Emilou och Måndag

Det har varit en otroligt dålig måndag, jag har inte fått något gjort alls.
Kanske är det som vanligt på måndagar, det är en långsam start på veckan. Jag har googlat information om Gambia, jag har ringt takläggare, sorterat papper och ätit lunch i solen.
Just det där med att ringa takläggare är jag iochförsig ganska stolt över. En firma kom förbi i helgen och gav ett pris, och hade egentligen tänkt att inte fråga andra för denna firma har jag fått rekommenderad av en kollega. Men så bestämde jag att vara vuxen och ta ansvar och ringde på två andra firmor också. För rekommendationen är ju att få tre prisofferter. Den ena kommer imorgon och den andra på torsdag. Det är lite läskigt för det handlar antagligen om mycket pengar, och jag har ju ingen aning alls om hur en utvärderar kvalitet på takläggande. Men jag känner att jag får många många vuxenpoäng av detta.

Emiloy och the fear

Rädlsan för att bli arbetslös har plötsligt slagit mig. Jag hade möte med min chef igår och han sa i princip att jag borde börja söka jobb.
Vi har en ansökan kvar att hoppas på och han har sagt att han eventuellt kan fixa förlängning, men igår sa han att det kan bli svårt.
Så plötsligt är jag rädd att stå utan arbete i januari nästa år. Och jag spenderar morgonen med att kolla på jobb. Och inser också att det är nu lektor jobben utlyses så det kan hända att jag missat den möjligheten. Inte för att jag varit så sugen på det ändå. Men det suger att missa möjligheter, speciellt eftersom det är för en lektortjänst som mitt CV passar bäst.
Det är konstigt hur jag nu när jag äntligen kommit till en plats i projektet där jag känner att jag inte har något emot att jobba vidare lite så är inte det möjligt och jag måste söka jobb. Det är i stor konstrast till alla de mornar jag suttit och kollat på jobb som utvägar för mig.

Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och valmöjligheterna

Jag har börjat söka pengar för att fortsätta forska här i Newcastle. Men jag är inte säker på att det är rätt väg att gå. Jag söker för att det är bra att söka, det är det en ska göra när en är i det stadie jag är, det är värt att försöka. För försöker en inte så får en aldrig pengar. Men jag är inte säker på att jag vil fortsätta här, eller ens fortsätta med det som jag föreslår att forska om. Jag söker för att jag har fått mycket stöd i ansökan, för att inte göra dessa människor besvikna och vara otacksam för hjälpen de gett.

Jag har också sett att min potentiella drömarbetsplats rekryterar igen. De har två permanenta tjänster utlysta. Jag är i valet och kvalet om jag ska söka. Å ena sidan är det ju fortfarande drömmen, och jag skulle vilja göra något annat än att forska inom akademin. Men å andra sidan har jag lite för många järn i elden här som jag faktiskt vill avsluta innan jag ger mig av. Jag vill få ut dessa artiklar, jag vill använda datan som jag jobbat så hårt med att samla in.

Det leder just nu till att jag lutar mot att göra ett val som är helt emot mitt egenintresse. Något som jag egentligen inte är så sugen på i långa loppet, men som är bäst just nu. Jag har valmöjligheter men väljer kanske inte rätt. Det där med fritt val är en myt.

Emilou och statistiken

Jag analyserar just nu vår data för en artikel. Och jag kollar kvaliten på datan baserat på olika variabler. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska leta efter. Vet inte vad jag egentligen bör kolla. Så jag tittar på resultaten, men förstår eller tänker inte egentligen. Och även när jag kanske förstår vad resultaten säger så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Som nu har vi tex. ett resultat som säger att ålder påverkar om föräldern är med i urvalet eller inte. Och det är inte jättebra, men vad ska jag göra åt det i regressionen? Det har jag ingen aning om alls.
Jag är trött idag. Jag har ont i nacken och sov dåligt. Men det är bäst att kämpa på.

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd. 

Emilou och jobbet utan poäng

Det finns många bra saker att säga om mitt jobb. Både på en personlig och mer allmänt viktigt nivå. Personligen är det ju väldigt skönt att ha mycket flexibilitet och en bra lön, och allmän viktigt så forskar jag ju på saker som påverkar samhället.
Men jag kan inte låta bli att känna att det inte finns en poäng med det hela ändå.
Jag har svårt att ta mig för att påbörja artiklar pga denna tankeprocess:

1. det måste vara så himla fantastiskt bra och väl undersökt.
2. det måste säga något nytt som spelar roll i en värld utanför den akademiska.
3. även om jag tycker att jag uppnått 1&2 så måste jag också få det publicerat och då är det någon annans jobb att säga att jag inte uppnått detta.
4. om jag inte publicerar finns jag inte, och ingen vet att jag gjort ett bra jobb som spelar roll.
5. men även om jag publicerar så vet bara en handfull människor vad jag gjort och vad som efter mycket om och men kanske kan ses som relevant för allmänheten (på universiteten).

