Emilou och 'oss'

Jag står utanför puben och ser i ögonvrån att han kommer cyklandes över concourse och tänker att nej nu måste jag gå in för att slippa vara själv med honom när han kommer. Men så kommer han den där som överraskade mig för ett par veckor sedan ut och jag stannar kvar. Vi skrattar och skämtar, egentligen ett perfekt upplägg för honom att se. Han kommer fram och säger hej, frågar om de andra är där inne och går vidare. 

Det är varmt och kvavt inne på puben så jag föreslår att vi ska gå ut och sätta oss. Jag vet inte om de träffat varandra förut, överraskiningen och han han den här nygamla kanske dejten. Vi sätter oss på en cirkelformad bänk och plötsligt sitter jag mitt emellan dem. Överraskningen och jag pratar datainsamling, jag frågar om han vill komma till Cardiff i november, kanske dejten pratar med andra. Jag sitter mitt emellan dem och skickar meddelande till Rafi omg what is happening here!? Överraskningens kompisar vill dra och äta, och han försöker få med oss ut på kvällen och ber om mitt nummer framför kanske dejten och jag säger text me when you go out, han kommer tillbaka en vända och säger att i'll text you when we go out. 

Allt eftersom droppar folk av, kanske dejten och jag bondar över house of cards och jag skickar uppdateringar till Rafi som säger I am intrigued to hear where this night will end. Let the best man win! och jag har dåligt samvete i en sekund för att jag spelat dem mot varandra. Överraskningen smsmar under kvällen och frågar var vi är, säger att de drar ut i stan.

Tillslut är det bara han och jag kvar, och han säger skämtsamt darling we have to talk about 'us' jag frågar do we have to?  Men då är det ju redan på bordet. 

någonstans i vårt dividerande om huruvida vi behöver prata om det säger han its not you, its me och mitt hjärta sjunker. Jag pallar inte. Vad fan är det med honom? Jag går på toa och samlar kraft att vända situationen. Jag kommer tillbaka och säger ok I am going to try really hard to not get angry with you because I know its not your fault. What makes you say that, or behave this way, is based on a presumption about what I want and what I feel, which is really frustrating because you dont know what I feel. I'm just really fed up with guys who presume things about me. Och i bakhuvudet tänker jag att om detta slutar illa så kan jag ju alltid smsma överraskningen. 

Vi blir utkastade från puben och sätter oss utanför och pratar mer. Han säger att han är rädd för att det ska bli för seriöst och att han är en commitmentphobe. Han vet ju inte var han är om ett halvår, så han vill inte gå vidare med något som kan bli seriöst för att it gets messy when I have to leave. 

Och ännu en gång kokar vreden och frustrationen i mig you're not the only one who doesnt know where they will be in six months. I have no idea what I'm doing after march. And I am trying really hard now not to get really angry with you because that is a rubbish excuse. You cannot base a decision now on what might or might not happen in six months. Even if we didint know that things were going to change in six months, for all I know things could change in a month or tomorrow no matter what is happening in six months. 

Jag säger att det enda jag vill veta nu är om han gillar mig nu. Inte vad han ser för framtid för oss. Och baserat på onsdagens beteende så känns det som att han inte gillar mig. Han håller med om att onsdagen var skit, och att det var för att han fick panik och tänkte att om han kom med upp så skulle det betyda att det är seriöst. Jag säger att han drar på alldeles för stora växlar och antar saker om mig och mina känslor som gör mig irriterad. I really dont understand why we are having this conversation. It shouldnt be this complicated.

Så säger han att ja, men det klart att han gillar mig. Gillar mig mycket. Men han har issues. Och jag säger, men vad fan det har ju jag med! 

Så tillslut säger vi att om han följer med mig hem betyder det inte att vi kommer gifta oss, eller att det betyder att det kommer bli messy om ett halvår. Det behöver inte vara så jävla seriöst. Så vi går hem till mig. Dricker gin och hånglar. So we're making out now? Yes I think we are. 

Emilou och det ska inte vara så här komplicerat

Tillslut kom han online. Så vi pratade. Och pratade. Vi bröt vårt tidigare rekord på fem timmar och pratade i en till. Den sista extra timmen spenderade vi med att prata om det som vi egentligen skulle prata om. Om 'oss'.
Det var frustrerande. Vi pratade om varandra hela tiden. Menade olika saker. Jag svor. Jag bad att få någon typ av respons på vad jag sagt, men allt han gjorde vara att ge en analys av situationen. Han ger en lång utläggning om hur han funderat på vad vi är och kan vara sedan första gången vi sågs och vid flera tillfällen efter det. Och att det vi har, blandingen av högt och lågt, intellektuellt och skvaller, är fantastiskt och något han verkligen uppskattar. Vid ett tillfälle kunde jag inte göra annat än att skratta för att vi överintellektualiserade allt. Men det frustrerar mig också och jag svär åt honom att i'm not going to fucking pull it out of you, but there is really only one way that I can interpret this. Men så mitt i min frustration då jag säger att vi liksom har två val antingen försöka eller inte, så säger han But cant we just be mates?!

Och då blir allt så självklart för en stund.

Det är det han vill.

