uppdatering. Livet som Doktorand

Det har hänt en del sedan sist. Jag har ju blivit doktorand på riktigt.Flyttat. Inrett lägenheten. Blivit klar med mastern med lite kriser på vägen. Haft syster på besök. Varit i London. Skaffat tvättmaskin= + vuxenpoäng, och fått den installerad typ en vecka senare= - vuxenpoäng...
Livet tuffar liksom på. Eller det är nästan som om det startas nu med tanke på fokuset som låg på att bli klar med dissen som hindrade all annan aktivitet tidigare.
Snart får jag internett hemma för hoppningsvis. Lagom till helgen som jag tror att jag måste spendera hemma görandes ingenting eftersom jag känner en förkylning på gång. Som vanligt.
Först måste jag dock skriva ett nytt forsknings förslag. Hade mitt första möte med Gerry förra veckan och han undrade vad det egentligen var som jag ville göra och tyckte att jag kollade på olika variabler. Så jag har redan stött på den första krisen och börjat tvivla på mig själv och det jag gör. Kom på en lösning (hoppas hoppas att den håller) till problemet när jag kom hem efter en utekväll senare på kvällen. Så ungefär så ter sig livet hittils som doktorand.

The Fear

Jag kan se den i allas våra ögon. The Fear.
Det är rädslan för att misslyckas. Rädslan att inte vara bra nog. Den finns överallt och syns mer än vi tror och önskar.
Tillslut är man rädd för allt. Sova, vakna, äta, gå ut, klä på sig. Jobba.




För genom att göra något riskerar man att misslyckas. Och att misslyckas genom apati är bättre än att misslyckas om man försökt. Man vet att det är kontraproduktivt att vara rädd för att jobba. Det leder ju bara till ännu mer rädsla och panik. Men så länge man inte ser det som man måste producera så behöver man inte se att man är misslyckad. Det är liksom inte svart på vitt mitt framför dig.
Men rädslan syns ändå. Även om vi inte ser våra misslyckanden finns rädslan där. Och den syns. Skinande. I ögonen. Ögonen som undviker kontakt. De som stirrar ut i tomma intet. Blanka. Där finns rädslan.
Men bara en sekund. För rädslan får inte synas för länge. Då tar den över. Så man döljer det med glittrande glädje.
Motsatsen är den bästa förklädnaden. För även om vi alla vet att vi bär på rädslan låtsas vi som om att vi inte har den. Det blir bara värre då.
Delad rädsla är dubbel rädsla.
Ser vi den finns den. Ser vi rädslan finns även våra misslyckanden och det är ju det vi är rädda för.
Så vi stirrar ut i tomma intet och glittrar.

Idag skams jag over att vara Svensk.

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i denna position. Anda sedan jag flyttade till England sa har jag skrytit om Sverige och aldrig kant mig sa svensk som jag kant mig har. Men idag skryter jag inte. Att SD fick nastan 6% ar en storre skandal an att Gordon Brown i varens valrorelse kallade en kvinna som uttryckte oro over invandringen till Storbrittanien en 'Biggot'.
Det ar en storre skandal inte for att nastan 6% av den Svenska befolkningen helst skulle se att min mamma aldrig kom till Sverige, och om man ska harddra det sa borde jag kanske ha stannat i Sverige for att halla Sverige Svenskt, for tekniskt sett ar jag ju lite mer Svensk eftersom pappa ar helsvensk. For det haller ju inte att saga att vi inte ska ha nagon invandring om vi inte heller kan ha nagon utvandring. Faktumet att jag varnar och sprider den svenska kulturen, senast i Lordags da jag hade kraftskiva med mina vanner- med hattar, haklappar, snaps och manlampor, ar ju ocksa rent logiskt fel eftersom jag gor det i fel land. Detta ar bara ett sidospar av det verkliga problemet.
Anledningen till att det ar en storre skandal ar inte heller att det ar sa forvanansvart manga som haller denna uppfattning i ett land som har en lang och stark socialdemokratisk tradition med tolerans och solidaritet som grundstenar. Men detta borjar narma sig grundproblematiken.
Det ar snarare sa att det ar en skandal for att SD har uppmarksammat de andra partiernas misslyckande att hantera invandringen. Det ar en skandal for att istallet for att bemota folkets oro sa tiger man. SD bjods inte in till debatter, SD bemottes med mediablackout och ingen ville samarbeta med dem. Brown var ju anda, eller blev tvungen till att vara, 'oppen' med vad han tyckte och tankte om denna kvinnas asikter. Detta ar inte bra politik. For politikerna tar inte sina valjares asikter och intressen pa allvar. Jag ser inte Sverige Demokraternas framgang som en frammarch av rasistiska eller nationalistiska asikter i Sverige, jag ser det snarare som ett misslyckande fran politikernas sida att bemota sina valjare och deras oro. Men oron ar ett resultat av en misslyckad invandrings politik. Jag tror inte att oron for invandringen har kommit fran att Svenskar helt plotsligt har borjat tycka att vi ar lite battre an andra, eller att vara traditioner och sprak ar hotade. Jag tror att tror att det finns en kansla av hot, men inte fran invandrarna, utan fran den misslyckade invandringspolitiken. Balansen mellan integration och assimilation ar svar att hitta, men Sverige borde klara det. Vi har en stark icke-diskriminerande (i de flesta fall) valdfardsstat, vi har starkt socialt kapital, och grundlaggande varderingar om allas lika varde. Forutsattningarna ar goda. Men nar invandrings politiken satter vissa grupper systematiskt i ett utanforskap som leder till segregering och stigmatisering ar det nastan forstaeligt att det skapas en kanlsa av hotfulhet runt dessa grupper. Och det ar detta som SD har fangat. De tar denna hotfulhet och oro pa allvar. De andra partierna forsoker tiga bort problemet. Jag kanner en stor besvikelse over hur politikerna har hanterat denna fraga.
Men jag ar aven besviken pa de som rostat pa SD. Annu en gang inte for att de har rostat pa ett parti som haller asikter som ar rent provikativa gentemot mig, utan for att de tror att det ska gora nagon skillnad. Jag menar inte att underminera partipolitiken, men nar det kommer till integration sa handlar det om vad du och jag gor inte politikerna i Rosenbad. De kan definitivt behjalpa eller begransa genom bostads- och arbetsmarknads politiska atgarder, men det spelar mindre roll an att motarbeta rasistiska kommentarer pa arbetsplatser, i skolor, i foreningar och pa internet. Darfor ar jag inte saker pa att en rost pa SD kan komma att fa den effekt som de valjarna onskar. Om de, som jag hoppas och tror, framst ar oroade over den ohallbara och tigande invandringspolitik som fors av de andra partierna, sa kan kanske en rost pa SD vara en vackarklocka for regeringen, men jag ar inte saker pa att det loser problemen. For att losa de problem som vi moter i vart samhalle idag sa tror jag att vi som medborgare maste agera tilsammans for att motarbeta konsekvenserna av invandringspolitiken.
Jag kan bara hoppas pa att vara politiker tar tag i invandringspolitiken och att det vaxer fram en stark och enad medborgarrattsrorelse fran detta valresultat. Och aven om det ar en skandal och manga idag kanner stor besvikelse, sa maste vi komma ihag att de endast har 20 mandat och det bara ar fyra ar. Vi har fyra ar pa oss att gora om och gora ratt.

Open Day

Det ar oppet hus pa uni idag. Massa sma 16 aringar som kollar pa universitetet for att se om det ar vart att lagga typ £10000 pa. Nyfinka gar de runt i klungor och tittar pa allt som ar viktigt, biblioteket, fakulteten, datarummen och inte minst studenterna. For studentlivet ar ju valkant for sina fordelar med mycket festande, allnighters och sovmornar. Ar studenterna har glada? Verkar de coola?
Det far mig att kanna mig som en apa pa zoo. Helt plotsligt ar jag en del av sevardigheterna. Jag ar en del av konceptet. De som ser mig ga och kopa kaffe, sitta i biblans cafe skrivandes, lasandes och drickandes mitt kaffe ser det som en vardag i en students liv. Det ar sa de kommer att leva om ett ar. Och jag sitter dar och lever det livet som i ett skyltfonster. Jag blir liksom del av kulissen. Jag ar en del av universitetet. De tittar pa mig och ser nagot som for dem ar exotiskt, men som for mig ar min vardag. Jag har ju liksom varit student i fyra ar och vet inte mycket annat en detta liv. Sa pa samma satt som jag ar del av och definierar universitetet sa definierar ju universitetet mig. Sedan att de studenterna de ser har under sommaren ju inte direkt ar representativa for universitetet i allmanhet eftersom det mestadels ar internationella studenter och postgrads, ar val en mindre viktig detalj. Vi ar ju anda studenter...

Efter sol kommer regn?

Ibland sa ar livet bara helt sjukt ironiskt och upp och ned som en berg och dalbana med spar som en puckelpist.
Helgen spenderades rockstar style genom att inte sova i min egen sang tva av natterna och vakna med samma klader som jag haft pa mig kvallen innan. Men bjod aven pa en mysig tur till New Forest, klappande pa hastar och vindrickande vid vattnet. Det var helt fantastiskt mysigt och vi hade sjukt bra musik spelandes i bilen hela dagen. Perfect soundtrack to our lives.
Men precis som rockstjarnor glider igenom livet for att sedan falla hart sa bjod helgen aven pa en hel del oonskade overraskningar och motgangar ocksa. Typ att jag tappade £30 i lordags kvall for att namna det minsta och att jag forolampade en kompis for att namna det varsta. Det kanns som om jag just nu har sa javla dalig karma och att livet bara har kastat en massa skit pa mig den senaste tiden. Visst att det skett en hel del sweet ocksa, men det ar for tillfallet en javla obalans och jag har bara lust att rulla in mig i bommul och komma tillbaka till varlden nar den har beslutat sig for att dra in taggarna och vara lite sjysst mot mig.

hur man overlever som doktorand 12

man gor typ ingenting av det man borde gora under dagen(annu en gang skriva om ungdomars speciella situation, utan att kopiera det du sagt forut och komma pa ungefar vad det ar du vill saga), och vantar pa att klockan ska bli sa mycket att man kan lagga pengar man borde kopa mat for pa att dricka vin. Och hopas pa att morgondagen blir battre. Fragor pa det?

Dagens insikt 9- Jag har ett tecken

När jag var yngre var jag helt övertygad om att andra kände mig bättre än jag själv. Alltså, de kunde säga mer om hur jag betedde mig i olika situationer och vad jag oftast gillade. De gav liksom en objektivitet som jag själv inte kunde se, de såg mig klart utifrån, medan jag såg mig själv inifrån i ett virrvarr av tankar och känslor. Det är ju självklart relaterat till att jag är så himla velig och aldrig kan bestämma mig för vad jag vill; att gå på restaurang med mig är ett litet äventyr i beslutsångest. Dock måste jag säga till mitt försvar att jag på senaste tid insett att beslutsångesten inte handlar om att ta ett beslut i sig, utan om kvalitén på alternativen. För när jag är i en situation där jag vet vilket av alternativen jag föredrar är jag väldigt beslutsam.
Hur som helst så har jag också kommit underfund med att jag har ett tecken som kan hjälpa mig ta beslut i framtiden. Om jag inte gillar situationen så får jag ont i huvudet. Detta handlar väl mest om sociala situationer, när man liksom är lite osäker på om man gillar personen eller inte, de är sjyssta, men man känner viss tveksamhet. Så ska man vara en stor människa och vara trevlig ändå, och jag brukar ofta tänka att jag ju måste ge dem en chans. Och jag menar inte nu att detta tecken skulle ge mig en ursäkt för att inte ge dem en chans, men det kan rättfärdiga att jag inte behöver spendera så himla mycket energi på dem. För jag tror att huvudvärken kommer när jag överanstränger mig och använder för mycket energi på att försöka hålla en konversation gående, att hitta gemensamma samtalsämnen osv. och den andra parten uppenbarligen inte anstränger sig lika mycket tillbaka. Bara den obalansen är ju en god anledning till att lägga ned. Det bra med detta tecken är ju att det ger ungefär samma objektivitet som en vän skulle göra, för det är ju en fysisk åkomma, inte bara en känsla. Visst att det är en fysisk åkomma som kanske orsakats av en känsla, men det hjälper mig i alla fall att fatta ett beslut, för jag vill ju inte gå runt med ont i huvudet!

