Emilou och det var inte ens Wales utan Southampton!

Tydligen var läget för jobberbjudandet inte så tydligt så D hade läst fel ochdet är inte i Wales han ska jobba utan på deras kontor i Hampshire, som ligger väldigt nära Southampton! Ödets ironi asså. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det.

Emilou och det är mycket nu

Skriva skriva skriva avhandling. Sjukdom efter sjukdom på rullande band. Och så går telefon och kyl och frys sönder på samma dag. Jag får ett taskigt email från nån som stört sig på att jag raderat deras print job, men de hade lämnat skrivaren och den hade fastnat. Ont om pengar och ont i huvet. Måste hitta någonstans att bo down under. Kollar på jobb, men borde inte, har ju inte tid. men behöver ju försörjning. Tänker på intervjun. Moster frågar om jag vill ha en bil.
Jag pratar med folk, men interagerar egentligen inte. Jag är på kontoret men är inte där.
Det är mycket nu. Det är svårt att doktorera.

Emilou och helgen

Det finns så många saker jag vill säga om den här helgen. Så många fina grejer som hände. Mest för att jag och D var tillsammans från fredag kväll till nu för en timme sedan ungefär. Han sov hos mig, jag sov hos honom.
Vi åkte på upptäcktsfärd till Portsmouth och drack bubbel på en restaurang. Jag fick reda på att han är höjdrädd när vi var uppe i Spinnacker tower. Vi promenerade i kylan med en öl i handen till the brighton of pourtsmouth och gick till en jättecool bar med både mat, dansgolv, livlig bar och lugn bar i ett. Och jag sa I really like being out with you. och han sa I really like being out with you too.
Så gick vi till en annan pub som till en början verkade ganska sunkig, men så insåg D hur många ales de hade och älskade puben efter det. Jag drack en vanlig lager. När vi kom ut från puben sa jag even if we dont work out when I'm in australia or after,even if I want us to work, if we dont thats ok, cause I'm having such a good time with you now. 
Vi skämtade om att det var lite för planerat för vi hade ju bokat både middagen och spinnacker tower i förväg. Och försökte hitta på grejer för att göra det lite mer spännande. Men det behövde vi egentligen inte bry oss om, för det stod tågen för istället. Det visade sig att tågen var inställda från två stationer innan vi kom hem. Men tågbolaget fixade taxi och vi hamnade i en taxi med två DJs som åkt från Brighton och skulle spela på en sunkig klubb i southampton, jag skröt lite (inte på riktigt) om mina nyfunna youtube dj skills.
Men på tåget innan vi träffade våra nya vänner hade han också frågat vad min 10 års plan är. Och jag har nog aldrig egentligen tänkt så långt. På något sätt satte det ändå lite stämning för sen mitt i natten hemma hos honom började vi prata om Australien och vad som kommer hända när jag åker och är borta. Och efter lite om och men kom vi fram till att vi vill försöka hålla ihop, och att vi vill hålla kontakt när jag är där, och att om vi är på någolunda samma ställe när jag kommer tillbaka så vill vi plocka upp där vi slutade innan. Men att det faktiskt kan vara så att det inte blir så. Att saker och ting händer. Jag sa att jag inte vill kräva av honom och inte vill att han kräver av mig att vi söker jobb på samma ställen, för det viktigaste är att hitta ett jobb som man vill ha och trivs med. Och om vi vill att det ska funka så får vi det att funka. Men det är inget som liksom går att säga i förhand. Och det kändes så himla bra att ha den konversationen, utan att bli sårad eller såra. På ett sätt så unnar vi liksom varandra att vara ego. Att vi liksom kan vara realistiska med att vi kanske inte kan prioritera varandra först just nu, för vi är på väg att skapa våra karriärer. Och det kanske låter kallt och ego, men det är också bra att ha det sagt för annars tror jag att det lätt kan bli besvikelse.
Men samtidigt som jag skriver detta så känner jag liksom lite i magen att jag ju hemskt gärna vill att vi ska funka efter Australien. Och att jag är villig att kanske kompromissa karriären lite för att få vara med honom. Eller jobba på att hitta en lösning som inkluderar båda. Och någonstans inom honom tror jag att han tänker på samma sätt, för där någonstans mitt i natten så sa han of course I dont want you to go to Australia, but you are.  
Hur som helst var det skönt att ha haft det här samtalet för det oroade mig lite. Och att det är så lätt att prata med honom om det här. Och den här helgen var verkligen så himla fin att jag verkligen inte ville att den skulle ta slut.

Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Emilou blir öppen igen

Ja, jag märkte ju att jag inte skriver mer för att den är stängd. Så då kan den lika gärna vara öppen.
Jag har ju totalt failat att skriva den där bloggkalendern. Det är nog ganska mycket för att jag liksom inte har den tiden själv längre. Och det har inte bara att göra med D utan att jag sitter i ett mer livligt kontor osv.
Hur som helst, nu skriver jag för jag måste komma ihåg det här.
Igår var jag och D på utflykt som började med att jag var skitförbannad på honom för att han hade åkt på ett tåg som jag missade utan mig, och han var sur på mig för att jag missade det, och slutade med att han tappade sina skor i en lergrop och vi hittade flipflops åt honom på stranden. Men det viktigaste och finaste var att han sökte min hand där vi gick i jordskredet. Och jag pirrade av kärlek i hela kroppen. Sen sov jag över hos honm efter en fest vi var på på kvällen och även om det under vår promenad hem visade sig att vi har helt olika bild av hur vi blev ihop så vaknade jag ju bredvid honom och han sa its nice that you are here. Och jag svarade It is nice to be here.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och våren

veckan tillbaka i soton började helt kass, jag blev held överväldigad av att behöva handla,laga,äta mat själv. Basic stuff, men om man inte gjort det på tre veckor så blir den där 'själv'delen (för mig) överväldigande.
Nästkommande vecka så har jag mått illa och oroat mig för varför jag mår illa mest hela tiden.
men ur detta kassa och illamående så har nu något kommit.
Nu vill jag GÖRA saker. Alltså inte bara socialt, utan Få Saker Gjorda. Inte ens som bara har med mig att göra (typ bestämma mig för att byta kontor, maila folk om datainsamling, säga ja till att vara involverad i saker, städa lägenheten och lösa konflikter som legat och grott länge och väl), utan också saker som inte har med mig att göra alls. Säga att nej nu är det dags att vi gör något åt X, och dra igång det.
Jag tror det har med våren att göra. Ljuset, lättnaden och doften. kanske får jag en lättare vår, en vår som är som de där bra vårarna som jag minns. Då saker börjar och flyter på, ger energi och distraktion. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir så.

Emilou undrar vad fan man ska doktorera för

Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?

