Emilou och så kommer sentimentaliteten

Trots att denna lägenhet varit lite av en mardröm så känns det plötsligt väldigt sentimentalt att lämna den. Nu plötsligt tycker jag inte att det är så problematiskt att köket och badrummet är så små. Att badrummet är så slitet. Att mattan är ful brun. 

För nu är det varmt i lägenheten, vi har inget mögel och det är en fin sommarkväll där jag hör fåglarna kvittra genom de öppna stora fina fönstren. Nu bryr jag mig mest om att den här lägenheten är den där jag och D bodde tillsammans, vi levde tillsammans. Det var inte alltid lätt, men det känns som att vi äntligen kommit ut på andra sidan och då är det dags att flytta isär. Jag kommer sakna honom mycket.  Jag kommer sakna att bo med honom. 

Emilou skäms som doktorand

Det finns vissa saker som liksom aldrigaldrig fastnar i min hjärna. En av dem är vad dependent/independent variable eller explanatory variable är. Det liksom vill inte komma in i min hjärna. Tekniskt sett borde jag ju fatta det här, men rent praktiskt så undviker jag att behöva hantera dessa termer för att jag ju inte vet vilket som är vilket eller vad som är vad.
Jag lärde mig dessa termer första gången på gymnasiet, och har ofta under hela min utbildningstid kommit i närkontakt med dessa koncept. Men jag vet fortfarande inte vad som är vad.
Nu till exempel skriver jag om politiskt deltagande, och mekanismerna som leder till politiskt deltagande. Jag vill säga att medlemskap är ett alldeles för brett koncept för att analysera som ett och samma sak. Och det skulle ju se fett ut om jag kunde slänga mig med en vetenskaplig term för att ge meningen lite mer tyngd, men eftersom jag inte är helt säker på vilken term jag ska använda så får det se ut som det gör.

Emilou går och lägger sig tidigt (försöker)

De senaste nätterna har jag somnat typ klockan 02. Vet inte riktigt vad som vände på mitt dygn (var det kanske de långa sovmorgnarna hemma i julas, eller kanske de senaste veckornas sena jobbkvällar? Ja jag vet inte) men hur jag än försökt har jag inte kunnat somna förens mitt i natten och vakna när de flesta redan gått till jobbet.
Men IKVÄLL duger inget 02 inte, för imorgon ska jag till London på äventyr!Träffa Susanna, Cabinet och Marta! Herregud vilken fantastisk dag! MEN bussen går 7.35. Jag minns inte när jag senast var vaken 7.35. Imorse försökte jag för jag skulle vara någonstans kl. 9, men det gick inte så bra, jag gick up klockan 8. Därför försöker jag påbörja sov-processen lite tidigare, alltså nu 22.40. Jag tänker att om jag lägger mig så måste jag ju somna någon gång inom åtminstone två timmar, och det är ju bättre än 02. Och jag har laddat med lavendel olja samt tråkig bok som alltid får mig att somna på åtminstone en timme. Jag tror även att morgonens någolunda tidiga start och hängande med tonåringar hela dagen kan bidra till att jag somnar sött.
Så önska mig lycka till. Jag lovar att berätta hur det gått imorgon.

Emilou och julkalendern 16: Berätta om en av dina favoritböcker

'Det här med att namedroppa en favorit är ju verkligen inte min grej. Jag kan inte bestämma mig för en endaste som jag vill dela med mig av.
Jag har tre favoritböcker som jag vill dela med mig av, för att de betytt mycket för mig vid olika tillfällen.

1. Jag saknar dig, Jag saknar dig! av Peter Pohl.

bilden tagen från här.

Denna bok läste jag när jag var kanske 11 eller 12, och jag och Jen hade precis börjat få kontakt från att ha bråkat och kivats konstant så länge jag kunde minnas, och längre än så verkar det som eftersom jag har fått det berättat att hon matade mig med en kylskåpsmagnet när jag var typ tre och knuffade upp mig i en gran när jag var kanske två. Jag tror att det kanske till och med vad Jen som rekommenderade boken till mig. Och för er som inte vet vad den handlar om så handlar den om två tvillingsystrar, varav en dör. Den berörde mig rätt in i hjärtat. Inte bara för att jag kunde identifiera mig med systerrelationen, och hur hjärtskärande det skulle vara att förlora den där systern som jag just börjat förstå och älska. Men den berörde också i och med att jag fortfarande bearbetade sorgen efter min farmor. Det tog mig ett ganska bra tag att dela med döden, och jag är fortfarande livrädd för att någon i min familj skulle dö. Jag har drömt mardrömmar om att Jen dött, och vaknat varje gång med panik i magen.

