Dagens undran 6- Sure Start

I was on my way to rant about the sure start policy in UK. Because of this quote:
"Looking at the effects of Sure Start nationally, the National Evaluation found that mothers in Sure Start program areas were more likely to treat their children in a warm and accepting manner than those in comparison areas" (Bovaird, 2007)
And I even had the line 'Sure start in to an engendered life' lined up.

But then I looked at the guidance of the Sure Start programme and found that they think it is
" important that the role of fathers is not overlooked. The vast majority of fathers – whether or not they live with their children day to day – have a crucial role to play in giving their children the best start in life. Their ongoing commitment, together with active interest and involvement in all aspects of their children’s life and development is really important in delivering better outcomes for their children."
And they are generally surprisingly gender neutral in their guidance, even swap the order of mothers and fathers in a very PC way.

Despite this, it is still possible to wonder, I think, whether the interpretation of Sure Start in the first quote say something about the authors gendered interpretation of the programme, something about the gendered evaluation of the programme or perhaps something about the uptake of the programme. Is it so that there, despite the good intentions of the Sure Start to be un-gendered (or perhaps sexist), that the programmes they offer are not appropriate for men? One of their volunteering schemes is to go in to maternity wards and promote breast feeding; Highly inappropriate for men to do.
There will be a follow up on this.

Also, I apologise for the change in language and highly academic tough on this post, but I'm essaying and I'm writing on one of the Uni computers, and without the full alphabet it is easier to wite in english.

Istället för sömn (en rip-off och kommentar till Isabelle)

Jag borde egentligen sova, för jag har satt alarmet på klockan 07.30 imorgon och min kropp har hela dagen skrikit efter sömn. Men som så många andra gånger så när jag väl ligger i sängen bestämmer sig min hjärna för att producera.(klockan är alltså halv tre, och jag är förkyld, detta kanske inte blir den mest samanhängande kommentaren, so please be gentle och ha förståelse)

Denna gång min hjärna går på högvarv är det tankar angående vad som verkar ha blivit en dikotomi mellan den duktiga flickan/kvinnan och det slarviga geniet. Det börjar hos Isabelle, som verkar vilja komma till sans med sin förvirring, och hittar en förklaring i det manliga geniets 'charmiga' 'legitimt grava förvirring'. Den är tillåten, omgivningen accepterar denna typ av förvirring, även om det kanske, precis som Isabel tar upp ibland är otroligt medvetet och genomtänkt. Isabelle ser orsaken till detta att det är ganska charmigt, men jag vet inte om jag håller med. Efter att ha bott med två, möjligtvis tre, av dessa manliga slarviga genier tror jag snarare att det är uppgivenhet som gör att vi accepterar. Vi förstår, och accepterar, att det helt enkelt inte finns så mycket att göra åt förvirringen eller latheten, utan gör det bara. Jag tyckte inte att det var ett dugg charmigt att de lämnade köket som en krigszon efter att de hade lagat mat, och om inte jag var där och städade upp det skulle det inte bli diskat eller städat någonsin.
Men här kommer genuset in, och Isabels uppror, acceptansen kan ses som en typisk kvinnlig 'egenskap', och detta sätts inom '' för att det antagligen är mer en produkt av kultur och uppfostran än en egenskap i personlig bemärkelse, eftersom, precis som diskussionen har kommit till genom Julia och Isobel, det oftast är en kvinna som 'har egenskapen' sopa upp spillrorna efter geniet. Se till att geniets verklighet fungerar, och i mitt fall se till att ingen av oss blev matförgiftad. Isabel vill sluta skämmas för att vara slarvig, för det är det hon får göra som kvinna, medans mannens slarvighet ses som ett tecken på att vi har ett geni att göra med.
Men, precis som Julia och Isobel kommenterar så är det kanske inte rätt väg att gå. Det finns kanske något att hämta i att torka upp efter sig, ta ansvar för sina handlingar, och ge tillbaka till dem som ger dig något. Det finns mycket att få genom att visa empati. Visst att det krävs att man ger lite, att man tänker lite på andra och gör det där jobbiga som att ta ansvar. Men det är inte denna förebild vi ska sträva efter, varför sträva efter att vara en arrogant intollerant egoist? Sure att du kanske lyckas konentrera dig på dina intellektuella kvaliteer och därmed utveckla dem, men seriöst, vad har du vunnit? Brist på social kompetens? Brist på respekt och hyfs?
Isobel nämner att det under denna hyllning av det slarviga geniet ligger en extremindividualism, och det är inte en lång koppling till Elins senaste inlägg om att vi kanske har ett ansvar att ta hand om varandra.
Jag håller med i detta, och jag har starka issues med individualismen som har övertagit vår kultur. Det som jag också blir otroligt frustrerad över är att det är den som tänker på andra som måste ändra på sig. Detta var definitivt starkt påtagligt då jag bodde med de två/tre genierna, det var jag som ville ha ordning och städat i huset som var den som skulle ändra på mig, jag projicerade mitt sätt att leva på dem och det var jag som skulle slappna av lite. Det är hur tydligt som helst att detta är en feministisk fråga, det 'manliga' draget- individualismen och allt som kommer med det, är det som prioriteras och värderas, medans det 'kvinnliga' draget- empatin är det som man vill komma ifrån. Detta om det manliga och kvinnliga skriver Julia och Isobel väldigt bra om. Och för att ännu en gång knyta an till Elin, om vi anser att det är mannens individualistiska drag vi ska leva upp till, så är det ju förbannat synd om alla kvinnor som blir uppfostrade till att inte vara slarviga, för då måste de hela tiden motarbeta antingen det de blir uppfostrade till och bete sig enligt det manliga idealet, eller att acceptera sin uppfostran och därmed acceptera underkastelse. Hur vi än väljer så förlorar kvinnan, och hon görs i båda situationerna till någon typ av offer.* Men detta är inte rätt väg att gå, utan det är snarare, som Julia och Isobel argumenterar, bättre att lägga värde i empatin och respekten för din omgivning.