Emilou och männen, livet och lite om jobbet

Denna vecka har varit helt galen. Sheffield i helgen, med Martinhångel som jag inte trodde skulle hända. Men resulterade i att jag bara sov två timmar. Stökig men trevlig frukost med Alix, och jag orkade bara vara sur på henne en liten stund för att hon drog med sin kille som för att gnugga det i mitt ansikte, att hon har en ny kille. Men jag har ett liv. En grym praktikplats, två potentiella publikationer och jävligt fina vänner.  Åkte sedan till Retford, där det var SNÖ och träffade fina Andy som jag inte träffat på nästan ett år. Träffade bebisen, moster och kusin, men alltså BEBISEN! Typ den sötaste i världen. Ned till Soton på måndagen, skvaller och middag med finaste R&F. Nytt jobb på tisdag då jag slängdes rätt in i möten, boende letande och uppgivenhet för att det är så jävla svårt sen hemkomst i onsdags och tröttheten! Upp klockan sex och inte i säng förens ett. Någon kväll. Insikten att de försöker (eller måste) slå akedemikern ur mig. Bergochdalbanan som detta innebär. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. Varför kan vi inte använda robusta bevis? Varför kan vi inte föra ett normativt argument?
Trevlig middag med vänner i torsdags och möten med alla i gruppen om vad de gör, tog också ett möte för jobbet själv. Funderande på min roll och vad jag har kan och inte kan göra. Sen fredag och enorm trötthet och läsande hela dagen. Kollar på rum, blir lite besviken i hjärtat men hjärnan säger att det är ok och duger.  Jag måste ju ha någonstans att bo. För att sedan gå och dricka öl utan middag med fina Sheffield kompisar. Bestämmer mig för att inte åka tillbaka till soton, får tre sängerbjudanden av de fina killarna jag var med. Dansar med B har en väldigt fin kväll. Klättrar över staketet till Hyde Park med B, klättrar upp på en häststaty. Promenerar till Notting Hill, äter Notting Hillfyllemat. Feta och spenat backlava. B ville egentligen till McDonalds, men det var stängt. Så det blev lyxfyllemat och Snapple. B är väldigt charmig och jag märker vad det är han vill. På bussen hem berättar jag för honom om mig och M, hela den långa historien hur jag blev sårad och kom över det och hur vi har varit sedan dess, och han påstår att han inte visste något om det alls. Jag vet inte om jag tror på honom för T visste innan jag sagt något till honom. Väl hemma sätter jag mig i en fåtölj och vi analyserar musikvideor. Han vill att jag sätter mig bredvid honom i soffan så han han luta huvudet. Jag sätter mig bredvid honom. Han lutar huvudet och tar min hand. Pussar mig på kinden och jag fnittrar. Han känns så ung. Så oerfaren. Så tafatt. För tre-fyra år sedan hade jag blivit alldeles till mig. Men nu var jag alldeles blasé. Visst det är mysigt att hångla och gosa. Jag gillar att gosa men det är liksom allt. Vi hånglade i princip för att vi var en tjej och en kille som druckit öl och inte fått nått på länge. Inte för att vi har någon kemi. Jag visste det redan när vi dansade. Visste vad han ville och att vi inte är kompatibla. Inte synkade. Inte alls. Och jag låg där och tänkte på precurement. Ja, så spännande var det. Precurement är typ det tråkigaste som finns.
Men vi hånglade bara. Mer kändes liksom inte rätt. Jag gav honom vad han ville ha, men det var inte mer än så.
Vi sov i olika sängar och åt frukost med hans mamma som tog min emailadress så att jag kan komma till hennes skola och prata om att plugga statsvetenskap.

Emilou och känslorna

Vi var ute med doktoranderna igår. Det var en födelsedag som skulle firas. Och jag var glad. Jag skrattade och skämtade. Blev inte nedstämd för något. Jag sprudlade av positiva känslor.Kanske har det att göra med att jag varit hemma och fått buffer. Kärleksbuffer, och den är oigenomtränglig. Men jag blev trött, så himla trött av att vara rolig. Det är jävligt tröttsamt att vara glad.
Men det var skönt att det var kul. Jag behövde det.

emilou och det gamla livet

efter nästantårarna på kontoret så gick jag ut och sprang, det funkade väldigt bra.* Funkade egentligen att bara komma från kontoret. Ut i luften.
Men jag tänkte lyssna på min kropp, och den där känslan att jag bara ville ligga och göra inget, så efter springet så gick jag inte tillbaka till kontoret, trots att det var planen från början. Istället bänkade jag mig i soffan framför datorn och har ikväll kollat ikapp på alla mina serier som jag följer.

Jag kollar facebook medan avsnitten laddar, kollar lite vad folk som jag en gång i tiden umgåtts med mer än vad jag gör nu håller på med nuförtiden. Och kollar så klart deras bilder för att se om de verkar ha ett mer värdigt liv än jag. Oftast kommer jag ju fram till att så är fallet. Men egentligen vet jag ju inte för jag känner de ju inte längre. Detta är människor som jag inte ens kommer ihåg när jag träffade sist. Jag ser deras bilder och jag vet vilka de var för ett par år sedan, men jag har ingen aning om vad det där ansiktet står för idag. Skulle nya Emilou och de där nya personerna komma överrens? Har vi fortfarande något gemensamt? Var det bara avstånden som gjorde att vi gled ifrån varandra? Vad skulle hända om/när jag flyttar tillbaka till Stockholm?