Men så säger han att han är förvirrad. Och att det tar honom tid att komma till punkten där han ser sig tillsammans med någon. Jag säger att well I'm kind of giving you that point now.  Men så sa jag att jag ju inte heller var helt säker på om jag kunde se oss tillsammans, och var också förvirrad. Men jag ville sluta vara förvirrad. Så mycket visste jag. Men han var inte där än, så vi var osynkade.

Klockan var då fyra på morgonen och vi kunde nog inte komma längre än så. Vi gillar varandra, gillar att hänga och prata, ser att det kanske kan vara något mer, jag är beredd att prova, han är inte där än. Jag hade bestämt mig innan för att om han gav mig ett vagt svar så skulle jag lämna detta bakom mig, gå vidare och inte hoppas på något mer. Och mitt i detta säger jag det. I had actually decided that if you didnt give me an answer I would move on. Leave this behind me. 
Han är tyst.
Jag frågar om han är okej och han säger I'm just trying to figure out what just happened. och han säger det med sådan uppgivenhet att den där självklarheten suddades ut och han frågar Why did you say that? Because that is what I was thinking and I thought it was  fair to you to tell you that, that I'm getting tired of the limbo and need to get out of it somehow svarar jag.
Jag säger att jag nog är flexibel ändå, för jag fattar att detta kanske kommer lite som en överraskning för honom (fast egentligen tycker jag att han borde ha fattat långt tidigare) och att vi helt enkelt är osynkade. Men att jag inte kan vänta på att han ska synka alldeles för länge.

Vi slutar där. I någon typ av överrenskommelse att vi är förvirrade och osynkade. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Han tycker jag ska bestämma mig för om jag kan vänta, jag tycker han ska bestämma sig för om han vill göra något åt det. Men eftersom klockan var halv fem vid det här laget insåg vi att vi inte skulle komma någon vart med att försöka lösa det där och då. Jag säger att vi kan ju försöka prata tomorrow or thursday, och vi lägger på. På onsdagen hör jag inget från honom, och halv ett skickar jag ett meddelande so i dont know if you wanted to chat or if you just agreed because I forced you to.... but I'm still up for a bit, or we could chat tomorrow. Just think it would be good to have a chat relatively soon. Han svarar att jo visst vi kan prata, men kan inte ikväll. Jag hade då också fått planer för kvällen och frågar när som passar honom. Han säger någon gång under helgen I'll keep you posted. Jag låter honom bestämma, men tänker att det fanemig inte ska vara så här komplicerat.

emilou är envis

Nu har vi inte hörts sedan jag sa att jag behövde paus. Förväntade mig nog inte egentligen ett ordentligt svar, men typ ett okej, eller någon typ av respons att han sett läst och fattat. Men han har inte svarat. Jag både förstår och blir förbannad över att han inte svarat. Jag tror att han kanske panikar. Att han liksom inte vet hur han ska svara, vänder ut och in på det. Och helt enkelt inte svarar. Eller så bryr han sig bara inte. I båda fallen blir jag förbannad, men på olika saker. Först om han panikar blir jag sur för att han är så jävla känslomässigt inkompetent. Och om han inte bryr sig blir jag förbannad för det. Vad fan bryr han sig inte för?!
Det är bra att vara arg. Mycket lättare än att vara besviken. Men det betyder ju också att jag fortfarande bryr mig. Vilket ju är bra, för vi ska ju vara vänner och han är ju fortfarande den M som jag gillar. Men dåligt för att jag ju i den omtanken lätt går för långt och det blir liksom mer än de vänner vi ska vara.
Men ilskan leder mig också till envishet. Jag ska fanemig visa honom hur trist och jävligt hans liv är utan mig. Att han vill ha mig i sitt liv. Jag klarar mig utmärkt, jag reser och jobbar. Men han är miserabel. Jag har egentligen inget sätt att visa det på mer än att hoppas på att mina vänner sprider ryktet om att jag är glad. Att jag lever loppan. För jag tänker inte direkt börja fläka ut mitt liv på facebook. Men han ska förstå att det är bättre att ha mig i sitt liv än att inte ha mig där. Och kanske fatta att han också vill mer.
Det är ju drömscenariot. Men det finns mycket som talar emot att det faktiskt är det som kommer att ske. Men jag står ut lite till, är lite mer envis.