2. Gentlemen, av Klas Östergren.

Bilden tagen från här

Jag hörde om Klas Östergren för första gången på IB, det var Lena, fantastiska Lena, som berättade om honom och vi läste nog en del av hans noveller. Jag får för mig att det var han som skrev på kontorstider, alltså satte sig och skrev klockan 9 och slutade klockan fem. Eller så var det han som skrev Barnens ö som skrev så. Hur som helst så blev jag imponerad av honom av någon anledning, så pass att jag kom ihåg hans namn i alla fall.
Så på våren där i ettan då jag krisat under hösten, gråtit mig igenom en Thailandsresa och lovat min syster att jag skulle börja boxas när jag kom tillbaka till England, då köpte jag den här boken på flygplatsen när jag varit hemma i Sverige för ett litet andningshål på födelsedagen. Och den var så himla passande, den behandlade utanförskap, inre konflikter och inte minst boxning. Denna bok var den första skönlitterära bok jag läst på typ hela tiden jag bott i England, och den var del av mitt löfte att läsa mer på Svenska, för att behålla svenskan och se till att jag inte bara grävde ned mig i skolarbete. Våren 2007 blev boxningsvåren, blev våren som Sheffield visade sin rätta sida, och denna bok kommer alltid att påminna mig om den tiden. Några år senare läste jag Gangsters, men blev inte alls lika berörd, och vad Den sista cigaretten, som jag lånade till mig på nyårsdagen, ger för intryck återstår att se.

3. Why we hate politics, Colin Hay

Bilden är tagen härifrån

Ja, det klart att det kommer en akademisk bok på min favoritboklista. Denna bok och dess författare klargjorde så himla mycket saker för mig. De guidade min kandidatuppsats, och inspirerade mig till att forska. Jag citerar fortfarande denna bok och tog till och med hem den över jul för att se om den eventuellt kunde guida mig så där bra igen, men jag öppnade den inte ens. Då var Colin min teoretiske gud och Gerry min praktiske, men sedan träffade jag David, och då hamnade Colin i mitten. Så jag har en skala av gudar, eller snarare professorer som jag ser upp till, alla av olika anledningar. Men denna bok var orsak till mitt första eureka moment inom akademin.

emilou och det gamla livet

efter nästantårarna på kontoret så gick jag ut och sprang, det funkade väldigt bra.* Funkade egentligen att bara komma från kontoret. Ut i luften.
Men jag tänkte lyssna på min kropp, och den där känslan att jag bara ville ligga och göra inget, så efter springet så gick jag inte tillbaka till kontoret, trots att det var planen från början. Istället bänkade jag mig i soffan framför datorn och har ikväll kollat ikapp på alla mina serier som jag följer.

Jag kollar facebook medan avsnitten laddar, kollar lite vad folk som jag en gång i tiden umgåtts med mer än vad jag gör nu håller på med nuförtiden. Och kollar så klart deras bilder för att se om de verkar ha ett mer värdigt liv än jag. Oftast kommer jag ju fram till att så är fallet. Men egentligen vet jag ju inte för jag känner de ju inte längre. Detta är människor som jag inte ens kommer ihåg när jag träffade sist. Jag ser deras bilder och jag vet vilka de var för ett par år sedan, men jag har ingen aning om vad det där ansiktet står för idag. Skulle nya Emilou och de där nya personerna komma överrens? Har vi fortfarande något gemensamt? Var det bara avstånden som gjorde att vi gled ifrån varandra? Vad skulle hända om/när jag flyttar tillbaka till Stockholm?