Min pappa säger alltid att det är vännerna man får under tonåren som är de vännerna man har under hela livet. Men jag verkar liksom alltid missa de där grupperna. Jag har självklart ett gäng fina kompisar som jag snappat upp under tidens gång. Men jag ser bilder på det där gänget i Sheffield. De hänger fortfarande. Vissa är ihop med varandra, andra har integrerat sina partners i gruppen. Men de träffas fortfarande, verkar fortfarande vara nära vänner. Jag har inte den grejen. Inte någonstans. Jag har fina vänner, men de är i olika gäng, i olika städer, i olika länder. 

Jag ser bilder på de där människorna som egentligen inte spelade någon roll. De som jag stött på i olika sammanhang som man blivit kompis med på facebook, som jag inte pratat med eller träffat på år och dar och som jag inte har någon anledning till att träffa. Men som jag skulle säga hej till om jag träffade dem på stan, och som jag ändå vill ha lite koll på. Det gör liksom att jag fortfarande känner dem lite. Trots att jag bara ser statusar, aktiviteter och bilder. Jag vet vad de gör, de vet vad jag gör. Vi håller kontakten. Även om det är oavsiktligt.
Men varje foto, varje status tar mig tillbaka till det där gamla livet. Det där då jag var mer eller mindre annorlunda. Det då jag levde ett annat liv. Jag gick i skolan, jag jobbade, jag var tonåring, jag flyttade hemifrån. Och egentligen är saker och ting inte så annorlunda nu. Jag går i skolan, jobbar, är lite tonåring och bor hemifrån. Fast samtidigt är ju allt annorlunda nu.

*jag tror att jag ska försöka ge mig på att springa en halvmara i februari. I brighton.

Emilou och passionen

Jag minns för ett år sedan då jag fortfarande kunde tala mig varm om min forskning. Då det var det jag brann för. Det var min stora passion, och jag var så lycklig över att jag fick jobba med det jag kände så starkt för. Jag vet inte riktigt när jag slutade känna så, men någon gång under året tappade jag bort det där jag brann för.
Jag tror att det har att göra med att jag professionaliserade min passion. Det blev liksom ett jobb, som jag inte skulle ta med mig hem. Ett jobb som bara var ett jobb.
Folk sa åt mig att jag hade tid, att jag var bra, att jag utvecklades, så jag vallades in i en lunk där jag helt plötsligt började tacka ja till en massa andra saker, och tappade bort det där jag skulle göra egentligen. Forskningen som jag brann för.
Och så kom sommaren med alla sina distraktioner i form av kille, konflikter och konferens. Det var examinering, föräldrar och grillning.
Sen var det plötsligt oktober och det hade gått ett år sedan jag gav mig ut på min egen forskarbana. Banan utan några riktiga vägskyltar, där jag fick köra hur fort eller långsamt jag ville, och åt (typ) vilket håll jag ville. Detta gjorde att jag gled åt alla håll och kanter och inte riktigt blev stimulerad någonstans. Och när sommar distraktionerna drog iväg mig på helt andra banor, ja då blev det fel. Forskningen var inte kul längre, bara jobbig. Allt annat var roligare att göra än att läsa och skriva. Till och med att göra datainput (eller så var det för att jag fick betalt att göra det som det var lättare att göra)
Jag tror att jag måste gräva ned mig lite i böckerna igen. Jobba långa pass, långa dagar så att jag får något gjort. Jag måste få tid att gräva ned mig i det som intresserar mig igen. Fokus. Jag behöver lite fokus. Då kanske jag får tillbaka passionen och börjar tycka att det är kul igen.

