Emilou lär sig resa själv

Jag är i Barcelona för tillfället för ett möte med projektet. Råkade boka flyget fel dag så hade en hel dag extra innan mötet  börjar imorgon.

Och även om det är ordentlig lyx att få åka till Barcelona och alla de andra ställena jag fått åka till genom projektet på jobb så hade jag ångest inför resa .

Inte bara för att alla möten med projektet innebär en hel del ångest, men också för att jag visste att jag hade en kväll och en hel dag i ett land där jag kan typ tre ord av språket att fördriva själv. Om det inte var så att jag behöver äta så hade det inte varit så farligt. 

Jag had samma oro när jag åkte till Montreal, men då hade jag en massa lokala tips och de pratar ju faktiskt engelska där. 

Men både då och nu har jag insett att det inte är så farligt att resa själv. Även om en inte kan språket. Idag har jag tillexempel suttit på ett café och jobbat, sedan strosat i stan (och bara känt lite osäkerhet en gång) och nu sitter jag på en tapas bar som är perfekt för att äta ensam på! Det är som ett smörgåsbord av tapas så en går och tar det en vill ha och så räknar de tandpetare (som sitter i tapasen) efter. 

Det klart att resa oftast är roligare med sällskap, men jag börjar lära mig att resa själv. Och helt ärligt är det bättre såhär än att resa med dåligt sällskap, typ min chef. 

Så jag lär mig, och jag börjar till och med uppskatta, att resa själv.

Emilou och det är okej att bli irriterad på detta va?

ännu en gång konferenskonflikt. Eller det är väl kanske mest jag som känner av konflikten här.
Situationen är denna:
Vi hade bestämt en viss struktur och ett visst pris för konferensen. Men en av de entusiastiska tjejerna har nu föreslagit att vi ändrar båda. Och att vi gör en mycket större konferens.
Hon har även mailat mig och frågat om jag hört något från den som ska fixa hemsida och registrering hur det går med hemsidan och registreringen. Det har jag inte, och hade jag det skulle jag ha meddelat dem.

Det är okej att bli irriterad på detta eller hur?
Det har inte bara att göra med att jag har kontrollbehov och att grund idén för konferensen var min, och att de nu kommer in och vill ändra på massa saker. Det har lite med det att göra, men jag har också gått med på många ändringar.
Det har mer att göra med att samtidigt som hon stressar för att få saker klara så vill hon ändra saker i grunden. DET är irriterande. Och stressar mig så att jag tappar kollen lite. Jag blir liksom bombarderad med frågor och förslag hela tiden, och det gör det väldigt svårt att hålla koll.
Jag känner att det är lite paralleller till hur koordination på projektet jag jobbar på säkert känner, och jag känner plötsligt en hel del sympati för henne. På tal om det så är nog inte de stressnivåer jag känner just nu särskilt bra upplägg inför detta möte.

Emilou och läxor att lära sig

Den här konferensen jag organiserar, jag har fått lära mig lite läxor som om jag inte skriver ned dem så kommer jag att glömma.
1. Jobba inte med en nyfunnen kompis. För alla andra saker som sker gör det så mycket svårare då.
2. När saker börjar falla ur din kontroll, ta inte nödvändigtvis tillbaka kontrollen men se till att det blir gjort på det sätt du skulle gjort det. Exemplet är att inbjudningar började gå ut utan att vi hade rum bekräftade, vilket var okej och det sätt vi var tvugna att göra det denna gång. Men det hade varit bättre om de inte hade gått ut med bestämda datum. för nu har vi ingen flexibilitet angående datumen för vi vill inte verka oproffsiga, men det betyder att vi inte kan få de rum vi vill ha.
3. se till att etablera kommunikations och beteende regler tidigt, och när det inte levs upp till säg till. Exemplet är att det sker lite för mycket saker från vissa håll utan att kommunicera med resten eller med mig, och det leder lätt till missförstånd och att folk pratar om varandra. Plus att jag inte gillar det. Nu har jag sagt till, inte riktigt på det sätt jag önskat, men det är ett steg i rätt riktning.

