Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?