Äntligen!

jag har skrivit på för en lägenhet! Här är den det är den på Highfield lane. lite dyrare än jag tänkt mig från början, men väldigt fin. Herregud, jag ska flytta in i en egen lägenhet! Det är ju första gången jag bor själv på riktigt sedan jag flyttade hemifrån. Nu får jag bara hoppas att alla papper går igenom så att jag inte betalt en massa pengar och det visar sig att jag behöver leta igen. Jag hoppas verkligen att jag inte jinxar det genom att skriva om det.
Jag har börjat planera hur jag ska inreda. Och måla. Och så har jag nog insett att jag behöver köpa lite nya möbler. Typ ett nattduksbord. Och lampor. Och gardiner och tavlor. Det ska bli så himla kul att inreda.
Om allt går vägen så ska jag flytta in den 11e september. Jag längtar så efter att flytta ifrån denna korridoren. Jag är så himla less på att bo här.
En annan kul nyhet är att pappa kommer och hälsar på i oktober! Vi bokade det imorse, så jag ska se till att hitta på en massa kul vi kan göra då.
Jag hoppas hoppas hoppas att allt går vägen med lägenheten nu, med tanke på allt som skett så kan jag inte vara säker förens jag står där med nyckeln i handen.

ps.

Det luktar speciellt här också. En lukt som är specifik för England, som jag tidigare faktiskt gillat ganska mycket, men som jag nu av någon anledning inte alls vill känna.
ds

Dagens insikt 8- Post-Stockholm blues

Jag kommer tillbaka till Southampton och känner en enorm olust. Kanske är det förkylningen. Men av någon anledning så är det bara jobbigt att komma tillbaka. Vanligtvis när jag kommer tillbaka till England har jag ju något nytt och kul att se fram emot; ett nytt hus, en ny termin; en nystart. Denna gång kommer jag tillbaka och börjar om precis där jag la av för två veckor sedan; en omstart.Men jag är för tillfället otroligt omotiverad att starta om.
Kanske är det för att Stockholm var så underbart och fint. Och att jag liksom inte var där länge nog för att tröttna, jag var där precis länge nog för att bara få det roliga och härliga. Kanske är det för att jag kommer tillbaka hit och är sjuk så jag orkar inte gå ut på födelsedagsfirande och för att jag vet att den kommande månaden måste innebära jobb, jobb och åter jobb. Sen, efter jobbet så drar allt igång igen, då kommer nystarten. Men nu sitter jag och försöker samla energi till en omstart.

Dagens undran 10: Nationalitet och humor

Jag var och såg Monty Pythons Spamalot i måndags, trots att jag tidigare inte förstått vitsen i deras humor. Mina kompisar slog vad om vem som skulle vara den som gick ut från teater utan att ha fattat ett endaste skämt, det var ingen tvekan om att det satsades mest pengar på mig. Men till allas förvåning så skrattade jag faktiskt ett flertal gånger. Dock var jag (nästan) lika många gånger totalt förvirrad, för det verkar som om det som är roligt med Monty Python är det totalt galna, det överdrivna och helt absurda. När de drar ut på en poäng så långt att det bara går att skratta, de drar den till oväntade nivåer, nivåer som bara wicked minds kan komma på. Och det är i det momentet som det inte går att göra annat än att skratta.
För er som inte är insatta i Spamalot, så är det baserat på Monty Pythons tidigare verk; Tv serier, filmer och sketcher, och handlar om när Kung Arthur samlade Riddarna vid de runda bordet för att hitta den Heliga Gralen. I musikal-version. De drar varenda dåliga skämt som du kan tänka dig -men tar det till oväntade absurda nivåer som när Riddarna rekryterats, så bestämmer de sig för att åka till Camelot, en typ av riddar-Las Vegas för att roa sig innan de tar över världen, använder sig av mycket fysisk humor- inlednings scenen går ut på en dans där dansarna slår fiskar på varandra- och mycket spel på fördomar och stereotyper- Kung Arthur ska invadera en fransk borg, men får bara förolämpningar och en ko katapulterad på sig. Det är simpelt, absurt och det går inte att göra något annat än att skratta. Men mellan detta ligger även en djupare politisk satir, som att till exempel en av riddarna är bög och gifter sig med en prins i slutet med repliken "Imagine that in three hundred years this will still be controversial". Och jag tror att denna blandning av högt och lågt är typiskt brittisk. Det som verkar vara så simpelt och basalt vid första anblick blir väldigt sofistikerat om man ser det där som ligger emellan. Men detta gör det även väldigt elitistisk- och kanske ännu ber Brittisk för den skull-, för om man inte är insatt i historien och politiken så har man ju ingen aning alls varför Dennis utläggning om monarkins brist på legitimitet är så fantastiskt fyndig, mer än att han pratar ganska roligt och käftar emot Kung Arthur som ju inte riktigt verkar ha den naturliga auktoriteten som kommer med ämbetet, utan snarare är en ganska barnslig och naiv figur. Fast även humorn i den makt-relationen är väl kanske typiskt brittisk.
Men denna sofistikerade humor döljs bakom låg humor, och det är kanske denna kontrast som uppfattas som så fantastiskt rolig. De driver med det låga för att få fram det höga, och det är det som är typiskt brittiskt. Men samtidigt driver de med det som är typiskt brittiskt, för om inte det låga ansågs lågt skulle inte det vara roligt att dölja det höga bakom det.

Jag menar nu inte att Svensk humor är mindre sofistikerad, men jag menar att den framhävs på ett annat sätt. Jag är inte så insatt i buskis humor, men det känns som om de mest spelar på tabun, vilket ju kan anses vara typiskt svenskt. Och detta på ungefär samma sätt som Monty Python driver med det Brittiska, så driver de med det som är svårt att röra som Svensk. De driver med den svenskhet som vi vill bli kvitt, det som vi inte vill vara, och därför när det dras till sin extrem sitter vi där och skrattar, och tänker att det är ju tur att vi inte är så låga åtminstone. Humor, har jag hört, handlar om att överraska, säga det kontroversiella, chocka. Men jag tror även att det måste finnas en igenkänningsfaktor, man måste förstå varför det är kontroversiellt, varför det borde chocka. Och även om jag bott här i snart fyra år, och plockat upp rätt mycket av kulturen och språket, så har jag bara börjat förstå det roliga med Monty Python. Och då måste jag ju säga att det fortfarande mest var de politiska skämten som jag förstod, medan den skrik skrattande snubben bakom mig (jag hoppade seriöst högt varje gång han skrattade, vilket var ofta) skrattade mest åt de absurda svängningarna. Fast, om vi ska vara helt ärliga så förstår jag ju inte riktigt vitsen med buskishumor heller, så kanske handlar det mer om preferenser än nationalitet.

Dagens undran 9: det här med namnbyte

Jag vet att jag nämnt det tidigare, möjligtvis just då det gick igenom, men jag tycker att det är värt att nämnas igen.

Jag har fått väldigt olika reaktioner till namnbytet i England och Sverige.

I England har de som är bekanta, men inte nära vänner med mig och alltså inte har någon aning om mitt privatliv, trott att jag gift mig, en föreställning som inte kan vara längre ifrån sanningen! Men det är ju förståeligt, eftersom giftermål är den vanligaste anledningen till namnbyte.

Och det är här mina vänners i olika länders olika reaktioner kommer in. I Sverige så har reaktionerna mestadels varit positiva och förstående, medan i England lite mer skeptiska.

En av de vanligaste frågorna jag får är vad min pappa säger eller tycker om det, och jag kan inte sluta förmå mig att förundras över denna fråga. Speciellt i sammanhanget där folk tror att jag gift mig. Det är som om, om jag hade bestämt mig för att gifta mig och därmed ge upp mitt 'flicknamn' så ställs inga frågor, eller visas ingen skepsis. Men om jag istället bestämt mig för att göra det för min egen skull, av egna intressen så bemöts mitt val med skepsis. Det är som om då är det okej att ifrågasätta mitt val att byta namn, men inte om jag bestämt mig för att gifta mig. Visst är det så att det hypotetiska giftermålet även skulle vara i mitt intresse, men namnbytet kommer inte som ett brev på posten längre i dagens moderna samhälle. Dubbelnamn, nya namn bildade av kombinationer av de gamla eller separata namn med kombinerade namn för potentiella barn är några av de lösningar som jag hört talas om för att få med bådas familjer när man bildar en ny familj.

Och visst att jag byter bort vad som kan ses vara min pappas familjenamn, men han är ju fortfarande min pappa, jag är fortfarande hans dotter. Och inte minst så är jag ju fortfarande min mammas dotter, för hon har ju onekligen gett mig mitt efternamn precis lika mycket som min pappa. Min poäng är att vi är ju en familj vad vi än heter.

Det är som om de som är skeptiska anser att jag sviker min familj och min bakgrund genom att ge upp det som knyter mig samman med min familj, men att samma 'svek' är helt acceptabelt om jag istället tar en partners efternamn. Nu har jag ju snarare tagit ett gammalt familjenamn, så egentligen är jag mer trogen till min bakgrund än om jag skulle ha gift mig.

Kanske är det en kulturell skillnad, och det kan förklara de olika reaktionerna från svenska och engelska vänner. Sverige är helt enkelt mer modernt och tolerant för flexibla familjer, medan Engelska vännerna är uppväxta i ett mer traditionellt samhälle där kärnfamiljen fortfarande är stark, och inte minst där vikten av namn för framgång är mycket mer institutionaliserad än den är i Sverige. Men jag vet inte, och jag kan inte komma underfund med varför faktumet att jag inte är gift men bytt namn ger upphov till sådan skepsis.

Dagens insikt 7

Jag saknar Sverige.

Men det är inte det samma gamla vanliga att jag saknar alla de underbara människor nu, för jag saknar er ju hela tiden. Skillnaden nu är att jag vet att jag kommer hem snart. Det gör att det blir en positiv saknad. Det blir mer av en längtan än en saknad.

Under de jobbigare perioderna, speciellt hösten och vintern, så är det mer av en avsaknad-saknad. Det är som att jag saknar er för att jag inte har er här för att ge mig den kärlek som jag, och alla tror jag, behöver. Kärleken från de som man känner bäst. De som man utvecklats med. De som bara är. Men för att avsaknaden-saknaden gör så ont, förtränger jag den. Förtränger Sverige.

