dagens insikt 19: efter sol kommer regn.

Redan i fredags började det snurra ordentligt i mitt huvud. De där onödiga och giftiga tankarna, som sprids längre och längre ut i kroppen och in i själen med varje andetag och minsta rörelse. Tillslut känns det bäst att bara sitta stilla och göra ingenting. Där var jag igår. Men även om stillasittandet gör att tankarna inte borrar djupare så flyter de ändå runt och skapar oro. Det suger att vara där, känna så och tänka så.
Men så vänder det. Denna gång vände det för att jag insåg hur löjlig jag var. För det första så vet jag inte alls om det är så som jag tror, och för det andra så om det är så är det väl inte hela världen! Det finns så mycket värre saker som kan hända. Visst att det skulle vara trevligt om det var så att han ville spendera lite mer tid med mig, men om det inte är så får det helt enkelt vara så. (Ja jag höjde mina förväntningar till skyarna, fick lite reality check och nu bygger murar för att skydda mig och mina känslor. Men låt mig vara rationell. Det är så jag överlever.)
Och sen insåg jag idag också att jag ju varit fantastiskt glad och nöjd på senaste, ganska länge faktiskt, så det var helt enkelt dags för en liten dip. För efter sol kommer regn. Det går inte att undgå. Och sen kommer solen igen. Det är bara så det är. Livet lunkar på upp och ned, just nu gick det ned lite, men det har ju varit uppe så himla länge så det var dags för lite botten. Det blir så himla mycket lättare att hantera när man ser det i lite perspektiv.

Dagens undran 17: snubbar alltså!

Är på skolan idag och försöker jobba lite. Åt lunch med norskan och hennes kille som var på väg hem från en romantisk weekend på Isle of Wight (inne i mig så tänkte jag:JAG VILL OCKSÅ HA ROMANTISK WEEKEND!! men det kommer ju inte hända direkt. Och utanpå märktes nästan inget tror jag). Det var norskans födelsedagshelg, och hennes kille hörde med mig vad som skulle vara en bra överraskning, supergulle :)
Hur som helst skrev jag nyss ut en artikel, men det nått strul i skrivaren, så alla papper fastnade. När jag står där och försöker fixa till det kommer en snubbe och börjar säga åt mig hur jag ska fixa det. Eller snarare säger åt mig att gå åt sidan så att han kan fixa det, som om han är värsta proffset på skrivare eller?! Visst att han visste ett skrymsle som jag inte sett, men då kan man säga det på ett sjysstare sätt. Ett icke nedlåtande sätt. Plus att han vägrade att låta mig göra nått alls, och sa åt mig att vara försiktig med mina fingrar när jag försökte hitta var pappret satt fast. Och sa åt mig att jag skulle ta reda på hur många sidor det var jag skrivit ut och att jag skulle radera utskriften. Jag ba: LÅT MIG SKÖTA MIN JÄVLA UTSKRIVT SJÄLV!!! Och det störigaste är att han inte ens verkade ha någon utskrift på gång själv. Det verkar som om han bara kom till skrivaren för att 'hjälpa' mig. Jävla snubbe alltså! varför kände han det nödvändigt att komma och säga åt mig hur jag skulle få fram min utskrift?!?!

Dagens insikt 18: Det blir bara värre av detta

Detta är 20 av de 50 uppsatser jag har att rätta. Jag har gjort 8 idag för att jag har haft en fnurra på tråden så att säga. Vet inte riktigt när jag ska ha tid att bli klar med dem, förbereda för kurs på tisdag, förbereda för möte på onsdag, skriva det jag ska skriva till Island, göra allt jag behöver göra på min phd, avsluta citizenship day projektet, göra klart och öva på den där presentationen jag har sagt att jag ska göra etc. etc.
Jag skulle så hemskt gärna vilja ha en månad eller två av lugn och ro. Utan konflikter, män och socialiserande. Med begränsad kontakt med omvärlden, vissa utvalda vänner kan få kontakta mig per telefon och kanske ta en kaffe ibland så att jag inte känner mig helt övergiven. Är det ok?

