Emilou och tisdagen som känns som måndag

Vi hade ledigt igår, och äve om jag hade tänkt att jobba hela dagen så jobbade jag bara lite. Men det lider jag för idag då det känns som om jag har en miljon saker att göra. Allt mest administrativt, skicka mail, påminna, organisera, där allt är  lika bråttom.
Och jag blir irriterad på folk som inte återkommer, folk som säger att de kan hälpa till men sedan har andra viktigare saker för sig och lämnar mig i sticket. Detta leder till att jag blir generellt irriterad och hatar världen. Det är kanske lika bra efterosm jag har så mycket att göra att världen just nu bara skulle distrahera.
Jag inser såklart ironin att jag bloggar när jag 'har så mycket att göra'.

Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?