Jag vet jag satt mig själv i den här djävulska situationen där jag är nu. Där jag är i ett annat land än de jag älskar mest i världen. Och jag vet också att min längtan efter er hindrar mig från att älska situationen som jag befinner mig i. Känslomässigt alltså. Akademiskt älskar jag där jag är, och skulle inte byta det mot något i världen: jag har ju för bövelen just kommit hem från en konferens i Oxford! Men känslomässigt kommer jag nog alltid rymma tillbaka till er där hemma. Det är som om uppdelningen och förvirringen som tvåspråkigheten orsakar inte bara håller sig till språket, utan sprider sig till känslolivet också. Känslomässigt är jag hemma. Jag är svensk. Akademiskt/karriärsmässigt är jag i England.

Dagens undran 8:Vad sker i världen?

Ibland så undrar jag hur sammankopplade människor i världen är egentligen.
För dessa saker skedde ungefär samtidigt(utan inbördes ordning):

nummer ett

Nummer två

och nummer tre

Och jag fulgrät på Picadilly circus i London.

OK inte direkt samtidigt, men inom en månad.

det är som om all skit kommer samtidigt. Är där en liten stund och sedan försvinner.

Väldigt djupa insikter så här en torsdagskväll.

Me like this too

Speciellt tvärflöjten!

Saker jag gillar just nu

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

Emilou fyller fem!

Exakt nu, 10.07 fyller bloggen fem år!

tänka sig vad som skett sedan dess, och vad som inte ändrats alls.

Här är första inlägget, och det är ju egentligen inte alls särskilt annorlunda från vad jag skrevhäromdagen. Höjdpunkten i hela bloggens levnad hittils måste ju vara när jag fick pengar för att forska, och botten måste ju ha börjat synas ungefär här. Och det kanske mest obskyrt känslosamma är detta.

Jag har upptäckt hur svensk jag är under olika delar av min tid här.

nej nu är det nog med nostalgi. för jag ska till skolan.

Dagens insikt 6, hur man överlever som doktorand 11

Jag har idag upptäckt att man kan göra kaffe i en tekanna, bara man använder en tesil för att sila sumpen så går det alldeles utmärkt.

Detta problem med kaffebryggande uppdagades då jag för ett par dagar sedan lyckades slå sönder min pressobryggare. Jag var skakig av hunger och skulle ta ut något ur mitt skåp och lyckades då stöta till min presso och den föll i golvet och slogs i tusen spillror. Tidigare den dagen hade jag även haft sönder en av mina glasskålar som jag fått i student present. Jag har varit ovanligt klumpig på senaste och lyckats kanta eller slå sönder det mesta i min köksuppsättning. Jag kanske borde gå över till plast...

Hur man overlever som doktorand 10

Man skaffar sig annu en spotify lista

Dagens insikt 5

Kompromissa aldrig. Det leder bara till frustration och besvikelse. Det leder till en omdefinition av dina intressen som inte alltid är bra eller tillfredställande.

five years mark

Halla, nasta fredag fyller bloggen fem ar! Jag efterlyser nu era, mina fa men trogna lasare, favoritinlagg.
Det blir kanske till och med lite tarta!

Dagens undran 7 -Life on Hold

Nu när uppsatserna tar upp mer av min tid än att umgås med människor så känns det som om mitt liv har tagit en paus. Jag låter det mesta vila tills jag är klar med allt. Tar liksom inte tag i de där sakerna som borde tas tag i. För jag har tre uppsatser som ska tas tag i först.

Underligt nog så får detta skrivande mina kommunikationsförmågor att försvinna. Jag har svårt att uttrycka mig ordentligt, och här på bloggen har det väl märkts i och med att jag refererar akademiker. Men det konstigaste som jag märkt här på bloggen är att jag stavar fel en massa. Stavning om något är väl det som borde förbättras av att man sitter och jobbar med ord dagarna i ända?

Dagens undran 6- Sure Start

I was on my way to rant about the sure start policy in UK. Because of this quote:
"Looking at the effects of Sure Start nationally, the National Evaluation found that mothers in Sure Start program areas were more likely to treat their children in a warm and accepting manner than those in comparison areas" (Bovaird, 2007)
And I even had the line 'Sure start in to an engendered life' lined up.

But then I looked at the guidance of the Sure Start programme and found that they think it is
" important that the role of fathers is not overlooked. The vast majority of fathers – whether or not they live with their children day to day – have a crucial role to play in giving their children the best start in life. Their ongoing commitment, together with active interest and involvement in all aspects of their children’s life and development is really important in delivering better outcomes for their children."
And they are generally surprisingly gender neutral in their guidance, even swap the order of mothers and fathers in a very PC way.

Despite this, it is still possible to wonder, I think, whether the interpretation of Sure Start in the first quote say something about the authors gendered interpretation of the programme, something about the gendered evaluation of the programme or perhaps something about the uptake of the programme. Is it so that there, despite the good intentions of the Sure Start to be un-gendered (or perhaps sexist), that the programmes they offer are not appropriate for men? One of their volunteering schemes is to go in to maternity wards and promote breast feeding; Highly inappropriate for men to do.
There will be a follow up on this.

Also, I apologise for the change in language and highly academic tough on this post, but I'm essaying and I'm writing on one of the Uni computers, and without the full alphabet it is easier to wite in english.

Dagens insikt 4

Jag har trottnat. Trottnat pa det har. Hela grejen liksom.
Det hander alltsom oftast. Och da drar jag. Det borjar nog bli dags att dra.
Det ar klart att det finns saker som haller mig kvar, men jag behover nagot av en paus.
Jag behover lite ny energi sa att jag inte ar sa himla lynnig langre.
Jag behover ocksa skara bort typ 1000 ord pa min raport.
Kul jul.

Hur man overlever som doktorand 9

Man skaffar sig projekt.
Jag har ju varit delaktig i ett projekt pa skolan dar jag delat ut enkater pa demonstrationer, och det har visat sig att dessa enkater fragar precis de fragor jag vill fraga for min PhD! Och studien gors i Sverige ocksa! Fatta hur perfekt! Men for att jag ska kunna ta del av denna data sa kravs tva saker:
1. de vill att jag ska gora data input. Data input ar typ det trakigaste i varlden.
2. For att kunna analysera datan sa maste jag lara mig mer statistik. Jag trodde att jag aldrig mer skulle behova gora statistik (trots att jag sagt i min ansokan om pengar att jag skulle triangulera...), och den statistik jag maste gora nu ar inte vilken statistik som helst, utan jag ska gora Advanced Quantitive Methods. For detta kan jag fa extra pengar att ga pa kurser for. Sa jag har nu hela dagen suttit och letat kurser i statistik, och hittat tva som jag skulle kunna ga pa i sommar. Sa inte bara ska jag gora statistik, utan jag ska aven gora det under sommaren da jag aven ska skriva en dissertation.
Inte nog med detta, utan jag planerar en workshop i juni och vill gora en studie pa piratpartiet under riksdagsvalet i host. Allt detta under fyra manader i sommar.
Men det ar val detta som ar att doktorera antar jag.

Introducing: Nya Läsare

Efter ett antal glas vin igår, då vi skulle gått och lagt oss tidigt för att vi skulle orka upp och skriva om kvantitativa metoder, började vi prata om bloggosfären. Vi pratade om vad och vem som skriver och vad och vem som kommenterar.

Jag vet inte om det var som försvar, om det var vinet eller om jag var lite stolt, men jag kom ut som bloggare. Jag sa inte adressen, men Anjelica var jäkligt snabb på att lista ut det. Så nu har de båda bookmarkat bloggen och jag antar att de kommer att spionera lite då och då. Så:

Hej Hej Anljelica och Alice! Välkomna till Emilou.

Dagens Undran 5

Igår blev jag vald till club secretary för boxningsklubben. Det vara bara jag som ställde upp för val, så det var inte direkt svårt att vinna.

Men det som slog mig var hur grabbiga grabbarna i klubben är. Och hur problematiskt det verkar att jag är tjej. Jag var otroligt obekväm i hela situationen.

Både för att jag kände mig rent utan o-grabbig, men också för att de verkade tycka att min o-grabbighet var ett problem.

Detta märktes mest när vi kom till sobar, en studentbar som jag egentligen försöker undvika utav glatta livet men blev övertalad till att besöka efter tre cider. Sobar är en riktigköttmarknad. Och det var 'lads night out', där jag fick vara 'honorary-lad' eftersom jag ju inte var en lad. Men 'lads night out' innebär en massa saker som jag liksom inte gör, eller i alla fall inte med en massa snubbar. Tillexempel att delta denna köttmarknad. Jag har är varken intresserad av lammkött eller att vara en vara på den marknaden. Så jag gick hem strax innan midnatt.

Jag hade svårt att somna igår, och vaknade med en klump i magen imorse. Och jag vet inte riktigt varför. Jag har inte känt så på väldigt länge och det enda som har ändrats är att jag umgås med boxarna igen. Jag undrar varför det umgänget har sådana konsekvenser på mig.

