Emilou och mormor

Min pappa påminde mig just om en grej som mormor brukade säga. Det här var roligt. Det måste gå! 
Och det är nog så jag känner med mycket grejer just nu. Det är mycket som händer och sker, men det mesta är roligt, så då måste det gå. 

Emilou och julkalendern dag 5: Berätta om en person som du beundrar

Oh herregud, det finns så många personer i min omgivning som jag beundrar en himla massa. Susanna, Lisa, Jessica, Mandie, Jennifer, Anna, min mamma, pappa, mormor (ja faktiskt), Lilly, och listan kan göras så himla mycket längre av personer som jag fascineras av, som jag beundrar för deras styrka, personligheter, drivkraft och energi. (och kanske innehålla fler män?! eller så ser jag helt enkelt inte upp till så många män)
Men om man inte ser till de fantastiska personer som jag känner så måste jag säga att jag beundrar denna dam.


Hon skriver så himla träffande texter, men har samtidigt en stark integritet. Hon är superkändis, men ingen diva. Hon har ett hjärtligt skratt och sneda tänder. Hon är i framkanten när det kommer till både musik och mode. Så lyssna lyssna nu. Hon är inte en person som delar med sig mycket av sitt privatliv, så jag vet inte så mycket om henne, men fy fan vad jag beundrar henne.

Emilou har namnsdag

Det är en sak som min kära mormor ändå gör bra. Hon håller på traditioner, och har koll (just detta med koll går ju att diskutera...) på småsaker som namnsdagar. Det var nämligen min namnsdag idag(eller igår), för mitt andranamn, vilket är det ända namn som jag har namnsdag för. Så jag fick ett litet mail från mamma pappa och mormor på elisabeth dagen!

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

God för 1.4 miljoner

Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.

It's our favourite person again

Mormor. Hon är här igen. Denna gång är inte bättre än vanligt. Det är samma gamla attityd och otacksamhet, som jag inte får eller kan bemöta, för det är ju mormor. Det slutar med att jag sitter tyst och biter ihop tills jag får ont i huvudet. Jag har ju skrivit om det förut, om hur hon tycker att jag ska cykla och sova i lador istället för att jobba och finansiera min utbildning, och om hur hon är alldeles omöjlig att tillfredsställa och hur hon trugar.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.

Eh?

Man skulle kanske kunna tro att det skulle gå lättare att skriva uppsats när jag inte har någon att ta hand om, men ICKE. Jag vaknade typ elva imorse, i och för sig efter att ha suttit uppe till klockan två och skrivit. Men har egentligen inte fått något mer gjort idag. Kollat på det jag skrev igår och gjort lite kommentarer. Måste måste skriva det där om intimitet idag. För jag måste måste få iväg det imorgon. Och snart ska vi åka och hälsa på mormor på sjukhuset. Och tro det eller ej, jag hittade minsann lite NYPONSOPPA i Tinkas skafferi. Ska ta med lite i en termos och hoppas på att hamna in the good books så att säga.
Sedan skulle man ju också kunna tro att efter att jag två gånger tackat nej till min plats vid Manchester, så skulle de sluta skicka emails till mig om det, men ICKE. Har fått två mail som förbereder oss för vår vistelse vid Manchester university och school of social sciences. Och jag är ännu en gång glad över att jag inte ska dit.