Min pappa säger alltid att det är vännerna man får under tonåren som är de vännerna man har under hela livet. Men jag verkar liksom alltid missa de där grupperna. Jag har självklart ett gäng fina kompisar som jag snappat upp under tidens gång. Men jag ser bilder på det där gänget i Sheffield. De hänger fortfarande. Vissa är ihop med varandra, andra har integrerat sina partners i gruppen. Men de träffas fortfarande, verkar fortfarande vara nära vänner. Jag har inte den grejen. Inte någonstans. Jag har fina vänner, men de är i olika gäng, i olika städer, i olika länder. 

Jag ser bilder på de där människorna som egentligen inte spelade någon roll. De som jag stött på i olika sammanhang som man blivit kompis med på facebook, som jag inte pratat med eller träffat på år och dar och som jag inte har någon anledning till att träffa. Men som jag skulle säga hej till om jag träffade dem på stan, och som jag ändå vill ha lite koll på. Det gör liksom att jag fortfarande känner dem lite. Trots att jag bara ser statusar, aktiviteter och bilder. Jag vet vad de gör, de vet vad jag gör. Vi håller kontakten. Även om det är oavsiktligt.
Men varje foto, varje status tar mig tillbaka till det där gamla livet. Det där då jag var mer eller mindre annorlunda. Det då jag levde ett annat liv. Jag gick i skolan, jag jobbade, jag var tonåring, jag flyttade hemifrån. Och egentligen är saker och ting inte så annorlunda nu. Jag går i skolan, jobbar, är lite tonåring och bor hemifrån. Fast samtidigt är ju allt annorlunda nu.

*jag tror att jag ska försöka ge mig på att springa en halvmara i februari. I brighton.

Emilou går ut!

Så här snygg var jag när vi ikväll gick och såg Nikki and the Dove (med rött läppstift och lockat hår, bara så ni vet)
Det absolut bästa var ju såklart deras hit:

Jag fan-pratade med Malin, och svamlade något om att jag var svensk. Och att det var tufft att de kom till soton. Hon frågade vad jag gjorde här, en helt legitim fråga om man spenderat mer än tre timmar här, jag sa att jag doktorerar. Sen var det typ slut på fan-svamlet, jag pekade även på min svenska kompis emelie och sa att hon också är svensk. De åker tillbaka till Sverige imporgon.

Emilou hatar lite

asså ni vet de där människorna som uppdaterar på facebook med sådana där snusförnuftiga eller kluriga statusar? jag blir så jävla provocerad (om de inte är riktigt smarta alltså...). För för mig så är det ett tecken på att de inte har så mycket mycket bättre för sig än att klura på snusförnuft hela dagarna. Och det provocerar mest när det är folk som jag vet är jättesmarta och grymma, för de ska vara ute och rädda världen inte sitta på sin kammare och fnula. Det är ju det jag gör. Jag gick ju in från gatan för att sätta mig bekvämt på snurrstolen framför datorn och i förhoppningen och tron att de andra som stannade ute skulle få det gjort!

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?

Island dag 3- blandad kompott

Jag började dagen med att rida islandshäst. Jag kunde ju inte ha varit på Island utan att rida islandshäst, och eftersom Andreas och jag hade inte planerat in någon ridning, vilket jag tror att Andreas var ganska glad över, tog jag ledigt en morgon från konferensen och gav mig ut på Lavaridning. Jag stötte på ett gäng svenskar från Göteborg. Det var lite pinsamt till en början, för jag kom dit, hörde dem prata svenska, men eftersom de var så involverade i sitt samtal att jag inte vågade gå fram, men när jag sedan hamnade bredvid en av dem på bussen så gick det liksom inte att inte prata längre. Ridningen var helt fantastisk, även om det är lite trist att liksom bara rida på rad... När jag kom tillbaka hade Maria fortfarande inte gått till uni, utan hade shoppat och sedan bara varit på hotellet. Jag hade bråttom för jag ville till en panel på eftermiddagen och hoppade in i duschen. Hon var värsta deppig och klagig. Hon har varit det hela tiden. Hon är svår som sjutton. Hon kräver konstant uppmärksamhet även när jag berättar om något, eller om det handlar om mig. Som typ att när jag berättar för Cri att min presentation gick jättebra så ger hon sig in och säger att min opponent ÄLSKADE mitt papper. Visst att det är en positiv inflikning, men hon avbryter ändå för att sätta sig i mitten av uppmärksamheten. Jobbigt helt enkelt. Panelerna var okej, jag var ganska trött. Gatekrashade en reception, träffade lite mer svenskar, pratade med ett gäng kul foll. Däribland vår HoD. Han är så fantastiskt rolig. Irländaren är också en rolig filur. Han har faktiskt varit väldigt sjysst här, inte för att vi har setts så mycket, men då vi har setts har han varit mycket trevlig. Maria kom till middagen och bad om ursäkt till bona för att hon betett sig illa dagen innan. VI hade tillslut en väldigt trevlig middag. Drack mycket vin. Jag och Cri hade sedan en lång diskussion om de andra två i vårt team. För Maria stack iväg med Marco. Om jag hade gjort något liknande hade hon totalfreakat. Men hon ser inte att hon gör detsamma. Cri och jag pratade mycket om samarbetet och att det är så mycket tjafs. Maria kom hem jättesent. Jag undrar verkligen hur presentationen kommer att gå imorgon...