Dagens insikt 17: Det blir bättre av detta

Lite shopping,lite brunch med en god vän och saker och ting känns lite bättre.

Dagens undran 16: blir det bättre om man sover på saken?

Han är hemma hos sina föräldrar denna helg. Lika bra det eftersom jag har ett ton arbete att utföra. Men han smsar inte lika frekvent som tidigare. Och det skapar ett avgrundshål i min mage. Tänk om det blir samma som förra året. Jag vet att de inte är samma, men de kanske känner samma. Samma att de inte gillar mig. De har sett vad jag har att erbjuda, vad jag är, vem jag är och hittat något de inte gillar. På tal om det har han inte sagt att han gillar mig på ett tag. Är det första tecknet för att jag bör ta mina känslor och springa? Så som jag borde gjort så himla mycket tidigare förra året?
Jag snurrar runt i cirklar. Svävar runt rädslan och osäkerheten. Och det sprider sig till hela min vardag. Blir paranoid över saker som folk gör eller inte gör, tänker alldeles för mycket på vad det kan betyda. Det tar alldeles för mycket energi. Jag är så himla trött. Jag behöver en paus och arbetsro. Det blir väl bättre om man sover på saken?

Eller är det kanske rädslan?

Detta med kärlek är ganska nytt för mig. Eller åtminstone kärlek på det här sättet. Den som är besvarad, pirrig, nära och när den är som bäst helt fantastisk.
Men så kommer ju de mindre bra stunderna. De då jag tvekar. Både på vad han vill och vad jag vill. Om det verkligen är så bra och fint som jag får för mig. Det är då jag läser in mer i hans icke-beteende än i hans beteende. Det är då jag blir paranoid och rädd. När han inte delar, när han inte kelar. Jag vill vara nära, men samtidigt skjuter jag mig ifrån honom för att jag blir sur. Sur för att han inte delar, sur för att han inte kelar. Säger att allt är ok, när jag märker att det inte är det. Det är då jag blir rädd. Sur och rädd- är det ett tecken att jag ska ta mina känslor och dra innan han hinner göra det? Jag är rädd för att bli sårad, och rädd för att mista honom. Kanske är det rädslan som är kärlek?

överkommunikation

Genom mitt abonemang har jag 500 sms och 600 minuter i månaden, men jag brukar aldrig använda upp dem. Jag har nästan tyckt att de 35 pund jag betalar i månaden har varit lite onödiga, men tänkt att om jag skulle använda alla minuter och sms skulle 35 vara jäkligt billigt per enhet liksom. Plus att jag har obegränsat med data, så jag tänker att det är det jag spenderar pengar på. Men nu har jag lyckats använda upp alla mina 500 sms på den här snubben, och dragit på mig en extra räkning på 20 pund. Och det är fortfarande 10 dagar kvar tills jag får nya minuter och sms. Vi pratade om det igår och kom överrens om att prata på facebook eller mail istället, och ringas på kvällen. Och detta innan vi ses på onsdag.
Är det detta som är kärlek? när man överkommunicerar? smsas typ 10 gånger om dagen, och måste hitta alternativa vis att kommunicera. För jag blir rastlös när jag inte hört från honom på ett tag. Det kliar i kroppen och jag undrar vad han gör. Så när han smsar ler jag och blir lugn. Det kanske är detta som kallas kärlek.

Swedish word of the day: trygg

Han har ju läst svenska under en tid, men den tar slut nu i veckan, så jag tänkte att jag kunde fortsätta svenskundervisningen med swedish word of the day. Igår fick han trygg som läxa. För jag känner mig otroligt trygg med honom. Det är konstigt för veckan har ändå varit kantad av lite osäkerhet och tveksamhet, men så när jag ligger där i hans armar så känner jag det i hela kroppen. Det börjar i bröstet och sprids ut i armarna, vill dra mig närmre för att känna mer, men vi är så nära det går. Är det så här kärlek känns?

