till uppsatsen. HELA DAGEN. EN artikel. en PLAN. Galet. 

Jag vaknade med panik i magen i morse. Jag somnade med obehag i magen igår kväll. 

Alltså det här med uppsatser....

De gör mig helt galen. Jag pendlar mellan panik, prestationsångest och uppgivenhet. Idag har jag varit ganska lugn trots att dagen började med typ 2000 ord skrivna, hälften sagt och kom upp i  4800 ord när allt var sagt, och nu efter brutal cutting nått 3431, men i behov av att trolla bort de där 431 orden. Eller kanske 400, som om de kommer märka...

Har inte ätit mer än ett ordentligt mål om dagen på en vecka. Druckit massor med blåbärssoppa, te och ätit skorpor.

Det blir ju alltid så här. Jag jobbar, jobbar, läser och läser, hittar min vinkel, men får inte plats, återberättar alldeles för mycket. Blir förvirrad, känner att jag inte säger det jag vill, får inte fram det. Tycker ju egentligen att det är intressant, men när man måste minimera för att få med allt. Ja, nej då vill jag inte vara med. Tacka vet jag bloggen där jag får utveckla och inveckla så mycket som jag vill. Skriva meter efter meter av svammel. Speciellt istället för att skriva eller cutta uppsatsen. Klockan är nu snart ett. Jag undrar när jag kommer sluta facebooka och faktiskt vara nöjd och gå och lägga mig.

om inte allt för lång tid

så är jag hemma. På måndag, 13.25 landar jag. Saker har inte gått som jag tänkt mig, och det kommer bli svårt att göra det jag tänkt. Och min handledare är i London, så jag kan inte träffa honom för att få hjälp. Jag har samtidigt en uppsats att skriva på, så det kommer vara en stressad Emily som kommer hem. Bara så att ni vet.

Jag var och boxades idag. Det var jättekul. Rich ignorerar mig inte längre, och det är inte heller underligt med Dave. Jag tog det ganska lugnt, för jag vill inte skada mig. Men jag fick sparras, skulle göra en rond, men stannade två. Det var jättekul, och jag slog skiten ur en kille som vägrade slå tillbaka. Sen sparrades jag med en annan kille som faktiskt slog tillbaka, på riktigt. Jag hade helt glömt hur det känns att bli slagen. Jag kommer kanske ha blåmärken i morgon.

Jag fattar inte riktigt, men blir smickrad såklart, varför alla killar som jag tränar med tycker att jag är bra. Denna gång märktes det på killen som slog tillbaka, men även på killen som inte slog tillbaka när jag gick hårt på honom. Sen var det en kille i omklädningsrummet som frågade hur länge jag boxats, och tyckte att jag hade en bra stil. Det kanske bara är smicker, och för att jag är tjej. Jag menar, jag är ju faktiskt den enda tjejen där, så de har väl inte så mycket att jämföra med, och eftersom tjejer inte är lika bra som killar så förväntar de sig väl inte så mycket. 

Men jag kan inte rå för det. Det är skitkul. Skitkul att boxas, skitkul att de tycker jag är bra(vad det än grundar sig på, så känner de ju ändå att de vill säga det till mig.=smicker, och jag tackar aldrig nej till smicker.), skitkul att vara enda tjejen (även om det blir lite problematiskt i omklädningsrummet....) skitkul att skämta med Rich och Dave. Trots alla saker som jag skulle kunna tycka är fel eller analysera sönder. Jag vill helt enkelt inte tänka på de sakerna, för jag har kul. Och även om det kanske är alla de där dåliga sakerna, så om jag ser dem finns de. Nu är det på mina villkor. Nu ser jag det på mitt sätt. Även om det blir lite fel ibland...

Numero 300

Fucking hell. Fick en 1st. En 74! feminism och demokrati uppsatsen. Martin fick en 82, precis som jag trodde, men jag fick inte en 68, som jag trodde!
ikvall aker jag till Nottingham for att ta hand om mormor imorgon.
Jag kommer nog att bli alldeles galen pa henne, for jag pratade just med mamma pa telefon, om nar jag skulle komma osv. sa hor jag mormor i bakgrunden saga:

Prata inte for lange, glom inte att det ar mormors behov som ska sta i centrum.