Hela denna cykel får mig att känna att det liksom inte är någon vits att ens försöka. Det är liksom lite för höga hinder att hoppa över. Det verkar som om de som lyckas publicera mycket har kommit över denna menlöshet och ser någon typ av intrikalt värde i att skriva, forska och banka huvudet i väggen när det inte blir publicerat. En del verkar också tulla lite på punkt 1, men överdriver punkt 2.  Kanske är det för att de värderar det som en akademisk kariär ger; flexibiliet och frihet att göra det du vill, undervisning och känslan av att du gör något bättre för världen (vare sig genom forskning eller undervisning). Och kanske lyckas vissa faktiskt göra världen lite bättre, eller övertala någon om att de faktiskt haft 'impact' i världen med deras forskning. Men vi statsvetare vet ju egentligen bättre, vi vet att det är många saker som påverkar vad som sker, vilka beslut som fattas och vem som får rätt. Så för oss är det mest en byråkratisk övning, försöka påvisa att det där som jag gjorde, det påverkade minsann lite gran!


Men jag vill faktiskt göra världen bätre. Jag vill faktiskt påverka världen. Så egentligen är ju den logiska slutsatsen att jag inte borde vara akademiker. Men jag vet inte om jag är beredd att ge upp friheten och flexibilieten. Kanske kommer jag inte ha ett val tillslut, kanske måste jag ta det som erbjuds när mitt kontrakt tar slut. Det här med att vilja ha en mening med jobbet är kanske ett lyxproblem som jag kommer att sakna när jag inte längre har något val.

Emilou och tisdagen som känns som måndag

Vi hade ledigt igår, och äve om jag hade tänkt att jobba hela dagen så jobbade jag bara lite. Men det lider jag för idag då det känns som om jag har en miljon saker att göra. Allt mest administrativt, skicka mail, påminna, organisera, där allt är  lika bråttom.
Och jag blir irriterad på folk som inte återkommer, folk som säger att de kan hälpa till men sedan har andra viktigare saker för sig och lämnar mig i sticket. Detta leder till att jag blir generellt irriterad och hatar världen. Det är kanske lika bra efterosm jag har så mycket att göra att världen just nu bara skulle distrahera.
Jag inser såklart ironin att jag bloggar när jag 'har så mycket att göra'.

Emilou och det handlar om perspektiv.

Jag har många olika bollar i luften just nu, och de är inte bara olika för att de är olika uppgifter, men även för att uppgifternas natur också skiljer sig väldigt.
Det första och det som borde vara det främsta är att jag läser EU Education and training policy. För att skriva en rapport om hur det har disseminerats i olika länder. Detta är ganska spännande och kräver kritiskt tänkande, något jag saknat att göra ganska länge.
Det andra jag gör är att försöka få stil på vår enkät. Detta kräver enormt noggrant nitiskt arbete för att se till att vårt opinionsmätar institut har gjort saker rätt.
Det tredje jag gör är att redigera rapporten om VAAn som vi utvecklade till valet förra året. Detta kräver ett helat annat typ av koncentrerat och kritiskt arbete.
Å ena sidan så är det stressigt och svårt att ha så många olika tankeverksamheter igång samtidigt. Å andra sidan är det skönt att kunna byta mellan dem. Det handlar helt enkelt om perspektiv och idag väljer jag att se det som skönt att kunna byta arbetsuppgifter.

emilou och det kallas work life balance right?

Jag sitter och fixar med enkäten för femtionelfte gången. När denna enkät äntligen är i fält kommer mitt liv vara enormt mycket lättare.
Att jag kollat den massvis av gånger gör det också trist och jag har svårt att koncentrera mig. Allt jag kan tänka på är hur kul det ska blir att gå på teater ikväll, att jag ser fram emot att träffa Dan i helgen, att jag borde göra en mat beställning, att det vore sjysst att lägga till en semester efter mötet i Aten i sommar, att jag har lite lite ont i ryggen idag, att min näsa gör ont och att jag måste ned på stan för att hämta ut det receptet.
När jag egentligen borde jättekoncentrera mig på att kolla att allt i enkäten är rätt. För det måste kollas nitiskt noga för trots att det opoinons mätar företag vi jobbar med jobbar med detta professionellt så har de gjort massa misstag och inte följt instruktioner. Helt ärligt förstår jag det till viss del eftersom instruktionerna inte alltid är de tydligaste eller konsekventa.Men det tär på min hjärna.

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.

