Emilou och being messy

Jag läste en artikel en women's glossy magazine om folk som är messy och hur dåligt det är att vara messy. Inte messy i meningen att en har det stökigt hemma, eller att en är slarvig, utan att en har ett messy privatliv som en delar med sig av hela tiden. Till alla.

Och jag insåg att jag ju är jävligt messy, i den bemärkelsen. Jag delar ofta med mig om mina tankar och problem i livet, kanske till för många och kanske lite för ofta. Jag blev efter detta väldigt medveten om detta drag hos mig, och jag insåg varför kanske vissa (speciellt britter) har svårt för det och därmed tar lite avstånd till mig. Så jag försökte ett tag att begränsa mig, och inte dela med mig av all till alla hela tiden. Men uppenbarligen är detta ett drag hos mig som är ganska grundläggande, för nu bloggar jag ju om det också.

Sen kom jag på att de personer som jag har svårt för är ju de som inte delar med sig av saker. De som håller allt personligt för sig själva, som inte delar med sig av saker de är med om eller sina känslor och tankar runt det. Jag tycker de är kalla och väldigt svåra att prata med. Jag har liksom ingen känsla för vilka de är som personer, hur de känner och tänker och kan därmed inte relatera till dem. Så att vara totalt non-messy är i min mening precis lika illa som att vara för messy.

Det klart att det finns ett mellanting, en situation då en delar med sig av nog att kunna relateras till men inte så mycket att det blir överväldigande. Sen beror det ju också på vem och var en delar med sig till. Jag tror att jag ibland delar med mig till fel personer, typ folk som jag inte är så nära och som inte är den typ av person som delar saker. Jag tror det helt enkelt beror på att de är som de är; jag har helt enkelt inget annat att prata med dem om för de delar inte med sig av saker. Då försöker jag ändra tonen på konversationen och prata om något privat (som egentligen inte är så personligt eller känsligt) för att försöka få någon typ av gemensam grund. Men jag fattar nu att det ju liksom är helt fel och blir jättekonstigt för dem. Jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att prata med dem.

Men jag tycker ändå att det är okej att vara lite messy, det är det som ger folk karaktär, det är det som gör att jag kan relatera till dem. Som gör dem personliga.

Emilou och jag måste nog jobba på mina värderingar

Igår cyklade jag förbi en tvättomat som det låg brinnande kläder utanför. En vid medelålers kvinna stod utanför och såg upprörd ut. Min första tanke var varför skulle någon sätta eld på tvätt? Min andra tanke, och detta skämms jag för, var att denna kvinna satt eld på någon annans tvätt, kanske någon som inte tömt maskinen snabbt nog, och helt ärligt tänkte jag att det skulle kunna vara en rasistisk grej. Typ; de där muslimerna/polackerna/pakistanierna/ afrikaner/generellt folk som inte ser ut som en vit brittisk arbetarklass vet inte hur en beter sig i en tvättomat, så då måste de typ bestraffas. Sen tänkte jag att hon kanske var mentalt sjuk på något vis, och att hon satte eld på sin tvätt i någon typ av psykos.

Det tog väldigt lång tid tills jag förstod att det ju var hennes tvätt och att det antagligen var torktumlaren som satt eld på den.

Den mest logiska och sannolika förklaringen var inte det första, andra eller tredje som kom till mig. Och eftersom jag trodde att kvinnan hade någon typ av skuld i det hela gjorde jag ju heller ingenting för att hjälpa henne. Det var föresten inte många alls som gick fram för att hjälpa.

Vad är det som gjort att jag, som är välutbildad, kritisk och någolunda empatisk, inte ser den logiska situationen och hjälper till? Jag läser verkligen inte sensations nyheter, jag försöker att inte döma folk, så var kommer denna konstiga uppfattning från?

Kanske är det så att jag i min mediakonsumption ändå ser knäppgökarna, men genom att den media jag följer fördömer dem? Så därmed får jag en bild av att den vita arbetarklassen här i England är lite knäpp och rasistisk. Visst att det finns knäppa och rasistiska personer i vita arbetarklassen, men precis som att jag fördömer dem för att de dömer folk av annan hudfärg eller som inte ser ut som dem måste ju jag lägga av med att döma dem för att de råkar vara vit arbetarklass. Det är verkligen en svår och jobbig insikt att jag är typ lika småsint som de jag fördömer. Jag måste verkligen jobba på mina värderingar.

Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och om hur det varit hela tiden egentligen.

Så jag åker dit efter lite om sig och kring sig och svacka och osäkerhet, men allt det är ju egentligen bara att förvänta eftersom det är oss det handlar om. Syster smsar åk!ÅK! Och jag åker.
Struntar i kapitlet. Springer till bussen. Jag är så uppspelt rätt och förväntansfull när jag köper biljetten att mina fingrar skakande skriver in C.H.I...
Jag kommer dit och han är lite sen. Men det är för att min klocka går fem minuter efter, och du ljög ju om när tåget kom in för det tar bara 50 minuter. Men jag hade en bok med mig som jag läser när han cyklar in i vänthallen och ända fram till mig. Han verkar lite nervös till en början för han gestikulerar mer än vanligt, men pratar på precis som alltid. Pratar och pratar. Pekar ut och berättar saker, den där puben går alla som inte bor här till, det är ett sånt ställe som folk femitreraggar på.
Vi promenerar runt stadsmuren. Går igenom parker. Tittar på saker, saker som han pratat om förut. Vi går och dricker kaffe på det ställe som han suttit så många gånger och länge att de börjat undra vad han pysslade med. speciellt när jag satt här och rättade, folk tror att jag kanske rättar mellanstadie grejer men så ser de att det står university på pappren! Och på något vis så kommer vi in på, han tar upp det, att det ju finns olika sätt att dricka kaffe på; att dricka kaffe som vi dricker kaffe, och så finns det dricka kaffe som 'dricka kaffe' hint hint wink wink. Och det kan ju så lätt bli missförstånd, som med den där tjejen från det där projektet! Jag ville ju bara dricka te, för jag gillar te!

Och då vet jag. Jag vet det som jag vetat men inte velat veta hela tiden. Vi dricker ju bara kaffe. Jag känner det ända in längst in i magen. Jag visste det.

Vi pratar vidare, sätter oss i solen utanför katedralen på en gravsten som nu används som bänk. Vi promenerar längs kanalen ut från stan medan solen går ned och jag provar mitt argument som jag äntligen fått bukt på den morgonen. Han hmar och umar och det hade jag inte tänkt på! Han går bredvid mig, jag märker att jag inte har halvtstegframför sjukan med honom. Jag går bredvid. Han lyssnar och håller min väska. Nu är det min tur att gestikulera. Jag gestikulerar bort det som jag känner där längst inne. Det finns inte då och inte heller när jag kommer hem och smsar systerlisamarta. Då är jag glad att jag vet. Glad att jag åkte. Glad att vi är så bra kompisar. Glad över hur glad jag känner mig när jag hängt med honom. Hur bra jag är när jag är med honom. Jag är så jävla glad.
Men idag så var all den glädjen borta. Idag känns det jävligt synd att det är så här. För fatta hur bra det hade varit om det inte var så att vi bara drack kaffe. Vi går bredvid varandra. Vi hmar och umar varandra. Jag blir bra med honom. Och det är så jävla synd att det inte är nått mer. Jag har nog vetat det hela tiden, varit olyckligt kär. Herregud är det så här det känns att vara olyckligt kär.

Emilou och våren

veckan tillbaka i soton började helt kass, jag blev held överväldigad av att behöva handla,laga,äta mat själv. Basic stuff, men om man inte gjort det på tre veckor så blir den där 'själv'delen (för mig) överväldigande.
Nästkommande vecka så har jag mått illa och oroat mig för varför jag mår illa mest hela tiden.
men ur detta kassa och illamående så har nu något kommit.
Nu vill jag GÖRA saker. Alltså inte bara socialt, utan Få Saker Gjorda. Inte ens som bara har med mig att göra (typ bestämma mig för att byta kontor, maila folk om datainsamling, säga ja till att vara involverad i saker, städa lägenheten och lösa konflikter som legat och grott länge och väl), utan också saker som inte har med mig att göra alls. Säga att nej nu är det dags att vi gör något åt X, och dra igång det.
Jag tror det har med våren att göra. Ljuset, lättnaden och doften. kanske får jag en lättare vår, en vår som är som de där bra vårarna som jag minns. Då saker börjar och flyter på, ger energi och distraktion. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir så.

