Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och drömmarna tillbaka till studentdagarna

Även om min arbetsvardag inte har förändrats dramatiskt sedan jag var student, speciellt sedan doktorerandet, så känner jag mig plötsligt nostalgisk över det livet vi levde.
Vi var en grupp ganska så privilegierade unga vuxna som hade stipendium och flexibla dagar. Vi kunde göra typ vad vi ville när vi ville. Det mesta vi gjorde, eller inte gjorde, påverkad bara oss. I alla fall i det korta loppet.  Och det gjorde att vi levde en ganska så obrydd vardag. Vi gick ut och firade folks födelsedagar, gick på spelningar och tog en öl för att det var soligt. Vi åt lunch tillsammans, vi gick till gymmet tillsammans. Vi var en grupp unga vuxna som inte hade så mycket oro i livet.

Nostalgi har såklart en viss naivitet i sig. Jag vet att det ju inte alltid var så mysigt och trevligt. Jag vet att det inte alltid var utan oro. I alla fall inte för mig. Men den stora skillnaden jag känner just nu är att det var en ganska så naturlig grupp som jag hängde med. Den gruppen som jag lyckades hitta i slutet är en av de första grupperna som jag verkligen känt att jag började känna mig som en självklar del av, även om jag inte alltid var så pigg på alla i gruppen. Kanske är jag lite extra nostalgisk för att jag ser att de fortfarande umgås och hittar på saker, och det gör att jag önskar att jag fortfarande var där. Kanske är det bara för att jag känner att jag inte har den typen av grupp här, och har svårt att se hur jag kan hitta den typen av grupp.

Men i min arbetsvardag är det en stor skillnad. Numera har jag mycket mer ansvar för saker som inte bara har med mig och min forskning att göra. Jag vet att detta har att göra med att växa upp, komma framåt i (arbets)livet, bli vuxen osv. osv. Men jag känner ett visst obehag inför detta. Jag önskar ofta numera att jag fick ha ett jobb som inte innebar något ansvar att leverera och prestera. Jag har drabbats av en enorm, paralyserande prestationsångest. Kombinerat med bristande motivation. Jag provar olika strategier för att komma över detta, men det är svårt.

Det är nästan lite absurt att jag samtidigt som jag känner allt detta forskar på ungefär detta. Projektet handlar ju om vad en förväntar sig av ett jobb och till vilken utsträckning som jobbet lever upp till detta, hur en upplever och förhandlar övergången mellan skola och arbete och hur ens uppväxt och föräldrar har format och påverkat denna övergång. Det är som om jag skulle kunna vara min egen studie, eller att projektet är någon typ av högst akademisk självhjälpsprocess. Vi får se hur det går, men samtidigt som jag är nostalgisk över studentdagarna så är jag också lite spänd på att se var projektet tar mig. Professionellt eller personligt.

emilou och det är mycket lättare att bara stirra på skärmen än att faktiskt få något skrivet

Speciellt när det handlar om att skriva om det jag skrev för över ett år sedan.

Emilou och Dr Emilou

Jag fick min lönespec idag och det har börjat stå Dr på dem nu. Och det känns som en så himla konstig grej, att jag nu helt plötsligt har en titel framför mitt namn som aldrig kommer försvinna. Själva titeln spelar inte någon roll, men att den alltid kommer att vara där. Det känns konstigt.

Emilou och de kommande 24 timmarna

Jag vill bli klar med avhandlingen imorgon. Skriva ut och lämna in för att bli bunden på fredag. Men så hade jag möte med min handledare som ville att jag skulle skriva om min slutsats. Och göra lite ändringar på inledningen också, och egentligen läsa igenom hela avhandlingen för att se till att jag inte har dålig engelska överallt. Klargöra saker. Jag vill vara klar imorgon. Det kommer bli svårt. Jag har tagit ut segern i förskott och är bakis. Gjort en alldeles för tajt tidsplan för att flytta ut och måste få detta gjort. Vi ses på andra sidan. Då jag inte längre skriver på min avhandling utan då den är inlämnad.