The first time is always the hardest

I just voted for the first time. No, this is almost a lie as I have voted back home in Sweden before, so I’m not really a first time voter, rather a second time first time voter. But it is the first time I vote in a UK election, and as I have dual citizenship I am allowed to vote in both general and local elections. But my experience as a voter has not exactly made it easier for me to vote. Because despite having an interest in politics, being (relatively) up to date with the election campaign, watched all the debates and not the least have a BA in Politics and philosophy, I found it really hard to make up my mind. And for a brief moment I even considered not voting because I would not know what or who I actually voted for.
According to voting behaviour theorists I should not have a difficulty to make up my mind, I am interested in politics, I am educated and I even have a somewhat ideological identification (this identification is highly theoretical though as I don’t go on what the parties say and do but rather where their ideology puts them on the left-right scale rather than that I feel like working/middle-class, I suppose that is what a degree in politics and philosophy does to you). But I am young, and we all know that young people don’t vote, whether we think it is because they don’t care or because they cant make up their mind about things that don’t concern them, polls continuously show that young people don’t vote. So this is what makes it so difficult, I am young! Ah the relief to know that this is something I will grow out of, the first time is always the hardest and it gets easier with time.
But hang on. I have voted before. I have already started to establish a habit of voting, because I have voted in every election that I am eligible for, even the European Parliament (but only for Sweden that time as I don’t want to cause any injustice in having my vote count twice). And if Franklin is right this should be a sign of that I am a secure voter, and combined with the rest of my characteristics I should not have any difficulties voting. But does the habit mean that I am ‘better’ at voting or making up my mind, or does it just mean that I don’t care about the difficulties anymore?
But I did have difficulties despite having the habit of voting. Despite recognising the importance of voting and politics (my PhD is on exactly this topic), I considered spoiling my ballot paper or not voting at all. Because I didn’t know what or who to vote for. I didn’t know what the candidates stood for, until a week ago I didn’t know what constituency I lived in or who my candidates were. I would not have been able to make a rational and informed decision of who I wanted to run the country or the local council.
The irony is that I live in a constituency where it is a close race between conservatives and Liberal Democrats. So I ought to have been bombarded with information and parties wishing to get my vote. But nothing. Until three days before the election, then I received a letter from the conservative candidate, (with awful pictures one where she was walking her dog sporting a massive camel toe!) and this letter was addressed to Mrs. Rainsford. I don’t know who Mr. Rainsford is and as far as I know there is none. Maybe it was some indirect and obscure way of promoting their marriage-tax benefit.
Instead I have followed the media’s reporting on the election campaign and the promises made by the parties. But most public statements that they make is about telling us how bad the other party is, I know that is a long tradition in politics, but as we saw with Obama it is possible to win it differently. I have even glanced through the manifestos, but their main accomplishment it to make me angry because they are so cheesy. And to be fair, I don’t understand what they say.
To be fair there has been some events around campus and the halls, that I have unfortunately missed as I have had other engagements. And if some of my research is correct, meeting the candidates is more effective than getting bombarded with PR from the parties. It gives it a personal touch and interest. It could however also have the complete opposite effect as we saw with Cameron at Southampton University and Brown in Rochdale.
But the difficulties were not over yet. The actual act of voting was not an easy assignment either. I got to my polling station and was actually quite excited about this direct and concrete way to exercise a right and have political influence. As I approached the door I was approached by a woman with a blue badge asking me for my electoral register number. I thought it was a bit strange, but hey, I’m a first time voter, so I said yeah sure. I assumed that she was perhaps conservative due to the blue badge, but as she didn’t introduce hersefl as conservative I thought she might just wear a blue badge for the fun of it. Stupid, yes, but I doubt my own rationality in unknown situations, such as this poling station. Then I got my senses together and asked what it was for, she said it was an exit poll for the conservatives. Exit poll? But I was entering! And then she said, ‘so if you’re not voting Tory I don’t want your number’! If I was a bit more vein I might just have said that I would vote Tory just to please her. But I had regained some of my rationality, and said that she would have to be without my number then. Is this even legal? Isn’t the ballot supposed to be secret, and she just managed to get me to say that I was not voting Tory! Sure there are other parties to vote for, but the secrecy of the ballot is as much to not knowing what you vote for as what you don’t vote for!
When finally having escaped that minor diversion I got in to the station and found out that I was indeed allowed voting in both the general and local elections, despite the little mix-up about my nationality. What surprised me though was that they did not check any ID, did not ask for any evidence that I was the one I said I was or that I was actually British. As I live in a student flat where the 6 of us share a post box, any of my flat mates could have taken my polling card and voted for me just as long as they made the polling station before me. I would then not only have lost my vote, but the vote that ‘I’ cast would not reflect my interests. Despite all the outrageous information that the ID cards that are suggested to be introduced here I do think that simply having something that proves your identity that is not your passport is for your own security against identity fraud.
So I was given both the yellow and the white ballot paper, but as I stepped in to the polling booth I was unsure which one was for what election. It didn’t say on the ballot paper, and there was only a rather un-pedagogic note in the booth telling me which one was for which. As I stood there confused I realised I only had a certain numbers of parties to choose from, and due to the lack of information I didn’t really know much about them. I had had a look at my local MP candidates, and despite not liking the looks of one of the contenders websites or policies, I felt that I had to vote for that candidate because I didn’t like the ideology of the other.
But I ticked my boxes and went to actually cast my vote in to the black boxes. But even here it wasn’t clear which ballot would go in which box. I stood looking a bit confused and one of the volunteers came up to me and told me to put them in the boxes. I don’t remember voting being this hard!
Still, despite these difficulties I experienced voting it does feel good to have done it. And the difficulties I found with voting is not enough to make me not to vote, but I wonder whether it will really get easier with time. Only the future will tell.

Och så ett litet claim to fame på det.

Kommentarerna är ju helt idiotiska och de har uppenbarligen inte läst artikeln. Men det visar ju att någon läser i alla fall!

Hur man överlever som doktorand 8

Man gör det bästa av situationen:

Jag har ju alltså fått musarm, och det gör ont att sitta för länge vid datorn. Det värsta, och antagligen det som orsakade det hela, var att jag satt vid min bärbara dator för länge och för mycket. Så, nu har jag omarbetat min arbetssituation, som kan ses på bilden ovanför. JAg har nu ett litet skrivbord och en extern mus. Och det bästa av allt är att jag nu får användning för min supertjockan statistikbok!

Dagens Undran 4 som blir insikt

Ännu en gång förundras jag över hur lugn jag är nar det kommer till saker som sker i livet. Denna gång galler det män.

För ett par år sedan, och då menar jag ju faktiskt för bara typ två år sedan, så skulle jag ha oroat mig och skrivit tills fingrarna blödde om alla mina analyser av vad som skulle ske eller inte nar jag börjat dejta en snubbe. Men nu är jag alldeles lugn.

Jag vet att jag skrev förut att jag saknade tonårens enkla förhallanden,så egentligen borde jag ju vara nöjd med att vara lugn. Men det jag menade då var ju att man inte riktigt hade de där ’flytta-ihop-skaffa-barn-gifta-sig’ förväntningarna på sig, inte på riktigt i alla fall. Inte lika påtagligt som det är när man är 23. Men det som man gjorde då var ju att sönderanalysera blickar, rörelser, sms och ord. Jag minns att jag skrev ned alla sms jag fick från mina pojkvänner under högstadiet. Tror att de kanske finns kvar i en låda uppe på garderoben där hemma. Det var så himla mycket oro och känslor, så mycket spel och tolkningar. Men som sagt, detta höll ju i sig ända tills för åtminstone två år sedan.

Men nu är jag alldeles lugn. Jag vet inte om det beror på honom eller mig. Om det har att göra med att jag är mer mogen eller att jag försöker leva för dagen. Det rörde mig inte i ryggen att han inte smsat på en vecka. Jag visste att han var upptagen, jag var upptagen, och det var det liksom.
Nu ljuger jag ju nästan. Jag var inte ett dugg lugn då jag smsat och frågat om en dejt, och han inte svarade på flera timmar. Då gick jag och drack en och en halv flaska vin med min kursare.(Ok mängden var aldrig riktigt menad att vara så mycket, det bara blev så). För att sedan möta honom och hans vänner på vägen hem och konfrontera honom för bristen på svar.

Men det var då.

Någonstans ligger det en oroande tanke och gror att jag är så lugn för att han inte betyder så mycket för mig. Att jag skulle vara lika bra utan honom. Att jag liksom inte är helt så där jättekär som man bör vara.

Men när jag tanker på det, och rationaliserar som jag alltid gör, så är det här ju det jag alltid velat ha. Jag vill känna att jag ar lika bra utan honom som jag är med honom. Jag vill inte behöva honom. Jag vill välja att vara med honom.

hur man överlever som doktorand 7

Man skaffar sig en rutin. När deadlines börjar närma sig behöver man jobba enligt en rutin. Denna rutin måste inte bara innebära hårt arbete, utan också en del träning och ledighet. Rutin är ganska så trist och tråkigt, för visst är det roligare att gå ut flera dagar i veckan, eller spontant gå ut och ta en öl sådär på fredags(eller onsdags eller torsdags eller vilken-som-helst-dag) kvällen, men det leder inte till resultat. Det leder till stress. Visst att man tar ledigt och tar det lugnt, slappnar av och stressar ned. Alla dessa saker är viktiga, men om det går ut över det planerade arbetet så leder det bara till stress, och stress är allt ifrån roligt. Så rutin, även om det är bland det tristaste vi vet, leder till mer lycka i framtiden.

Eller detta är i alla fall det jag försöker intala mig själv då jag måste prioritera eftersom j20-26 maj bjuder på fyra deadlines på totalt 17500 ord. Detta kräver alltså förtidsarbete och planering. Mycket och strikt planering. Och det ända sätt jag kan leva upp till kraven som kommer att ställas på mig är genom att leva på rutin. Schemalägga mitt liv. Trist, men nödvändigt. Välkommen till verkligheten som doktorand; vi är vår egen chef och väljer att sätta hårda scheman för oss själva.

Dagens insikt 3

Eller egentligen ar det ju gardagens, for igar blev jag overtalad till att stalla upp i University Challenge, en fragesport som Anjelica arrangerade for valgorenhet.
Jag insag, eller visste kanske redan, att jag ar valdigt dalig pa fragesporter. Jag ar helt enkelt for langsam i min tankeprocess. Jag kunde en del av svaren men blev sa stressad att det blev totalt blankt.
Aven om jag inte just da kom ihag skillnaden mellan unwritten och uncodified consitutions sa kan jag forklara vad skillnaden ar, och jag kan till och med forklara varfor UK har en uncodified. Det ar val bara ett annat satt att tanka. Och jag gillar att jag gar mer pa djupet an bara kan svar pa fragesporter. Jag kan mycket om lite istallet for lite om mycket.
Och jag menar, att kunna svara pa fragesporter ger dig inte en kolumn i en nationell tidning!

Claim to Fame

Här är länken till denna veckas 'Ask the Independent'

Dagens Undran 3

Jag har funderat på det här med nya förhållanden och om att misslyckas. Ibland känns det som, om när man påbörjar ett förhållande så finns det egentligen bara en väg att gå, och det ar till det långvariga och stabila förhållandet. Visst att man kan ha någon typ av öppet förhållande också, men om det är någon som man gillar att hänga med och liksom vill vara monogam med så kommer förväntningarna som ett brev på posten. Det är som om man inte blir ett ihopetsat par snarast, eller om man inte ställer sig i ledet för att vandra mot det långvariga och stabila, då är man något typ av misslyckande. När man ändå lyckats hitta någon att kila stadigt med, så misslyckas man med att få det att hålla eller bli en institution.

Men varför kan inte bara ett förhållande få vara? Inte behöva sluta med att man flyttar ihop, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Varför ses det tillfälliga förhållandet som ett misslyckande? Måsta alla människor som man bestämmer sig för att hänga lite mer regelbundet med vara den som man även tänker sig att man ska dö med?

Kanske är det så att jag drar på för stora växlar här, och överdriver dessa förväntningar. Kanske är det som min kära vän J ofta säger: att det mest är i mitt huvud som dessa förväntningar finns. Men även om de är mest i mitt huvud, så måste de ju komma någonstans ifrån. Speciellt eftersom jag reagerar så starkt när de visar sig i mitt huvud. Vad som än är fallet så skulle jag vilja tala lite för hängandet med någon som liksom gör en glad för stunden. Och att det liksom är nog, och även om det inte leder till något mer än så, så är det bra. Det är bra i sig. Att man inte sedan utvecklar det från att vara tillsammans till att leva tillsammans är inte ett misslyckande.

Jag undrar varför det ses som ett misslyckande. Jag undrar varför man som singel ses som ofullständig. Som att man hela tiden går och väntar på att bli hel. Att hitta den som gör att man inte känner sig ensam när man är själv. Den som man vet alltid kommer att stå vid ens sida, och du vid dens. Eller kanske varför det känns som om den bilden och de förväntningarna projiceras på en. Jag undrar varför det inte anses som riktigt okej att bara vara tillsammans utan att kanske ens för tillfället vilja vara tillsammans livet ut.

Ibland saknar jag verkligen tonårens enkla förhållanden då man liksom var tillsammans för att man gillade den andra personen, inte för att säkra sin framtid.

Hur man överlever som doktorand 6

Man skaffar sig en bra spotify lista

Dagens undran 2

Jag undrar idag lite vad ens reaktioner pa ens personlighet sager om ens sjalvbild. Var journalist kompis skrev en kolumn om oss igen. Min reaktion var att skriva en tusen ords kommentar, kanske var det delvis for att jag laste det efter vi varit pa tidningen och jag darfor hade nagon typ av kreativitets injektion, men det ar ocksa ett forsvarstal for Facebook. Att inte alla har helt oppna profiler och delar allt med alla. Att inte alla accepterar vanskapsforfragningar bara for att kunna stalka. Facebook ar bara ett medium dar man uttrycker ungefar samma saker som man gor i verkligheten. Den texten kanske kommer upp nagon dag. Men min reaktion var i princip ett forsvar for mitt anvandande av facebook. Mina vanners reaktion var snarare acceptans. De accepterade den bilden som malades upp av dem och tog darmed kontrollen over dess mening. Accepterar bilden, men inte meningen.