Men det är inte bara en fråga om manligt och kvinnligt när det kommer till om vi diskar eller inte utan det hanldar om att det ännu en gång är den 'manliga' kvaliten som blir mallen. Precis som Elin påpekar så har vi kanske tappat bort empatin i vårt individfixerade samhälle, och detta kan ses som roten till många av de problem som vi har i samhället idag. Mina två akademiska förebilder Colin Hay och Gerry Stoker har ju gjort precis denna anlys av dagens politiska klimat med mer enfråge engagemang, marketisering av politiken och lågt deltagande i den formella politiken. Elin frågar vilket ansvar vi har för varandra, om vi har något, jag vill fråga vad vi har för ansvar för det vi har gemensamt. Som vår demokrati eller vår miljö. Det skriks efter kollektiva lösningar, internationella övergripande förslag och fördrag, men inget av detta kommer att ske så länge vi tänker på varandra bara som individer som inte behöver ta något ansvar. Vi måste lägga värde i det kollektiva, vi måste börja bry oss om varandra och det vi har tillsammans för att vår samlevnad ska fungera. Ett samhälle är inte ett samhälle utan de kollektiva elementen av det, och dessa kan var förtryckande, så som patriarkin, men även skapa en gemenskap och kollektiv identitiet som jag tror att vi alla behöver någon gång. Men varför individualismen har fått ett sådant genomslag är för rädlsan för det kollektivas makt, vi vill behålla vårt självbestämmande och vår frihet, vi vill kanske vara det slarviga geniet, för då är vi ändå individer. Men jag tror att vi måste komma över vråldjupet mellan individualism och kollektivism, det går att vara individualistisk kollektivist. Även om det låter som en contradiction in terms, så tror jag att det går, det handlar bara om att se att det är olika nivåer av existens. Vi har en del som är kollektiv där vi identifierar med andra och en annan del där vi står själva och bryter oss loss från likriktningen. De två krafterna arbetar tillsammans men mot varandra. Och jag tror att vi ständigt måste jobba på att hitta balansen.


*Och självklart kan vi här ta en diskussion om kön och genus, där de kvinnliga egenskaperna inte alltid finns hos en biologisk kvinna, och vise versa. Men, könsrollerna har en biologisk grund, inte i att de kommer från biologin álá grottmänniskor, utan att om man är en biologisk kvinna får man vissa förväntningar på sig från samhället, och uppforstras till att bete sig på ett visst sätt, så att föreställningarna får en viss resonans. Men eftersom det är en föreställning, eller social konstruktion, så kan varje individ göra motsatt förväntningarna.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

hm

Förra veckan var en skitvecka.
Denna vecka har ännu så länge varit ganska förvirrande.

Förra veckans krash gjorde att jag insåg att det är nivån på mina förväntningar som gör mig besviken(jaja jag vet att det är världens trivialaste insikt, men jag hade liksom inte fattat hur höga mina förväntingar var antar jag). Och de kan göra mig otroligt besviken när något går fel. Det underlig är ju att jag inte brukar ha sådan övertro på mig själv, jag brukar hålla mig till att vilja och önska men inte tro. Jag föll över lite för mycket på tro sidan. Hade inte en plan B, som jag såg som realistisk. Men så kom ju händelserna ur proportion pga. omständigheterna.

Igår gick jag och M på Colins inagurations föreläsning och hängde sedan med folket i department på en wine reception. Det var kul för vi pratade med massa folk om intressanta saker, och vi var de enda UG som var där. Men det var jävligt jobbigt också, för M berättade för alla om att han fått pengar (vilket ju är fullt förståeligt, jag skulle säkerligen basonera ut det över hela världen om jag fick pengar), och där stod jag med en mycket mindre intellektuellt stimulerande dissertation och PhD proposal och har inte fått några pengar. Det kom ju fram efter att M hade fått hjärtliga gratulationer från alla han pratade med. Så mindervärdes komplex i kvadrat, spetsat med lite vin på tom mage. Hela kvällen efter det så fick M höra om detta, hur skit allting jag och alla var och hur jag inte var smart och hur hela världen var emot mig. Jag måste varit otroligt härligt sällskap. Vi bestämde oss ändå för att laga middag med hans huskompisar och dricka vin.

Sen pratade vi. Han bad inte om ursäkt eller sa förlåt. Han förstod inte vad han gjort för fel. Han hade bara varit ärlig mot mig och sagt hur han kände i den situation som han var då. Jag sa att jag förstod det, och att jag inte förväntade mig en ursäkt eller ett förlåt. Inte ens en förklaring. Utan jag behövde bara att han visste hur jag reagerat och känt. Och att jag ju redan förlåtit honom i mig, eller vad man ska säga, för även om han hade bett om ursäkt, bett om förlåtelse eller förklarat så om inte jag i mig var beredd att göra det så hade hans ord inte betytt något ändå. Jag har kommit fram till att jag ändå vill vara hans kompis. Det kan ses som destruktivt nedlåtande osv. men han menar inget illa. Oh shit jag låter ju som en förtryckt tjej i ett abusive relationship som vägrar att inse att förhållandet far henne illa. En som lever i förnekelse. Och kanske förnekar jag min rätt att hata honom genom att så lätt förlåta honom. Men det får tiden utvisa, kanske känns det inte okej senare. Men jag har verkligen tänkt på det här. Massor. Och samtidigt tycker jag att det är taskigt mot honom att kräva honom på en massa ursäkter, förlåt och förklaringar, det blir någon typ av martyrskap (herregud jag är så ledsen att du bara måste måste tycka synd om mig och be om ursäkt) eller maktutövande(han har sårat mig och är då skyldig mig ett förlåt, playing the pity card) som jag inte alls kan skriva under på. Jag ville prata om det med högt i tak, för att fråga alla saker som jag undrade så jag slipper tänka på dem senare.