Emilou och det är mycket nu

Skriva skriva skriva avhandling. Sjukdom efter sjukdom på rullande band. Och så går telefon och kyl och frys sönder på samma dag. Jag får ett taskigt email från nån som stört sig på att jag raderat deras print job, men de hade lämnat skrivaren och den hade fastnat. Ont om pengar och ont i huvet. Måste hitta någonstans att bo down under. Kollar på jobb, men borde inte, har ju inte tid. men behöver ju försörjning. Tänker på intervjun. Moster frågar om jag vill ha en bil.
Jag pratar med folk, men interagerar egentligen inte. Jag är på kontoret men är inte där.
Det är mycket nu. Det är svårt att doktorera.

Emilou och allahjärtans 2

Jag vill bara poängtera här att jag nu sitter på kontoret klockan 20.00 på 1. en fredagskväll, 2. allahjärtans dag.
Det första stör mig ju mer än det andra. Men D och jag hade ju planer, inte just för allahjärtans utan för att ses, och det är ju alltid störigt när planer ställs in. Så istället sitter jag på kontoret klockan åtta en fredagskväll. Glammigt.

Emilou och avhandlingen

Jag måste skriva om en stor del av avhandlingen, och jag vet inte riktigt hur jag ska strukturera detta nya. Men så har jag i alla fall fått typ 500 ord av introduktionen skriven. Eller jag kopierade lite text från ett annat kapitel. Men jag är ändå liksom nöjd med vad jag gjort, så jag belönar mig med att kolla facebook.I denna takt kommer jag alltså aldrig att bli klar. Och snart så kommer paniken det kan jag lova.
Egentligen tycker jag ju att det här är kul. Det handlar bara om att komma över rädslan att misslyckas och kämpa igenom när man inte riktigt vet var man ska i argumentet. Inte kolla facebook när det händer. Eller blogga. För nu sitter jag ju här igen, jobborden måste komma, men då är det lättare att blogga.

Emilou undrar vad fan man ska doktorera för

Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?

Emilou och typ livet

Nähä nä, jag var inte alls på väg upp från helvetet som jag trodde förut. Och inte heller blev det bättre efter att jag lämnat in det första utkastet av lissen som jag jobbat på de senaste veckorna. Nä det blev pannkaka av alltihop i måndags och utmattnings tårar i tisdags. Jag ville inte åka till Wien för att träffa familjen och systersonen. Jag ville inte vara kvar på universitetet. Jag ville inte doktorera längre.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.

Emilou vill inte

Ja nu sitter jag här igen med en uppsats som ska skrivas till på söndag. Har massa spridda tankar och ideer, men inget konkret. Det enda konkreta jag känner just nu är att jag har ont i huvudet och halsen. Och så den där ångesten över att skriva. Ja, den är ju bekant. Så helst av allt skulle jag vilja slippa. Och så kommer jag på att jag har en till grej att skriva till på söndag. Och vill ännu mindre. Jag håller på att bli sjuk, och då borde man väl slippa jobba? Men så har jag ju dilemmat att antingen vila och kanske bli frisk, eller jobba och få det gjort innan jag blir sjuk på riktigt.
Hjärna eller känsla. det eviga dilemmat.

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.

Emilou och familjen take 2

ja alltså det där med att inte svara i telefonen hade lite större konsekvenser än jag trott.
Pappa hade varit jätteorolig, ringt anna tidigt på morgonen för att han vaknat tidigt och varit orolig. Mamma mailade anna som mailade mig. Anna kontaktade även mina kompisar. och när jag pratade med henne idag sa hon att om hon inte fått tag på mig idag skulle hon ha kontaktat mina handledare.
Detta får mig att tro att hon och mamma kanske var lite mer oroliga än pappa, eller visst att pappa var orolig, men att de liksom reagerade mer.
Jaja, jag återfanns ju. Vid mitt skrivbord gömd under en hög med jobb. Det är liksom det som sker när man doktorerar.