Det här med ansvar

Jag åkte igår till min moster för att göra min kusin sällskap i att ta hand om mormor. Jag visste att det skulle bli jobbigt, för min mormor är inte den lättaste att hjälpa för hon vägrar ta emot hjälp (som vi sett förr). Och visst blev det som jag befarade, istället för att bli glad över att jag tagit med blåbärssoppa, så fick jag bassning för att det inte var nyponsoppa. Men jag visste ju liksom att hon behöver mig, Rowan behöver mig, Tinka behöver mig, så jag försökte se över att hon bara klagade, och vad vi än gjorde så gjorde vi fel. Försökte se över att hon ropade på mig en gång i kvarten för att hjälpa henne hitta pulmicorten/ge en näsduk/hjälpa henne ställa sig upp, för att när jag väl kom dit hitta på femton andra saker som jag behövdes för. Det gick sådär, för det är sjukt frustrerande att inte få någon tacksamhet alls för det man gör när det är en sådan ansträngning att göra det.
Men, samtidigt så kände jag ju att detta är mitt ansvar, det är okej att hon bossar runt på oss, för hon behöver vår hjälp. Det är vårt ansvar att hjälpa henne. Visst att det skulle vara mycket lättare om hon inte var så strulig, men obekvämlighet tar inte bort det ansvar jag tagit och fått genom att åka hit och ta hand om henne.
I eftermiddags åkte mormor in till sjukhus. Det är egentligen inget allvarligt, men doktorn som kom mitt på dan tyckte att det var säkrast så, för det var antagligen en lunginflamation och hon behövde antibiotika. Och helt plötsligt kan jag inte ta hand om henne längre. Det finns inget jag kan göra. Jag kunde inte åka med till sjukhuset för bara en kunde åka med i ambulansen, och det var bäst att Rowan åkte, för jag skulle ju inte hitta tillbaka från sjukhuset. Jag kunde inte heller åka efter för jag är inte försäkrad att köra Tinkas bil. Och ännu en gång, jag har ingen aning om hur jag skulle ta mig dig med kollektivtrafiken. Så det enda jag kan göra är att sitta här hemma och låta mormor vara på sjukhuset med Rowan. Det som stör mig är också att vi ju inte har någon egentlig möjlighet att åka och hälsa på henne, vilket ju gör att jag sviker mitt ansvar ännu mer. Egentligen är det ju inte en så himla big deal, hon har varit inne med sådana här infektioner tidigare, hon får pennicilin, stannar ett par dagar och kommer hem och mår bra. Och det är ju inte på något sätt mitt fel att hon blivit sjuk, utan vi gjorde det som låg i vårt ansvar att göra när hon blivit sjuk. Men det gnager och jag oroar mig. För det är ju mitt ansvar att ta hand om henne.

Snillen spekulerar...

Vid frukostbordet alldeles nyss:

Det som skulle lösa konflikten i Gaza vore om de alla blev kristna. 

Säger vår allas så kära mormor, och sätter samtidigt ihop handflatorna i något som ju ser ut som någon typ av religiös rörelse, men som jag kopplar mest till solhälsningen. 

Pappa och jag sitter alldeles förstummade och vet inte riktigt hur vi ska bemöta detta. Måste väl komma ihåg att hon är 90, och att missionerande var vanligare och accepterat då hon var ung. 

England

Vanligtvis skriver jag ju massor när jag kommer tillbaka till England, för det är en massa nya intryck och nya grejer som händer. Speciellt så här i början av ett nytt år. Mitt sista år. Snart är jag BA. En BA är dock inte så mycket att skryta om i akademiska sammanhang, men det är ändå en examen. Och snart, om mindre än ett år, har jag den examen. Jag är klar med det jag flyttade hit för.

Trots spänningen i detta, sista nya året, har återvändandet varit lite av ett antiklimax. Jag lyckades bli sjuk på måndagen när jag och mormor åkte. Det är nog jobbigt att åka med henne, men att ha en förkylning och att flighten blir 4 timmar försenad knäckte mig nästan. Hur som helst så spenderade jag resten av veckan nedbäddad i min säng. Mycket lite hände den veckan. 

På Lördagen åkte jag till Leeds med det gamla gänget, B&A, det var välan en ganska så trevlig fest som vi blivit bjudna på, men den slutade med att en kille ramlade ned för trapporna utanför huset ned på betong, och han fick åka ambulans. Jag blev stalkad av en kille som var en kopia av en kille här i Sheffield. Det första han sa till mig var att fråga om jag märkt hur kort huset var, ovanligt kort för att vara ett Terrace house, och han gick även vidare med att stega upp denna längd på huset. Han var i och för sig väldigt trevlig, och det var trevligt att prata med honom, men han hade lite sådana underliga saker för sig. Jag sov i ett iskallt rum med konstiga läten, vaknade kl 9, kunde inte sova, var uppe en stund, gick och la mig igen, vaknade 11 och bestämde mig för att åka hem till Sheffield. Mitt rum var ännu inte uppackat, utan bestod av en salig röra av kartonger. Jag hade ingen aning om var B&A var, så jag stack utan dem. 

nu ska jag fixa internet hemma.