Jag är ännu en gång inte flickväns material, för vi är ju kompisar, och det är en utveckling av oss som kompisar. Jag vet inte riktigt hur okej jag är med det. För samtidigt som jag ju vill vara med någon, och alltså vara flickvänsmaterial, så vill jag ju inte falla in i den där fickvänsrollen. Den där som tappar en del av sig när hon hittat en annan, eller kanske hon den där som inte är hel innan hon hittat sin andra hälft. Hon som komprimerar sig själv för ett förhållande. Jag passar ju inte där. Visst att jag påverkas av folk, det kan jag inte förneka, och visst att man måste ta hänsyn till de man är i någon typ av relation med. Men det måste vara tvåsidigt, jämlikt och hela det yada yada. Jag passar inte in i bilden att tappa mig för någon annan, jag är högljudd säger vad jag tycker (oftast) och måste få stå själv, gå själv och vara själv. Klart som fan jag inte passar in i flickvänsrollen eller är flickvänsmaterial, för jag behöver ju ingen.
MEN, jag tror och hoppas på att det finns folk med en annan syn på relationer. Att det finns människor som ser att man måste få behålla sig själv när man är tillsammans. Att det finns de som inte tycker att man behöver någon, utan att man kan vilja ha någon, och att relationen är baserad på det snarare än behovet.

Och jag tror att jag är ganska nöjd med som det är. Men det är farligt, det är en svår balans mellan att ta det för det är och tänka framåt. Jag får verkligen se hur det utvecklar sig.

En sjukling ger sig in i abortdebatten.

Jag ligger hemma och är sjuk. Dunder-mega förkyld. Hoppas att det blir bättre snart. Kusinen Rowan skulle komma och hälsa på och det är planerat att gå ut ikväll med en kompis som är på utbytesår men är hemma och hälsar på. Typiskt att bli inte-komma-ur-sängen-förkyld just precis då. Det positiva är ju att jag har en anledning att ligga i sängen hela dagen och kolla på gilmore girls. Men jag börjar bli rastlös nu. Och jag har en massa att göra med mina ansökningar för min framtid. 

Nog om klagomål. Här om dagen hörde jag på radion (från den 20/2) en diskussion om artikeln om kvinnan som gjort abort två gånger för att fostret var en flicka. Sen läste jag dessa två blogginlägg om saken. Och visst är det självklart så att en kvinna ska få välja själv, och ingen ska lägga sig i det beslutet, och det är bra och högst nödvändigt att vi har sådana lagar. Men det som väcks är en etisk och moralisk fråga om det är rätt att göra abort med anledning av könet på fostret. En populär ställning är att argumentera att abort är moraliskt fel, men fri abort bör vara lagligt, för det är ju välkänt att aborter genomförs vare sig det är lagligt eller ej.

Personligen tycker jag att man inte kan göra skillnad på lag och moral, tycker du att något är moraliskt fel bör du även tycka att det är olagligt. Grundorsaken till att abortmotståndare tycker att abort är fel är för att det är att döda en levande varelse, och att döda är moraliskt oacceptabelt. Paradoxen är att de anser att det ändå ska vara lagligt att välja att döda ett foster. Vad är det för skillnad på ett foster och en annan människa? Och kan denna skillnad verkligen rättfärdiga varför det är moraliskt oacceptabelt, men lagligt acceptabelt? 

Om argumentet har något med kvinnans rätt att välja har jag svårt att förstå hur de då kan tycka att det är moraliskt fel. Det fria valet är antagligen baserat i en rätt till självbestämmande, vilket åtminstone jag tycker är en högst moralisk och inte endast laglig rättighet. Rätten till självbestämmande kan ses ligga till grunden för mycket av vår moral, vi kan välja att göra en handling, och kan därmed hållas ansvariga för den handlingen, därför anser vi att det finns vissa sätt som är bättre och sämre att bete sig på. Så det funkar inte att endast anse att rätten till självbestämmande är en laglig rättighet, speciellt inte i abortdebatten. Har vi den rättigheten har vi den både lagligt och moraliskt, och det gör att en kvinna även moraliskt har rätten att bestämma vad som ska ske med hennes kropp. 

Om argumentet har det med fostrets moraliska status att göra, hamnar de i ett väldigt komplicerat argument. För det är väldigt svårt att bestämma ett fosters moraliska status utan att hamna i en 'slippery slope' där man antingen inte tillskriver fostret moralisk status, och slutar i att inte heller ge spädbarn moralisk status(detta har även konsekvenser för vuxna människor i koma etc.), eller att tillskriva fostret moralisk status och då aldrig tillåta abort. Båda dessa resultat är svåra att kombinera med en moraliskt fel, lagligt rätt approach till abort. 

Själv anser jag att moralisk status är något vi konstruerar och tillskriver. Detta är ett komplicerat argument som hänger på rätten till självbestämmande. En kvinna som väljer att fortgå en graviditet, tillskriver fostret moralisk status, utan detta beslut har fostret ingen moralisk status, och hennes rätt att fatta detta beslut ligger i hennes rätt att bestämma vad som sker med hennes kropp. När hon tillåter fostret att växa i hennes kropp, och använda hennes kropp för sin fortlevnad, tillskriver hon fostret rättigheter. En kvinna som beslutar sig för att inte fortgå graviditeten, utan väljer att göra abort, tillskriver inte fostret moralisk status, och gör därmed inget fel när hon väljer att inte tillåta fostret att använda hennes kropp. 

Den mest uppenbara kritiken mot mitt tillskrivningsargument är att även det riskerar att hamna i en 'slippery slope', där rasism är det mest talande exemplet. Om vi kan konstruera moralisk status, kan vi lika gärna dekonstruera moralisk status, och välja att inte tillskriva vissa personer moralisk status. Som jag ser det finns det dock en klar moraliskt signifikant skillnad mellan rasism och abort; nämligen att fostret inte är en självständig varelse. Fostret är beroende av kvinnans kropp, och kan inte existera utan henne och hon har rätt att bestämma vad som sker med sin kropp. Det är detta som gör att hon har rätten att tillskriva fostret moralisk status eller ej, och detta är enda tillfället som vi har rätten att tillskriva moralisk status.(djur kan potentiellt även vara subjekt för detta, men det är en annan diskussion)

Det som artikeln i SVD belyser är även anledningen till abort, denna kvinna ville uppenbarligen ha barn och hon skulle ha tillskrivit fostret moralisk status om det var en pojke. Detta är en väldigt intressant situation där kvinnan uppenbarligen diskriminerar på grund av kön. Detta är något som sker var dag i Kina, och som vi fördömer starkt, men precis som Göran Hägglund anser så tycker jag att detta är något som bör talas bort och inte lagstiftas bort, för det handlar ju om etik och moral. 

fylla igen.