Island Dag 2- Emilous isländska flirt

Laundromat, Paradiset på Island

Igår när jag och Maria satt på Laundromat och jobbade hela dagen så kom vid ett tillfälle en av killarna som jobbade där till vårt bord och frågade om vi ville ha något. Hur mycket jag än älskar Laundromat så är detta något störigt, alltså inte att de kommer fram och tar beställningar, men för att det inte är uppenbart att det är bordsservering. Det är liksom en bar i mitten som gör att det verkar som om man ska gå upp dit och beställa och betala, och det är kanske okej, men det är förvirrande när de har båda systemen! Eller så är jag bara så indoktrinerad i det Engelska att beställa i baren att det är därför jag blir förvirrad.
Hur som helst så var vi precis på väg att gå (trodde jag!) när han kom och frågade om vi ville ha något mer, så sa jag nej tack och att vi precis var på väg att gå. Men jag hade lite dåligt samvete för att vi hade suttit där hela dagen och ockuperat bordet (även om vi köpt saker hela dagen) så jag lade också till något om detta och att vi jobbat på en presentation. Det visade sig sedan att han skulle börja plugga statsvetenskap på universitetet och var chockad över att jag bara var 24 och doktorerade. Hej åldersångest!
Han är en typiskt snygg skandinav. Intensiva ögon. Lång. Snygg frisyr och markanta kindben. Vi pratade lite om statsvet osv. men inte så mycket mer än så.
Tills ikväll. Vi hade letat i evigheter efter någonstans att äta, och eftersom ECPR ökade Reykjaviks befolkning med typ 10% så var det proppfullt på alla matinstanser i hela stan. Till och med de dåliga. Men vi hamnade tillslut på Laundromat igen. Maria var inte med oss, utan hade suttit på Laundromat hela dagen och typ surat/jobbat. När vi kom dit och jag såg henne frågade jag om hon ville äta med oss, men hon sa att hon inte kände för att socialisera. Vi väntade i evigheter på att ett bord skulle bli ledigt och tillslut fick vi två mindre bord i olika delar av lokalen, varav ett var precis bredvid Maria. Tydligen så kom en av de jag var med upp och var otrevlig, eller jag var inte där, men en av de i den grupp jag var med. Medan vi väntade stormade hon ut så vi fick bordet hon satt vid och vi fick ett bord som vi alla fick plats vid. Men jag fick ett surt sms som sökte sympati. Jag vägrade ge sympati för jag pallar inte ursäkta dåligt beteende för att någon mår dåligt. Det funkar inte så. Visst att om någon mår dåligt kanske de har kortare stubin eller inte är så sociala som vanligt, men att var oförskämd, där drar jag gränsen. Och någonstans tror jag att det handlar mer om uppmärksamhet än att hon bara mår dåligt.
Hur som helst, när vi var där och letade bord såg jag snubben jag pratat med dagen innan. Han var där med sina kompisar och såg inte mig när jag såg honom. Han har ett sådant där ansikte som står ut bland andra ansikten, ett som märks. Det är något med hudfärgen och hårfärgen tror jag. Skandinaviskt askblond. Isländskt askblond. Och guldskimrande smutsnövit hud. Det är kombinationen av det gyllene och gråvita. En kombination jag bara sett i Skandinavien (och jag är ju så himla berest att jag ju kan jämföra.... eh!) Synen av honom fick mitt hjärta att hoppa till lite. Fick mig att le inombords. Och kanske lite utombords också. Men eftersom han var med sina vänner såg han mig inte tror jag.
Men så när han var på väg ut så vänder han sig om mot där jag sitter och är involverad i en diskussion om epistemologi (ja detta var ändå en konferens för statsvetare!) och ler. Och jag kommer av mig totalt. Den där ögonkontakten med energi. Med magi. Med ett leende. Den där som vet vad den söker och stannar när den hittat den. Och ler.
Jag vet inte om jag log tillbaka. Vet inte hur länge jag behöll ögonkontakten. Tror att jag mest chockades, rodnade och sänkte blicken. Försökte återkomma till diskussionen jag hade. Jag är inte så van vid denna typ av ögonkontakt. Sist det hände så var det med golfaren i Sheffield. Men under de få sekunder som blicken varade spred sig en varm känsla (eh kanske att jag rodnade...!) spred sig från huvudet ned i bröstet och ledde till små små darrningar i händerna. Och varje gång jag tänker på honom och hans blick kommer känslan tillbaka. Han är min Isländska flirt och jag vet inte ens vad han heter.

dagens insikt 20: det här med avslut

Ja det var det jag hade tänkt att skriva om, för det är väl dagens händelse. Eller veckans.
I tisdags sågs vi, jag och han som jag skrivit och pratat om och tänkt på så mycket på senaste. Och det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Men utan spänningen som kommer med något nytt. Det var som om vi tagit ett steg, eller fem, tillbaka men ändå hade vår historia. Jag stal en puss innan jag hoppade på bussen, och en timme senare får jag ett sms som är början på slutet. Jag är då på väg för att äta middag med en kollega, och jag blir rejält förbannad för att han inte sagt, eller ens antytt något när vi sågs. Och för att han inte säger det rakt ut utan framför sina preferenser på ett väldigt konvolut vis. Jag ber honom att vara rättfram och ärlig eller sluta slösa min tid. Och han hör inte av sig mer.*
Men efter ett par dagars tänkande inser jag 1. det var rätt aggressivt, och 2. han måste förklara sig. Så jag kontaktar honom och föreslår att träffas. Och det var det som skedde idag.
Jag trodde jag skulle vara mer nervös än jag var. Jag trodde det skulle vara jobbigare än det var. För trots att jag skakade i hela kroppen under delar av samtalet så är jag nu övertygad om att avslut är det som är bäst. Detta kom egentligen inte heller som en nyhet, eftersom det bara känts helt rätt då och då, men då har det känts som om det skulle kunna bli riktigt bra. Riktigt Bra. Det är nog det som kändes/känns jobbigast, den förlorade potentialen. Men det har liksom varit ett gradvis avslut på vår lilla romans.
Och efter dagens samtal vet jag att trots potentialen kan jag inte vara ihop med någon som inte ens är villig att försöka. Inte bara försöka med oss, utan att försöka med de saker som tydligen stoppar oss. Jag kan inte, vill inte, vara ihop med någon som har den typen av issues. Därför känns det inte så mycket. Visst att världen kändes avgrundsmörk i tisdags kväll och på onsdag och att ensamheten kröp på mig när helgen närmade sig, men det löstes med ett fullspäckat schema. Ironiskt nog har jag mitt i detta hittat någon typ av lugn. Jag har kontroll över mina känslor och mitt liv, och är övertygad om att även om det skulle vara jag som var felet, så spelar det ingen roll för det han visat sig vara nu är inget jag vill ha. Och det vet han. Jag önskar verkligen att denna känsla håller i sig. På många sätt har han gett mig mer än han vet.