Emilous edit no2

1.Hittade just en bild på honom på hemsidan (!!!!!!!!)ni kan ju gissa vem han är.
2.min granne ovanför har någon typ av otroligt konstiga och tunga vanor. Det dunsar och klunsar mest hela tiden. Jag undrar vad det kan vara. Hoppande? Vikter? Och där gick jag tom på ideer....

Island Dag 2- Emilous isländska flirt

Laundromat, Paradiset på Island

Igår när jag och Maria satt på Laundromat och jobbade hela dagen så kom vid ett tillfälle en av killarna som jobbade där till vårt bord och frågade om vi ville ha något. Hur mycket jag än älskar Laundromat så är detta något störigt, alltså inte att de kommer fram och tar beställningar, men för att det inte är uppenbart att det är bordsservering. Det är liksom en bar i mitten som gör att det verkar som om man ska gå upp dit och beställa och betala, och det är kanske okej, men det är förvirrande när de har båda systemen! Eller så är jag bara så indoktrinerad i det Engelska att beställa i baren att det är därför jag blir förvirrad.
Hur som helst så var vi precis på väg att gå (trodde jag!) när han kom och frågade om vi ville ha något mer, så sa jag nej tack och att vi precis var på väg att gå. Men jag hade lite dåligt samvete för att vi hade suttit där hela dagen och ockuperat bordet (även om vi köpt saker hela dagen) så jag lade också till något om detta och att vi jobbat på en presentation. Det visade sig sedan att han skulle börja plugga statsvetenskap på universitetet och var chockad över att jag bara var 24 och doktorerade. Hej åldersångest!
Han är en typiskt snygg skandinav. Intensiva ögon. Lång. Snygg frisyr och markanta kindben. Vi pratade lite om statsvet osv. men inte så mycket mer än så.
Tills ikväll. Vi hade letat i evigheter efter någonstans att äta, och eftersom ECPR ökade Reykjaviks befolkning med typ 10% så var det proppfullt på alla matinstanser i hela stan. Till och med de dåliga. Men vi hamnade tillslut på Laundromat igen. Maria var inte med oss, utan hade suttit på Laundromat hela dagen och typ surat/jobbat. När vi kom dit och jag såg henne frågade jag om hon ville äta med oss, men hon sa att hon inte kände för att socialisera. Vi väntade i evigheter på att ett bord skulle bli ledigt och tillslut fick vi två mindre bord i olika delar av lokalen, varav ett var precis bredvid Maria. Tydligen så kom en av de jag var med upp och var otrevlig, eller jag var inte där, men en av de i den grupp jag var med. Medan vi väntade stormade hon ut så vi fick bordet hon satt vid och vi fick ett bord som vi alla fick plats vid. Men jag fick ett surt sms som sökte sympati. Jag vägrade ge sympati för jag pallar inte ursäkta dåligt beteende för att någon mår dåligt. Det funkar inte så. Visst att om någon mår dåligt kanske de har kortare stubin eller inte är så sociala som vanligt, men att var oförskämd, där drar jag gränsen. Och någonstans tror jag att det handlar mer om uppmärksamhet än att hon bara mår dåligt.
Hur som helst, när vi var där och letade bord såg jag snubben jag pratat med dagen innan. Han var där med sina kompisar och såg inte mig när jag såg honom. Han har ett sådant där ansikte som står ut bland andra ansikten, ett som märks. Det är något med hudfärgen och hårfärgen tror jag. Skandinaviskt askblond. Isländskt askblond. Och guldskimrande smutsnövit hud. Det är kombinationen av det gyllene och gråvita. En kombination jag bara sett i Skandinavien (och jag är ju så himla berest att jag ju kan jämföra.... eh!) Synen av honom fick mitt hjärta att hoppa till lite. Fick mig att le inombords. Och kanske lite utombords också. Men eftersom han var med sina vänner såg han mig inte tror jag.
Men så när han var på väg ut så vänder han sig om mot där jag sitter och är involverad i en diskussion om epistemologi (ja detta var ändå en konferens för statsvetare!) och ler. Och jag kommer av mig totalt. Den där ögonkontakten med energi. Med magi. Med ett leende. Den där som vet vad den söker och stannar när den hittat den. Och ler.
Jag vet inte om jag log tillbaka. Vet inte hur länge jag behöll ögonkontakten. Tror att jag mest chockades, rodnade och sänkte blicken. Försökte återkomma till diskussionen jag hade. Jag är inte så van vid denna typ av ögonkontakt. Sist det hände så var det med golfaren i Sheffield. Men under de få sekunder som blicken varade spred sig en varm känsla (eh kanske att jag rodnade...!) spred sig från huvudet ned i bröstet och ledde till små små darrningar i händerna. Och varje gång jag tänker på honom och hans blick kommer känslan tillbaka. Han är min Isländska flirt och jag vet inte ens vad han heter.