jobbade ganska bra idag på dagen. men har fortfarande inte riktigt fått allt gjort. därför blir det fylla ikväll. ja jag vet, ingen logik. men fylla kräver ingen logik. 

pratade på puben om kvinnors orgasmer. i förhållande till vetenskapen. feminism. feministiska argument. tydligen är det vetenskapligt bevisat att kvinnor är minst kåta när de har ägglossning. och det motbevisar tesen att sex är endast till för reproduktion. jaha ja. 

man använder alltså något vetenskapligt bevisat för att motbevisa något som ska vara vetenskapligt bevisat, men har ett manligt bias. jaha ja. 

det är kärlek ikväll. näst sista kvällen innan tyler åker tillbaka till USA. sista kvällen för fylla innan jag och Martin har jobbiga tentor. Sista kvällen innan sommaren. Det ger kärlek. Man vet att man inte kommer att ses på ett ganska bra tag, och man vet inte vad som händer i höst. Kommer Ben att hoppa av? Kommer jag och Martin hänga trots att vi inte bor tillsammans? kommer jag och Ben och Alasdair hänga trots att vi inte bor tillsammans?

Man vet inte. Därför är det kärlek. När vi fortfarande har varandra. 

Kärlek under fylla. Vilken jävla kärlek. 

Numero 300

Fucking hell. Fick en 1st. En 74! feminism och demokrati uppsatsen. Martin fick en 82, precis som jag trodde, men jag fick inte en 68, som jag trodde!
ikvall aker jag till Nottingham for att ta hand om mormor imorgon.
Jag kommer nog att bli alldeles galen pa henne, for jag pratade just med mamma pa telefon, om nar jag skulle komma osv. sa hor jag mormor i bakgrunden saga:

Prata inte for lange, glom inte att det ar mormors behov som ska sta i centrum.

Jag kande bara: what the fuck! vi pratar ju for fan om att jag ska komma till Nottingham och hjalpa dig! och att jag har gjort bra ifran mig pa en uppsats. Klarar hon sig inte sjalv i fem minuter ens? Fy fan om hon ska vara kravande och otacksam. det pallar jag helt enkelt inte med. Jag maste ju plugga till mina tentor, men aker till Nottingham for att hjalpa henne en dag. Jag gor det for att vara snall, men om hon ska vara otacksam och javlig sa vet jag inte om jag pallar vara snall, nar jag har viktigare saker an att vara snall som jag skulle kunna gora. och igen, det handlade om fem minuter som min mamma inte gav henne 100% uppmarksamhet.

Boxningens andra skada(eller en gammal en)

Alltsa jag vill bara boxas hela tiden. Bli battre och battre. Bygga muskler.
Privatlektionen idag var jattebra. Gjorde en hel del fotarbetes ovningar, for det ar antagligen mitt storsta problem; att jag inte ror pa mig. Ska heller inte forsoka arbeta mig loss om jag hamnar trycks in i en horna, utan rora pa mig sa att jag kommer ut. Ovade ocksa pa simultankapacitet. Bryta monstret av att rora hander och fotter samtidigt. Eller kunna gora olika saker med dem, samtidigt. Ar inte sa bra pa att multitaska.

Det enda problemet just nu ar bara att jag har fatt asont i mitt ben. Har trott att det ar mina benhinnor som spokar igen fran nar jag tranade gymnastik. Har forsokt vila, massera, kyla och linementa. Men det har inte fungerat. Det verkar vara natt annat alltsa. Rich sa att han kannde en knol pa sidan av smalbenet, och denna hade tydligen flyttat sig fran forra veckan. Sa att det kunde vara brosk, eller en bood cloth(fan, kommer inte ihag det svenska ordet.) Jag blev ratt orolig av det, for det kan man ju typ do av! Sa imorgon ska jag minsann till doktorn. Jag maste fa detta fixat, for jag vill ju fortsatta trana. Tidigare har jag ju trott att jag maste vila nar detta kommer, sa jag har helt enkelt lagt av. Men nu har jag bestamt mig for att fortsatta, och da maste jag losa detta. Det underliga ar att det bade ar omt och varker. I och for sig varker det bara nar jag tranar. Men da varker det ordentligt och i hela vaden. Kunde inte ga ordentligt vid ett tillfalle. Rich sa da at mig att lagga mig pa golvet(!), och sa stretchade han min vad.
Det var for ovrigt ratt manga sadana (!) tillfalen idag. Da han liksom sade nagot, eller bad mig gora nagot som kunde vara seriost, och kunde vara skamt. Och jag, naiv som jag ar, gjorde ju hela tiden som han sa. Eller nastan. Da nar han bad mig lagga mig pa golvet, tvekade jag lite.

Men sedan nar han stretchat min vad och jag star upp igen sa sager han: and now it is only this that we need to do, tar tag om mig, och bojer mig framat. Efter en brakdels sekund fattar jag vad han pysslar med, och tar mig ur hans grepp. Men fatta att jag trodde att det liksom var annu en stretch for mitt ben. (jaja, underligt att stretcha ryggen for benet, men vad fan!)

Ibland sa var det seriosa saker, som liksom blev(!). Han bad mig sparka honom i sidan(alltsa inte pa riktigt, utan bara matta sparken) han tog da tag i mitt ben, lyfte det uppat, tog sedan tag om mig, och vande mig ned pa golvet, fortfarande med ett ben fasthallet, och runt honom. OM nagon hade kommit in da sa skulle de verkligen undrat vad som forsigick.
Men jag haller min iskalla attityd. Det ar bara traning.

Det var tydligt nar han sedan skulle stretcha mina ben igen. Det borjade (!) med att han papekade att jag hade smuts pa hela benen all the way up to your crotch(tror att gren stavas sa), och var tvungen att visa detta genom att peta pa mig och mina ben, nar jag lag ner pa golvet. Men sedan gjorde han en press stretch, dar han tryckte mitt ben mot mig, sa langt det gick, och jag sedan pressade emot. Det var en asbra strech. Och liksom inget (!) med det. Och ingen som sett det skule tro natt annat an stretching.