Så egentligen blir detta lite av ett anti-klimax inlägg, för visst att det gjorde ont, men det är liksom över. Eller löst. Avslutet är avslutat.


*eller det är ju inte helt sant med tanke på att han kommenterade på min FB status, varpå jag blir mer irriterad, för var är det med snubbar som liksom inte fattar/accepterar när man ber dem dra åt helvete. Jag har mött på tre av dessa trögfattade snubbar.

Det är så jävla tungt

Asså det här med att typ dejta. Det är så sjukt jobbigt. Skulle ha träffat snubben ikväll, men så ställde han in (även efter en inställd utflykt till New forest med några kompisar, känns som om idag är inställningarnas dag...) på grund av arbetsbörda, men så smsar han senare och ba: jo men jag kan komma ett tag om det är ok.
Och detta var liksom efter att jag deppat över att han inte ville träffa mig och accepterat detta. Dessa svängingar! Jag pallar inte med dem! Jag vill bara veta, vill han ses eller inte. Orkar inte med att bli fucked around. Jag vet att detta inte egentligen är så himla major, men jag vill vara försiktig. Vill inte få ont. Och dubbla budskap, fram och tillbaka, osäkerhet etc. är alla saker som jag känner kan leda till ont.
Jag försöker att flow with it, men det är så jäkla tungt. Det borde inte vara tungt eller hur?

Jag tappar allt

Fan alltså. Varför blir det alltid såhär. Så fort något materialiseras eller formuleras så tappar jag all självkontroll. Tappar all rim och reson. 

Så fort tanken planteras i min hjärna, antingen genom att man hamnar i samma säng eller att något sägs, så kan jag inte få ut det. Jag tänker att det kanske inte är så tokigt ändå. Att de där sakerna som talar emot säkert går att komma över. Jag kanske vill det egentligen. Jag ska kanske inte vara så petig. Och jag behöver ju inte ens anstränga mig för att se de positiva sidorna, men ignorerar de negativa. 

Jag tappar all självständighet. Tappar allt. 

I mina tankar låter det och verkar det så himla bra, men jag glömmer att det ju inte är så i verkligheten. Verkligheten är en helt annan. Jag ser det jag vill se, inte det som är. Det vore ju okej om det bara hade med mig att göra, men tyvärr så har det ju med någon annan att göra också. Och om jag agerar på det jag ser, men de ser något annat, då blir det bara fel (sociologen ett tydligt exempel). Jag tappar verklighetsuppfattningen. Tappar allt.

Utflyttning, sista boxningen, jaha ja, så var vi 14 igen.

Tre ämnen idag.

1. Utflyttning gör mig riktigt deprimerad. Ben och Alasdair flyttade ut idag. Satt ett tag nere i vardagsrummet och kollade på alla spår efter våra fester och vårt liv. Marx postern, mina svenskakurs lappar, gorrillan och alla visuella minnen. usch vad det var deprimerande. Det var slutet på en era. Jag hoppas att de bästa bitarna av det kan överleva till hösten.

2 Sista boxningen.

Var inte alls särskillt taggad att boxas idag, men det var sista gången som jag skulle kunna boxas innan jag åker hem för sommaren. Rich var inte där, vilket faktiskt gjorde mig lite besviken, för träningen är alltid roligare när han är där. Mest för att han verkligen tränar oss, och inte bara skriker random grejer. Dave, Alex och Darrel var där dock, och det var rätt sjysst. Men pallade verkligen inte anstränga mig något, dave lät mig sparras, men eftersom min gard är skit så fick jag massa slag i magen, och det var liksom inte kul alls. försökte mig på sandsäcken igen, men fick ont i ryggen. Under tiden jag tränade kom Rich. Tror kanske att Dave smsade honom för att säga att jag var där...

När vi sedan gjorde styrketräningen började det hela med att dave skämtade om att han inte kunde kolla på mig för att jag hade ett lågt linne. Sedan urartade det helt, och de attackerade mig. Jag blev omkringsläpad och fasthållen och de slängde medicinbollen på mig. Tror att det var för att jag inte ville göra medicinbollen övningen. Sedan skojsparkades jag och rich och han tog så klart tag i mitt be och lyckades på något vis lyfta upp mig på sin axel och bar då runt mig , och dave tyckte självklart det var läge att slå mig på rumpan. ja den var ju liksom i vädret!

shit vad det här låter illa. Det var ju endast skämt. Det var sjukt roligt.