livet som doktorand 2

Jag vill verkligen verkligen verkligen ha den där praktikplatsen som jag sökte. Jag har verkligen insett hur jävla mycket jag vill ha den. Inte bara för att det skulle vara en grym erfarenhet eller för att jag då måste köpa fina kontorskläder, utan för att jag skulle slippa behöva hantera doktorandens vardag.
Typ som att faktiskt behöva läsaläsaläsa massa saker och skrivaskrivaskriva något om det. Och inte bara det, utan detta papper är det som en gång var min dissertation, som jag jobbade om till ett papper till island, som nu ska arbetas om till en workshop som sen ska skickas iväg på publikation. Eller försöka få publicerat i alla fall.
Eller som att man får bitchiga emails från sina förstaårs elever. Som säger att de inte tänker komma på mitt seminarium för att de inte 'signed up for' min 'lecture' hon hade faktiskt signat för G.S. Jag ba: men du, du har BÅDE föreläsningar OCH seminarier. Blåsta bitchiga brud. Jag är faktiskt också människa som kan bli jävligt irriterad. En människa som har TVÅ examen. Och du har ingen. Så lägg ned attityden. Visst att det kanske blivit något fel med schemaläggningen, men då frågar man snällt och försiktigt, inte säger att man inte tänker komma.
Eller att jag då inte skulle behöva hantera hela dramat som håller på att bryta ut här. Eller som står i full blom kanske. På två helt olika ställen. Och eftersom jag inte engagerar mig i drama så står jag utanför. Men får del i det ibland när dramatikerna anförtror sig åt mig. Eller har en aktiv del i det, som med A. Fast jag skapar inte drama. Jag håller bara tyst. Men istiden har tinat lite nu. Mycket pga mitt beteende. Jag har liksom börjat prata med henne igen. Och hon dyker direkt in och tar plats. Jag tror att det är det som är grejen, som jag stör mig på, hon tar en massa plats i mitt liv som jag inte är beredd att ge henne. Stampar in och gör massa väsen av sig. Och tro mig detta handlar inte (bara) om konkurrens. Detta är privat. För om det var konkurrens skulle jag inte bjudit med henne på mitt möte på torsdag. Mötet om Citizenship day. Tror i och för sig att hon inte är så pepp längre, och jag har nästan lust att säga att om hon inte känner för det kan hon lika gärna strunta i att komma. Men det skulle bara uppmuntra henne mer. Hon skulle ta på sig stövlarna och klampa rätt in om jag sa det. Så jag bjuder med, och är professionell. Fast än jag helst bara vill kicka bort henne.

Jag springer alltså igen. Bort från ansvaret, tar mig an en ny utmaning för att slippa hantera de svåra.

Emilou ger er massa (onödig) info.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, jag hatar när folk är sena. Så himla respektlöst!

HAR DU BRA KONDITION:
mja, pallar ju att springa hyfsat långt, men när det gäller super intensivitet som på dödsträningen så tvekar jag. Har nog någon rätt bra grundkondis, som försämras och förbättras beroende på hur mycket jag tränar.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I helgen av papparazi syrran som köpt ny kamera.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
sugen på att dricka öl. och inte så sugen på att göra den där översättningen som jag borde.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Jag skulle säga svart, men visualiserar min garderob och då blir jag lite osäker. Finns en del färger, men nog ingen som dominerar. Beror på plagg.

KAN DU LAGA MAT:
Hells yeah. Och baka. Lagade jordens godaste kykling och sötpotatisgryta igår.

VAD PLUGGAR DU:
erm, statsvetenskap. Men som doktorand är man ju i limbo mellan forskare och student.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
när jag vänder rätt kind till.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår när jag och systeryster bråkade.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
nä, det är rätt bra att gråta när man bråkar.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
mja. innan bråket var det asabra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Twinnings Earl Grey. Inget annat märke duger.

ÄR DU NYTTIG:
Jag gör mitt bästa.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Inte som jag är utbildad för. Men jag har ju ströjobb som är relaterade, som typ undervisning och intervjuer.

ÄR DU BLYG:
Jag var extremt blyg när jag var liten, gömde mig bakom mina föräldrars ben osv.Tror att jag kommit över det värsta nu. Nu är jag mest nervös och osäker.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
typ 9-

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Just Dance, och hatade det.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
asså jag spelar ju inte.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
allt ifrån två pints till ett par vodkacokes.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
ja, i en papperskorg på en full nattbuss. Lisa skämdes ögonen ur sig, jag var för packad för att palla bry mig.

JAG SOVER:
väldigt gott i mitt nymålade fantastiska sovrum.

VAD SA DU SENAST?
oh no.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
nä. Men på konferens, vilket ju typ är nördfestival. Och förra året var jag på Research Methods Festival. Jag är typ jordens coolaste.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
oftast ingen. skriver av mig ilskan/ledsenheten.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
motivation.