Jag gillar verkligen att han trots sina lite (!) skamt och kommentarer, tar mig och boxning pa allvar. Han ger mig konstruktiv kritik, och hjalper verkligen mig att bli battre. Visst att han drar opassande skamt, som spelar pa att jag har brost, men det verkar aldrig som att han anser att jag har mindre potential att bli en bra boxare, eller inte ar vard att trana, eller inte borde boxas, for att jag har brost. Det ar det som gor att jag inte tar skamten pa allvar. For det ar verkligen bara skamt. Och jag kan ta dem, for de handlar bara om mig. Jag tror verkligen att det ar det som ar grejen. Deras skamt handlar om mina brost, eller min flexibilitet, det handlar inte om nagon konsnorm om kvinnor. Visst att de alltid har en sexuell underton, men jag skulle inte saga att de ar sexistiska. De generaliserar inte runt mig pa grud av mitt kon, eller mina brost, och har inga forutfattade meningar om mig och min kapacitet som boxare foljande fran denna generalisering. Lanken mellan mig som kvinna och min kapacitet som boxare gors inte. Det ar bara 'raw jokes'.

Visst att det kanns lite smatt obekvamt nar de star och kollar pa mig och min rumpa nar jag stretchar. Men det kanns inte som om de objektifierar mig, och de ar inte seriosa. De gor det endast for att wind me up. Stretching ar liksom nagot man maste gora nar man tranar, och de gor precis samma sak ju. Det ar en funktionalitet. Praktikalitet. Inget mer laddat an sa.
Det kan vara det som gor att jag accepterar det, men inte nagon snubbe som busvisslar pa mig pa stan om jag rakar ha lite uringning eller en kort kjol. Den mannen ar serios i sitt sexualiserande av mig. Och han gor det i en vardags situation. Han laddar en helt normal sak, med nagot sexuellt, for sin egen vinning. Det avskyr jag.

Men nog om boxning och alla dess implikationer.
Tillbaka till demokratiseringen.

ALLTSÅ JAG DÖÖÖÖR

Fattar inte hur jag hamnade i denna situation. Jag började ju med denna uppsats för evigheter sedan. Ändå så sitter jag här idag klockan 22 och försöker skära ned den till 3500 ord. Jag har 5000. Och vet inte vad jag snackar om. Har suttit i flera timmar och bara stirrat på skärmen. 

Jag har ont i huvudet och vill sova. Men måste få ned den lite till. Vill inte lämna det till imorgon. Ska prata med mamma klockan 7. 

det kommer att bli en lååååång natt.

Jag är verkligen förvånad föresten över hur mycket folk det är i biblioteket så här sent. Nästan lika fullt som på dagen. Och folk kommer fortfarande in och börjar jobba. Underligt. Själv har jag suttit här hela hela dagen.

Min första skada(efter en jäkligt bra dag)

Jag har härmed fått min första riktiga skada från boxningen. Det blödde till och med! 

Men i övrigt var skadan inte särskilt dramatisk; min nagel böjdes bakåt. Alltså sådär så att den lossnar från huden typ 5 mm in på tummen. Jag vet inte riktigt hur det hände, men det var när vi sparrades. Det var kul att sparras med någon som faktiskt slår mig tillbaka, men då insåg jag också att mitt försvar är fruktansvärt dåligt. Jag måste verkligen jobba på det. Emily fick till säkert fem slag rätt i ansiktet. Rakt på näsan. Men jag har inte ont av det. Känner mig i och för sig lite mör, men det kan ju vara för att jag tränade igår också.

Det är verkligen så himla kul på boxningen, alltså Kul, jag skrattar hela tiden när jag inte boxas. Vi skojtjafsar och skämtar. Det är helt sjukt hur mycket jag tycker om det. 

Pratade också med min seminarieledare om min uppsats. Han tyckte faktiskt att den var bra. Jag var beredd på att bli sågad längs med fotknölarna. Men icke! Jag hade tydligen en bra poäng. Behövde bara reda ut lite vilka feminister som säger vad, och korta ned den lite. Nu är den redan på 4000 ord, och får max vara 3500, och en del saknas fortfarande, som säkerligen kan bli typ 2000 ord i sig. Fasiken, jag skulle ju kunna skriva ett exjobb på detta! Exjobben är i och för sig 120000 ord, men alltså typ. 

Imorgon kommer Lisa och Jessica! Det kommer bli helt sjukt kul! Tyvärr har brasan blivit inställd av anledningar jag inte riktigt förstår. Men vi ska grilla ändå.

Nu måste jag gå och se till att vi får lite mat, annars svimmar jag.

Jag är förvirrad

Min uppsats vill inte. Jag har gjort lite för många olika delar samtidigt. 

Jag kan få 'hjälp' av min seminarieledare, men jag vill inte skicka det jag har nu. Det jag har nu är skit. Kanske ska jag skicka det. Få lite hjälp med struktur. Men han kommer inte ge det. Han kommer säga det vanliga som sägs av seminarieledare, du får göra som du vill, gör det som känns bäst, jag kan inte säga vad du ska göra. 

Det klart att de inte kan det. Men jag vill bara att någon säger; Det är bra, det är dåligt, lägg till detta. Men det kan han ju inte göra eftersom han är den som sen ska rätta min uppsats. 

FAN. 

Ja men se har, nu skriver jag!I'm a flow-writer

Jag har fatt ett ganska bra flow pa uppsatsen nu. Skriver om de praktiska implikationerna av medborgarskap och den patriarkala strukturen. det kan handa att det ar for att jag inte har min dator med mig till biblan idag. Av nagon anledning gar det lattare att skriva pa unidatorerna for tillfallet.
Och darfor sa skriver jag ju pa bloggen nu ocksa. Det kommer tillbaka till min vilja att springa ifran det jobbiga. Sa fort jag nar en knut i argumentet, eller maste tanka lite innan jag skriver, sa tar jag en paus. Och da blir det ju ofta att jag bloggar.
fnurran pa traden just nu ar att jag inte kan referera. jag skriver mitt eget argument, och da blir det javligt svart att fa in vad andra sagt. Jag har ju tagit/fatt det nagonstans ifran, men jag vet inte riktigt varifran. Fan att man maste referera. Jag vill bara skriva det jag vill saga, utan att behova saga vad andra sagt.

Jag har tappat flowet. Det forsvann efter typ en timme. och av att jag koncentrerade mig pa fel saker. nu maste jag satta mig in i allt igen. fa ratt pa alla distinktioner. forklara varfor de ska goras osv osv.