Stannade en stund efter träningen med dave, darrel och rich coh snackade om allt mellan himmel och jord, snackade om showen imorgon. Det var riktigt trevligt. 

När vi sedan skulle gå bestämmer sig Darrel för att ge mig en kram, för av någon anledning tror han att jag åker imorgon. Men han nöjer sig inte med en kram, utan ger mig en stor puss på kinden också! Vilken avslutning på boxningen!

3. är att jag hatar hatar facebook. Rich och Dave hittade mig på facebook idag, och har precis haft en chatt som började som våra råa skämt brukar. Men sedan gick helt och hållet överstyr. Han ville att jag skulle komma hem till honom. Det började med ett skämt. Om nakenhet. och jag har ju hela tiden bara tagit det som lite roligt skämt, den där råa tonen. jag gillar det. Men jag visste att jag skulle få äta upp det en dag. den dagen har definitivt kommit. 

Hatar hur han menade något med att skämta om mig naken. fuck it trodde att vi var 20+ inte 14. 

alltså  pallar inte skriva nu. hoppas att konversationen sparas på facebook.  så att jag kan återkomma till galenheterna. Han bad mig typ fem gånger om inte mer att komma hem till honom. gav min hans adress. vaddå booty call? men liksom vad för spel spelar han? tror att följden var denna:

frågade om jag packade naken(?)

om han kunde komma över och hjälpa mig, men bara om jag var naken. 

sa att jag inte är naken randomly

kom på något sätt in på att han kunde ge mig en helkroppsmassage och laga middag hos sig, om om jag då skulle vara naken. 

sa att det vore ett means to an end med middagen då.

han sa att jag kunde komma dit och bara vara naken.

jag sa att det vore emot min icke randomnakenhet.

han sa att vi inte bara behövde vara nakna. 

och så kom vi in på väldigt jobbiga områden. där han frågade om jag ville det, och om han fick bjuda mig på middag. om jag ville komma till honom nu, eller imorgon. 

sen spårade det totalt. 

det blev alldeles för seriöst, han ville veta vad jag känner. jag kunde inte ge ett svar. för liksom antingen är jag stenhård mot honom, och säger att jag inte är intresserad alls. vilket ju ligger närmast sannigen. Men detta skulle förstöra hela roliga jargongen. Andra alternativet är att smussla fram något annat, men det kan lätt tolkas, och har tolkats som intresse. det är en svår balansgång. vill ju ha kvar de roliga skämten, men att han ska veta att det inte ligger något seriöst i det. 

Tänkte just på att det verkar som om jag vill ha någon som springer efter mig. jagar, är intresserad osv. och visst kanske. men liksom problemet är ju att han inte bara springer efter och beundrar mig, utan han gör saker också. säger saker, kräver saker. jag vill Verkligen bara ha skämten, den råa tonen, utan underbyggande känslor eller förhoppningar.

det är samma sak som med andy häromdagen, trodde att jag flirtade med honom, när jag egentligen bara kunde vara så trevlig som jag är för att jag inte flirtar!

fuck it, jag får äta upp mina ord. bigtime.

alltså, jag har ju tagit allt som skämt och ironi. kanske ska jag sluta ta hans skämt SÅ ironiskt. och kanske inse att de är av en annan typ av skämt. De som faktiskt betyder något. Vet inte riktigt vad det är som fått mig att inte genomskåda detta tidigare. Kanske just för att jag trott att vi mognat ur den fasen. men jag borde ju veta att sheffield-smågangsters-fighters inte skämtar på det sätt jag trott att de här snubbarna skämtar. fattar inte varför jag varit så naiv. fattar inte att jag förlåtit grabbigheten som jag annars avskyr.

Sommarlov

dagens tenta gick bättre än den i måndags. 

var på Plug ikväll med Marta och Alix och det gänget. 

Alix sa idag när vi träffades på tentan;

Emily, are you alive?! I havent seen you in ages!

Fint av henne att bry sig. Alltså om hon trodde jag var död borde hon väl inte väntat tills hon såg mig med att uppmärksamma min existens. Jag förstår inte riktigt den där grejen med att skämta om att någon är död. Ben gör samma grej. När jag inte sett honom på ett tag så uppmärksammar han min existens med att uppmärksamma att jag inte är död. Ja, jag vet det är skämt, men liksom om du var så brydd om min existens, kanske, ja kanske skulle du brytt dig innan jag uppenbarar mig.

Nästa grej är att jag hatar att gå ut, när folk bara letar efter varandra. Vi tappade bort alix och hennes kille, marta och elias, sven har jag ingen aning om  var han tog vägen, felix letade efter hollie mest hela kvällen och hon undvek honom. underbart. verkligen underbart. jag ville bara dansa och ha kul. varför kan folk inte hålla ihop?!