Its that time of year again

Augusti månad betyder inte endast små ångest över att sommaren är över, jag snart åker tillbaka till england och var har sommaren tagit vägen. Augusti månad bjuder även på finbesök från allas vår favorit; mormor.

Denna gång, som så många andra, har hon bestämt sig för att pappa är en ängel, som tar så väl hand om alla sina mostrar osv. Hon har byggt upp sin egen drömbild av vad det är pappa gör, för att hon själv känner att hon saknar det, trots att hon har precis samma sak i min moster. Tacksamhet är inte min mormors starka sida. Dold ynklighet är dock hennes specialitet. Hon envisas med att klara sig själv, som typ när vi skulle äta middag idag, då skulle hon tvunget gå med båda käpparna, och en tekopp i handen ned för trapporna. Tog inte emot en hjälpande hand och höll på att ramla omkull på kuppen. Men hon skulle minsann klara det själv. Sedan när vi satt och åt tappade hon en bit sallad på marken, och berättade detta för oss på ett sätt som i undertonen uppmanade någon av oss att plocka upp det, för det hade hon gjort om hon bara hade kunnat. Men det kunde hon ju inte, så då smyguppmanade hon någon av oss att göra det istället. 

Självklart kan jag överdriva. Övertolka. Vara överkänslig. Men det är jävligt svårt att vara hjälpsam när hon inte är konsekvent med de grejer hon anser sig behöva hjälp med. I mina ögon vore det viktigare att jag hjälper henne ned för trappan än att jag plockar upp salladsbladet. Men det kanske finns någon logik. 

En annan lite ologisk sak som jag inte förstår har att göra med hennes agerande för att inte vara till besvär eller i vägen, men blir mer besvär och i vägen när hon gör det. Tillexempel så ska hon till läkaren på onsdag och ta blodprov. Men av någon anledning tycker hon att hon inte ska besvära pappa med att han ska behöva åka till husläkaren med henne, utan tyckte att jag skulle kunna köra henne. Problemet är ju att jag jobbar, och har redan från början sagt att jag jobbar. Pappa däremot har ju inte särskilt mycket tider att passa, eller de tider som kanske behöver vara passade kan han anpassa till att hinna med att ta ett blodprov på mormor. Hon har bestämt sig för att pappa är upptagen och inte för störas, vill därför att jag ska ta hand om henne, när det egentligen skulle störa mest om jag gjorde det. Samma sak när det handlade om när hon skulle till frissan, fotvården och när vi skulle till Strängnäs. 

Ett mer konkret exempel var när vi gick in i TVrummet för att kolla lite på TV, då gick hon framför mig in i TVrummet, men istället för att sätta sig på stolen som pappa tog fram till henne, står hon mitt i vägen och ojar sig över hur otymplig hon är. 

Hon menar säkert gott. Har säkert goda avsikter. Vill säkert inte vara i vägen. På riktigt. Men ibland är det svårt att se över dessa saker. De gör mig ledsen att jag måste ha så mycket överseende med henne för att vara i samma rum som henne. Jag anstränger mig verkligen för att hon inte ska hitta något att klanka ned på. Men det är svårt. Hon lyckas alltid hitta trådar att dra i, knappar att trycka på som gör mig galen och drar fram de sämsta sidorna hos mig. Det är synd. Jag vill ju gilla min mormor. 

Det är väl inte helt hennes fel heller. Det låter nu som om hon är väldigt manipulativ. Och till viss del, efter vad jag hört från min pappa, så har hon alltid lyckats vända folk emot varandra. Lyckats få folk att känna sig mindre värda. Men jag tror också att det är ensamlevernet, åldern och säkert en långtdragen hemlängtan som bland annat bidrar till martyren.

Ja, det är svårt. Svårt att vara bra, när man redan är dålig.