Statistiken fixad, nu är det bara att ta sig an feminismen

Jag blev nyss klar med min statistikuppgift. Har jobbat på den hela dagen, av och till. Det var otroligt enkelt egentligen. Kommer kanske inte få så himla bra betyg på den, men den är klar ändå! 

Jag har alltså struntat i att skriva om jämlikhet/jämställdhet. Engelskan har inte den distinktionen, och därför handlar en stor del av litteraturen om the difference dilemma. Detta dilemma handlar om feministernas dubbla krav om att ha lika politiska rättigheter, men att man ska ändra teorin för att få plats med både män och kvinnor. Kvinnor ska inte behöva bli män, och männen ska inte behöva bli kvinnor. Båda typerna ska få plats. Alltså, lika men olika. En skillnad som jag tycker fint fångas i skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet. Hur som helst ska jag skriva om equality. Som ett tema i den liberala demokratin, och försöka visa att den uppfattning om equality som finns i teorin är färgad av ett patriarkalt samhälle och inte ger kvinnor equality eftersom de står fast vid sin starka gräns mellan privat och offentligt. Där det privata är opolitiskt, och därför inte behöver någon equality eller politiska rättigheter. 

Kanske ska jag gå ut i kväll. Kanske inte. Är faktiskt ganska så trött. Ska ju boxas i morgon. Just nu så hamnade vi i någon typ av vakuum. Jag blev nyligen klar med min uppgift, gick ned med vodka, men Ben och hans nya tjej gick precis in på hans rum. Verkar inte som om de har någon lust att gå ut i kväll. Jag skulle lätt kunna gå och bara ta en öl. Men kanske inte klubba. 

Nej fy sjutton vad trist detta blev.

trött trött trött

Jag är så fruktansvärt trött idag. Mår illa gör jag också.

Dagen började bra, med att min personal tutor gillade min idé till mitt exjobb, han föreslog i och för sig att sätta det i relation till huruvida man röstar också. Men jag ville liksom hålla den delen utanför, för att detta är alternativt politiskt engagemang.

Pratade sedan med en annan proffessor som är ansvarig för work based exjobb. Vilket som jag förstod det betyder att man är i en organisation och samlar fakta, för att sedan skriva om det. Jag tror som sagt att detta är vad man ska göra, och det låter ju onekligen intressant och säkert grymt att ha på CVt. Men jag vet inte riktigt om det passar min frågeställning. Hur som helst, tyckte han att det kunde passa och blev mycket intresserad av min frågeställning, och vi hade en trevlig liten pratstund. Han tog direkt tag i mig och föreslog att jag nu de kommande veckorna skulle skriva ihop mina tankar och skicka dem till honom, så kunde vi ha ett möte innan terminsslut, så att jag kunde jobba på det i sommar när jag är hemma. 

Detta peppade mig otroligt! Min frågeställning är verkligen något som intresserar mig, och att då få höra att det också är intressant i ett akademiskt perspektiv gör att det känns som om det kanske finns en möjlighet att fortsätta på den akademiska banan. 

Sedan dess har dagen bara stagnerat. Jag skulle ha skrivit 1000 ord om medborgarskap och hur det liberala medborgarskapet i en demokrati är patriarkalt. Men jag har fastnat. Fastnat i det typiska där allt är alldeles för sammankopplat för att jag ska kunna skriva något som följer. Jag började då läsa för mitt seminarium i morgon. Och det går väl okej, men är lite tråkigt. Handlar om huruvida internationella organisationer och stater genom att ge bistånd kan bidra till demokratisering. Slutsatsen är typ: nej. 

Trött är jag också, och mår illa som fan. Jag ska nog gå hem nu.

Yeah, I'm a hell of a woman. Feminism upprör igen

Jag försöker läsa om demokrati och feminism. Och ska försöka besvara frågan om liberal demokrati intrikalt är patriarkal. Men det går liksom inte att koncentrera. Antagligen kommer jag ännu en gång bli förvirrad(som Kära Ben just uppmärksammade mig på). Men mest av allt kommer jag nog att bli arg. M sa  här om dagen You're becoming quite an expert on feminism, I'm jealous! Det värmde mycket, men jag är nog inte så expertig, utan har mest åsikter, kritiserar någon typ av 'klump' av feminism, precis som alla andra tillskriver mig samma klump. 

Feministiska politiska filosofer/teoretiker faller så lätt in i ståndpunktsfeminsimens träsk. Jag säger träsk, och vet att det kan argumenteras emot, ganska så starkt och rättfärdigat. Det finns vissa saker som bara kan förstås ur en kvinnas perspektiv. Det går inte bara att titta på var kvinnor är, eller inte, och sendan försöka blanda män och kvinnor i situationer där det fattas av det ena könet.Stir in some women and mix, liksom det funkar ju inte. Det handlar även om hur kvinnor(och män) är i den situation där de är, och vad som fått dem att vara där. Även i situationer där kvinnor är i en manssituation. Kanske är detta speciellt viktigt. Man måste se på individen och upplevelser, inte bara titta på det externa. (För övrigt skulle jag tycka att det vore skitintressant att studera dagispersonal. För att se vad det är för beteendemönster eller drag som behövs för att ta hand om barn. Jag menar, Ulla var ju benhård mot sina små knoddar, en otroligt konsekvent dam minsann. Och är det detta man menar är kvinnligt?)Man måste gå in i det privata eller personliga, för vare sig vi vill det eller ej så kommer det personliga ut i det offentliga. Varför kan då inte det offentliga få titta in lite i det personliga? Rota runt lite och se vad i det personliga som kommer ut. Om man använder ståndpunkts utgångspunkten i detta syfte, är jag helt okej med det. Men detta är inte allt denna ståndpunkt gör.

Det jag menar med träsk är att detta perspektiv ofta hamnar i ett offersökande, eller kanske offerhittande. Att det är så sjujävla synd om alla förtryckta kvinnor där ute i världen, och hur illa vi behandlas av dessa patriarker! oj oj voine voine, detta måste göras något åt! Det utbryter ett ramaskri, och en radikal lösning föreslås. Kvotering! Titta på kvinnorna, Ge oss makt! Släpp ut oss från hemmen! Frigör oss från spisens bojor! 