Sista grejen är att jag och Andy pratade om att jag inte har en pojkvän. båda kom ihåg smset han skickade  och jag berättade vad jag tänkte svara. han trodde att det inte dröjde länge innan jag skaffar pojkvän, och att om han var singel så....

jag påstod att jag inte är självsäker nog att flirta, han sa att jag visst var det och att jag ju hade flirtat med honom!(?). Jag fifflade undan det snyggt med att säga att det jag kan vara rolig, charmig och 'flirtig' med de som jag känner, och vet att jag inte vill ha eller inte kan få, men så fort jag är intresserad av någon eller tycker någon är snygg så gömmer jag mig i en hörna. kanske blev han offended, men alltså jag måste ju sätta gränser någon gång! och liksom ha har ju flickvän! Jag sa också att jag var rädd att jag intimidated people. Eller killar snarare. För att jag är så fucking argumentative. jag skrämmer bort dem. han försäkrade mig om att det bara handlade om att hitta rätt kille. mjo ja visst hitta honom! 

idag var alltså sista tentan för året. ledighet. sommarlov. det har inte riktigt kommit till mig ännu. 

Here we go again, Ah I love it!

Alla de där männen som var på tapeten förut(när det nu var), försvann ju alla förra veckan(eller när det nu var, jag kommer inte riktigt ihåg). Torsdagen bjöd på dubbel no-no-sluta-fantisera då Hollie raggade upp cafémannen, och Massagemannen hånglade ju upp sin lilla tidsfördrivs brutta. Nu var det ju så att jag egentligen inte ansåg dessa två som verkliga kandidater till något som var på riktigt. Alltså riktiga känslor. De var ju egentligen bara småsaker som var spännande att ha i huvudet. Sådant som kryddar till vardagslivet lite.  Ja ja, nog om det. Herr Ben betedde sig ju som en skitstövel som vanligt, och jag sorterade därför in honom i mitt hatfack igen. Boxaren åkte hem till hemstaden för att det var half term i skolan. Så det blev rätt tomt på manfronten efter ett tag av spännande spänningar och fantasier och jag lämnades med Martin, Tom, och en tenta. 

Jag kom in i en tomfas, och jag och Tom har hängt en massa(alltså tom menas inte Tom). Det har varit jättemysigt, men vi har båda varit lite nere. Kontrasten mellan alla spänningar och inga gjorde att jag kände mig alldeles ensam i hela världen. Det hjälpte ju inte direkt att spänningarna försvann till stor del för att den andra hittade någon lite fastare att hångla med på riktigt. Plus att Alix skaffade sig kille nu i veckan. Så alla runt omkring mig materialiserade de där spänningarna som de också känt. Men jag lyckades inte med den bedriften. Jag satt ensam igen. Utan pojkvän, och numera också utan de där roliga spänningarna. 

Tom stressar för tentor och blir alltid lite deprimerad och ifrågasätter meningen med allt, måste dricka vodka för att sova och sluta tänka. Så vi har varit ett underbart par denna tid. Klagat på de som har förhållanden, funderat på vad som är fel med oss, och njutit av att vara singlar. 

Till råga på allt blev jag förkyld i måndags, och jag hade den där förskräckliga politisk analys tentan i torsdags. Definiera koncept är okej, men alltså försöka hitta bästa metoden för att få ett representative sample. Jag pallar liksom inte.

Nu kommer vi ändå till det som inlägget skulle ha handlat om. Boxaren har kommit tillbaka till Sheffield. Och därmed har de inappropriate smsen börjat komma igen. Jag vet att jag inte borde svara roligt. Jag vet att jag lead him on. Men alltså jag tycker att det är så himla kul. 

Han frågade varför jag inte varit på träningen idag. Jag sa att han hade rätt i den observationen, och att det var för att jag varit sjuk osv. Frågade om han saknat mig och hur han haft det hemma, han frågade varför han skulle saknat mig, och hur jag visste att han varit hemma. Jag sa att han skulle sakna mig because I englighten your day and you text me about my absence och att han sagt att han skulle hem. Han fair enough och att han trodde jag inte skulle komma ihåg att han skulle bort. Jag svarade att min hjärna antagligen samlar på sig massa onödig information för att slippa deal wiht important uni stuff. (jag ville säga att min hjärna var som en svamp och sög åt sig all information den kunde, men kom för en gångs skull inte på de engelska orden som inte skulle låtit pervigt) Han frågade då om han inte var important. Jag svarade att han fick tolka det hur han ville, men jag menade the level of importance of his whereabouts. han svarade bara fair enough. tycker att det var lite lamt. 

Oh jag vet att jag inte borde. Och det finns ju risk att det feltolkas. Men jag älskar den skämtsamma tonen. Att jag kan vara rå och skämta. Leka med den där spänningen. Att det kan betyda något, och det kan vara inget. Jag vet ju precis var jag står. Och det är ju det som är så skönt. Jag har kontroll. 

Och allt detta skrevs istället för att läsa om problem med demokratisering. 

okej 2

Jag måste verkligen sova. Men måste också få ut lite frustration.

Det har varit en väldigt händelserik vecka. 

Den senaste månaden(? håller inte riktigt koll på tiden längre) har varit jäkligt kul. Alla dessa män har lyst upp min vardag bara genom att vara jävligt vaga. inte för mycket liksom. Men lagom lite för att vara något man känner, men inte pratar om. Mer än här då. 

