Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.

Emilou och familjen

Min pappa har ringt mig typ fem gånger på skype. Och jag har inte svarat för jag pallar inte riktigt. Han har även skrivit en del emails som jag inte heller har svarat på för att jag inte pallar.
Det är som om mina föräldrar har någon typ av cykel då de kontaktar mig, för mamma ringde här om dagen. Men då var jag på puben så jag kunde inte prata så länge.
Jag undviker alltså mina föräldrar för tillfället. Men jag vet egentligen inte varför.
Kanske för att jag blev sur på pappa sist när vi pratade. För att han liksom inte brydde sig alls. Och för att det känns som samma sak med mamma. Eller för att hon korsförhörde mig om Island och frågade om jag hade knytit några bra kontakter, trots att jag sa att jag fick jättebra kritik på min presentation. Ingen av dem har kollat med mig hur jag mår eller hur det går trots att jag i somras ju faktiskt sa att jag mådde ganska dåligt.
De är verkligen inte så känslomässigt kompetenta mina föräldrar. Men jag tänker inte göra som systrarna mina och skylla alla mina besvär på hur mamma och pappa uppfostrade oss. Dock kan jag låta bli att prata med dem. För just nu har jag ingen lust alls. Pallar inte med det ytliga småpratet, jag har inget att berätta och de engagerar sig inte i djupare konversationer. Eller jo, om det för pappa handlar om det politiska dramat i haninge, eller för mamma handlar om att korsförhöra mig om min forskning och försöka lägga sig i. Ingetdera är konversationer som jag har lust att ge mig in i för tillfället.
De är de absolut finaste ibland. Men ibland är de förskräckliga.

God för 1.4 miljoner

Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.

It's our favourite person again

Mormor. Hon är här igen. Denna gång är inte bättre än vanligt. Det är samma gamla attityd och otacksamhet, som jag inte får eller kan bemöta, för det är ju mormor. Det slutar med att jag sitter tyst och biter ihop tills jag får ont i huvudet. Jag har ju skrivit om det förut, om hur hon tycker att jag ska cykla och sova i lador istället för att jobba och finansiera min utbildning, och om hur hon är alldeles omöjlig att tillfredsställa och hur hon trugar.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.