Emilou och den kittlande känslan

D kom upp hit i helgen och det var så himla fint. Vi var mjuka och gulliga, ingen oro för framtiden, inga missförstånd och sårade känslor. Inte för att det alltid är så, men ett par gånger har det varit så. Speciellt när vi inte setts på ett tag. Men i helgen var det bara fint och jag försöker bevara den fina kittlande känslan jag har när jag är med honom. När han kliar mig i håret, när han tar min hand, när vi gosar i soffan. Jag försöker ankalla kropssminnet och inte bara känna tomheten nu när han åkt.
Vi vet ännu en gång inte när vi kommer ses härnäst. Men vi vet att jag har en intervju för det där jobbet i Sverige.

Emilou och saker jag inte vet hur jag ska hantera

Jag smsade med en av doktoranderna och sa att jag ogillade ISCO koder för de har gett mig huvudvärk hela eftermiddagen. Varpå hon säger att hon är en dålig akademiker för att hon inte vet vad de är.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon menar ju inte allvar, men jag menade ju inte heller att antyda att hon borde vetat vad de är. Jag känner igen beteendet, där en person hela tiden säger hur dåliga de är, jag gör det säkert ofta också, men just det här att påstå att en är en dålig akademiker för att en inte vet en specifik sak, det är att dra på stora växlar för ingenting. En av doktoranderna i Soton gjorde också det, och jag har svårt att veta vad jag ska säga. Ska jag peppa? ska jag ignorera?
Om jag varit hon skulle jag sagt typ- oj det låter komplicerat vad är de?

Emilou kan (faktiskt) själv

För ett tag sedan kände jag att jag hade tappat allt mod och självständighet att ta tag i och göra saker. Även om jag fortfarande är mest motiverad till att ta tag i saker när någon kommer på besök eller är där för att ge en liten knuff så känner jag äntligen att jag faktiskt är påväg tillbaka till att känna att saker inte är helt ouppnåeliga. När M&P var här till exempel så bytte jag lampkontakter med bara lite instruktion från P om vad jag skulle göra med jordsladden och steghållande från M. Jag rensade även avloppet utomhus som hade täppts igen, det var en stor pöl som liksom inte rann undan och jag stack helt enkelt ned handen i avloppet och hittade gallret som var täckt med gegg från dusch och handfat. Rensade gallret och vattnet rann direkt undan. Kännde mig rejält vuxen och initiativrik just då.
Dock hänger både fuktproblemen över mig fortfarande, jag drömde inatt att all färg på väggarna flagnade av och att jag i princip inte hade någon tak isolering. Och tillslut så föll i princip hela huset samman. Denna oro påverkar mig alltså ganska så mycket, för jag  vaknade  och var helt slut i kroppen.

Emiolou och det gick bra ändå

Mötet var inte så farligt ändå tillslut, jag behövde inte säga ifrån men kände ändå att jag fick tillbaka lite kontroll över processen.
In other news så har jag blivit diagnostiserad med rinit. Det är därför jag är förkyld hela tiden, och det är därför jag haft ont i bihålorna och fått en massa andra komplikationer av rinnig näsa. Problemet är att det är svårt att säga vad det beror på, antingen är det en alergi eller stress. Jag gissar att det är en kombination, men ingetdera är särskilt lätt att göra något åt orsaken utan det enda en kan göra är att hantera symptomen. Jag fick en nässpray och allergitabletter. Och även om det är skönt att äntligen ha en ordentlig diagnos så önskar jag verkligen att de hade kunnat diagnostisera mig tidigare. Jag har ju varit hos läkaren säkert en gång i månaden sedan i juni för de här problemen, och att ingen då ställt följdfrågor eller kopplat ihop symptom det är rätt så rejält frustrerande för det har ju påverkat mig och vardagen väldigt mycket.
Jag ororar mig också fortfarande för vad som verkar vara fuktproblem i mitt badrum, men vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få reda på om det är något jag måste göra något åt, och hur mycket jag måste göra åt det.
Jag fick i alla fall en avfuktare av mamma och pappa i födelsedagspresent, det borde göra lite skillnad.

Emilou och en klump i magen

Jag ska precis på ett möte för en konferens som jag dragit igång att arrangera. Men förra veckan så tog två av tjejerna lite för mycket eget initativ så att det kändes som om hela konferensen togs ur mina händer. Det är bra att de tar initiativ, men de kommunicerade inte att de tänkte göra det, och det är inte lika bra. Så nu på detta möte så måste jag på något sätt ta upp detta utan att låta småsint och kontrolfreak. Så jag går till mötet med en klump i magen.

Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.