Emilou och familjen

Min pappa har ringt mig typ fem gånger på skype. Och jag har inte svarat för jag pallar inte riktigt. Han har även skrivit en del emails som jag inte heller har svarat på för att jag inte pallar.
Det är som om mina föräldrar har någon typ av cykel då de kontaktar mig, för mamma ringde här om dagen. Men då var jag på puben så jag kunde inte prata så länge.
Jag undviker alltså mina föräldrar för tillfället. Men jag vet egentligen inte varför.
Kanske för att jag blev sur på pappa sist när vi pratade. För att han liksom inte brydde sig alls. Och för att det känns som samma sak med mamma. Eller för att hon korsförhörde mig om Island och frågade om jag hade knytit några bra kontakter, trots att jag sa att jag fick jättebra kritik på min presentation. Ingen av dem har kollat med mig hur jag mår eller hur det går trots att jag i somras ju faktiskt sa att jag mådde ganska dåligt.
De är verkligen inte så känslomässigt kompetenta mina föräldrar. Men jag tänker inte göra som systrarna mina och skylla alla mina besvär på hur mamma och pappa uppfostrade oss. Dock kan jag låta bli att prata med dem. För just nu har jag ingen lust alls. Pallar inte med det ytliga småpratet, jag har inget att berätta och de engagerar sig inte i djupare konversationer. Eller jo, om det för pappa handlar om det politiska dramat i haninge, eller för mamma handlar om att korsförhöra mig om min forskning och försöka lägga sig i. Ingetdera är konversationer som jag har lust att ge mig in i för tillfället.
De är de absolut finaste ibland. Men ibland är de förskräckliga.

Emilou och energi

Ja alltså som den intelligente läsaren säkert förstått var fredagskvällen inte den bästa av kvällar. Jag kände mig utanför och ensam, längtade bort till de som verkligen betyder något. Och den längtan gjorde det hela så mycket mer miserabelt. Att jag ska behöva känna så stark längtan efter de där finaste människorna. Både för att de är långt borta och för att jag inte kan känna att de som är nära är nära på rätt sätt. Att jag är så jävla kass på att vara ytlig vän med folk, och att jag har flyttat och mina vänner flyttat så jag behöver längta efter dem när jag är med andra. Jag är trött på att behöva slösa energi på det.
Jag stod ut ett tag med hjälp av finaste Susanna, och tanken på att vi nästa helg kommer vara i Paris tillsammans!! Dricka vin, strosa, ragga och beställa kaffe på franska.
En annan bidragande faktor var att jag visste att idag skulle jag till Brighton med Mandie. Hon är riktigt bra den där Mandie. Vi är lika på precis rätt sätt så vi synkar och det osar bra energi i vår relation. Så jag visste att energi nivån skulle stiga igen.
Jag får energi av att vara med dessa människor. Och det gör det lättare att stå ut med allt annat.

Emilou springer ifatt

Den där jävla skitkänslan gav med sig när jag gick ut och sprang. 8.5 km. Så jävla bra är jag. Visst att det tar typ en timme, men det låter jag det göra för just nu handlar det mest om att ta sig ut och springa regelbundet. Snabbhet får komma sen.
Hjälpte också att prata med Em, lättade på lite av skitsakerna som orsakat skitkänslan.
Och som lite extra plåster på såren hörde två oberoende vänner av sig och gav lite kärlek. Kanske inte uppenbar kärlek, men ett litet 'hej, jag minns dig och vill vara kompis med dig'. Jag har något annat här om de där kollegorna inte funkar. Självkänslan hann ifatt verkligheten. Eller om det är tvärt om.

Jävla skitkänsla

Har de senaste dagarna gått runt med en orolig känsla i kroppen. Obehaglig och orolig. Jag tar saker personligt, blir sårad, drar mig undan, gräver ned mig i ett djupt och fult hål av dålig självkänsla. Ett hål där jag inte är värt något. Där ingen vill vara min kompis. Där ingen är min kompis. Där jag är en jobbig person att vara med. En person som folk undviker, för hon är så jobbig att prata med. En person som aldrig bidrar med något smart till diskussioner. En person som inte fattar skämten och som inte drar några roliga skämt. En person som är med lite sådär på nåder, men som ingen skulle välja att ta med om de fick välja.
Det jobbiga är att jag fick lite bekräftelse för de senaste känslorna efter något som irländaren sa här om dagen. Och hur ska man annars tolka att de inte frågade/sa till mig att de skulle till cafet, och när vi väl var där så gick de alla utan att vänta på mig. Visst att jag är en vuxen människa som kan ta hand om mig själv, men sånt där är ju bara hyfs och trevlighet. Jag pallar liksom inte hela tiden vara den som förstår, pallar inte vara den som ursäktar dem utan att de ens bett om ursäkt, pallar inte lägga energi på att se saker på ett annat sätt. För varför kan inte den som beter sig ohyfsat lägga lite energi på att vänta en sekund för att kolla att alla är med?
Och  så blir jag sur på mig själv för att jag tänker på dessa saker. Att dessa saker spelar roll för mig. För det är ju så att det är för att jag bryr mig som jag blir sårad.
Men det är nog för att det känns som om jag är den enda som blir bortglömd på det sättet. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv, men när man är i en social grupp och blir utesluten, och när det sker ofta, då är det en helt annan grej. Jag kan vara själv, men jag vill inte vara ensam.
Så då drar jag mig undan och ställer mig utanför, drar mig undan. För jag är hellre ensam och stark än inkluderad och svag. Och det blir en ond cirkel. Jag drar mig undan, blir inte inkluderad, och känner mig mer och mer ensam. Jag har väldigt svårt att skaka av mig den känslan. Svårt att vara stark. Se att de jag umgås med är jobbkompisar, de behöver inte vara mina vänner. Behöver inte vara mer än så. Kan inte vara mer än så. För om de inte är mer än så, vad har jag då?