Jag kande bara: what the fuck! vi pratar ju for fan om att jag ska komma till Nottingham och hjalpa dig! och att jag har gjort bra ifran mig pa en uppsats. Klarar hon sig inte sjalv i fem minuter ens? Fy fan om hon ska vara kravande och otacksam. det pallar jag helt enkelt inte med. Jag maste ju plugga till mina tentor, men aker till Nottingham for att hjalpa henne en dag. Jag gor det for att vara snall, men om hon ska vara otacksam och javlig sa vet jag inte om jag pallar vara snall, nar jag har viktigare saker an att vara snall som jag skulle kunna gora. och igen, det handlade om fem minuter som min mamma inte gav henne 100% uppmarksamhet.

Post-uppsats(Emilys män III)

Gårdagen färgades av trötthet. Väldig trötthet. När jag skulle lämna in uppsatsen, märkte jag när jag kom till politics department, och precis skulle logga in, att jag glömt min plånbok hemma. Det betyder, Inget Ucard, Ingen Telefon, Inga Pengar och främst av allt Ingen Uppsats utskriven. Klockan var kvart i elva. Jag fick då springa hem(tar 20 min) eftersom jag inte hade pengar för att åka buss, och inge kunde ringa någon och fråga om jag kunde skriva ut på deras Ucard, och sedan springa tillbaka till Politics. Kommer dit halv tolv, och min tanke att jag skulle ha läst igenom uppsatsen en sista gång känns alldeles omöjlig. För om jag hade börjat hade jag inte hunnit bli klar på en halvtimme, och jag visste inte riktigt hur lång kö det var till att skriva ut. Så, jag har nu lämnat in den sämsta uppsatsen för detta år. Mina uppsatser har verkligen bara blivit sämre och sämre. Pallar inte prestera. Pallar inte vara noggrann. Ämnet intresserar mig ju, men jag pallar bara inte. Känns ibland som om det liksom inte riktigt är värt det, för jag kommer ändå inte vara asbra. Hoppas att det blir bättre nästa år. Då får jag ju göra mitt exjobb, och det borde vara väldigt intressant. 

Dagen färgades även av inappropriate sms från boxaren. Tror att det kanske kanske börjar gå lite för långt. Det började skämtsamt, men sen skrev han att han egentligen var a really caring person that is quite sensitive. 

Situationen var att jag hade skämtat om att jag blivit offended av vad han sagt. Han bad då om ursäkt, jag sa att jag bara skämtat och winded him up.  Han säger då att jag var nasty cos u know i'm a caring person and dont like to think ive upset someone. 

Jag fortsatte med min skämtsamma råa ton, men hans sms blev liksom bara seriösare, han ville bara tell you who i really am.

Helt galet är detta. Nu är det jag som är i situationen där jag beter mig likadant mot alla, och någon tror att mitt beteende mot den betyder mer än vad det gör. Det är underligt hur man kan vara orsak och subjekt till samma sak. 

Kanske läser jag in alldeles för mycket i hans sms. Från och med nu tänker jag gå på den premissen. Han är ju faktiskt också likadan mot alla. Det enda som stör mig är att han var så jävla mån om att jag skulle veta vem han egentligen var. Kanske skämtade han, men liksom han påpekade det ju för sjutton tre, alltså TRE gånger, efter att han trott att jag hade blivit upprörd. 

Det är så himla synd att han kände att han behövde/ville säga det. Det hade varit mycket bättre om han bara hade fortsatt med sin råa ton. Den kan jag hantera. Inte en snäll snubbe. Jag gillar att käfta med honom, och det klart att jag fattar att han inte är så egentligen, precis som jag hoppas att han fattar att jag inte är så elak som jag kan vara när vi skämtar. Han behöver inte säga det. Det är underförstått. 

