små små tecken

Ibland så tänker jag inte på de negativa parallellerna, utan på de bra parallellerna. De när jag får reda på att det typ mysigaste omaka paret jag känner inledde sitt förhållande på ett liknande sätt, de träffades, lade till varandra på facebook och började chatta. Och de när jag läser ett blogginlägg som beskriver precis hur jag kände för en dryg månad sedan. Visst att dessa inte handlar om mig, men jag har ju inte haft detta förut, så att få reda på att andra som funkat är på samma sätt ger mig liksom lite hopp.

fylla igen.

jobbade ganska bra idag på dagen. men har fortfarande inte riktigt fått allt gjort. därför blir det fylla ikväll. ja jag vet, ingen logik. men fylla kräver ingen logik. 

pratade på puben om kvinnors orgasmer. i förhållande till vetenskapen. feminism. feministiska argument. tydligen är det vetenskapligt bevisat att kvinnor är minst kåta när de har ägglossning. och det motbevisar tesen att sex är endast till för reproduktion. jaha ja. 

man använder alltså något vetenskapligt bevisat för att motbevisa något som ska vara vetenskapligt bevisat, men har ett manligt bias. jaha ja. 

det är kärlek ikväll. näst sista kvällen innan tyler åker tillbaka till USA. sista kvällen för fylla innan jag och Martin har jobbiga tentor. Sista kvällen innan sommaren. Det ger kärlek. Man vet att man inte kommer att ses på ett ganska bra tag, och man vet inte vad som händer i höst. Kommer Ben att hoppa av? Kommer jag och Martin hänga trots att vi inte bor tillsammans? kommer jag och Ben och Alasdair hänga trots att vi inte bor tillsammans?

Man vet inte. Därför är det kärlek. När vi fortfarande har varandra. 

Kärlek under fylla. Vilken jävla kärlek. 

Ja, klockan är halv fem på morgonen(och jag är kvar i IC)

Det finns en viss lugnhet som infinner sig när man anser sig ha hela natten på sig. Tidigare idag stirrade jag på skärmen och visste inte vad jag skulle skriva. Hade hela tiden oroskänslan i magen, mådde illa så jag inte kunde äta. Ville bara bli av med skiten, men visste att det krävdes en jävla massa jobb innan jag kunde anse mig ha något som var dugligt att lämna in. 

Sedan kom Martin ner till IC och var lite moraliskt support. Det spelar verkligen roll att ha någon som också sitter och skriver på samma sak. Man sitter liksom i samma båt. Kan ta småpauser tillsammans, gå runt biblioteket och kämpa genom natten. Igår trodde jag att jag skulle bli stressad av att ha honom i min arbetsmiljö, men idag har det visat sig fungera. Kanske för att han inte heller var särskilt klar med sin uppsats, utan också behövde jobba hela natten. När jag är själv i min desperation så känner jag mig så ensam. Kan inte bestämma mig för om jag vill hem eller inte.  Det slutar ofta med att jag går hem, för att jag är hungrig eller behöver lite 'familiar faces'. När Martin visade sig också behöva vara här länge, så lugnade sig min oro. Jag insåg att jag inte skulle behöva sitta här alldeles själv, inte vara ensam i min desperation, för vi hade ju hela natten på oss. Vi gjorde liksom en grej av att vara uppe hela natten nu, en social tillställning. Med alla andra som panikskriver på denna uppsats i IC nu. vid tretiden ansåg jag att det inte var värt för mig att gå och lägga mig eftersom jag ska prata med mamma klockan 7 och hon ska hjälpa mig med finslip på uppsatsen. Jag undrar hur jag kommer klara att hålla mig vaken tills dess. 

Idag har jag skrivit ihop uppsatsen så att den blev 5000 ord och nu skurit ned den igen så att den för tillfället är 3603. 103 ord över ordgränsen.