Hur man överlever som doktorand 13

Man hååååånglaaar! Ja kanske får man inte så mycket gjort, men det gör att jag sitter och småler mig igenom dagarna, och då känns allt så himla mycket lättare.
Han tar tag i mig och säger: get over here.
Men så blir det svårt eftersom han är typ 3 decimeter längre än jag, så vi kramas och jag burras in i mellan hans armar. Sen ställer jag mig på en pall, som jag får göra på boxningen, och vi pussas. Sen är jag lite för skakig på benen för att balansera, så han får sätta sig istället. Jag säger att han might be sitting there all night.

Jag är inte orolig för varningsklockorna längre, men jag är rädd för att han är för snäll. För om han skulle sluta gilla mig, vilket ju är min första rädsla, så skulle han vara så himla snäll och fin när han sa det, så snäll och fin att jag inte skulle kunna vara sur på honom. Inte kunna bli arg eller förbannad. Och det skulle göra mer ont än om han var en skitstövel.

Jag övar på tålamod. Ta det lugnt och försiktigt, inte för snabbt. Inte bli rastlös, inte tolka in för mycket i pausen och tystnaden. Tålamod.

WTF?

Alltså nått som är ännu tyngre är att vakna klockan två på natten och vara helt klarvaken.
För det enda som jag kan tänka på är att jag nu har en plats i min lägenhet som ger mig pirr i magen varje gång jag går förbi.

Det är så jävla tungt

Asså det här med att typ dejta. Det är så sjukt jobbigt. Skulle ha träffat snubben ikväll, men så ställde han in (även efter en inställd utflykt till New forest med några kompisar, känns som om idag är inställningarnas dag...) på grund av arbetsbörda, men så smsar han senare och ba: jo men jag kan komma ett tag om det är ok.
Och detta var liksom efter att jag deppat över att han inte ville träffa mig och accepterat detta. Dessa svängingar! Jag pallar inte med dem! Jag vill bara veta, vill han ses eller inte. Orkar inte med att bli fucked around. Jag vet att detta inte egentligen är så himla major, men jag vill vara försiktig. Vill inte få ont. Och dubbla budskap, fram och tillbaka, osäkerhet etc. är alla saker som jag känner kan leda till ont.
Jag försöker att flow with it, men det är så jäkla tungt. Det borde inte vara tungt eller hur?

Grannsämja

Mina grannar har ju varit ganska så anonyma hittils. Min närmsta granne har inte varit hemma särskillt mycket, och även då så har jag egentligen bara hört att någon är där, och helt ärligt har jag inte så stort intresse av att socialisera efter första mötet då jag försökte vara trevlig ny granne och knackade på, men hon presenterade sig inte ens!Den ovanför dunsar lite i golvet ibland, och de andra har jag inte så mycket koll på. Mer än att några har barn, och det vet jag bara för att det står en barnvagn i trappuppgången. Sen har ju en av grannarna en MC som står utanför huset, och faktiskt såg jag honom idag när jag i mina supersnygga löpartajts skulle ut och springa....
Hur som helst, poängen är att jag inte ser dem så ofta och inte har så bra koll. Men nu så har helt plötsligt min granne mittemot börjat hänga här igen. Kanske är det någon ny som flyttat in, kanske är det samma person som bara bestämt sig för att vara här med. Och det stör mig. Det stör mig ganska mycket, för det är väldigt lyhört mellan lägenheterna, så jag hör när de kommer in i vår gemensamma halv-hall, jag hör när de pratar, och nu har jag märkt att deras matos kommer in i min lägenhet! Jag antar att detta ju bara är helt vanliga saker med grannar, eller kanske inte HELT vanliga, men om jag haft grannar som varit här mer hade detta ju varit vanligt. Men nu för att de inte har varit här har jag ju vant mig vid att ha det lyxigt och tyst. Så himla jobbigt att behöva vänja om sig. Speciellt när jag inte har någon koll alls på vem det är, om det är den tjejen jag hälsade på så har jag ingen större lust att vänja mig, men även om det är någon annan så har jag helt ärligt inte så stor lust, för de verkar inte så trevliga heller! (plus att de använde min dörrmatta för att ställa upp dörren här om dagen!)
Jag måste verkligen vara en så himla bra granne. Väldigt älskvärd och älskande.