Emilou ger er massa (onödig) info.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, jag hatar när folk är sena. Så himla respektlöst!

HAR DU BRA KONDITION:
mja, pallar ju att springa hyfsat långt, men när det gäller super intensivitet som på dödsträningen så tvekar jag. Har nog någon rätt bra grundkondis, som försämras och förbättras beroende på hur mycket jag tränar.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I helgen av papparazi syrran som köpt ny kamera.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
sugen på att dricka öl. och inte så sugen på att göra den där översättningen som jag borde.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Jag skulle säga svart, men visualiserar min garderob och då blir jag lite osäker. Finns en del färger, men nog ingen som dominerar. Beror på plagg.

KAN DU LAGA MAT:
Hells yeah. Och baka. Lagade jordens godaste kykling och sötpotatisgryta igår.

VAD PLUGGAR DU:
erm, statsvetenskap. Men som doktorand är man ju i limbo mellan forskare och student.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
när jag vänder rätt kind till.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår när jag och systeryster bråkade.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
nä, det är rätt bra att gråta när man bråkar.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
mja. innan bråket var det asabra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Twinnings Earl Grey. Inget annat märke duger.

ÄR DU NYTTIG:
Jag gör mitt bästa.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Inte som jag är utbildad för. Men jag har ju ströjobb som är relaterade, som typ undervisning och intervjuer.

ÄR DU BLYG:
Jag var extremt blyg när jag var liten, gömde mig bakom mina föräldrars ben osv.Tror att jag kommit över det värsta nu. Nu är jag mest nervös och osäker.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
typ 9-

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Just Dance, och hatade det.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
asså jag spelar ju inte.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
allt ifrån två pints till ett par vodkacokes.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
ja, i en papperskorg på en full nattbuss. Lisa skämdes ögonen ur sig, jag var för packad för att palla bry mig.

JAG SOVER:
väldigt gott i mitt nymålade fantastiska sovrum.

VAD SA DU SENAST?
oh no.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
nä. Men på konferens, vilket ju typ är nördfestival. Och förra året var jag på Research Methods Festival. Jag är typ jordens coolaste.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
oftast ingen. skriver av mig ilskan/ledsenheten.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
motivation.