Sa min undran ar nu hur mycket detta sager om var sjalvbild, ar det sa att jag star sakrare pa jorden och darfor kanner att jag inte kan acceptera den bilden som jag far projicerad pa mig? eller ar det de som ar sa pass trygga i sig sjalva att de kan acceptera bilden av sig som facebookberoende och for det ar ju en del av dem som de star for?

Eller sa kanske det bara ar olika personligheter. Men det ar anda lustigt hur man reagerar pa en sadanhar sak!

dagens insikt 2

Jag vill nog bli jounalist nar jag blir stor.
Efter dagen pa The Independent pamindes jag om min drom nar jag var liten att bli journalist.
Kanske var det mest det skona med att ha ett jobb att ga till, en uppgift att gora under dagen, och sa nar man var klar med den sa gick man hem. Sadan otrolig tillfredstallelse. Och i stor kontrast till hur jag lever mitt liv som student, dar det alltid finns mer att lasa, mer att gora och man bar hem lika mycket jobb som man burit till skolan. Blir bara halvklar. Samtidigt sa ar det ju ett otroligt stressigt jobb som sakerligen har sina baksidor, men det var verkligen skont, och ska bli skont att under en manad fa prova pa den varlden!

Introducing: Dagens Undran

Ja, det blir många nyheter här på bloggen idag. Den andra nyheten jag tänkt mig att göra till ett återkommande element är just detta med dagliga funderingar. För inte bara ska vi ju komma underfund med massa saker som doktorander, utan vi förväntas ju också fundera en hel del. Det är ju ganska självklart att man måste fundera för att komma underfund.

Så, det jag funderar på idag är om jag helt enkelt är mindre uppspelt över saker, eller om jag mognat. Två exempel, nummer ett är den här mannen som jag varit dejt med. Jag har inte berättat mycket för så många förens nu när vi träffats ett par gånger. Det jag funderar på är om detta säger något om mina känslor för mannen ifråga eller om jag bara helt enkelt mognat känslomässigt, att jag inte behöver berätta för allt och alla så som jag gjorde med till exempel Golfaren M. Det andra exemplet är det här med the Independent. Jag är inte alls nervös över det, det pirrar inte i magen och jag kommer nog kunna sova ganska gott inatt. Det är stor skillnad mot hur jag kände mig för ungefär ett år sedan när jag skulle åka hem till min handledare för att skriva ansökan om pengar. Är jag helt enkelt inte lika spänd över detta, att få träffa redaktören på The Independent, sitta med på morgonmötet och bli publicerad i en nationell tidning? Eller har jag mognat? Marta sa en smart sak, att det är inte lika mycket på spel denna gång, men samtidigt var det ju inte jättemycket på spel då heller, jag skulle ju bara träffa honom. Egentligen är det samma sak som står på spel, jag måste göra ett bra intryck och ska skriva ihop något bra. Kanske säger det mest om min skeva syn på världen; akademiker=viktiga, journalister=mindre viktiga. Kanske är det för att vi är två. Det ger ju mycket trygghet.

Så varför är jag inte lika spänd nu som jag var för ett par år sedan? Varför är jag inte lika lyrisk?

Introducing: Dagens insikt

Detta är tänkt att vara ännu ett återkommande inslag i denna blogg, och det är ju ganska passande, och pretantiöst, eftersom jag ju faktiskt doktorerar och förväntas inse ganska mycket saker. Eller kanske komma underfund med saker.

Det jag kommit underfund med idag är att man ska vara försiktig med sin kropp. Gör det ont eller knakar, så ska man följa sjukgymnastens träningsprogram. Jag fick nämligen en ordentlig avhyvling av massage terapeuten som jag träffade idag. Jag måste se till att sitta rätt när jag jobbar, måste se till att hålla armarna rätt, bättra på hållningen och kanske lägga boxningen i vila ett litet tag tills jag har återhämtat mig från det här. Jag har alltså struntat i att sitta och jobba rätt för länge, struntat i att stärka upp min rygg och tränat boxning som jobbar upp fel muskler. Så nu är jag i ett hål. Ett hål som det är svårt att komma ur själv.

Nu tränar jag mitt sjukgymnast program, tar röra-på-armarna-raster var 30e minut och försöker att sitta någolunda rätt. Helt enkelt ta hand om min sargade rygg. Jag är alltså 23 och har Repeated Strain Injury.

Tudelad

Ibland önskar jag att jag aldrig hade flyttat till England.
Självklart är det mest när jag är hemma, eller påminns om det jag har hemma, som jag känner detta.
Ibland önskar jag helt enkelt att jag inte hade två liv att leva.
För när jag är hemma inser jag ju vilka underbart fina människor jag känner här. Hur trygg jag känner mig med dessa människor, och hur bra de får mig att må.
Men så påminns jag av de fina människorna jag lärt känna i England. Vilka möjligheter jag fått där och hur jag utvecklats av flytten och den människa jag blivit. Kanske hade detta kunnat ske i Sverige också, jag hade säkerligen träffat bra inspirerande professorer här också. Men jag hade kanske aldrig fått möjligheten att forska på det jag gör (även om det är väldigt sverige fokuserat...), jag hade aldrig träffat min handledare och de andra inspirerande akademikerna, jag hade aldrig träffat de goda vänner jag fått i Sheffield och Soton, jag hade antagligen inte börjat boxas och jag hade inte blivit publicerad i The Independent.
Jag hade nog inte varit den person jag är idag, medveten om min svenskhet och engelskhet, om jag inte varit i England och träffat de här människorna. Men jag hade heller aldrig varit den person jag är idag om jag inte känt alla mina fantastiska Sverige människor.
Men de här underbara världarna är på olika platser. Platser som är oföreneliga.
Och det är här dilemmat kommer. Jag vill ju ha allt. Jag vill ha er alla på samma plats. Samtidigt. Hela tiden. Men det går inte. Jag måste vänja mig vid att leva två liv. Ha två världar. Det har varit ganska naturligt hittils, eftersom jag kommit hem under sommaren och levt i Sverige under tre månader. Men nu kommer det inte vara så längre. Jag skapar mig mer av ett liv i Soton än vad jag gjorde i Sheffield. Jag kommer inte komma hem i tre månader under sommaren. Men jag vet inte riktigt hur man gör detta. Hur man lever två separata liv. Hur man uppehåller dem.
Sverige kommer alltid, ALLTID, finnas i mig och för mig. Men det gör England också. Och jag vill kunna ha kvar detta underbara jag upplever i Sverige när jag är i England. Varför kan inte bara allt vara på samma ställe? Fatta vad grymt det vore att ha Emiloutown. Där allt jag älskar var på samma ställe.
Det är jävligt svårt detta med två liv.

How guilty are your pleasures?

Ja alltså, Egentliiigen?

Kom att tänka på det när jag lyssnade på morgonpasset helg med Soraya förra helgen tror jag att det var. De pratade med en tjej som typ var som det verkade typ uber perfekt. Hon hade liksom inga guitly pleasures, aldrig att hon svullade en hel B&J efter en pizza och vitlöksbröd med chips till förätt framför en hel säsong av typ Top Model och sen gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Hennes svar var att hon inte hade en TV. Aldrig att hon använde samma strumpor två dagar i rad, eller plockade upp dagens outfit från klädhögen bakom dörren, för det var alltid städat hemma hos henne.

Nu minns jag inte helt exakt vad det var för exempel de tog upp, men poängen var att hon var konstant och alltid var den duktiga flickan. Hon slackade aldrig. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne. Hon var en framgångsaga på två ben. Men det var inte bara, som det verkade, enligt henne något hon gjorde för andra, utan hon gillade att ha det städat hemma, hon gillade att läsa en bok istället för strökolla dokusåpor.

Hon hade inga guilty pleasures. Bara pleasures.

Det får mig att tänka på vad de egentligen är de där guilty pleasures. Det handlar ju bara om att man skäms lite för det man njuter av, men detta är väldigt lätt att omarbeta. Å ena sidan kan man ju bara acceptera sina njutningar, och alltså stå för att man gillar att svulla, man mår bra av det, so FuckYou! Å andra sidan kan man erkänna sina guilty pleasures och dela dem med andra. Och jag tror att det är här mycket av guilty pleasures retoriken kommer in. De är inte så jävla guilty egentligen, men att erkänna dem, att dela bad-ass gemenskapen, erkänna att man inte är så himla perfekt och man faktiskt njuter av att inte vara helt perfekt, det är nästan ett guilty pleasure i sig själv. Den här tjejen hade alltså kunnat ta underdog rollen och erkänt att hennes guilty pleasure faktiskt var att ha det städat hemma, för det var ju detta, att hon var så jävla samlad och perfekt hela tiden som upprörde programledarna, då hade hon varit med i bad-ass gemenskapen, men istället valde hon att säga fuck you, jag gillar mitt städade golv.

Ligger det kanske lite jante-lag i det hela? Det är inte okej att vara samlad, kontrollerad och perfekt, och banne mig inte att stå för det utan att göra någon typ av bad-ass avbön. Det är alldeles för kaxigt att påstå att man är pefekt, för liksom ingen kan ju vara perfekt! Eller tro att det är perfekta. Vi är alla enade i vår icke-perfektion. Det var inte förens nyligen som jag verkligen kom underfund med vad jante-lagen innebär och hur den har format mig och min världsbild. Jag kunde inte se detta i Sverige, jag kunde inte se detta förens efter tre år i England. Det började gå upp för mig när min handledare retades med mig för att jag var så Svensk, vilket i sammanhanget betydde en inbyggd nervositet över och ursäktande för mina idéer.

Men liksom dissen av perfektion beror ju helt och hållet på vad man ser som perfektion. Om jag själv definierar min perfektion, och är nöjd med det jag gör, då blir perfektion inte ett ouppnåeligt mål, utan en harmonisk status. Man liksom accepterar icke-perfektionen och gör detta till perfektion. Vad som anses vara perfekt är ju lika mycket en projicering från samhället och social konstruktion, som det är din egen acceptans av detta som definitionen av perfektion.

Visst att detta kan leda till att man ju då inte har något att sträva efter, man saknar en vision. Men inte nödvändigtvis, det handlar bara om att sluta be om ursäkt och gotta sig i att man inte är perfekt. Det om något tror jag leder till att man tappar bort visionerna, för man får ju inte ens titta framåt och kika på vad som skulle kunna vara.

Min handledare verkar ha en ganska skön attityd till det hela. Han lägger fram det han tror på, och bevisen för det och säger att han tror att det är så här. Och sedan om det visar sig att det var fel, ja då får vi ta den smällen då. Och då får vi lägga fram ett ännu bättre argument för varför vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Han är rakt på sak och ber inte om ursäkt. Självklart är detta ju i ett akademiskt samanhang där, som så briliant uttryckt av min journalist kompis i en kolumn om skilnaderna mellan akademia och journalistik: I den akademiska världen har man inte åsikter och man överdriver inte. Man begränsar, man begränsar tills man bara ser en möjlig förklaring, och så drar man slutsatsen att detta är den sannolika orsaken. Men man är väldigt försiktig inan man påstår sig veta något alls; medans journalister gör karriär på att påstå att de vet allt.

