Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.

Emilou hatar lite

asså ni vet de där människorna som uppdaterar på facebook med sådana där snusförnuftiga eller kluriga statusar? jag blir så jävla provocerad (om de inte är riktigt smarta alltså...). För för mig så är det ett tecken på att de inte har så mycket mycket bättre för sig än att klura på snusförnuft hela dagarna. Och det provocerar mest när det är folk som jag vet är jättesmarta och grymma, för de ska vara ute och rädda världen inte sitta på sin kammare och fnula. Det är ju det jag gör. Jag gick ju in från gatan för att sätta mig bekvämt på snurrstolen framför datorn och i förhoppningen och tron att de andra som stannade ute skulle få det gjort!

En sjukling ger sig in i abortdebatten.

Jag ligger hemma och är sjuk. Dunder-mega förkyld. Hoppas att det blir bättre snart. Kusinen Rowan skulle komma och hälsa på och det är planerat att gå ut ikväll med en kompis som är på utbytesår men är hemma och hälsar på. Typiskt att bli inte-komma-ur-sängen-förkyld just precis då. Det positiva är ju att jag har en anledning att ligga i sängen hela dagen och kolla på gilmore girls. Men jag börjar bli rastlös nu. Och jag har en massa att göra med mina ansökningar för min framtid. 

Nog om klagomål. Här om dagen hörde jag på radion (från den 20/2) en diskussion om artikeln om kvinnan som gjort abort två gånger för att fostret var en flicka. Sen läste jag dessa två blogginlägg om saken. Och visst är det självklart så att en kvinna ska få välja själv, och ingen ska lägga sig i det beslutet, och det är bra och högst nödvändigt att vi har sådana lagar. Men det som väcks är en etisk och moralisk fråga om det är rätt att göra abort med anledning av könet på fostret. En populär ställning är att argumentera att abort är moraliskt fel, men fri abort bör vara lagligt, för det är ju välkänt att aborter genomförs vare sig det är lagligt eller ej.

Personligen tycker jag att man inte kan göra skillnad på lag och moral, tycker du att något är moraliskt fel bör du även tycka att det är olagligt. Grundorsaken till att abortmotståndare tycker att abort är fel är för att det är att döda en levande varelse, och att döda är moraliskt oacceptabelt. Paradoxen är att de anser att det ändå ska vara lagligt att välja att döda ett foster. Vad är det för skillnad på ett foster och en annan människa? Och kan denna skillnad verkligen rättfärdiga varför det är moraliskt oacceptabelt, men lagligt acceptabelt? 

Om argumentet har något med kvinnans rätt att välja har jag svårt att förstå hur de då kan tycka att det är moraliskt fel. Det fria valet är antagligen baserat i en rätt till självbestämmande, vilket åtminstone jag tycker är en högst moralisk och inte endast laglig rättighet. Rätten till självbestämmande kan ses ligga till grunden för mycket av vår moral, vi kan välja att göra en handling, och kan därmed hållas ansvariga för den handlingen, därför anser vi att det finns vissa sätt som är bättre och sämre att bete sig på. Så det funkar inte att endast anse att rätten till självbestämmande är en laglig rättighet, speciellt inte i abortdebatten. Har vi den rättigheten har vi den både lagligt och moraliskt, och det gör att en kvinna även moraliskt har rätten att bestämma vad som ska ske med hennes kropp. 

Om argumentet har det med fostrets moraliska status att göra, hamnar de i ett väldigt komplicerat argument. För det är väldigt svårt att bestämma ett fosters moraliska status utan att hamna i en 'slippery slope' där man antingen inte tillskriver fostret moralisk status, och slutar i att inte heller ge spädbarn moralisk status(detta har även konsekvenser för vuxna människor i koma etc.), eller att tillskriva fostret moralisk status och då aldrig tillåta abort. Båda dessa resultat är svåra att kombinera med en moraliskt fel, lagligt rätt approach till abort. 

Själv anser jag att moralisk status är något vi konstruerar och tillskriver. Detta är ett komplicerat argument som hänger på rätten till självbestämmande. En kvinna som väljer att fortgå en graviditet, tillskriver fostret moralisk status, utan detta beslut har fostret ingen moralisk status, och hennes rätt att fatta detta beslut ligger i hennes rätt att bestämma vad som sker med hennes kropp. När hon tillåter fostret att växa i hennes kropp, och använda hennes kropp för sin fortlevnad, tillskriver hon fostret rättigheter. En kvinna som beslutar sig för att inte fortgå graviditeten, utan väljer att göra abort, tillskriver inte fostret moralisk status, och gör därmed inget fel när hon väljer att inte tillåta fostret att använda hennes kropp. 

Den mest uppenbara kritiken mot mitt tillskrivningsargument är att även det riskerar att hamna i en 'slippery slope', där rasism är det mest talande exemplet. Om vi kan konstruera moralisk status, kan vi lika gärna dekonstruera moralisk status, och välja att inte tillskriva vissa personer moralisk status. Som jag ser det finns det dock en klar moraliskt signifikant skillnad mellan rasism och abort; nämligen att fostret inte är en självständig varelse. Fostret är beroende av kvinnans kropp, och kan inte existera utan henne och hon har rätt att bestämma vad som sker med sin kropp. Det är detta som gör att hon har rätten att tillskriva fostret moralisk status eller ej, och detta är enda tillfället som vi har rätten att tillskriva moralisk status.(djur kan potentiellt även vara subjekt för detta, men det är en annan diskussion)

Det som artikeln i SVD belyser är även anledningen till abort, denna kvinna ville uppenbarligen ha barn och hon skulle ha tillskrivit fostret moralisk status om det var en pojke. Detta är en väldigt intressant situation där kvinnan uppenbarligen diskriminerar på grund av kön. Detta är något som sker var dag i Kina, och som vi fördömer starkt, men precis som Göran Hägglund anser så tycker jag att detta är något som bör talas bort och inte lagstiftas bort, för det handlar ju om etik och moral. 