Och det är väl detta som är politik. Men det är inte detta som är politisk teori.  

För övrigt har jag aldrig känt mig förtryckt som kvinna. Jag har känt av viss olika behandling, på grunder som jag kunnat ana var mitt kön. Och detta är sjukt. Men jag har aldrig aldrig velat tycka synd om mig för den skull. Den som behandlat mig illa är den som har något fel, och jag kan inte göra annat än bevisa motsatsen. Självklart har jag ojat mig och vojat mig för att jag blivit annorlunda behandlad, och tyckt att det är skit. Men aldrig att jag skulle ta på mig offerrollen. Inte för inte att det inte finns riktigt förtryck där ute i världen, och inte sägande heller att kvinnor Tar På Sig offerrollen, men det är ofta så här det framställs i litteraturen. Men jag känner bara; ja, det finns orättvisor, men om vi stirrar oss blinda på detta kommer vi ingen vart. I alla fall inte i vår teori. Ja, vi måste erkänna att det görs fel ute i världen, och självklart ska lika arbete ge lika lön, men dessa saker kan agera som exempel för en teori, inte vara dess bas. 

Det är också träskigt för att det så lätt faller in i en fokusering på vilka skillnader det finns mellan könen, och att man i denna diskussion blandar ihop kön och genus. Glömmer bort, eller inte tänker på, vad som är biologiskt och vad som är socialt. Jag tror starkt på att vi inte kommer någon stans alls i vår jämställdhets-hets om vi väljer att titta på skillnader eller likheter. Utgå från att det inte finns några relevanta skillnader, skit i könet, titta på människan. Jag tror att genusroller till trots, kan man inte applicera dessa universiellt på ett kön eller det andra. Faktum är att de är sociala konstruktioner och därmed kan falla på vilket kön som helst. Och om vi vill nå vår jämställda utopi så MÅSTE VI GLÖMMA ALLT VAD GENUSROLLER HETER! 

Nej, inte allt. Men det får inte vara så att man talar om att kvinnor ska in i bolagstyrelser för att de kan tillföra ett nytt 'kvinnligt' perspektiv. Eller att fler män ska in på dagis för att vara manliga förebilder. Dessa exempel talar om män och kvinnor i deras stereotypa roller, men en kvinna som är i en position att komma in i en bolagsstyrelse är nog inte den stereotypa kvinna som de söker. Titta på min mamma tillexempel. Hon fick tre barn och en PhD på 10 år, och är därmed mer välutbildad än min pappa, samt har jobbat extra som mamma. Nu jobbar hon för viagra-tillverkande- Pfizer. Hon är den som försörjer vår familj, under mina tonår så var det min pappa som var den mest närvarande, han sköter allt hushållsarbete och hushållsekonomin. Men dessa är ju endast materiella eller faktiska företeelser. Det jag menar är att min mor i sin karriär är otroligt bossig och målinriktad. Karakteristiska drag som vanligtvis förknippas med män. Mamma min är inte alls särskilt känslomässig eller ömsint som chef, eller vad det nu är för 'kvinnliga' egenskaper som eftersöks när en kvinna ska bidra. När vi pratar om vad jag ska göra med min utbildning är det hon som pressar mest på att tänka taktiskt, och min pappa som säger att jag ska följa mitt hjärta. Alltså faller min mamma mest in i den 'manliga' rollen och min pappa mest i den 'kvinnliga'. Men de båda drar lite från varje, och min mamma är otroligt konservativt kvinnlig när det kommer till bilen, min pappa likaså. 

Ja, nu kanske det är så att jag växt upp i en abnormal familj. Men vad fan är normalt? 

Jag vill sluta behöva tänka på att jag är kvinna. Och helt ärligt så tänker jag inte så mycket på det, mer än när jag förbannar mina PMS bröst. Men det handlar ju om att jag är Kvinna, inte 'kvinna'. Jag skiter fullständigt i om någon beter sig utanför sin könsroll eller genusroll, vilken man helst vill välja att göra revolt mot. Jag vill inte tänka i dessa termer när jag träffar människor i vardagen. Genus och kön är användbara analytiska verktyg, men bespara mig dem i min verklighet. 

Ett annat problem som jag ser med feminismen och könsroller är att vi har fått Den Goda Mannen. Han som minsann ska visa att han inte tänker tvinga kvinnorna att göra kvinnogörat, utan han kan minsann också diska det där, och dammsuga och tvätta och skura. Tyvärr gör han alla mansgöran också, så det finns liksom ingenting kvar att göra för kvinnan. Han drar undan mattan på oss med sina goda intentioner och det får raka motsatta effekten. Han anser nämligen att han, som man, kan göra kvinnogörat, det ska välan inte vara så svårt? Men en kvinna får inte komma in och röra runt i eller göra anspråk på mansgörat, för det klarar hon ju inte av. 

Det jag skulle skriva om, men blev lite distraherad, var att mitt rum verkligen inte vill bli varmt. Vi har haft värmen på sedan klockan 18 och klockan 22 var det fortfarande så att jag satt med halsduk, raggsockor och filt. Nu har det däremot värmts upp, och jag slår vad om att jag kommer få värmehuvudvärk lagom tills det att jag ska sova. Jag känner den redan trycka. 

Idag hade vi möte om tredjeåret. Man kan välja att antingen göra ett examensarbete, eller läsa en kurs. Jag vet helt ärligt inte vad jag vill göra. Men det är från en diskussion om detta som detta blogginlägg föddes. Kanske kan en examensjobbstes någon gång i framtiden födas från detta blogginlägg.

Jag är ju feminist

Det fick jag reda på av en kompis för ett par år sedan. Vi var mitt inne i en diskussion om något litterärt verk, kanske Fröken Julie. Vi var och är ganska nära vänner, men har aldrig diskuterat politik, eller jämställdhet. Så plötsligt säger han: "Ja men det klart att du säger så, du är ju feminist! "
Som att det var den självklaraste saken i världen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Att han, min vän, hade den förutfattade meningen om mig. Jag blev väldigt förnärmad. Kanske var det min asymmetriska frisyr, kanske var det att jag pratade för mig. Men att jag skulle vara feminist för det hade aldrig slagit mig.