dagens insikt 26

"vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer"

Det finns så många saker i denna text och video som känns så himla typiska för vår generation.
"jag tror att du söker för mer än du ser
men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar"

Vi är de som ska stå självständiga
Vi är de som ska leva livet
I ett samhälle som skapar osäkerhet

"Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
längtar efter något som kan rädda mig"

dagens insikt 25: Emilou- manstjusaren

Läste lite inlägg från 2008, och slogs av hur många 'romanser' jag hade på gång där ett tag. Och hur jag njöt av det. Hur jag skrev det här inlägget om männen och att jag inte ville ha ett komplicerat förhållande. Eller nått förhållande alls. Jag ville ha okomplicerat hångel.
Mitt liv ser så himla annorlunda ut nu. Jag har totalt gått in i rollen som ungvuxen akademiker. Och även om mitt liv kanske är lite trist, delivis på grund utav det otroligt begränsade kulturella utbudet i Southampton, men kanske även lite beroende på de umgängeskretsar jag har, så är jag här för att min karriär är här. Visst att det är trist att behöva vara så begränsad när man är 24, att behöva vara på ett ställe för att man måste. Men jag kommer (förhoppningsvis) vara doktor när jag är typ 26. Jag får betalt för att göra det jag oftast trivs ofantligt bra med, forska. Jag får åka till Island på konferens. Att jag tar på mig den här rollen är egentligen inte så konstigt; jag har ju alltid varit lillgammal och självständig. Och denna kombination är väl det som lett mig till att nu vara ungvuxen akademiker och singel. Jag går min egen väg och ännu så länge har ingen duglig snubbe korsat denna väg och velat fortsätta bredvid mig.
Men det kommer väl 'när man minst anar det', som det heter. Lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Mia och Klara för ett tag sedan, och en av dem (kommer inte ihåg vem, tror att jag diskade samtidigt) tog upp detta att när man är singel får man jämt höra att det kommer när man minst anar det. Kärleken. Men jag går runt och minst anar det, har gått runt och inte velat ha det, men det har aldrig kommit. Eller Han har aldrig kommit. Eller vad det nu är man ska vänta på. Är det rätt situation? är det rätt person? är det rätt känsla? Man vet när det kommer. Jaha, som om det skulle hjälpa när man vill ha det nu.
Så då, back in the day of 2008, ville jag inte ha det, men var manstjusare. Och nu vill jag ha det men ser inte ens potential. Så medans ska jag nog bara fokusera på karriären. Jobba hårt som fan och inte bry mig om all skit som händer runt omkring mig. Det distraherar bara från det jag vill uppnå. Så Emilou ger upp männen och tar tag i kariären.

dagens insikt 24: Det blir bara värre

Jag såg just på facebook at en av mina gymnasiekompisar har gift sig. Det verkar som om jag kommit in i åldern då en del av mina vänner skaffar kids, gifter sig och gör hela vuxengrejen. Det poppar upp ungar och ringar lite här och var när som helst.
Och varje gång så blir jag smärtsamt medveten om att jag ju inte ens har en kille. Inte ens har haft ett långvarigt förhållande, om man inte räknar min kille jag hade när jag var sex år, vi var faktiskt ihop i ett helt år. Men det kan nog inte räknas. Så jag är inte med eller ens i närheten av den där klubben, och det gör ont varje gång jag ser det. Kanske inte så mycket för att jag egentligen vill vara med i giftas klubben, men jag vill ha någon som jag skulle vilja gifta mig med.
Men så tänker jag att det ju ännu inte är så farligt, jag har ju ändå en massa vänner kvar som både är i par utan barn och ring och en hel massa singlar också. Men tänk om 10 år, när jag är 34 då kommer det se helt annorlunda ut. Då kommer säkerligen de flesta av mina vänner vara gifta och kanske ha ett barn eller två (de som har börjat redan nu menar jag). Så det är väl egentligen bara att vänja sig, för det blir bara värre.