Det är alltid så svårt att avsluta blogginlägg. Det känns som jag borde skriva någon typ av slutsats, något hurtigt och uppmuntrande, en avslutande reflektion som binder det hela samman. Som om när blogginlägget är skrivet så har jag nått khatarisis, jag har renats från dessa konstiga tankar och funderingar, jag vet nu var jag står och jag kan ge mina få kära läsare en insikt i problematiken, kanske ställa vidare frågor eller säga något smart. Men så är det inte särskilt ofta. Detta inlägg är bara en samling av mina tankar. En stream of conciousness som funderar över vad perfektion innebär och hur det påverkar våra guilty pleasures och inte mycket mer än så. Så det får vara okej för tillfället. Det får vara bra så.

Jag gillar Mars

Det är snart ett år sedan jag fick reda på att jag fick finansiering för min doktorand.

Idag blev jobbet för Independent bekräftat.

Ikväll ska jag på en dejt.

Det är en bra tid i mitt liv. Saker flyter på. Jag gillar det jag håller på med, och det verkar som om det går bra. Det verkar som om denna tid på året, när solen börjar komma fram och vinterns mörker äntligen börjar ge efter, är när saker och ting vänder. Hösten och vintern är alltid jobbig, men så vänder det i mars och april. Inte bara humörsmässigt, men mitt flyt vänder. Hamnar i på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Och jag uppskattar det till fullo!

Hur man överlever som doktorand 6

Man söndagsmyser i solen trots att man inte kan gå ut på grund av slött arbete och en policy briefing som inte är klar.

Politiker- Ett försvarstal

Ok, i valtider och media som skriker till oss att politik och politiker är skit tror jag att detta behövs. För det kan inte fortsätta så här. Vi måste ändra attityden till politik, för det är där problemet ligger. Politiken i sig ser ungefär lika dan ut nu som för 20 år sedan. Politiker har inte blivit mer korrupta, folket har inte blivit dummare, det har inte fuskats i våra val, det är knappt att den politiska agendan har förändrats för sjutton!

Det är snarare så att politiken har blivit mer öppen. Den svenska politiken har en lång tradition av öppenhet, medan den Brittiska politiken just håller på att öppnas upp och skakas av skandaler om MP's utgifter och parti donationer. Men med mer krav på transperans, som ofta besvaras, kommer alltså också mer saker att vara kritisk mot. Med all rätta. Men det gör livet för politiker svårare. Inte för att de måste dela med sig mer utav vad de pysslar med och spenderar våra skattepengar på, utan för att det finns så många som tycker så mycket, och alla ger inte politikerna en fair chance att förklara sig. Och även om de får en möjlighet att ge sitt perspektiv, kanske genom intervjuer eller personliga bloggar, så är risken stor att det försvinner i det enorma mediaflöde som vi surrar i. Politiska partier har inte informationsmonopol längre. Inte media heller. Internet och sociala medier har öppnat upp debatten till folket; demoktatiserat forumet för politisk debatt, eller debatt överhuvudtaget. Dock bör vi vara nyktra i vår tilltro till de demokratiska elementen på internet, för status och kontakter IRL spelar fortfarande in huruvida du får läsare till din blogg eller inte, så helt frigorda är vi inte från maktstrukturer. Men, tidigare har politiska partier fungerat som en genväg till politiska åsikter. Politiska partier har fungerat som en kommunikations central. De samlade människor som höll med om partiets visioner och samhälls analys. Denna roll har partierna helt och hållet förlorat idag. Detta är självklart inte bara ett resultat av nya media, utan även ett medvetet beteende hos partierna där de låter opinionen bestämma partiprogrammet snarare än att låta partiprogrammet samla opinionen, vilket har resulterat i marketisering av politiken och samling i mitten. Men vad än orsaken är, det är som så ofta en hönan-och-ägget-situation, så har de politiska partiernas roll ändrats, och i min mening försvårats. Det känns som att med mer information blir vi som medborgare mer cyniska snarare än förstående. Detta kan ju självklart vara delvis för att det verkar, åtminståne här på ön, som att ju mer krav på öppenhet desto mer försöker hållas hemligt av politikerna, för de har insett hur svårt deras liv blir när folket vet allt. Tanken med transperans är att det ska skapa tillit. Transperans är ett av de viktigaste kriterierna för en legitim demokrati. Transperans är centralt för legitimitet. Så varför gör mer information och insyn oss mer cyniska och oförstående?

Mer insyn borde visa att politik är jäkligt komplext, politikerna måste ta många åsikter i åtanke och försöka förutse konsekvensenser av olika handlingar. Och de kommer alltid finnas någon som tycker helt tvärt om. Politik handlar om kompromisser. Det handlar om att hitta den bästa lösningen på ett problem. Och den bästa lösningen är enligt mig den som flest kan ställa sig bakom, för annars kommer den att mislyckas i implementeringen. Alltså; en kompromiss. Fatta hur svårt det är att hitta en kompromiss som typ 9 miljoner, eller typ 60 miljoner som Storbrittanien har, kan hålla med om! Nu är det ju som tur är så att vi har begränsade deliberativa element i vår demokrati, men det är politikernas roll att försöka hitta kompromisser av denna storlek.

Mer insyn borde göra oss mer förstående för detta arbete. Mer insyn borde visa att politiker har ett av de svåraste jobben, och vi borde ge dem inte bara credd för att de pallar, utan också förståelse! Vi måste förstå att de gör sitt bästa, och ständig kritik och cynisism hindrar bara deras arbete. Vi måste också förstå att om vi vänder politiken ryggen på grund av att vi tycker att politik inte berör oss, så kan politiken aldrig beröra oss. Vi skapar politiken, det är det som demokrati betyder för mig, inte bara att rösta i val lite då och då. Så vi måste ge lite tillbaka till politiken som öppnar upp sig för oss och berättar vad de gör, vi måste säga vad vi vill att de ska göra. Men vi kan inte förvänta oss att få vår vilja igenom helt och hållet, politik beter sig inte som marknaden, politik är en av naturen kollektiv aktivitet och partierna är menade att samla oss i kollektivet och föreslå vilken typ av kompromiss de tror kommer att tillfredställa så många som möjligt. Partierna måste alltså få tillbaka sin roll som någon typ av informations cantral. Jag vill inte ha monopol, för jag välkomnar den öppenhet som kommit med internet, jag bloggar ju för bövelen! Men detta är en fråga om attityder, bara för att ett parti säger en viss sak betyder inte att de tänker försöka hjärntvätta dig, det betyder inte heller att du behöver hålla med dem, det är nästan bättre om du inte gör det och säger det till dem för då kan de representera dig och dina åsikter. Det är detta som politik är. Sure, kompromisser är inte så himla sexigt, men fatta vilket tålamod och engagemang de personer har som pallar med att försöka hitta kompromisser som du kan vara nöjd med. Det är bara en grupp av människor som gör detta, och det är politiker.

Uppdatering: Och detta är ju ännumer relevant med tanke på att den fantastiska Stefanie nu står på fjärdeplats på Socialdemokraternas lista i Haninge. Ge henne credd och förtroende, för hon är grym!

Bananskals-tur och hårt arbete!

En av mina kursare har jobbat som politisk reporter på the Independent, en av de stora tidningarna här på ön, och de hade frågat henne om hon hade lust att jobba lite för dem under valkampagnen för valet som antagligen kommer att hållas i Maj. Hon var lite tveksam till om hon ville göra det eller inte, och någonstans där i diskussionerna om vad hon kunde göra för dem kom hon upp med en idé om att jag och Anjelica skulle få en typ kolumn där vi svarade på läsarnas frågor. Vi som är unga, smarta, söta akademiker, och har tillgång till bibliotekets alla resurser! Hon föreslog detta för chefredaktören och han gillade idén, och nu verkar det som om det kommer att ske! Det kommer bli en kolumn i veckan och vi ska få komma in till redaktionen en dag i veckan och jobba!

Jag vet inte riktigt hur detta skedde, eller exakt vad det är vi ska göra, utan det känns som om jag mest halkat med på ett bananskal. Alice kollade med oss om vi ville göra det, föreslog det för chefredaktören och nu så händer det. (förhoppningsvis, peppar peppar!)

Men det betyder antagligen att jag bara kan vara hemma en vecka i påsk, för valkampanjen förväntas börja den 5e april, och det betyder också att jag verkligen verkligen måste få mina uppsatser skrivna INNAN jag kommer hem i påsk. Men lite hårt arbete är denna möjlighet förhoppningsvis värd!

Men det är ju inte helt klart än om det kommer att ske....man vet ju aldrig med sådana här saker i media, de kan ju ändra sig i sista sekund! Peppar, peppar.

Vardagsblogg

Så, eftersom jag inte bloggat på ett tag tänkte jag att jag kan vardagsblogga lite. Och alltså berätta lite om vad som hänt sedan sist. Jag har varit i London och haft en väldigt mysig helg med H och M, och vi blev uppraggade till att vara med i en musikvideo! Vi gick till Hummingbird Bakery och gick på Chicago, och på söndagen strosade vi på Bricklane market och såg på Alice i Underlandet i 3D. På tisdagen var det menat att jag skulle gå på en föreläsning på LSE men fick reda på på måndagen att den var inställd. Men jag åkte ändå till London för jag hade redan köpt mina biljetter och tillbringade ännu en eftermiddag med M.

Jag har även börjat stressa så smått inför mina deadlines, de börjar närma sig med stormsteg och jag måste verkligen börja skriva dem, för april kommer förhoppningsvis fyllas med massa annat arbete. Och även om det inte gör det så börjar det dra ihop sig tidsmässigt eftersom jag kommer hem om två veckor.

Jag har också boxats ganska mycket, och det har börjat pratas om en till show. Men jag tror inte att jag ställer upp i denna för jag tror att min kropp behöver lite längre förberedelsetid, speciellt eftersom jag nu lyckats bli förkyld också så försvinner denna vecka antagligen från träningen. Men det är lite också för att jag inte får nog med sparringsträning. Det finns inte en chans i världen att jag tänker gå upp i ännu en show, denna gång potentiellt mot någon från en annan klubb, utan att ha fått ordentligt med träning i ringen. Och som det ser ut nu med bara mig som tjej som tränar så tror jag inte att jag kommer få nog med erfarenhet tills i maj.

Medborgarskaps projektet har fått en ny vinkel, förhoppningsvis kan vi bjuda in skolor till att komma till universitetet och delta i en dag om medborgarskap. Det finns potential för att detta projekt kommer att bli ganska stort, och vi kommer förhoppningsvis sammarbeta med andra delar av universitetet.

Nog med uppdatering, och kanske dags att göra lite research, men tänkte bara meddela att jag lever, om än i en ganska så skröplig värld för tillfället.