Min kära mormor och jag

Vi har aldrig haft en bra relation min mormor och jag. Jag tror att det började när jag mot min vilja skickades upp till Dalarna med henne en sommar. Mamma och pappa behövde jobba, och fritids var stängt eller nått. Så de kom på den briljanta idén att jag skulle med mormor upp till de mörka skogarna utanför Falun. Jag ville helst vara hemma med mina kompisar och göra alla de saker man gör när man är 10, typ bada och palla äpplen. Till råga på allt var jag då enormt mörkrädd och ödslighet i allmänhet skrämde mig. Men mamma och pappa sa att detta kunde vara sista sommaren som mormor kunde åka upp till Dalarna, och det skulle betyda så mycket för henne. De skickade praktiskt taget iväg mig med ett dödshot, vilket inte var så himla smart, eftersom min favvo farmor dött när jag var 6, och det tog mig riktigt lång tid att komma över det.

Resultatet var ångest. Jag grät varje dag, åt inget och ville bara komma från det ödsliga huset in till byn. Höjdpunkten var när vi behövde handla något. Detta var ju ett beteende som var i stark kontrast till min mormors åsikter. Hon tolkade det som om jag inte ville vara där med henne, på hennes älskade sommarställe. Jag uppskattade inte rofullheten, och den vackra naturen. Jag ville bara vara i stan och shoppa, jag var bortskämd och otacksam. Det fanns väl en viss sanning i att jag inte ville vara där med henne, men det var ju för att jag trodde att hon skulle dö om en vecka, och att jag trodde att det fanns våldtäktsmän bakom granarna. Staden gav mig trygghet. Om något hände där fanns det folk som såg, och kunde rädda mig.

Detta missförstånd har fortlevt. Och överdrivits. Varje gång hon varit hemma hos oss har jag fått pikar om allt mellan himmel och jord. Varje gång min mormor har varit hos mig har jag mått dåligt. Blivit frustrerad och arg. Hon är så uppenbart elak att man blir mållös. Och om man försöker säga något emot så har man fel. Helt fel. 

Ännu värre har det blivit nu när hon är gammal. Jag åkte ju som bekant till Nottingham för att ta hand om henne, och blev bemött med total otacksamhet. Jag ringde för att berätta vilket tåg jag kom med, då fick jag höra att det var dumt av mig att ringa hem, för jag förstod ju uppenbarligen inte att mormor inte kunde springa och svara hur lätt som helst, utan att hon var tvungen att ha alla grejer runt sig. Jag hade stor lust att säga att jag visst förstod, det var ju därför jag kom dit! 

Väl där är det första jag får höra att jag inte borde ha kommit. För jag ville ju inte vara där överhuvudtaget. Jag var tvungen att förstå att det var mormors behov som skulle stå i centrum, och att saker inte var som de brukade. Hon kunde inte göra något för mig. Sedan gick hon vidare med att säga att hon inte förstod varför mamma hade hämtat mig vid stationen, jag hade ju kunnat åka buss. Att jag hade en resväska spelade ingen roll. Hon hade blivit väldigt besviken när hon hörde att mamma hade åkt och hämtat mig, för hon visste ju inget om det, och eftersom hon inte visste något, hade hon börjat äta. Sedan sa hon att hon skulle vara lite stygg. Gjorde en konstpaus som för att ge mig en möjlighet att invända. Men hur invänder man på det? Jo hon tyckte nog att det som min syster Anna sa i somras var sant, jag var minsann riktigt bortskämd. 

Slag under bältet. Det går inte att säga något emot det. 

Sedan blev det tjafs om maten. Jag hade några korvar som jag hade tagit med mig, som behövde ätas upp. Men det var ju alldeles omöjligt att steka, det gjorde man inte hos mormor. Det var inte som på Lövis. Jag sa då att det var okej, att vi inte behövde äta korvarna. Men nej, då hade vi ju redan satt igång, så då var det ju ingen idé att sluta. Mamma bad mig att lägga in en grej på GPSen till henne, så jag satte mig i vardagsrummet och gjorde det, men då undrade mormor varför jag inte kunde passa korvarna, utan mamma fick göra det?! 

