Så kommer en dag då emilou är emilou igen. Jag läser nya grejer med intresse, jag pratar om saker med framtidshopp, jag hittar på grejer och projekt, ordnar samarbeten och potential att söka pengar.
När vi satt på min kollegas kontor och pratade om projektet som handlar om massa saker jag gjort förut och vi pratade om att söka pengar för det kände jag så himla starkt att jag verkligen vill stanna här i Norr. Jag vill jobba på det projektet, eller något av de andra som jag pratar med folk om.
Jag känner äntligen tillhörighet och kanske lite samhörighet. Och det är helt otroligt vilken effekt det har på mitt välmående, jag är motiverad, fokuserad och helt enkelt glad.
Det är säkerligen många saker som bidrar till detta, jag har börjat träna ordentligt igen, jag hittar på saker med folk, och har inte en arbetslös pojkvän hemma. Men tidigare kändes det jobbigt trots dessa utomstående faktorer, och om jag ska vara helt ärlig så vaknade jag på jättedåligt humör.
Men det känns äntligen lite som att Newcastle kan bli hemma. Snart så.