HAR DU SNYGGA SKOR:
ja. till och med mina gummistövlar är heta.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Förlåt att jag var så envis. Jag älskar dig.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
ja

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, men på min bäddsoffa.

HAR DU KÖRKORT:
ja.

ÄR DU ENSAM NU:
på mitt kontor ja, men folk sitter i rummet bredvid.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att få lite rutin och börja bocka av saker på min långa lista.

Hur man överlever som doktorand 17

Man får hit föräldrarna, och de är här hela veckan. Vi ska måla mitt rum imorgon, ta tag i det där jag inte tagit tag i på det nästan hela år jag bott här. Men nu ska väggarna bli så där fint gråblåa. Jag har av denna anledning rensat ut allt i mitt rum förutom sängen och garderoben. Och gardinerna. Så nu är allt i vardagsrummet och det ser ut så här:


Någonstans ska alla kläder från garderoben ta vägen också för annars går den inte att flytta.
Egentligen fattar jag inte varför jag inte gjort detta tidigare. Det tog inte alls lång tid att röja rummet.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

hur man överlever som doktorand 15 :eh vaddå jobba?

I augusti åker jag till Island för att presentera två papper på en konferens. I augusti ska vi även skicka in ett papper för publicering. För tillfället är två av dessa papper halvskrivna. Och ett helt oskrivet.
Men av någon anledning så kommer jag mig inte för att skriva det papper som jag kan jobba med själv. Det är en omarbetning av min master dissertation, och jag är inte helt säker på vilka delar jag ska ha kvar och vilka delar jag ska göra mig av med. Jag skulle vilja prata med G och få lite tips, men han är för tillfället på andra sidan jorden.
Jag är verkligen ganska omotiverad att doktorera för tillfället. Ser inte poängen med det jag gör, för jag gör ju inget. Jag tror att jag är alldeles för lat för att doktorera. Jag behöver kontinuerlig stimulans. Och det får man inte när man bara läser och läser. Eller det kanske man kan få om man har lite självdiciplin. Men det är något som jag totalt saknar. Jag kan varken se till att jag jobbar eller bestämma vad jag ska jobba med.
T kommer hit på torsdag, vi ska jobba med caught på onsdag. Och hela nästa vecka är mamma och pappa här för min graduation. Så jag har egentligen ingen aning om när jag tänkt att hinna skriva dessa papper. Om inte nu.

Hur man överlever som doktorand 14

Man* spenderar fredagskvällen drickandes öl med de andra doktoranderna och har lite djupa tankar, svamlar om dem till lite folk.
Sen träffar man finaste finaste smartaste Mandie och brunchar. Pratar känslor, tankar och planer.
Och istället för att gå hem och läsa de där kapitlen som bör läsas inför skrivandet av pappret till Island så kollar man på tv serier och läser bloggar om kärlek hela dagen. Önskar att man någonsin får uppleva den kärleken. Den där då man springer tillbaka för att ge en sista puss. Den som är överallt och hela tiden. Jag vet att det kanske inte är så eller någonsin kommer bli så med M, men jag ser ett annat värde i honom. Kanske. Vi får se.
Nu är klockan halv sju, då är det dags för middag och sen är det ändå för sent att läsa de där kapitlen. Kanske. Eller så får jag dåligt samvete och sätter mig och sträckläser klockan nio. Men jag har ju varit bakis idag. Och druckit cola. Det gör jag bara när jag är bakis.

*Man är ju självklart jag. Hela tiden.

Dagens insikt 18: Det blir bara värre av detta

Detta är 20 av de 50 uppsatser jag har att rätta. Jag har gjort 8 idag för att jag har haft en fnurra på tråden så att säga. Vet inte riktigt när jag ska ha tid att bli klar med dem, förbereda för kurs på tisdag, förbereda för möte på onsdag, skriva det jag ska skriva till Island, göra allt jag behöver göra på min phd, avsluta citizenship day projektet, göra klart och öva på den där presentationen jag har sagt att jag ska göra etc. etc.
Jag skulle så hemskt gärna vilja ha en månad eller två av lugn och ro. Utan konflikter, män och socialiserande. Med begränsad kontakt med omvärlden, vissa utvalda vänner kan få kontakta mig per telefon och kanske ta en kaffe ibland så att jag inte känner mig helt övergiven. Är det ok?