dagens insikt 23: gråskala

Det är inte ofta som jag inser att gråskalor är okej. För det mesta snurrar jag runt någonstans mittemellan kontrasterna, kan inte bestämma mig vad som är bäst, rätt eller fel. Men när det gäller relationer så är jag ganska krass. Eller kanske snarare när det gäller relationer till de som sårat mig. Om jag blir sårad så packar jag ihop känslorna och sticker, hör aldrig av mig mer och vill aldrig se dem igen. Antagligen är det en försvarsmekanism, för att slippa bli sårad igen. Kanske är det ett tecken på styrka och karaktär.
Men nu ger jag mig ut i gråskalans land även när det kommer till den typen av relationer. Egentligen har jag gjort det ett par gånger förr när jag tänker efter. Jag tar en timeout, men förlåter och kommer tillbaka. Eller ser att världen är större än mitt sår i själen. Men det är bara med de som jag tycker är värda det, de som förtjänar det. Och inte nog med det, när de väl är tillbaka tagna så måste de förtjäna det. Annars drar jag igen. Så kanske är det inte grått, utan egentligen ganska svart och vitt, men att jag tillfälligt kommer tillbaka. Nu är jag i alla fall på väg tillbaka, misstänksamt smyger jag tillbaka till hans medvetande och han till mitt. Försiktigt trevar jag efter bevis för att han förtjänar det. Ännu så länge är det relativt tveksamt.

dagens insikt 22: finaste föräldrarna

Även om mina föräldrar har gjort mig totalt galen vissa stunder denna vecka, speciellt då vi är alla tre i lägenheten och ska fixa med grejer, eller då mamma avslutar mina meningar, eller när pappa frågar en fråga men inte verkar lyssna på svaret, så är det väldigt trevligt att ha dem här. Ha dem helt för mig själv och bli lite ompysslad. Vi har liksom ordnat med saker för att lägenheten ska kännas ännu mer hemma, typ målat väggarna, köpt lampa och matta, helt enkelt saker som jag inte pallat eller haft möjlighet till själv. Tror inte att jag någonsin vill flytta från denna lägenhet nu!
Men vi har också bara slappat och haft semester, var i Boscombe igår och jag badade i havet. Två gånger! Idag såg vi på båtar som ska segla jorden runt*, och imorgon ska vi till Isle of Wight.
Jag kommer verkligen att sakna att ha dem här så nära när de åker tillbaka på söndag. De har verkligen gett mig en otrolig energiboost. Och jag känner mer och mer att det är svårt att vara så långt ifrån de som ger mig denna typ av boost. Klart att jag kan träffa den typen av människor här också, men ingenting kan ju ersätta ens föräldrar. Och även om mina föräldrar har ett underligt sätt att visa omtanke så är de de finaste i världen och det gör ont att vara ifrån dem så mycket som jag är.


* och jag har eventuellt bestämt mig för att mitt nästa äventyr blir en långseglats.

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

dagens insikt 20: Jag ser nu ut typ såhär

Jo jag klippte ju av mig håret här om veckan. Jag ser ut typ som Tove Styrke, och det är jag ju ganska nöjd med.

och ja, anledningen till att jag bloggar så mycket för tillfället är för att jag har ett papper att skriva. och bara inte kan koncentrera mig. Jag har just ätit mandlar till middag.