Det är alldeles alldeles omöjligt. Hon vill tro och tycka att jag är bortskämd. Det stör mig verkligen hur otacksam hon är. Jag kom dit för att hjälpa henne, men hon ville inte ha någon hjälp, för jag ville ju inte hjälpa henne. Hon tillskriver mig åsikter som jag inte har. Jag har ingen aning om var hon har fått det ifrån. Det är verkligen underligt hur hon kan ha en konversation med sig själv, men anse att hon pratar med mig. 

Även när man försöker göra rätt så gör man fel. Det är i och för sig inte så konstigt att man inte kan göra rätt eftersom hon har sin egen väldigt varierande syn på vad som är rätt och fel. Men hennes sätt är alltid rätt. Man kan inte säga något utan att ha fel. Eller fuck it, man behöver inte säga ett ord för att hon ska kunna säga att man har fel! Hon tar alltid de högre moraliska argumentet. Man ska inte fördöma andras sätt att vara, man ska tänka på andra. Så det finns ingen utväg, vad man än säger så har man fel. För man tänker ju inte på andra. Problemet är att det hon gör är ju precis det motsatta, hon fördömer när hon säger att man inte ska fördöma. Hon är minsann den mest fördömande personen jag vet. 

Jag måste ut och lära känna Sverige, på samma sätt som hon gjorde. Unga i dag har så många pretentioner, de var glada över att sova i en lada, cykla runt och bara njuta av livet, men unga idag(läs; du Emily) vill ju ha det mer lyxigt. Och det är ju synd. 

Slag under bältet. 

Jag svarar då att jo, det vill jag ju gärna, men just nu måste jag tjäna pengar för att finansiera min utbildning. Så det finns liksom inte riktigt tid för att cykla runt sverige(och så tror jag väl inte att det skulle vara så troligt att vi skulle kunna sova i lador... av säkerhet och praktiska skäl)

Hon säger då att jag borde kosta på mig en paus man pluggar ju så mycket bättre då. Detta låter ju omtänksamt, men så kommer: Man ska inte tro att sådana saker, som att plugga och tjäna pengar betyder något. Man måste ta vara på det primitiva. Inte ha så höga pretentioner. 

Jennifer kan ta pauser. Anna likaså, hon går ju på Harvard, och det är ju så himla bra. Och där kom motsägelsen igen. Pluggande och status är inte så himla viktigt. Men Anna är beundransvärd som pluggar på Harvard. 

Slag under bältet. 

Jag målas in i ett hörn. Tillskrivs åsikter som jag inte har. Men kan inte säga något emot det. Och även om man gör det så står hon inte fast vid vad hon sagt, så hur man än vänder på det har man fel. Det är otroligt frustrerande. Hon har förmågan att trycka ned mig i skorna. Trycka ned mig till avgrundens avgrund. Man är inte värd mycket i hennes ögon. Andra är så himla mycket bättre. Alla dina värderingar, som oftast inte ens är något du uttryckt, utan hennes tolkning av vad du sagt, eller kanske inte ens har sagt, är fel. Jag tror inte att jag varit så tyst på så länge som när jag var hos henne den onsdagen. Men hindrade henne inte från att säga att jag har fel. Hon är nog den enda människan jag känner som kan säga att du har fel utan att du sagt något.

På ett sätt tror jag i och för sig att gamla är de absolut bästa Kantianisterna. De uppskattar saker för sakens skull inte för resultatet. Detta för att resultatet ofta uteblir, eller inte uppfylls till fullo. Och det är väl till viss del beundransvärt. 

Detta är antagligen den sämsta text jag skrivit på länge. Men det är svårt som fan att strukturera denna ilska. 

Numero 300

Fucking hell. Fick en 1st. En 74! feminism och demokrati uppsatsen. Martin fick en 82, precis som jag trodde, men jag fick inte en 68, som jag trodde!
ikvall aker jag till Nottingham for att ta hand om mormor imorgon.
Jag kommer nog att bli alldeles galen pa henne, for jag pratade just med mamma pa telefon, om nar jag skulle komma osv. sa hor jag mormor i bakgrunden saga:

Prata inte for lange, glom inte att det ar mormors behov som ska sta i centrum.