Önskar att jag kunde få vara där. för honom. men antar att det är bra att jag inte är det. Work on that now. 

usch. jag lovar, snart kommer uppdatering om boxare, mormor, tjejerna och de där andra männen. har saker på gång, men aldrig tid att skriva ned.

Egentligen säger ju det här inlägget allt. Jag kom inte ihåg att jag skrivit det eftersom jag var full. Vi hade vibbarna. Känslan. Ibland tänker jag också att han ju faktiskt kan bråka med mig. Och han behöver inte vara centre of attention. Eller spexa. I alla fall inte enligt mig. 

I kick myself for taking you back so easily. But I always do. 

Well, you're one of my closest friends. 

Var det ett uns av svartsjuka jag såg där i blicken? Vi lagade mat hemma hos T. Blev han nedstämd av att vi gick hem till dom? Jag låg sedan i Ts knä och myste, fnittrade och skämtade. Kanske, kanske var det lite svartsjuka. Men antagligen inte.

It sounds soo good

När du har ett glas vin i dig

It looks soo good

När du har ett glas vin i dig

It seems soo good

När du har ett glas vin i dig

It feels soo good

När du har ett glas vin i dig.

Alkoholens berusning. Be Rusning. Gör att alla känslor förstärks. I kväll har de varit bra. 

Boxningens andra skada(eller en gammal en)

Alltsa jag vill bara boxas hela tiden. Bli battre och battre. Bygga muskler.
Privatlektionen idag var jattebra. Gjorde en hel del fotarbetes ovningar, for det ar antagligen mitt storsta problem; att jag inte ror pa mig. Ska heller inte forsoka arbeta mig loss om jag hamnar trycks in i en horna, utan rora pa mig sa att jag kommer ut. Ovade ocksa pa simultankapacitet. Bryta monstret av att rora hander och fotter samtidigt. Eller kunna gora olika saker med dem, samtidigt. Ar inte sa bra pa att multitaska.

Det enda problemet just nu ar bara att jag har fatt asont i mitt ben. Har trott att det ar mina benhinnor som spokar igen fran nar jag tranade gymnastik. Har forsokt vila, massera, kyla och linementa. Men det har inte fungerat. Det verkar vara natt annat alltsa. Rich sa att han kannde en knol pa sidan av smalbenet, och denna hade tydligen flyttat sig fran forra veckan. Sa att det kunde vara brosk, eller en bood cloth(fan, kommer inte ihag det svenska ordet.) Jag blev ratt orolig av det, for det kan man ju typ do av! Sa imorgon ska jag minsann till doktorn. Jag maste fa detta fixat, for jag vill ju fortsatta trana. Tidigare har jag ju trott att jag maste vila nar detta kommer, sa jag har helt enkelt lagt av. Men nu har jag bestamt mig for att fortsatta, och da maste jag losa detta. Det underliga ar att det bade ar omt och varker. I och for sig varker det bara nar jag tranar. Men da varker det ordentligt och i hela vaden. Kunde inte ga ordentligt vid ett tillfalle. Rich sa da at mig att lagga mig pa golvet(!), och sa stretchade han min vad.
Det var for ovrigt ratt manga sadana (!) tillfalen idag. Da han liksom sade nagot, eller bad mig gora nagot som kunde vara seriost, och kunde vara skamt. Och jag, naiv som jag ar, gjorde ju hela tiden som han sa. Eller nastan. Da nar han bad mig lagga mig pa golvet, tvekade jag lite.

Men sedan nar han stretchat min vad och jag star upp igen sa sager han: and now it is only this that we need to do, tar tag om mig, och bojer mig framat. Efter en brakdels sekund fattar jag vad han pysslar med, och tar mig ur hans grepp. Men fatta att jag trodde att det liksom var annu en stretch for mitt ben. (jaja, underligt att stretcha ryggen for benet, men vad fan!)

Ibland sa var det seriosa saker, som liksom blev(!). Han bad mig sparka honom i sidan(alltsa inte pa riktigt, utan bara matta sparken) han tog da tag i mitt ben, lyfte det uppat, tog sedan tag om mig, och vande mig ned pa golvet, fortfarande med ett ben fasthallet, och runt honom. OM nagon hade kommit in da sa skulle de verkligen undrat vad som forsigick.
Men jag haller min iskalla attityd. Det ar bara traning.

Det var tydligt nar han sedan skulle stretcha mina ben igen. Det borjade (!) med att han papekade att jag hade smuts pa hela benen all the way up to your crotch(tror att gren stavas sa), och var tvungen att visa detta genom att peta pa mig och mina ben, nar jag lag ner pa golvet. Men sedan gjorde han en press stretch, dar han tryckte mitt ben mot mig, sa langt det gick, och jag sedan pressade emot. Det var en asbra strech. Och liksom inget (!) med det. Och ingen som sett det skule tro natt annat an stretching.

