Emilou och det är fanemig svårt att doktorera

Oftast under mitt akademiska liv så har jag påstått att de flesta intellektuellt sett kan doktorera. Det som skiljer angnarna från vetet är huruvida man har uthålligheten att hålla på med en och samma sak i tre år.
Men ibland så tänker jag att det också har med intelligens att göra, och att jag helt enkelt inte har den. Jag har hållit på i tre år, men utan att egentligen lyckats lösa den där svåra frågan som jag nu, sex veckor innan jag ska lämna in avhandlingen, kämpar med.
Livet är alltså lite svårt för tillfället. Men imorgon kommer jag till Sverige!

Emilou och drömmen om pengarna

Jag drömde inatt att jag fått stipendie pengarna jag sökt. När jag kom ihåg drömmen visste jag först inte om jag hade drömt det eller inte, för jag vaknade ett par gånger under natten och morgonen, så jag visste inte om det var så att jag kollat mailen fått reda på det och sedan somnat om. Men så var det inte. Jag borde få reda på något denna vecka, jag hoppas att denna dröm inte jinxat något.

emilou och sex månader.

För ett halvår sedan hände det här. Och det är liksom på något sätt en milstolpe för det höll på att inte bli något alls  becaue I dont know where I will be in six months. 
Så att det blev vi, att vi fortfarande är ihop nu sex månader senare det är liksom en bedrift i sig. Något som jag kanske inte skulle tänkt på så mycket om det inte var så att det inte höll på att  bli något alls. Men det här är också mitt längsta förhållande hittils där jag fortfarande trivs efter så här lång tid. Jag var tvungen att gå tillbaka och kolla hur länge jag och den andra tysken varit ihop, och det är lite svårt att säga, men jag vet att jag efter fem månader var otroligt less på honom. Och jag räknar inte J från när jag var 14. Så det spelar liksom roll därför också, inte bara att vi ju funkar bra, men att jag inte känner mig klaustrofobisk och vill springa härifrån. Att jag har lyckats vara ihop i ett halvår. Jag som inte varit ihop egentligen, och inte på det här sättet, någonsin. Att han har velat vara ihop med mig i ett halvår. Att vi vill vara ihop med varandra. I ett halvår, mot oddsen. Det känns. Och det känns bra. Så pass bra till och med att jag vågar ta i det, vågar säga att vi ju varit ihop i ett halvår. Även om jag fortfarande rodnar när jag säger det. För det vet ju alla att när något finns på riktigt kan det ju också försvinna. Och det är oftast när det blir på riktigt som det försvinner. Men jag vågar se oss på riktigt nu. Och vågar säga att vi är på riktigt. Även om jag fortfarande inte kan kalla honom min pojkvän.
Så ett halvår är en viktig milstolpe, för vi höll på att inte bli ihop för att ett halvår kan ställa till saker. Vi visste inte var vi skulle vara om ett halvår. Och se, här är vi. Vi är vi ett halvår senare.

Emilou och allahjärtans 2

Jag vill bara poängtera här att jag nu sitter på kontoret klockan 20.00 på 1. en fredagskväll, 2. allahjärtans dag.
Det första stör mig ju mer än det andra. Men D och jag hade ju planer, inte just för allahjärtans utan för att ses, och det är ju alltid störigt när planer ställs in. Så istället sitter jag på kontoret klockan åtta en fredagskväll. Glammigt.

Emilou och allahjärtans.