Med risk för att låta som en akademikersnobb

men det är svårt att plugga ett ämne som så många kan tycka så mycket om. Något som alla har en analys av, en uppfattning om och så många antingen hatar eller älskar. Men ingen går oberörd. Det borde väl egentligen glädja mig, för det är ju då som jag tror att politik är överallt hela tiden. Förut gav det min prestationsångest, och jag kände mig värsta dålig när folk som inte spenderat pengar och tid på att läsa kurser i politisk analys, komparativ politik eller politisk teori kunde säga så mycket om världen. Så mycket som lät så bra, så smart, som jag inte hade tänkt på. 

Men så ibland så förstår jag att det inte är så egentligen. Det handlar om att folk typ läst tidningen, de vet vad som pågår i världen, de har kollat på nyheterna, och kanske pratat med en kompis om det. Och det klart att man då analyserar och tänker vidare, kopplar till andra saker när man läser tidningen och snackar om det över en kaffe. Men det som det resulterar i är ofta ganska simplistiska analyser som att många av världens konflikter beror på oljan, eller olika konspirations teorier om vem som finansierar vem i politiken och vem som äger vilka bolag. Dessa analyser är inte mindre värda för gemeneman, men skillnaden är att en politisk analys ser bakom de analyserna och försöker hitta de övergripande koncepten. Typ tar själva gemeneman analysen som en politisk handling som är värd att studera, och försöker komma fram till vad den analysen betyder i sig. 

Varför det är svårt nu är för att jag för den djupare konceptuella diskussionen, och de jag pratat med för gemeneman diskussionen. Och det är frustrerande när man är mitt uppe i en konceptuell analys (alltså för min dissertation och PhD proposal) att hålla sig på samma nivå som andra. Men så har jag ju inte riktigt heller förstått skillnaden förut.

Det är också lustigt hur arga och frustrerade folk kan bli när man för diskussioner på olika nivåer. Jag och mina systrar pratade om löften härom kvällen, speciellt i samband med giftermål, och jag började på sant filosof manér att ifrågasätta vad ett löfte egentligen betyder och varför det betyder mer när en tredje part (prästen) bevittnar det, eller varför det betyder mer om det kan bli uppehållet av en extern part (typ som straff). De förstod inte alls vad jag menade och menade på att löften mellan enskillda personer var ju annorlunda än giftermåls löftet, och att giftermåls löftet var starkare än ett vanligt löfte för att prästen bevittnat och man kan hållas till ansvar om man bryter löftet. Det jag menade var att jag undrade varför de sakerna gjorde löftet starkare, och om andra löften betydde mindre för att det inte fanns ett externt sätt att hållas till ansvar om man bröt dem. Och undrade varför man ska hålla löften. De blev väldigt frustrerade och ville göra någon typ av relevant skillnad mellan giftermål och andra löften, när de egentligen började med endast en förståelse av löften. Och Jennifer utbrast tillslut att man håller löften för att man vill att folk ska gilla en!

Jag beslutade mig då för att lägga ned diskussionen, men argumentet håller ju inte! För det finns väl andra anledningar till att hålla löften? Typ faktumet att man lovat, och den andra personen och vad den tycker spelar egentligen ingen roll för om du bör hålla ditt löfte eller inte. Kan tyckas. Men det var inte läge att ta upp olika syner på varför man bör hålla löften...

Så förut önskade jag att jag inte pluggade ett ämne som alla och envar kan ha något att säga om för att det gjorde att mina pengar och min tid kändes bortkastad. Nu önskar jag att jag inte pluggade ett ämne som alla och envar kan säga något om för att det skapar frustration. Och eftersom jag är en sådan nörd att jag inte kan socialisera på något annat sätt än att prata politik så skapar det lite problem...

Men det är ändå skönt att känna att all den tid och alla de pengar jag spenderat har minsann gjort lite nytta. 

We will probably end up writing a book together

Jag och Martin har ju som bekant ständigt intressanta politiska/filosofiska diskussioner pågående. Idag, och kanske även de senaste veckorna, har vi koncentrerat oss på rättvisa, och lite demokratisering. Efter vårt seminarium idag så kritiserade vi den käre Nozick, men även vår gamle vän Rawls. Ingen av dem har egentligen rätt, men båda har en poäng. Martin föll idag även tillbaka på sitt Nietzsche argument, han trodde att den här kursen skulle kunna svara på gamle N, men hans förhoppningar har nu tyvärr inte besannats. 

Det är verkligen väldigt roligt att diskutera med honom, trots att jag ibland får lite mindervärdeskomplex, för att han ibland använder en väldigt överlägsen ton, och liksom undervisar mig. Det är inte okej, men oftast så respekterar han min synvinkel på saker och ting, mestadels för att vi har så olika bakgrunder. 

Idag, nu när vi var nere och hade te-paus, så slängde han ur sig att We will probably end up writing a book together. 

Och ja, det känns minsann inte så främmande att det kommer att ske. Han är bra den där Martin.