”Män och kvinnor är ju jämställda, vi har ju kvinnliga rättigheter”
Detta påstående mötte jag i ett seminarium för några månader sedan. Från en kille som är en riktig snubbe, denna typ av snubbar finns bara i England. Vi pratade om rättigheter i allmänhet, och han tog upp dessa i synnerhet som ett exempel på där rättigheter är bra att ha. Jag såg det som en klapp på huvudet. Han gömde sig bakom de rättigheter ”vi” som kvinnor har för att kalla sig jämställd. Men han visade den totala motsatsen.

Kanske är dessa exempel på verbala snedsteg. De menar gott, men jag tolkar fel. Men tyvärr tror jag inte riktigt det. Dessa i så fall verbala snedsteg visar så mycket mer. Ungefär som en Freudiansk felsägning. De visar vad de egentligen tycker och tänker. Deras förutfattade meningar. Dessa förutfattade meningar syns oftare i handlingar, som tillexempel i situationer där mannen i gruppen förväntas ta en ledar roll, och att man därför lyssnar på hans åsikter.

Min moster berättade för mig att när hon, hennes man och deras vänner har diskussioner om miljön så kan deras vänner vända sig till hennes man, som jobbar på ett bryggeri, för att höra hans åsikter och tankar om vad vi kan göra för att förbättra miljön genom att ändra vår vardag. Det ironiska är att det är precis det min moster jobbar med. Hon är därför mycket mer påläst om ämnet, medan hennes man mest säger vad han själv tycker. Kanske är det roligare att höra på, och han kan prata för sig, men vill man inte ha en del fakta också när man har en diskussion?

Jag vill inte bli kallad, eller kalla mig själv feminist. Det konceptet är alldeles för utvattnat. Rödstrumporna har blivit rosa. Jag vill inte ha en stämpel i pannan som säger hur jag ska leva mitt liv, som gör det ännu lättare för folk att döma mig.

Första gången jag kom i kontakt med feminism var genom en kompis som hade gjort ett arbete om feminism. Hon hade blivit omvänd och kallade sig stolt feminist. Jag sade då att jag inte ville kalla mig feminist för att jag trodde att jämställdhet var bättre. Min uppfattning om feminism då var ungefär som gemene man (ja, min förutfattade mening, efter erfarenhet) uppfattar feminism; kvinnorna ska ta över världen, män är djur och duger ingenting till förutom att avlas med. Min vän motsatte sig då direkt och sa att det var inte alls det som feminism handlar om, det handlar om att män och kvinnor ska behandlas lika. That’s it.

De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller alla. Alla har ett ansvar att leva upp till dem och alla har skydd under dem. Varför behöver vi då speciella för kvinnor? Om de mänskliga rättigheterna respekterades, skulle män och kvinnor behandlas lika. Vad är det som säger att det skulle bli bättre för att man lägger till några fler rättigheter för det ena könet? Detta argument kan inte appliceras på barnens rättigheter, för de är annorlunda. Barn är beroende av vuxna, och ska därför bli skyddade av dem eller från dem om det behövs. En kvinna är inte beroende av en man, och även om hon skulle vara det, skulle inte de kvinnliga rättigheterna hjälpa henne. För tillfället anser jag att de kvinnliga rättigheterna mest gör feministerna en björntjänst.

Jag möter motstånd för att jag är kvinna. Säkerligen. Men det gör mig förbannad. Jag låter det inte slå ned mig. Ett typ exempel var när jag boxades här om veckan. Min tränade föreslog för en kille att han och jag skulle sparras lite senare, men den här killen var tveksam och sa något om att han inte ”diggade hela den här tjejboxnings grejen”. Jag måste erkänna att jag först blev lite nedstämd. Det kändes som att jag fått ett slag under bältet, och jag kunde inte göra något åt det. Han gav mig inte ens en chans, utan dömde ut mig direkt, bara för att jag var tjej. Han hade nog inte ens sett mig boxas. Senare hamnade vi i ringen i alla fall och han höll en ganska avslappnad gard, som om jag hade velat tillät mig att ge honom en knock out. Men min styrka är att jag är stark och vågar gå på. Han var inte riktigt beredd på detta antar jag och med ett av de första slagen jag gav honom (en höger uppercut) överraskade jag honom rejält med min styrka och han kastade ur sig ”var försiktig med mina revben!haha!”. Senare överraskade jag honom med en höger overhand rätt på hans haka. Efteråt erkännde han att jag faktiskt kunde boxas, eller i alla fall slåss hårt.

Jag föredrar att bevisa att jag har rätt, än att spela kaxig. För i så fall överraskar man mer. Och förvånar. Kanske måste man som kvinna jobba hårdare för att bevisa sig rätt, men Gör det! I boxningen är det kanske tvärt om, folk förväntar sig inte att jag ska kunna boxas, men jag gör det och jag gör det bra. I andra situationer kan det vara svårare att få det så konkret. Och det handlar inte alltid om konkreta saker, utan mer attityder till dig som kvinna. Jag tror att det handlar om att inte vara rädd att visa framfötterna.

Jag förstår och känner själv av situationer där det är svårt. Jättesvårt. Men jag vill inte skylla det på att det råkar vara män i omgivningen. Självklart ska det var lika lön för lika arbete. Men det får vi genom att respektera varandra, oavsett kön. Det må låta naivt.

Jag vill tro att världen är på väg att förändras. Jag vill tro att anledningen till att det är majoriteten män i bolagsstyrelser idag är för att kvinnor i den åldern inte hade samma utbildningsmöjligheter förr, och därför finns det inte lika många kompetenta som kan konkurrera om jobben. Men jag vill också tro att det kommer att ändras med vår generation. Dock får kommentarer som nämns ovan mig att tveka.

Gudrun Schyman frågade på någon bolagsstämma om vd:n sett några problem med att det var så få kvinnor i hans styrelse, men det tyckte han inte att han märkt av. Schyman triumferade då med att hon då förstod varför det var så få, eftersom han inte ens såg det som ett problem.
Schyman känns rabiat. Bra idé att köpa aktier och gå den vägen för att pressa för fler kvinnor. Men jag vill inte få ett toppjobb för att jag är kvinna, jag vill få det för att jag är en kompetent kvinna.