HAR DU SNYGGA SKOR:
ja. till och med mina gummistövlar är heta.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Förlåt att jag var så envis. Jag älskar dig.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
ja

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, men på min bäddsoffa.

HAR DU KÖRKORT:
ja.

ÄR DU ENSAM NU:
på mitt kontor ja, men folk sitter i rummet bredvid.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att få lite rutin och börja bocka av saker på min långa lista.

Dagens insikt 19: och så kommer lite sol

Allt som jag oroade mig för. Var bara oro.

Eller är det kanske rädslan?

Detta med kärlek är ganska nytt för mig. Eller åtminstone kärlek på det här sättet. Den som är besvarad, pirrig, nära och när den är som bäst helt fantastisk.
Men så kommer ju de mindre bra stunderna. De då jag tvekar. Både på vad han vill och vad jag vill. Om det verkligen är så bra och fint som jag får för mig. Det är då jag läser in mer i hans icke-beteende än i hans beteende. Det är då jag blir paranoid och rädd. När han inte delar, när han inte kelar. Jag vill vara nära, men samtidigt skjuter jag mig ifrån honom för att jag blir sur. Sur för att han inte delar, sur för att han inte kelar. Säger att allt är ok, när jag märker att det inte är det. Det är då jag blir rädd. Sur och rädd- är det ett tecken att jag ska ta mina känslor och dra innan han hinner göra det? Jag är rädd för att bli sårad, och rädd för att mista honom. Kanske är det rädslan som är kärlek?

Hur man överlever som doktorand 1

Man lär sig brygga den perfekta kannan presso kaffe.

Jag har länge jobbat på att mäta fram de perfekta proportionerna kaffe, vatten och bryggtid, och nu tror jag att jag funnit dem. Det är en väldigt exakt vetenskap detta, man tar nämligen precis så mycket kaffe som täcker botten av presso bryggaren, och gör ett laget halvägs upp på metall randen på kannan. Sedan häller man på vatten upp till en-silver-rands längd under silver randen, och så låter man det brygga under tiden det tar att gå tillbaka till rummet från köket och kolla facebook. Då har du den perfekta kannan pressokaffe.

Jag vill bara vara glamorös

Nu när jag har varit sjuk och inte orkat upp ur sängen så har jag sträck-kollat på Desperate Housewives, förutom då jag febersovit. Det har fått mig att önska att jag också kunde leva ett sådant liv, där man får gå runt och vara snygg, lycklig och glamorös och dricka vin dagarna i ända. Ok, alla är inte glamorösa, typ Lynette har väl inte det glamorösaste livet med fyra ungar, men hon är bannemig lycklig och dricker vin!

Självklart kan man ju som student dricka vin hela dagarna rent teoretiskt, och kanske skulle mina uppsatspaniker komma lite mer sällan (eller oftare eftersom det blir blandat med bakisångest), men praktiskt och ekonomiskt funkar det ju inte så. Jag tror att jag måste prioritera hyra, böcker och mat framför ett glas vin om dagen. Det får mig också att tänka på hur underligt det är att de dricker så mycket så vardagligt i den serien, och hur det legitimiserar vardags pimplande. Nu låter jag säkert som en moraltant, och inte den 22-åring jag är, men i och med att jag, denna moraltant, blir sugen på att dricka mer vin till vardags eftersom det symboliserar en lättsam existens och ett lyxliv som jag inte har men vill ha, så tycker jag mig höra lite varningsklockor i bakgrunden. Visst att de dealar med Brees alkoholism i några avsnitt, men alla andra runt henne vardagspimplar fortfarande och det är inte som om hon inför noll-tolerans eller är öppen med sin alkoholism efter de avsnitten. Att inte dricka är helt enkelt inget som får plats eller syns, medan drickandes syns och är del av en lyxig livsstil.

Kanske överreagerar jag, kanske uttrycker jag en oro som är en produkt av Sveriges IOGT-NTO tradition och skolans anti-allt kampanjer där en klunk vin var dörren till alkoholism. Men jag tycker ändå att det är en obalans i acceptansen av drickande och icke-drickande i den serien.