Jag kande bara: what the fuck! vi pratar ju for fan om att jag ska komma till Nottingham och hjalpa dig! och att jag har gjort bra ifran mig pa en uppsats. Klarar hon sig inte sjalv i fem minuter ens? Fy fan om hon ska vara kravande och otacksam. det pallar jag helt enkelt inte med. Jag maste ju plugga till mina tentor, men aker till Nottingham for att hjalpa henne en dag. Jag gor det for att vara snall, men om hon ska vara otacksam och javlig sa vet jag inte om jag pallar vara snall, nar jag har viktigare saker an att vara snall som jag skulle kunna gora. och igen, det handlade om fem minuter som min mamma inte gav henne 100% uppmarksamhet.

nu har jag fått lite rätsida på saker.

Det har varit tyst på M fronten. Både från mig här och från honom, och det är väl det som är den största anledningen till att det varit tyst här. Jag har ältat och ältat hans tystnad. Idag tog jag mod till mig och smsade. Trots att jag sagt att jag inte skulle ta kontakt med honom, eftersom det är jag som tagit all kontakt på senaste. Inte att jag tycker det ska vara varannan gång, utan för att jag inte vill vara efterhängsen och 'tvinga' honom att vara i kontakt med mig. Men som sagt, idag fick det vara nog. Det är nästan två veckor sedan vi träffades, och då var allt bra, och det slutade ju med en kyss vid Hunters Bar. Sen hade han inte tid att träffas fick ajg reda på i tisdags förra veckan, men sedan dess har det varit helt knäpptyst. Tills idag. Jag skickade smsförslaget. Han sa att han inte bad mig fuck off, men att han inte visste vad han ville.Och att han jobbat varje dag sedan han kom tillbaka från London.
Jag är ganska nöjd med hur det rett ut sig nu. Eller det kanske inte har rätt ut sig, men jag vet något i alla fall, till skillnad från tidigare.

Nog om mannen. Till Skolan.
Jag hade lyckats välja kurser så att denna termin blev aplugn men nästa superstressig, så nu har jag tagit bort en filosofikurs nästa termin för att göra en International Relations Theory denna termin. Jag satt med på en av föreläsningarna förra veckan, och föreläsaren är helt fantastisk! Efter föreläsningen så erbjuder han att gå och fika med de som kan/vill. Han är 'buddy' med David Held, fadern till Cosmopolitansimen. Och Held frågade honom personligen om han ville göra sin PhD hos honom när han läst hans Masters thesis. Men det är inte bara de sakerna som gör honom cool, utan han är verkligen en helt fantastisk föreläsare också.
Mina filosofikurser denna termin är av blandad natur. Etiken är ganska lätt, just nu i alla fall, för det handlar om utilitarismen, och jag vet inte hur många gånger jag har gjort den! Reference and truth å andra sidan är jättekomplicerat! det är philosophy of language, och liksom vad ord har för mening och varför.
Politik kursen är helt okej, just nu handlar den om the sicentific method och quantitive data analysis. inte riktigt den typ av politik som jag gillar, men föreläsaren är bra, så det är okej.

Igår var jag på en klubbkväll i union, vilket var fruktansvärt. De blandade RnB, hiphop och indie. Och Djn avbröt titt som tätt musiken med att fråga: 'Do we have any freshers here toniiiiteeee??!?!' och sedan ' Do we have any 2nd yrs here tooooniiiteeee??!?!' och så fortsatte det så lite då och då men med olika saker som han frågade efter. Jag förstår inte vad som är kul med att DJn avbryter musiken hela tiden. Är det någon överhuvudaget som uppskattar det?? Jag försökte att ha kul ändå, coh dansa loss som jag brukar, men de jag var med var alldeles för seriösa för att det skulle funka. Mesta dels av kvällen gick ut på att leta efter folk eller bara stå med varandra i en cirkel. Det värsta var nästan namnet på kvällen: Space.
Men det absolut värsta var 'the celebrity apperance', som bestod av en kvinna i reflexväst, tantglasögon och en ful knut på huvudet. Hon hade tydligen varit med i BB, och jobbade nu med massa konstiga PR projekt, varav ett handlade om födelsemärken.
En runner up till kvällens värsta erfarenhet var en tjej som gick in i mig, spillde ut hela sin drink över mig och golvet, följer efter mig, och påstår att jag gick in i henne, och att jag var skyldig henne £2 för det! Jag sa lugnt att det var hon som gått in i mig, och att hon faktiskt spillde ut sin drink över mig, och att jag verkligen inte tänkte betala henne £2. Hon blev arg och fortsatte tjafsa, jag fick nog, och sa att jag inte kunde ta det just då, för om jag hade stannat hade jag säkert slagit henne. Vem pallar bry sig så mycket om en sliskig drink för £2??

