Sommarlov

Nu har jag varit hemma i snart tre veckor. Första veckan var ganska så full av aktiviteter, och på söndagen bestämde jag mig för att göra ingenting. Nu är jag ledig i två veckor och övar mig vidare på att göra ingenting, och det fungerar sisådär. Jag har ju alltid ett litet krav på mig att göra något här hemma, typ måla något, städa, klippa gräs osv. och just nu är det hjälpa till med båten och förbereda inför seglingsturen på torsdag som gäller. Men, mitt i allt detta så lyckas jag ta det ganska lugnt också, och jag känner att jag kan göra det här med att bara ta det lugnt. All denna avslappning har gjort mig otroligt trött, jag sover typ 10 timmar natten, somnar eller slumrar en stund på dagen och går runt och är allmänt ganska trött. Kanske är det tre års stress som äntligen tar ut sin rätt.
Jag trodde att jag skulle ha problem med att göra ingenting, att det skulle klia i kroppen, att jag skulle bli frustrerad eller känna att jag borde göra det ena eller andra. Jag var också rädd för att jag skulle känna mig ensam, liksom när man inte har något att göra, ingen att träffa. Kanske kommer frustrationen, kliet, bordet och ensamheten, men just nu är jag bara trött.
Någon gång, kanske när vi kommer tillbaka från seglingen, då ska jag låna böcker om deliberative democracy och lite annan demokratisk teori, för att grunda inför nästa år och vidga mina perspektiv. Då kanske känslan av borde och kliet har kommit till mig.
Men nu ska jag ned till båten och fixa.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Avslut

Imorgon är min sista dag som jag bor någonstans i Sheffield. Min sista dag som jag spenderar som en undergraduate i samma stad.
Jag kommer att sakna Sheffield. Och allt som har varit. Den här bloggen var ju menad att vara en kommunikationsportal till er där hemma för mig och mina upplevelser här i Sheffield. Dit jag flyttade för att plugga. Och nu när det är över, så är det dags för lite avslut, utvärdering och slutgiltiga tankar. Ännu har jag inte bestämt vad som ska ske med denna blogg, kanske fortsätter den, kanske startar jag en ny. Jag har börjat bli nojig över vad jag skriver och vad som kan hittas genom en lätt sökning och jag måste börja tänka på om vad och vem jag skriver.
Jag börjar nu sista kvällen med en lite generell (och halvfull) utvärdering av tiden här. Generellt har upplevelsen varit bra. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket, om mig själv, andra människor och akademiskt. Men jag har varit med om mycket skit också. Och det är väl oftast det som, i alla fall på senaste, kommit fram och jag fått utlopp för här på bloggen.
Jag ska så småningom försöka sammanfatta allt under teman; Vänner, Kärlek, Skola. Kanske tillkommer något mer, men det känns som om dessa är hjärtefrågorna under min tid som undergraduate i en Dual Honors Bachelor of Arts in Politics and Philosophy vid Sheffield University, som jag den 23e juli kommer att få på papper. Det har varit ganska mycket av dessa teman, både positivt och negativt, och bloggen har fått en mer känslomässig form än vad som egenligen var menat från början.
Mycket har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, mycket har hänt som jag var alldeles säker på skulle ske, och en hel del har hänt som jag anade skulle ske. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut ur det här med en vilja, önskan och möjlighet att fortsätta forska, jag var alldeles säker på att jag skulle fortsätta vara Emilou och gilla England, men det mesta som skett har jag bara anat. Som tillexempel att jag skulle trivas och vantrivas, och faktiskt också, att jag skulle fortsätta vara Emilou.
Grejen är den att jag vet var jag står jag vet var jag är, men jag flyttade hit för att få förändring. För att förändras. Men det jag fattat är att det hanlar mindre om att förändra mig själv än att accepptera och hantera mig själv och hur Emilou funkar i sociala, akademiska och känslomässiga situationer.
Jag har blivit både besviken och positivt överraskad, och ofta både och. Både över mig själv och andra. Men i slutendan så tror jag att universitetslivet i Sheffield har gjort mig gott. Kanske hade det kunnat vara lika bra eller bättre någonstans närmre familjen, vännerna och tryggheten hemma i Sverige, men jag hade också gått miste om en massa.
Jag ska försöka sammanfatta. Kortfatta och utveckla. För nu tar dessa år slut. Och jag ska någonannanstans.

Southampton var bra. Lunchen betalades av honom, och åts tillsammans med kollegor. Campus var fint och grönt, koncentrerat och som en liten by, så det var typ som man tänker sig amerikanska universitet. Jag tror att jag kan komma och trivas där. Mer detaljer kommer när jag inte har fem timmar på mig att bli klar med en uppsats.