Nog moraliserande, nästa grej var ju det här med snyggheten och glamouren. Jag vill också få gå runt i snygga outfits, ha supersnyggt stylat hår och matchande accessoarer till vardags. Och visst, allt detta är fullt möjligt, men för det första är inte direkt stilen på campus särskilt uppklädd utan det är mjukisbyxor och UGGs som dominerar och för det andra så; Palla! Orka stå och fixa håret och matcha kläder varje dag, tänka kreativt om accessoarer och smink, när ingen ändå bryr sig. Sure, jag kan göra det för mig själv osv. och det gör jag ju ibland, men fanemig inte varje dag. Plus att jag ju ofta numera inte ens går till skolan, utan jobbar mest hemifrån. Och om jag suttit hemma på förmiddagen och har föreläsning på eftermiddagen orkar jag oftast inte byta om nämnvärt för att gå till skolan. En bidragande orsak till denna lathet är ju att det måste vara praktiskt också. Regnar det så måste jag ha regnjackan, och det är heller ingen vits att fixa håret mer än att sätta upp det i en tofs, för alla andra försök skulle ruineras så fort jag kliver utanför dörren.

Tur är det väl då att jag inte behöver gå till skolan varje dag. Jag är helt enkelt för lat för att vara fåfäng!

Det här med titlar

För ett tag sedan, ja ganska bra tag sedan, så berättade min (dåvarande?) kompis G för mig att hon hade stött på vår professor, tillika min handledare, på väg till en av hans föreläsningar. Hon berättade att hon tyckte det skulle kännas konstigt att inte säga hej, när de uppenbarligen var på väg till samma ställe, trots att han antagligen inte hade någon aning om vem hon var. Så hon säger 'Hello Sir....' varpå jag avbryter henne och utbrister 'Did you say SIR?!?!' och är uppenbarligen väldigt road av detta. För min handledare är ju typ den sjysstaste mest jordnära personen i (den akademiska) världen! Han skulle aldrig kräva att någon kallar honom 'sir', eller bli det mista förnärmad om någon inte kallade honom 'sir'! Min kompis G blev lite förnärmad och sa, 'But what would I say then? It didnt really feel ok to say Professoer whats-his-name either, and because he's my professor I didn't feel comfortable just calling him by his firstname, cause he's authority!'

Då slog det mig att det ju inte bara är min handledare som det där med titlar beror på, utan även vad man blivit uppfostrad till. Jag som växt upp i titelfria Sverige är inte van att genom en titel ge auktoritet eller visa respekt, jag har inte blivit uppfostrad till att kalla mina lärare vid efternamn och civilstånd, som det är standard att göra här i England. Det här med civilstånd är extremt ingraverat i folks medvetande, och jag har verkligen blivit uppmärksammad på detta nu när jag bytt namn. Varje gång jag har gått någonstans för att ändra mitt namn så har de frågat om jag har gift mig, eller snarare om det nu alltså är Mrs, istället för Miss. Det roligaste, och mest frustrerande var nog när jag var på banken och kvinnan hade fruktansvärt svårt att förstå att jag hade bytt namn utan att ha gift mig.

'Hi, I would like to change the name on my bank account'

'Ok, so you've married, can I see your marriage certificate'

'No I have not married, (blabla om alla mina bekymmer med namnbyte och att de behövde mitt pass)'

'So you have done it by d-pol?'

'No, or yes, but back home in Sweden'

'Ok, (mummel mummel tar fram papper och ändrar saker i datorn), so it is Mrs now then is it?'

' No, because I didn't get married.'

' ah ok....eh (ser väldigt förvirrad ut) so you've taken your maiden name?'

'No because I didnt get married nor divorced!'

Hur svårt kan det vara att förstå att det ju faktiskt är fullt möjligt att byta namn för andra anledningar än att man gifter sig? Och när jag sagt flera gånger att jag INTE gift mig.