dagens insikt 20: det här med avslut

Ja det var det jag hade tänkt att skriva om, för det är väl dagens händelse. Eller veckans.
I tisdags sågs vi, jag och han som jag skrivit och pratat om och tänkt på så mycket på senaste. Och det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Men utan spänningen som kommer med något nytt. Det var som om vi tagit ett steg, eller fem, tillbaka men ändå hade vår historia. Jag stal en puss innan jag hoppade på bussen, och en timme senare får jag ett sms som är början på slutet. Jag är då på väg för att äta middag med en kollega, och jag blir rejält förbannad för att han inte sagt, eller ens antytt något när vi sågs. Och för att han inte säger det rakt ut utan framför sina preferenser på ett väldigt konvolut vis. Jag ber honom att vara rättfram och ärlig eller sluta slösa min tid. Och han hör inte av sig mer.*
Men efter ett par dagars tänkande inser jag 1. det var rätt aggressivt, och 2. han måste förklara sig. Så jag kontaktar honom och föreslår att träffas. Och det var det som skedde idag.
Jag trodde jag skulle vara mer nervös än jag var. Jag trodde det skulle vara jobbigare än det var. För trots att jag skakade i hela kroppen under delar av samtalet så är jag nu övertygad om att avslut är det som är bäst. Detta kom egentligen inte heller som en nyhet, eftersom det bara känts helt rätt då och då, men då har det känts som om det skulle kunna bli riktigt bra. Riktigt Bra. Det är nog det som kändes/känns jobbigast, den förlorade potentialen. Men det har liksom varit ett gradvis avslut på vår lilla romans.
Och efter dagens samtal vet jag att trots potentialen kan jag inte vara ihop med någon som inte ens är villig att försöka. Inte bara försöka med oss, utan att försöka med de saker som tydligen stoppar oss. Jag kan inte, vill inte, vara ihop med någon som har den typen av issues. Därför känns det inte så mycket. Visst att världen kändes avgrundsmörk i tisdags kväll och på onsdag och att ensamheten kröp på mig när helgen närmade sig, men det löstes med ett fullspäckat schema. Ironiskt nog har jag mitt i detta hittat någon typ av lugn. Jag har kontroll över mina känslor och mitt liv, och är övertygad om att även om det skulle vara jag som var felet, så spelar det ingen roll för det han visat sig vara nu är inget jag vill ha. Och det vet han. Jag önskar verkligen att denna känsla håller i sig. På många sätt har han gett mig mer än han vet.

Så egentligen blir detta lite av ett anti-klimax inlägg, för visst att det gjorde ont, men det är liksom över. Eller löst. Avslutet är avslutat.


*eller det är ju inte helt sant med tanke på att han kommenterade på min FB status, varpå jag blir mer irriterad, för var är det med snubbar som liksom inte fattar/accepterar när man ber dem dra åt helvete. Jag har mött på tre av dessa trögfattade snubbar.

dagens insikt 19: efter sol kommer regn.

Redan i fredags började det snurra ordentligt i mitt huvud. De där onödiga och giftiga tankarna, som sprids längre och längre ut i kroppen och in i själen med varje andetag och minsta rörelse. Tillslut känns det bäst att bara sitta stilla och göra ingenting. Där var jag igår. Men även om stillasittandet gör att tankarna inte borrar djupare så flyter de ändå runt och skapar oro. Det suger att vara där, känna så och tänka så.
Men så vänder det. Denna gång vände det för att jag insåg hur löjlig jag var. För det första så vet jag inte alls om det är så som jag tror, och för det andra så om det är så är det väl inte hela världen! Det finns så mycket värre saker som kan hända. Visst att det skulle vara trevligt om det var så att han ville spendera lite mer tid med mig, men om det inte är så får det helt enkelt vara så. (Ja jag höjde mina förväntningar till skyarna, fick lite reality check och nu bygger murar för att skydda mig och mina känslor. Men låt mig vara rationell. Det är så jag överlever.)
Och sen insåg jag idag också att jag ju varit fantastiskt glad och nöjd på senaste, ganska länge faktiskt, så det var helt enkelt dags för en liten dip. För efter sol kommer regn. Det går inte att undgå. Och sen kommer solen igen. Det är bara så det är. Livet lunkar på upp och ned, just nu gick det ned lite, men det har ju varit uppe så himla länge så det var dags för lite botten. Det blir så himla mycket lättare att hantera när man ser det i lite perspektiv.