Idag har jag inte gjort något produktivt. I alla fall inget skolarbete. Vi städade huset dock, och jag dammsög mitt rum. Sen gick jag och handlade massa saker som jag behövde, coh köpte en tågbiljett till Leicester imorgon då jag ska träffa mamma, sova på hotell en natt, och sen åka tillbaka till Sheffield. Jag kommer vara i Leicester i 12 timmar. Hon som sålde biljetten till mig skrattade åt mig när jag köpte den, för jag kommer verkligen bara sova i Leicester. Det roliga med Leicester är att det uttalas Lester. Jag blev väldigt förundrad första gången jag såg det och försökte uttala det som Leicester, men mormor rättade mig till Lester. Sen gick jag och Alisdair till London Road och köpte billiga grönsaker. Sheffield är en rätt cool stad, för det är liksom en massa småbyar som växt ihop, men alla de små byarna har liv och en massa affärer och sin egen stil. City kärnan är liksom inte stor alls, men staden är.

Jag har umgåtts mycket med killarna i huset, Oskar och Tyler på siståne. Det är jättekul att vara med dem för det händer alltid en massa saker runt dem. Jag har också umgåtts med Marta och Alix en del. Praktiskt taget inget med de som jag umgicks med förra året, dvs Martin och Abi. Trots att jag bor med Martin. Abi har tydligen börjat bli lite svartsjuk till och med. Det är liksom inte alls min mening, men jag funkar inte med henne. Det är liksom inte trevligt, mer än i små doser. Om ens det. Men hon verkar inte känna samma sak, så därför 'måste' jag umgås med henne, annars är jag elak. Visst, det är väl minst lika elakt att umgås med henne när jag egentligen känner något annat. Men inte lika. Det är en ytlig vänskap vi har, och där kan den få stanna. Hon tar inte ut mina bästa sidor, och jag tar antagligen inte ut hennes bästa heller. Men jag har kännt på mig att hon kännt sig utanför. Men mycket är det för att hon bor i city, vi i Hunters Bar, hon bor med sin bror, jag med kompisar. Och jag vet att hon och Ben inte går ihop, så vad göra om jag går med honom, Ali och Co till puben?
Jag trodde inte att det skulle bli så här. Det trodde nog ingen.

Detta blev en väldigt deskriptiv blogg. men det var liksom lite saker som jag beghövde få ut.

mormor är grym!

jag har precis haft ett två timmars långt samtal med min mormor.
jag har inte så bra förhållande till min mormor.. eller snarare har inte haft. detta samtal var väldigt intressant. vi pratade british politics, human rights och philosophy of religion, vi fick till och med in lite politisk analys i det hela. hon är så cool min mormor. det enda som jag märkte att hon hade lite svårt att acceptera var min kritik av religion. eller snarare problemet med ondska. hon sa alla de klassiska teologiska argumenten. men motsade sig samtidigt eftersom hon förde fram de alla. jag vågade inte gå för hårt mot henne, eftersom hon tror på det hon säger. hon har växt upp i ett samhälle där religion spelade roll. Det har inte jag, därför är det lättare för mig att vara kritisk.

det coolaste med att ha pratat med min mormor om dessa saker är att jag pratade i två timmar, men det var grym revision!!fick en genomkörare av alla ämnen! och jag kan mina grejer. i alla fall det jag är intresserad av. när det kommer till epistemoligy, ontology och methodology i politics är jag lite mer osäker. samt när det kommer till comparative polities. kan systemen, men inte implikationerna. måste ha exempel att föra fram.