Mitt newsfeed på facebook är inte fullt av allahjärtansdag statusar, bilder eller kommentarer. Men de finns där. De syns. Mestadels är det de som är singlar som på något vis kommenterar eller markerar att de är singlar och att det här är en så himla jobbig och hemsk dag. Eller hur de kompenserar för att vara singlar. En bekant fick blommor från en kompis och skrev lucky I got these roses, cause then I dont have to feel so bad for being single on valentines. På ett liknande sätt har några vänner IRL diskuterat vad de ska göra idag eller ikväll för att kompensera att de inte är ihop med någon. Och jag har svårt att förstå det.
Jag har aldrig brytt mig särskillt om allahjärtans dag. Eller jo lite då i högstadiet och man skickade rosor till varandra och det ju blev jätteuppenbart om man 1. inte var ihop med någon, och 2. inte hade en bästis som skickade en gul ros till en. Kanske har det här att göra med att jag ju varit singel så himla länge att jag liksom måste låta bli att bry mig för att det annars blir alldeles för mycket den 14e februari. Men liksom att inte vara ihop med någon känns ju alla dagar om året. Och att vara ihop med någon känns också alla dagar om året.
Men så sa Rafi en smart grej, att man har ju liksom dagar som firar mammor och pappor, så varför inte en dag för kärleken också? Och det kan jag liksom förstå mer, speciellt eftersom det då ju kan inkludera kärlek till kompisar. Och det är ju faktiskt fint att uppmärksamma det på en speciell dag. Det kan jag hålla med om.
Men det känns ändå lite löjligt att göra en stor grej av det. Eller göra något alls av det. För det är liksom en dag som alla andra. Kanske har det att göra med att min familj liksom inte firar saker så himla stort. Födelsedagar är ju liksom bara ett telefonsamtal, mors och fars dag ett sms. Julen är ju lite speciell, men det är ju för att vi alla är hemma. Jag vet inte om det är för att vi inte bryr oss så mycket om att fira, eller om det är av praktiska anledningar.
Men nu när jag är ihop med någon då, vad gör man då? Jag bryr mig ju egentligen inte om det, men det är som om alla som är singlar (i min omgivning) förväntar sig att eftersom man är ihop så ska göra något romantiskt, få blommor och choklad (vilket ju också är väldigt ensidigt eftersom förväntningen ligger på att killen ska ge dessa presenter, att man som tjej ska bli bortskämd, och att det på något sätt är killens roll att vara romantisk och uppskatta att han får vara ihop med en tjej som mig. Och detta resonemang är ju även extremt heteronormativt.) annars uppskattar man inte att man har någon att vara ihop med och det är ju rent av en förolämpning till de som inte har någon att vara ihop med.
Jag har otroligt svårt med alla dessa förväntningar på vad som ska ske och inte ske när man är ihop. Och om jag typ inte brydde mig om allahjärtans dag när jag var singel, så ogillar jag den aktivt nu. Konventionerna i samhället kräver av mig att ta ställning till detta, folk i min omgivning kräver av mig att ta ställning till detta. Och det ogillar jag något enormt. När jag var singel kunde jag ju liksom bara inte bry mig, för jag hade ju ändå ingen att vara ihop med och det var okej att inte bry sig, för det är ingen som ifrågasätter varför man inte är deprimerad för att man inte är ihop med någon på allahjärtans dag. Det vore ju absurt. Men singlar i min omgivning, folk i par, och hela den kommersiella hypen runt denna dag, förväntar sig ju att jag ska vilja fira kärleken jag har och känner. Och om jag inte gör det så måste jag på något sätt försvara varför jag inte gör det. Och det varken kan jag eller vill jag.
Som med många saker ligger detta säkert mest i mitt huvud. Och jag stör mig på folks förväntningar på grund av högst personliga anledningar, och inte nödvändigtvis för att de aktivt kräver av mig att jag ska fira allahjärtans dag med pompa och ståt. En av de anledningarna är att jag ju har väldigt svårt att se mig själv som någons flickvän, och att vara en person som har en pojkvän, och därmed när minsta förväntning eller antagande kommer (från någon annan än D) sparkar jag back-ut. Men det är en helt annan historia. Istället ska jag skriva ut ett av dessa allahjärtans dag kort till D, och ge honom en brun pappers påse (att panik andas i, lika mycket till honom som till mig) när vi på söndag har varit ihop i ett halvår.

Emilou och radion

Inte helt säker på att jag faktiskt förtjänar mina två och en halv statsvetar examens med tanke på hur många faktafel jag hade....Men här är en underhållande intervju.