Kanske boxas jag i morgon. beror lite på vad som händer i kväll. Mina benhinnor har faktiskt gjort rätt ont hela veckan också. Bara av att gå. Så jag ska verkligen ta det försiktigt. 

Långsam långsam

Jag hade säkerligen, om jag hade koncentrerat mig, kunnat vara klar med uppsatsen vid det här laget. Men istället har jag läst alla bloggar jag har bookmarkat, frenetiskt kollat FB och min mail och till och med börjat kolla på biljetter hem till Sverige i sommar. Det är ju bara typ en månad kvar nu. Det fanns en ganska billig biljett den 18e juni.

Jag springer alltså iväg från mitt arbete igen. Pallar inte skriva om USAs external interventions for democracy. svarar säkert inte ens på frågan. 

Fuck.

För en timme sedan började jag känna panikpirret i kroppen. Men så satte jag mig och skrev lite(och då betonar jag verkligen Lite). Och så försvann det för att ersättas av slackerlugnet. 

Nu ska jag ta mig an de mjuka krafterna. 

Och här sitter jag då igen.

Ännu en gång sitter jag dagen innan och har alldeles för mycket ord och ingen mening. 

Har ännu en gång ingen förmåga alls att koncentrera mig, och skriver därför lite om mina problem här på bloggen.

Trodde att förra uppsatsens obehag skulle skrämma mig, så som första uppsatsens panik förra året skrämde mig och fick mig att jobba i förväg, inte sitta dagen innan och försöka skriva ihop 2000 ord som liknar ett argument, men Icke! Idag känner jag mig inte ens särskilt stressad. Vet att det går att sitta uppe hela natten om det så behövs. Och det kommer det nog att behövas. Har varit här sedan klockan 9 i morse, men bara fått ihop en del av uppsatsen. Är lite orolig att jag kommer att upprepa mig en massa nu när jag kommer till den andra delen.  Men nu så måste jag ju ta och börja skriva!!

Min huvudvark ar tillbaka(och jag ar varldens samsta politikstudent)

Redan dagen efter inlamningen av feminismuppsatsen sa var det dags att borja pa nasta uppsats. Denna ska handla om huvuvida demokratisering kan komma utifran. Och man ska fokusera pa en region eller ett land. Jag har valt att vanda pa fragan och kolla pa en demokratiserare: varfor de tror att de kan demokratisera, varfor de vill och vad de har gjort for att demokratisera. Ska anvanda USA som demokratiserare, och hade tankt att ha ett framgangsrikt och ett misslyckat exempel pa deras demokratiserings ambitioner. Men jag lyckas inte hitta nagra exempel. Detta kommer tillbaka till att jag verkligen ar en skamlig politikstudent. Man borde ju hanga med i svangen liksom, och ha nagon koll pa vad som hander i varlden, eller i sitt land, alltsa den praktiska politiken. Men jag har ingen koll. Det ar det som gor det sa himla svart for mig nu, vet liksom inte om Brasilien anses vara en demokrati, och om USA har haft ett finger med i spelet dar. Vet kanske att Colombia inte ar en demokrati, men vet inte heller dar om USA har spelat nagon roll. Min daliga samtidskunskap har verkligen kommit fram i denna kurs, som handlar mycket om vad som hander i varlden idag. Jag vet inte ens var man ska hitta denna information!

Har idag suttit och forsokt hitta kallor som kanske kan beratta om Brasilien ar en demokrati pga USA for mig. Men jag har verkligen inte lyckats. Varfor ska jag gora det sa himla komplicerat for mig?
Till raga pa allt har min bommullshuvudvark som jag hade i julas kommit tillbaka. Kanner mig alldeles tung i huvudet och bihalor och oron varker. Hela jag kanns liksom lite svullen. Inte latt da att forsoka lasa demokratisering.
Ikvall ar det typ tva husfester och en spelning som vi antagligen ska ga pa. Jag vill egentligen bara ligga hemma och kolla pa film.