Emilou och hösten

Jag skrev att jag såg fram emot att komma tillbaka till rutiner och vanor denna vecka. Och det har väl funkat någosånär. Men jag har ju också såklart blivit värsta rastlös. Vill hitta på något hela tiden och om jag inte har något att göra, någon att vara med så känner jag mig ensam. Men jag har varit ute och sprungit en del, tre gånger faktiskt sedan i onsdags. Så jag har väl börjat komma in i rutiner, måste bara se till att faktiskt gilla dem och upprätthålla dem. Jag har nu planerat och handlat för veckans middagar också. Detta är första hösten som jag inte känner av uppstart/nystart ångesten så farligt. Kanske har det att göra med att jag inte varit hemma och alla nystartat långt innan mig, men kanske är det för att jag själv gör en nystart uppstart. Tar tag i mitt doktorerande och gör de där sakerna som jag bävat för förut.
Det har varit en sådan där fantastisk höstdag här idag, varmt och soligt men blåsigt. Krispigt i luften och löven börjar bara precis bli gula så de prasslar i vinden. En perfekt söndag att strosa i parken med någon man är kär i. Såg en massa sådana där kära personer när jag var ute och sprang. Och så kastas jag tillbaka till april-maj-juni. Minns när vi åkte till Winchester i regnet. Det var verkligen riktigt skitväder, blåsigt och regnigt och bara så himla dystert. Men han höll om mig när vi fikade. Vi höll hand när vi gick ut från bokaffären. Och jag önskar att han inte var som han var och att vi kunde funka bra hela tiden så att jag kunde strosa med honom i höstsolen på en söndagseftermiddag.
Men istället är jag ute och springer, planerar mat och skriver presentationer.

dagens insikt 23: gråskala

Det är inte ofta som jag inser att gråskalor är okej. För det mesta snurrar jag runt någonstans mittemellan kontrasterna, kan inte bestämma mig vad som är bäst, rätt eller fel. Men när det gäller relationer så är jag ganska krass. Eller kanske snarare när det gäller relationer till de som sårat mig. Om jag blir sårad så packar jag ihop känslorna och sticker, hör aldrig av mig mer och vill aldrig se dem igen. Antagligen är det en försvarsmekanism, för att slippa bli sårad igen. Kanske är det ett tecken på styrka och karaktär.
Men nu ger jag mig ut i gråskalans land även när det kommer till den typen av relationer. Egentligen har jag gjort det ett par gånger förr när jag tänker efter. Jag tar en timeout, men förlåter och kommer tillbaka. Eller ser att världen är större än mitt sår i själen. Men det är bara med de som jag tycker är värda det, de som förtjänar det. Och inte nog med det, när de väl är tillbaka tagna så måste de förtjäna det. Annars drar jag igen. Så kanske är det inte grått, utan egentligen ganska svart och vitt, men att jag tillfälligt kommer tillbaka. Nu är jag i alla fall på väg tillbaka, misstänksamt smyger jag tillbaka till hans medvetande och han till mitt. Försiktigt trevar jag efter bevis för att han förtjänar det. Ännu så länge är det relativt tveksamt.

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!