Hur man överlever som doktorand 5

Man går ut när man inte borde. Jag mötte en kompis till en kompis idag när jag kom hem från skolan. Det var helt spontant, för han stod utanför sin port när jag gick förbi för att brandlarmet hade gått i deras kök. Men det gänget går alltid ut på torsdagar, och jag frågade om de skulle ut den kvällen. Det skulle de, de skulle till en pub quiz. Jag bestämde mig för att hänga med, trots att jag behövde packa inför helgen i London, bestämma mig för om jag skulle stanna tills på tisdag, läsa inför föreläsningen imorgon och inte mindst gå upp tidigt imorgon så att jag hinner göra lite av det jobb som jag får betalt för att göra innan mötet om projektet innan föreläsningen Så jag tänkte, och resonerade pga. min ekonomiska situaition, att jag skulle hänga med och ta En öl. En öl funkar aldrig. Det blev en hel del, och nu är klockan snart tre och jag har fortfarande inte packat, bestämt mig för om jag stannar i London tills på tisdag eller läst för föreläsningen imorgon. Det börjar även luta mot endast ett fåtal timmar att sova innan jag behöver gå upp för att hinna med det betalda jobbet innan mötet innan föreläsningen. Men det var en asabra kväll. Precis vad jag kände att jag (men inte min plånbok) behövde. Men nu efter att ha druckit mitt kvällste, så är det dags att sova. Väckarklockan står på 8 imorgonbitti. Det är så man överlever, eller kanske inte, som student.

Insitutiionstrött

Jag sitter just nu och jobbar med ett abstract till min dissertation. Det ska in på måndag, och ska vara max två sidor och de vill ha någon typ av utläggning som inkluderar rättfärdigande av projektet, frågeställningar, metod och lite källor och litteratur analys. Jag hade ett möte med min super-professor idag, och blev inspirerad till att utveckla det analytiska ramverket (ja jag vet att jag skulle sluta med skola...förlåt!), och har nu under kvällen suttit och gjort det. Och jag börjar bli riktigt nöjd med det, men så kommer jag på att jag måste ju göra alla de andra grejerna också, som metoden, litteraturen osv. osv. Och jag pallar bara inte. Jag blir så frustrerad över att man måste göra vissa saker enligt vissa mallar och regler, jag måste skriva en litteratur analys, trots att jag ju egentligen är på ett helt annat steg i processen att skapa en dissertation. Att jag inte är redo för litteratur analysen just precis nu betyder inte att jag inte kommer att skapa en dissertation. Det betyder bara att jag tänker igenom hur jag ska skapa den innan jag vältrar mig i litteraturen. (det är i och för sig inte helt sant eftersom jag bygger dissertation på mina två senaste uppsatser...). Det var precis samma sak med mitt special paper, bara för att jag skrev ett proposal som, ja jag erkänner, var rätt skit, så ansågs det att jag inte var mogen nog för att genomföra den självständiga forskning som krävdes.

Jag blir så trött på att vi förväntas vara självständiga, men samtidigt måste följa vissa mallar för helt absurda saker som en projekt plan. Saker som inte spelar någon som helst roll egentligen. Saker som ges mer mening än vad de har för att de fyller en viss funktion i en viss institution. Jag är trött på att vara en beroende student!

Hur man överlever som doktorand 4

Man skaffar sig drömmar. Just nu drömmer jag som mest om att skaffa en egen lägenhet. Hyra eller köpa får min ekonomiska situation avgöra, men jag vill ha något eget. Jag vill få inreda, pyssla och köpa möbler. Jag vill ha ett mysigt mörkt sovrum och en mjuk säng. Det gör inget om det är litet, bara jag har en stor, helst walk-in, garderob så att jag får plats med alla mina kläder och skor. Men det är också viktigt att kunna släppa in ljus om jag så önskar, jag vill därför ha ett stort fönster, men dekorera det med tunga mörka, och kanske viktigast mörkläggande, gardiner. Jag vill ha en fårskinnsfäll (eller två om jag inte har sängen längs med en vägg) så att jag slipper kliva upp på ett kallt golv om mornarna. Om jag har ett till rum, vilket är ganska standard här, så vill jag att de ska ha stora, eller kanske säger man bäst långa fönster, gärna med en bred fönsterbräda så att man kan lägga kuddar i dem och sitta där och dricka te. Jag drömmer också om att ha en stor fotölj, nästan en tvåsits, som jag kan kura upp mig i när jag läser. Jag har sett en butik som säljer helt fantastiska fotöljer, men också dyra. Jag vill ha ett stort skrivbord och bokhyllor fulla av böcker längs med väggarna. Jag vill ha trägolv. Trots att detta kommer att bli kallt i engelska-icke-isolerade-hus, för det är bättre än heltäckningsmattor ändå. Kanske kan jag stå ut med en heltäckningsmatta om alternativet är skit-parkett. När jag beskriver detta tänker jag mig en av lägenheterna som jag sett nu när jag kollat efter lägenheter, men det var en tvåa, och jag har inte råd med det. I alla fall inte om jag vill bo själv. För bo själv vill jag nog. Trots att jag ibland känner mig ensam och övergiven. För det vore ju värre att bo med någon och ändå känna sig ensam. Då är det bättre att bo själv frivilligt. Men det är inte bara den självvalda ensamheten som lockar, utan också att ha ett kök till mig själv. Ett kök som jag inte behöver dela. Jag vill ha mer än ett skåp att leva i och ur. Jag vill slippa dela diskningsplats, jag vill slippa dela kylskåp och frys.

Jag vill skapa mig ett hem.

Nya vindar blåser i Southampton

Hittills har vårterminen varit jävligt bra. Jag har fått bra betyg på grejerna från förra året och jag har till och med träffat en hel del nya människor. Men kanske det som är mest och bäst just nu är mitt nya projekt; YARC. (Young Active Responsible Citizens)

På konferensen förra helgen så pratade vi om vad vi som politiska analytiker har för ansvar i att ha skapat den negativa bilden av politiker, och vad för ansvar vi har att ändra på denna bild. Detta inspirerade mig till att starta ett projekt där jag och andra politiska analytiker går ut i skolorna och hjälper till att undervisa eleverna i medborgarskap. Men inte i det faktakunskap, utan i hur man omvandlar det i praktiken. Hur man organiserar grupper, hur man får sin röst hörd, och att det finns massa olika sätt att göra det på och att de har rättigheter att göra det, på sina villkor.

Planerade detta idag med Anjelica, och förhoppningsvis kommer det att få respons i skolorna. Men nu är min hjärna ganska så slut på att tänka på detta....Mer uppdateringar kommer snart.

Hur man överlever som doktorand 3

Man åker på konferens och träffar nya kul människor som typ de här:

Hon i mitten kände jag ju redan, det är Anjelica, de andra två kände jag lite redan de är de två Matt. I bakgrunden ser man hjortar, och det är minsann inte vilka hjortar som helst, utan det är drottningens hjortar. Platsen för vår konferens var nämligen Cumberland Lodge, som ligger i Windsor Park, och där logiskt nog även Windsor Castle ligger. Det kanske mest spännande som skedde denna helg var att jag lärde mig uppskatta rugby. Jag har lärt mig en massa termer och en viktig spelare. Sedan var det ju ganska kul när jag och anjelica i lördagskväll försökte 'spöka' för de två Matt, med lakan över oss och allt, men det misslyckades totalt eftersom jag började fnittra hysteriskt på golvet, och Anjelica påstod att jag var ett dåligt spöke för "ghosts doesn't giggle on the floor", och tur är väl det!

Hur man överlever som doktorand 2

Man skaffar sig en avslappnande hobby. Jag har börjat sticka, och har nyligen skapat detta verk.

Det är ju inte så avancerade kreationer som jag ger mig på, vanlig rätstickning ännu så länge. Men snart ska jag prova att sticka en mössa. Det kommer innebära både resårstickning och formning! Det ni, det kommer att bli spännande! Jag tycker att det passar mig att sticka, med tanke på att jag bär så mycket stickat, dock har jag ännu inte skapat något till mig själv, utan båda de färdiga halsdukarna är till presenter. Den som jag blev klar med igår, som var till födelsedagsbarnet J, stickades till stor del på tåget upp till Sheffield. Stickning är en så himla bra avslappnings sysselsättning, för man måste koncentrera sig, men det kräver inte så mycket hjärnkapacitet. Jag brukar kolla på Mad Men samtidigt, eller som på tåget så lyssnade jag på en massa P3 Dokumentär. Det kommer nog att bli en hel del stickande under doktorerandet!

Hur man överlever som doktorand 1

Man lär sig brygga den perfekta kannan presso kaffe.

Jag har länge jobbat på att mäta fram de perfekta proportionerna kaffe, vatten och bryggtid, och nu tror jag att jag funnit dem. Det är en väldigt exakt vetenskap detta, man tar nämligen precis så mycket kaffe som täcker botten av presso bryggaren, och gör ett laget halvägs upp på metall randen på kannan. Sedan häller man på vatten upp till en-silver-rands längd under silver randen, och så låter man det brygga under tiden det tar att gå tillbaka till rummet från köket och kolla facebook. Då har du den perfekta kannan pressokaffe.

Nostalgi

Jag åker till Sheffield nästa helg, för att fira min födelsedag. Idag pratade jag med Martin för att berätta att jag kommer upp, och vi började prata om dåtiden och framtiden. Han hade kommit underfund med att han nästa år skulle vara den enda som var kvar i Sheffield från vår årskull, och det hade gått upp för honom hur sorgligt det skulle vara. Jag försökte peppa genom att säga att även om folk inte var kvar så kunde man ju fortsätta vara vänner och hålla kontakten, men så sa han något riktigt sant: Grejen är ju inte den att man förlorar vännerna, utan det att typ han, jag, Ben och Alasdair aldrig igen kommer att bo tillsammans i ett hus i Hunters Bar.

Och så slog nostalgin till. Jag minns hur sjysst och mysigt det var att bo med dem. Även om det också var väldigt jobbigt ibland så var det mysigt att ha folk omkring sig. Jag mins kvällarna med vin i vardagsrummet, kvällarna med sisha och film i Martins rum och middagarna. Självklart minns jag även bråken, spänningarna och stöket, men de bra minnena tar självklart över. Jag minns mina och Martins långa långa pluggdagar och tepauser, mina och Bens intressanta diskussioner och Alasdairs lugna existens.

Martin frågade om jag någonsin hade hemlängtan till Sheffield, och det klart jag har det!

Intryck-avtryck

I ett försök att bli en bättre politikstudent, som har lite koll på vad som händer i världen, så läste jag nyheterna i morse. Min kompis Sarah hade berättat om en hemsk historia om två bröder på typ 11 och 12 som för ett år sedan attackerat och torterat två andra små killar, och jag hittade artikeln på hemsidan imorse. Det är en hel artikelserie om dem, och det är tydligt att de kommer från en trasig bakgrund och att socialen totalt misslyckats att skydda dessa barn från sina föräldrar. Det är helt sjukt att små barn kan göra detta, vad gjorde vi när vi var 10? pallade äpplen?

Men jag kan inte heller låta bli att reagera på just den artikeln som jag länkade till, jag kanske missförstår terminologin, men det verkar som om de ska skickas till fängelse! Det känns inte helt rätt. Även om det är så att de har begått fruktansvärda brott, så känns det inte som om det är en helt medveten handling. De är ju bara barn för sjutton! De är i mångt och mycket produkter av den miljö som de växt upp i, och behöver hjälp inte straff.

En annan sak jag reagerar på är att detta är ett typiskt 'broken Britain' exempel, där politikerna anser att medborgarna har glömt allt vad ansvar och skyldigheter heter och bara förstör, speciellt unga förstör. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tror på att Storbrittanien är trasigt eller om det är en politisk ploj. Men hur som helst har politikerna rätt stora problem att göra med.