Jag gillar verkligen att han trots sina lite (!) skamt och kommentarer, tar mig och boxning pa allvar. Han ger mig konstruktiv kritik, och hjalper verkligen mig att bli battre. Visst att han drar opassande skamt, som spelar pa att jag har brost, men det verkar aldrig som att han anser att jag har mindre potential att bli en bra boxare, eller inte ar vard att trana, eller inte borde boxas, for att jag har brost. Det ar det som gor att jag inte tar skamten pa allvar. For det ar verkligen bara skamt. Och jag kan ta dem, for de handlar bara om mig. Jag tror verkligen att det ar det som ar grejen. Deras skamt handlar om mina brost, eller min flexibilitet, det handlar inte om nagon konsnorm om kvinnor. Visst att de alltid har en sexuell underton, men jag skulle inte saga att de ar sexistiska. De generaliserar inte runt mig pa grud av mitt kon, eller mina brost, och har inga forutfattade meningar om mig och min kapacitet som boxare foljande fran denna generalisering. Lanken mellan mig som kvinna och min kapacitet som boxare gors inte. Det ar bara 'raw jokes'.

Visst att det kanns lite smatt obekvamt nar de star och kollar pa mig och min rumpa nar jag stretchar. Men det kanns inte som om de objektifierar mig, och de ar inte seriosa. De gor det endast for att wind me up. Stretching ar liksom nagot man maste gora nar man tranar, och de gor precis samma sak ju. Det ar en funktionalitet. Praktikalitet. Inget mer laddat an sa.
Det kan vara det som gor att jag accepterar det, men inte nagon snubbe som busvisslar pa mig pa stan om jag rakar ha lite uringning eller en kort kjol. Den mannen ar serios i sitt sexualiserande av mig. Och han gor det i en vardags situation. Han laddar en helt normal sak, med nagot sexuellt, for sin egen vinning. Det avskyr jag.

Men nog om boxning och alla dess implikationer.
Tillbaka till demokratiseringen.

Två tankar mitt i allt

Girighet. Jag hatar girighet. Ändå så dras jag in i giriga beteenden. 
Vill ha mest vin, vill ha mest mat, mest bröd mest mest mest. Ingen annan ska få mer. Även om jag inte riktigt vill ha just precis nu, så bunkrar jag upp för att jag kommer ju antagligen vilja ha senare. Alla andra gör ju likadant.

Jag tycker girighet är riktigt fult.

Du vet de där ögonblicken. De där där man får ögonkontakt. Ögon Blicken.

De som betyder något. De som talar innan munnen öppnats. Innan stämbanden ens är redo.

Du vet de där ögonblicken. De där när du tar ett steg åt fel håll. Ögonblicken.

Säger ett fel ord. Gör en fel sak. Och allt som byggdes upp eller fanns i Ögon Blicken bara försvinner. På ett ögonblick. 

Are you fucking with me?I fuck you right back

Jag har den senaste tiden kört en ignoranstaktik mot Ben. Han klarar inte av att inte vara centrum för all uppmärksamhet, men jag vägrar numera att spela med i det spelet. Och detta pallar han inte med. Han ser att jag är nöjd och glad utan att svärma runt honom eller göra det han vill, och det sticker honom i ögonen. Som fan. 

Men jag har tagit detta beslut eftersom han betedde sig som en jävel. Tog mig och min lojalitet för given. Men se så fel han hade! 

Ett typexempel, och något som fick mig att ta ännu mer aktiva steg mot ignorans, var här om dagen när jag skulle laga middag. Vi(Jag och M) mötte honom i biblioteket, vi frågade om han ville ha mat, han kunde inte ge något svar. Han ville typ plugga och sedan gå till en pub, men det berodde på Alasdair, och vad han gjorde. Alasdair var hemma när vi kom hem, och ansåg att det egentligen inte var någon mening för honom att gå ut till en pub när vi skulle fixa mat. Så han stannade hemma, och av någon anledning så ansåg då Ben att han också var tvungen att komma hem. Och detta gjorde honom surig. Under middagen var han mest tyst, men när han öppnade munnen var han otroligt lynnig. Sedan när hans blodsocker nivå hade höjts bestämde han sig för att vara centre of attention. Han satte sig med Tyler och kollade på någon grej på min dator i en soffa, resten av oss fick inte se. Och helt ärligt så pallade jag inte tjafsa om det. Sedan klagade han på att vi inte kunde ta några beslut,och att vi förväntade oss att han skulle ta beslut och det ville han minsann inte göra. Tyler försökte ta denna konflikt, men det gick inte. Jag stod en bit bort och skrattade. 

Han klarar helt enkelt inte av att inte få det som han vill, när folk gör något annat än det han vill göra. Och speciellt när det blir som att han är utanför, den sista att komma till gruppen. Det han gör då är att kompensera detta utanförskap med att sätta sig i centrum. Och det funkar ju ibland. Men Inte med Mig. Inte nu. 

Igår hade vi ett sådant exempel med mig och Tyler, Ben kom upp till oss när vi pratade, och Tyler skojknuffade bort honom, för han skojknuffade sig in. Detta gjorde Ben skitsur, och jag såg honom typ inget mer den kvällen. 

Ja, detta är elaka metoder. Men If you're fucking with me, I fuck you right back.

Han mår säkert illa av denna behandling. Men egentligen  så orsakar han själv sin behandling. Och i viss mån måste han tåla lite av sin egen medicin. 

Men jag börjar se nödvändigheten av att fasa in honom i min ickeignorans sfär igen.