Hur som helst, det är underligt hur det här med titlar skiljer sig. G har växt upp i en ganska, vad jag förstår, rik familj i Wiens övre sociala klasser, och därmed varit med på en massa formella tillställningar där det här med rätt titel på rätt person spelar roll. Därför så blir det ett dilemma för henne när hon inte vet vad hon ska kalla sin professor. Speciellt eftersom denna professor ju är väldigt vänlig och avslappnad. En titulering kan ju inte bara visa respekt, men en felaktig titulering kan ju även förolämpa bäraren. Det var väl kanske ett lite liknande dilemma som den kära bankdamen upplevde, hur skulle hon bestämma min civilstatus? Men vi svenskar som växt upp utan titlar upplever inte detta dilemma. Dock kan det ju ändå leda till roliga missförstånd, kanske just för att vi inte är vana vid tituleringar. När mamma och jag bokade min superlyxiga buisness class biljett tillbaka till England i julas så bokade vi den ju på hennes kort, och när hon skulle ge mitt namn så sa hon först mitt gamla namn, varpå jag fick rätta henne med mitt nya. Och eftersom jag och min mamma då inte hade samma efternamn så antog damen på resebyrån att jag var Mrs. R! Det spelar ju egentligen ingen roll alls, men det är lustigt vilken felaktig bild folk kan få av en. Jag menar, jag är ju inte ens i närheten av att tänka på att gifta mig! Samma lustiga felaktiga bild kom ju fram i början av terminen när halva fakulteten trodde att jag gift mig!

Men visst att vi slipper dilemmat med vad vi ska kalla folk, och att det kanske är ganska sjysst att slippa stoltsera med sitt civilstånd (eller endast kvinnor behöver ju göra detta offentligt), men alla de andra titlarna, som Dr. Professor, Sir, Madam, de som ju faktiskt kan vara ett ganska bra sätt att uttrycka sin respekt i formella sammanhang, de förlorar vi som kallar varandra vid du. Det är otaligt många gånger som när jag ska skriva formella brev på Svenska som jag tycker att det känts lite väl vardagligt att börja brevet med 'Hej XX!'. Vid de tillfällena är Engelskans 'Dear Sir/Madam' eller någon av de professionella titlarna mycket bekvämare att använda. Hälsningsfrasen sätter liksom tonen, och hellre en formell ton än en 'tjena tjena'!

Detta till trots, så skulle jag ju aldrig ens drömma om att kalla någon vid titel i verkliheten, för då kan man oftast komma undan med att bara säga typ hej, och att slänga in titlar skulle bara vara slöseri med ord och tid. Och det känns som om jag kan visa respekt på andra, och kanske bättre och mer genuina, sätt än att kalla någon 'sir'!

Jag vill bara att det ska vara riktigt dåligt väder

Idag så har jag suttit inne hela dagen, jag har suttit inne och läst. Läst seriösa grejer, oseriösa grejer, halvseriösa grejer och lite facebookande på det. Och trots att jag ju njuter av att läsa alla dessa grejer, jag gillar det, det är roligt, intressant och bra, så får jag asadåligt samvete. Jag har ju bara suttit inne och läst, denna fina dag då jag är i Strängnäs. Eller inte riktigt, jag var ute och åt lunch med mamma och så gick jag en liten promenad och stannade till i några butiker på vägen, men insåg då att jag bara ville handla, och var då tvungen att gå hem eftersom jag är luspank och lever på lånade pengar.
Jag gillar att läsa, men känslan förtas lite av det dåliga samvete jag känner när det känns som om man borde vara ute och njuta av det (halv-)fina vädret och den friska luften. Jag satt en stund på balkongen, men det blev lite för kallt för det blåser så på första våningen, och om jag har balkongdörren öppen för att njuta av den där friska luften så blåste nästan halva lägenheten ut...Så jag har mest suttit inne och läst, utan särskillt mycket frisk luft. Och jag har dåligt samvete för det. Allt skulle kännas så mycket bättre om det bara var dåligt väder, då skulle jag kunna sitta inne och kolla på grejer på internet eller läsa utan dåligt samvete. Eller kanske om det var riktigt fint väder, då skulle jag kunna sitta på balkongen och sola, eller gå till parken. Men nu när det är överhängande risk för regn och kallt så känns det inte så pepp. Detta mellanväder gör liksom att man går i limbo mellan innesittare och utenjutare, och just idag valde jag att vara lite innesittare, men med ångest. Allt skulle vara så mycket lättare om det bara var riktigt dåligt väder.