God save the queen

Detta land som jag valt att för tillfället bosätta mig i är ju som vi alla känner till ett gammalt imperium. Det lustiga är kvarlevorna från denna tid, inte bara i mentaliteten inom politiken där Storbrittanien fortfarande tror att 'stor' referear just till 'stormakt'. Hur som helst har jag i dagarna fått lära mig att de som bor i forna kolonier och alltså (plus minus lite historia som jag inte har koll på) är anslutna till Commonwealth, inte bara har Drottningen som statschef utan även får rösta i nationella val och gå med i den Brittiska armén. Jag tror tyvärr inte att generositeten är lika stor åt andra hållet, så jag kan tyvärr inte se fram emot att få rösta i australienska, eller några andra för den delen, valen.

och trots att vi är rätt så korkade så är jag lite kändis numera, för här kan man lyssna på när jag var i London och delade ut enkäter till deltagare i Climate March demonstrationen. Det är första gången jag faktiskt hör mig själv prata engelska och jag blir förundrad över min accent/dialekt eller vad du nu vill kalla det. Nu förstår jag fascinationen för min engelska och varför min morbror skrattar åt mig.

Doktorander, och akademiker, är de dummaste människorna i världen

Ja, jag skulle vilja ta upp en kamp emot den ganska så väl spridda uppfattningen att doktorander är smarta människor som har något vettigt att säga. Vi kan även expandera detta argument till att inkludera akademiker generellt eftersom de en gång började som doktorander.

Jag tror nämligen att det är de som inte väljer att fortsätta den akademiska vägen som är de egentliga genierna. Det är de som är smarta, alltså riktigt smarta, på riktigt. Jag vet nämligen en massa studenter på min kurs som fick bättre betyg än jag på både examensarbetet och i slutgiltigt betyg, men inte valde att fortsätta gräva i böcker och artiklar för att försöka komma underfund med världen. De hade redan då kommit på att 1. man kan bara verkligen förstå världen genom att leva i den och praktisera politik, och 2. det är helt enkelt slöseri med tid och kraft att försöka svara på frågor om ungdomars politiska engagemang, men kanske allra viktigast 3. du som nyutexaminerad statsvetare har ingen aning om vad som är viktigt eller intressant, du tror att du har en frågeställning som kan revolutionera världen, men du har ingen aning om hur fel du har (eller de som inte går den akademiska vägen fattar ju att de har fel). Vidare så är det ju de som väljer att inte gå den akademiska vägen som anstränger sig för att nätverka och skaffa sig relevant erfarenhet. Eller tvärt om: de som har denna relevanta erfarenhet behöver inte fortsätta på den akademiska vägen. Till skillnad från mig som inte engagerade mig i klubbar och föreningar, utan fokuserade på det akademiska, och nu står här, inte mycket klokare utan snarare mer förvirrad, med bara en väg att gå; den akademiska.

Jag har nu börjat inse dessa tre faktum och börjar alltså tvivla på hur smart det egentligen var att gå den här vägen, om jag bara hade vetat detta tidigare. Vi akademiker tror att vi är så himla smarta, och andra tror att vi är så himla smarta, men egentligen är vi jävligt dumma och osmarta, det är därför vi är där vi är; vi har helt enkelt begränsat våra alternativ så att vi inte har någon annan stans att gå.

Jag skriver min professors uppsats

Jag vet att jag sagt att det inte skulle bli skola pa bloggen efter att jag skapade nya bloggen for skola, men det har handlar egentligen inte om det jag pluggar utan hur jag pluggar.
Hur som helst, jag hade ett mote med min professor i Citizenship and Democracy idag om min nasta uppsats som ska diskutera rostrattsaldern. Jag kom in till motet med en ide om vad jag ville saga, och precis som forra motet sa gick jag darifran forvirrad och med en helt annan ide and det jag tankte fran borjan. Men denna gang sa blev det aven sa att jag praktiskt taget kommer att argumentera precis hans argument. Motet bestod namligen av att han orerade och jag satt och forsokte hanga med. Det ar ett grymt argument, men jag vet inte vad jag ska referera for litteratur och vad jag vet finns det inte mycket litteratur pa detta amne, eller det ar vad jag antar fran mina fruktlosa litteratursokningar. Och utan litteratur blir jag osaker pa hur jag ska fa argumentet att halla. Men han avslutade i allafall med att saga att det nog ligger en intressant artikel i detta om man knyter ihop det med andra saker. Sa det kanns ju bra. Och det ar ju anda sa att dessa filosofiska funderingar och utredningar om ungdomar behover goras innan jag kan undersoka de unga. Och jag har ju alltid varit mer pa den teoretiska sidan snarare an empiriska sa detta ska nog ga bra, men det kanns som att jag ar ute och stapplar pa svag is.

How much do you know about yourself if you've never been in a fight?

Såg detta uttalande på baksidan av min 'Fight Club' DVD, som jag fick i födelsedagspresent för evigheter sedan men inte ens tagit av plasten på. Och jag inser nu efter min första fight att det ligger väldigt mycket sanning i det. Fast det behöver ju inte direkt vara en fight, utan det går även bra med andra adrenalin pumpande aktiviteter som kräver din fulla koncentration och snabba reaktioner samtidigt som det kräver ett enormt lugn. Lägg sedan på en enorm fysisk påfrestning i att faktiskt bli slagen, slå och flytta på sig, och du börjar närma dig vad som krävs när du är där i ringen. Det klart att man kan ställa sig i ringen utan att behärska alla dessa kvaliteer, och det är många som gör det, inklusive mig själv när jag gick upp i ringen första gången. Men, det man inser där när man står öga mot öga med någon som kommer att slå en och som man kommer att slå, då inser man vilka av dessa kvaliteer som man har och vilka man inte har. Jag har nu i efterhand insett att det var den psykiska påfrestningen som var mest ansträngande för mig när jag gick upp i fighten. Fysiskt är jag starkare än henne, även tekniskt, men veckan innan fighten hade jag först panikat när vi skulle sparras för att jag såg henne sparras med en annan tjej och jag tyckte att jag inte kunde klara av att komma undan hennes jabbar, för att sedan i andra ronden bli sjukt frustrerad och arg och därmed börjat slåss istället för att fightas. Skillnaden är hårfin, eftersom båda går ut på att man ska fysiskt slå en annan person, men en fight innebär strategi och poäng medan ett slagsmål endast handlar om att slå så hårt och mycket man kan. Självklart är det bra om man slår hårt även i en fight, men det är inte det som är poängen. Men att hitta den balansen och klara av att hålla huvudet kallt men alert är vad jag tycker gör en bra boxare.

Grejen är den att denna balans och kontroll av stress, frustration och prestation är något man behöver i andra delar av livet, inte bara när man står i en boxningsring! Jag märkte detta när jag panikade på precis samma sätt som i boxningen över en uppsats. Det handlar helt enkelt om självkontroll och självförtroende, att kunna prestera när adrenalinet pumpar, att kunna återhämta sig snabbt från motgångar och ge dubbelt så mycket efteråt. Jag lärde mig under min träning inför fighten att jag är min egen värsta fiende och största konkurrent. Jag är inte tävlingsinriktad, vilket i viss mån skulle vara bättre för då skulle jag bli nöjd så länge jag vann, utan jag är jävligt driven. Det var därför jag tränade fem gånger i veckan i en månad, det var därför jag inte drack alkohol på en månad och det var därför jag flippade veckan innan fighten. Jag hade så sjukt höga förväntningar på mig själv för jag har boxats längre än Charlie, och jag är tekniskt bättre, men när detta inte fick uttryck i ringen så blev jag besviken på mig själv. Men det var också därför jag kunde återhämta mig från flippen och ställa om min inställning till fighten. För mig handlade det tillslut inte om att vinna, utan det handlade om att klara tre ronder både fysiskt och psykiskt. Och det gjorde jag. Kanske inte supersnyggt, en av boxarna sa att det såg ut som att hon lekte med mitt huvud, men jag flippade inte och blev inte knockad. Nu i efterhand minns jag bara hur trött jag var under fighten, kanske var det eftermiddagens spänning och stress, kanske var det förkylningen som kom smygande eller så var det den mentala ansträngningen av att inte flippa och börja slåss som gjorde det.

Men fighten och träningen inför fighten lärde mig otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar i stressade, pressade och adrenalin pumpande situationer, och det är jag jävligt glad för!

Jag vill bara vara glamorös

Nu när jag har varit sjuk och inte orkat upp ur sängen så har jag sträck-kollat på Desperate Housewives, förutom då jag febersovit. Det har fått mig att önska att jag också kunde leva ett sådant liv, där man får gå runt och vara snygg, lycklig och glamorös och dricka vin dagarna i ända. Ok, alla är inte glamorösa, typ Lynette har väl inte det glamorösaste livet med fyra ungar, men hon är bannemig lycklig och dricker vin!

Självklart kan man ju som student dricka vin hela dagarna rent teoretiskt, och kanske skulle mina uppsatspaniker komma lite mer sällan (eller oftare eftersom det blir blandat med bakisångest), men praktiskt och ekonomiskt funkar det ju inte så. Jag tror att jag måste prioritera hyra, böcker och mat framför ett glas vin om dagen. Det får mig också att tänka på hur underligt det är att de dricker så mycket så vardagligt i den serien, och hur det legitimiserar vardags pimplande. Nu låter jag säkert som en moraltant, och inte den 22-åring jag är, men i och med att jag, denna moraltant, blir sugen på att dricka mer vin till vardags eftersom det symboliserar en lättsam existens och ett lyxliv som jag inte har men vill ha, så tycker jag mig höra lite varningsklockor i bakgrunden. Visst att de dealar med Brees alkoholism i några avsnitt, men alla andra runt henne vardagspimplar fortfarande och det är inte som om hon inför noll-tolerans eller är öppen med sin alkoholism efter de avsnitten. Att inte dricka är helt enkelt inget som får plats eller syns, medan drickandes syns och är del av en lyxig livsstil.

Kanske överreagerar jag, kanske uttrycker jag en oro som är en produkt av Sveriges IOGT-NTO tradition och skolans anti-allt kampanjer där en klunk vin var dörren till alkoholism. Men jag tycker ändå att det är en obalans i acceptansen av drickande och icke-drickande i den serien.

Nog moraliserande, nästa grej var ju det här med snyggheten och glamouren. Jag vill också få gå runt i snygga outfits, ha supersnyggt stylat hår och matchande accessoarer till vardags. Och visst, allt detta är fullt möjligt, men för det första är inte direkt stilen på campus särskilt uppklädd utan det är mjukisbyxor och UGGs som dominerar och för det andra så; Palla! Orka stå och fixa håret och matcha kläder varje dag, tänka kreativt om accessoarer och smink, när ingen ändå bryr sig. Sure, jag kan göra det för mig själv osv. och det gör jag ju ibland, men fanemig inte varje dag. Plus att jag ju ofta numera inte ens går till skolan, utan jobbar mest hemifrån. Och om jag suttit hemma på förmiddagen och har föreläsning på eftermiddagen orkar jag oftast inte byta om nämnvärt för att gå till skolan. En bidragande orsak till denna lathet är ju att det måste vara praktiskt också. Regnar det så måste jag ha regnjackan, och det är heller ingen vits att fixa håret mer än att sätta upp det i en tofs, för alla andra försök skulle ruineras så fort jag kliver utanför dörren.

Tur är det väl då att jag inte behöver gå till skolan varje dag. Jag är helt enkelt för lat för att vara fåfäng!