Emilou och hoppet

Jag vill vill vill vill vill så himla gärna.
Jag kämpar kämpar kämpar kämpar så himla mycket.
Men så känns allt så hopplöst. Och jag orkar inte kämpa, orkar inte dra och fixa till ingen nytta. Det är ingen som tackar mig för att jag drar och fixar. Och jag vet inte hur länge till jag kommer att vilja så pass mycket att det är värt att kämpa. Jag har börjat tappa lusten redan.
Men så kommer små ljusglimtar, små små hjälpsamma ord och handlingar. Jag tar de till mig och hänger upp allt på dem. En liten knuff i rätt riktning och jag fortsätter kämpa.
Men vill jag det här? 
känns det som om jag frågar mig själv hela tiden. Vill jag det eller kämpar jag för att jag inte kan ge upp. För att jag inte är den som ger sig i första taget. Och för att ingenting är perfekt någonsin, så då kan en lika gärna kämpa lite till.

Emilou och hösten

Kanada var helt fantastiskt. Det var precis den semester jag behövde, blandning av att hänga själv och utforska och att hänga med fina fina vänner. Jag kom tillbaka i söndags och kände att jag äntligen hade energi och inspiration att jobba och fixa i lägenheten. Och tur är väl det för jag har massor att göra i båda fallen. 

Men hösten innebär också att jag ju är tillbaka i vardagen, resorna är snart över och verkligheten att ha bott här ett år och inte ha en umgängeskrets blir väldigt påtagligt. Jag försöker hitta grejer att göra, hitta på grejer för att träffa folk. Och samtidigt som det är kul och intressant (ska gå matlagnings kurs tillexempel) så är det också tröttsamt. Jag vill bara få hänga med D, eller med mina fina vänner jag redan har.Jag vill lägga energi på de jag redan bryr mig om istället för på nya människor. 

Men jag gissar att detta är verkligheten när en flyttar runt som jag gjort. Plussidan är ju att jag har  också vänner över hela världen och har fått se och uppleva enormt mycket. Men det tär också, och tar mycket energi.