Dagens insikt 18: Det blir bara värre av detta

Detta är 20 av de 50 uppsatser jag har att rätta. Jag har gjort 8 idag för att jag har haft en fnurra på tråden så att säga. Vet inte riktigt när jag ska ha tid att bli klar med dem, förbereda för kurs på tisdag, förbereda för möte på onsdag, skriva det jag ska skriva till Island, göra allt jag behöver göra på min phd, avsluta citizenship day projektet, göra klart och öva på den där presentationen jag har sagt att jag ska göra etc. etc.
Jag skulle så hemskt gärna vilja ha en månad eller två av lugn och ro. Utan konflikter, män och socialiserande. Med begränsad kontakt med omvärlden, vissa utvalda vänner kan få kontakta mig per telefon och kanske ta en kaffe ibland så att jag inte känner mig helt övergiven. Är det ok?

Dagens insikt 17: Det blir bättre av detta

Lite shopping,lite brunch med en god vän och saker och ting känns lite bättre.

dagens insikt 16: 4486

Jag upptäckte idag att med facebooks nya meddelandefunktion kan man se hur många meddelanden man skickat till en person. Jag tror att mitt rekord är 4486, och detta inom en kort tidsperiod!
Idag behövde jag kaffe redan klockan 9. Drack det på tåget, och hade en subbe mitt emot mig som stirrade på mig hela tiden. När han klev på verkade han också vara på väg att sätta sig bredvid mig, trots att det fanns massor med plats och jag hade min stora (eh ganska stora) väska på sätet. Alltså, det är ju inte som om jag inte skulle flytta väskan om det var mycket folk på tåget, men nu var det verkligen inte det, då tycker jag att det är han som beter sig ohyfsat som typ kräver att jag ska sitta obekvämt. Det fanns liksom MASSA platser på tåget.
Åh, pendlings-vardagen. Jag har saknat den!

Dagens insikt 15: jag hjärtar Kaffe

Av någon anledning så gör Sverige att jag behöver Kaffe. I england kan jag inte dricka kaffe, eller känner egentligen inte för att dricka kaffe förens på eftermiddagen, kanske. Här i Sverige så behöver jag kaffe redan klockan halv 10.Tyvärr är inte kaffet på SU särskilt gott. Eller det man köper är ju gott, men det som jag får gratis på instutionen är verkligen inte gott. Trots att det är gratis. Men jag dricker ändå. Kaffe Kaffe Kaffe.

dagens insikt 14: Jag måste uppdatera min allmänkunskap

Åt precis lunch med doktoranderna här på SU,och insåg att jag verkligen måste hänga med mer i nyheterna...
Det är inte som om jag inte märkt det i England, men där har jag ursäktat mig med att jag ju hänger med i Svenska nyheter, vilket jag nu upptäckte är en lögn. Jag har ingen koll alls; jag vet varken vilka eller vad de pratar om och det stör mig. Det är ju rätt skämmigt, och jag känner mig ganska korkad. Jag kanske inte längre kan trösta mig med att jag ju är specialist i mitt område, man kanske bör ha lite koll på andra områden också. Det är ju de som har det som imponerar på mig.

dagens insikt 13: Jag saknar att hänga

Har precis haft finaste syster yster på besök, och nu lider jag av någon typ av social abstinens. Därför är jag också kvar på kontoret trots att klockan är typ 21. Jag "jobbar" i och för sig på en föreläsning, men om jag hade någon att hänga med så skulle jag lätt bara dra och hänga med dem.
Jag saknar det där vardagshänget som man får när man bor ihop. Det som jag fick förra helgen när jag var i Sheffield. När man träffas utan att behöva planera, utan att behöva kolla kalendern och koordinera. Det avslappnande hänget som bara sker.
Mitt häng här sker nästan aldrig hemma hos någon, kanske är det för att jag inte känner så många som bor ihop. Alla är utspridda antingen själva eller med folk som jag inte känner. Alla jobbar eller gör andra saker.
Mitt häng här sker på pubar. Och visst att det är sjysst, men jag saknar hemmahäng. Sånt man kan göra i pyjamas och som inte nödvändigtvis innebär konsumption.
Missförstå mig rätt, jag gillar att bo själv, men jag önskar nu att jag skulle kunna ringa M, B och A och höra vad de lagar för middag ikväll och om jag kan komma förbi. För att sedan gå hem till min städade fina lägenhet.
Jag vill ha Sheffhampton.