Emilou och avhandlingen

Ibland (ganska ofta egentligen) går jag tillbaka till min avhandling för att hitta källor eller rent av kopiera text därifrån till en artikel. Detta är oftast inte en så trevlig upplevelse, för det betyder att jag skriver på något och inte riktigt känner för det. Men så ibland när jag tittar tillbaka på min avhandling så förundras jag över att jag faktiskt skrivit den. Att JAG har knåpat ihop cirka 70,000 ord. Och försvarat detta arbete. Och så slår det mig att jag ju är doktor. Att det är uppbringandet av dessa 70,000 ord som gjort mig till doktor. Det är rätt galet.

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.

Emilou och jobbet

Jo då, klockan är 21.30 och jag är fortfarande på kontoret.
De där långa dagarna av arbete är här!

Emilou lyssnar

medans jag forsoker fixa till mardroms referenslistan till mardromspappret.

hur man överlever som doktorand 7

Man skaffar sig en rutin. När deadlines börjar närma sig behöver man jobba enligt en rutin. Denna rutin måste inte bara innebära hårt arbete, utan också en del träning och ledighet. Rutin är ganska så trist och tråkigt, för visst är det roligare att gå ut flera dagar i veckan, eller spontant gå ut och ta en öl sådär på fredags(eller onsdags eller torsdags eller vilken-som-helst-dag) kvällen, men det leder inte till resultat. Det leder till stress. Visst att man tar ledigt och tar det lugnt, slappnar av och stressar ned. Alla dessa saker är viktiga, men om det går ut över det planerade arbetet så leder det bara till stress, och stress är allt ifrån roligt. Så rutin, även om det är bland det tristaste vi vet, leder till mer lycka i framtiden.

Eller detta är i alla fall det jag försöker intala mig själv då jag måste prioritera eftersom j20-26 maj bjuder på fyra deadlines på totalt 17500 ord. Detta kräver alltså förtidsarbete och planering. Mycket och strikt planering. Och det ända sätt jag kan leva upp till kraven som kommer att ställas på mig är genom att leva på rutin. Schemalägga mitt liv. Trist, men nödvändigt. Välkommen till verkligheten som doktorand; vi är vår egen chef och väljer att sätta hårda scheman för oss själva.

How guilty are your pleasures?

Ja alltså, Egentliiigen?

Kom att tänka på det när jag lyssnade på morgonpasset helg med Soraya förra helgen tror jag att det var. De pratade med en tjej som typ var som det verkade typ uber perfekt. Hon hade liksom inga guitly pleasures, aldrig att hon svullade en hel B&J efter en pizza och vitlöksbröd med chips till förätt framför en hel säsong av typ Top Model och sen gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Hennes svar var att hon inte hade en TV. Aldrig att hon använde samma strumpor två dagar i rad, eller plockade upp dagens outfit från klädhögen bakom dörren, för det var alltid städat hemma hos henne.

Nu minns jag inte helt exakt vad det var för exempel de tog upp, men poängen var att hon var konstant och alltid var den duktiga flickan. Hon slackade aldrig. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne. Hon var en framgångsaga på två ben. Men det var inte bara, som det verkade, enligt henne något hon gjorde för andra, utan hon gillade att ha det städat hemma, hon gillade att läsa en bok istället för strökolla dokusåpor.

Hon hade inga guilty pleasures. Bara pleasures.

Det får mig att tänka på vad de egentligen är de där guilty pleasures. Det handlar ju bara om att man skäms lite för det man njuter av, men detta är väldigt lätt att omarbeta. Å ena sidan kan man ju bara acceptera sina njutningar, och alltså stå för att man gillar att svulla, man mår bra av det, so FuckYou! Å andra sidan kan man erkänna sina guilty pleasures och dela dem med andra. Och jag tror att det är här mycket av guilty pleasures retoriken kommer in. De är inte så jävla guilty egentligen, men att erkänna dem, att dela bad-ass gemenskapen, erkänna att man inte är så himla perfekt och man faktiskt njuter av att inte vara helt perfekt, det är nästan ett guilty pleasure i sig själv. Den här tjejen hade alltså kunnat ta underdog rollen och erkänt att hennes guilty pleasure faktiskt var att ha det städat hemma, för det var ju detta, att hon var så jävla samlad och perfekt hela tiden som upprörde programledarna, då hade hon varit med i bad-ass gemenskapen, men istället valde hon att säga fuck you, jag gillar mitt städade golv.

Ligger det kanske lite jante-lag i det hela? Det är inte okej att vara samlad, kontrollerad och perfekt, och banne mig inte att stå för det utan att göra någon typ av bad-ass avbön. Det är alldeles för kaxigt att påstå att man är pefekt, för liksom ingen kan ju vara perfekt! Eller tro att det är perfekta. Vi är alla enade i vår icke-perfektion. Det var inte förens nyligen som jag verkligen kom underfund med vad jante-lagen innebär och hur den har format mig och min världsbild. Jag kunde inte se detta i Sverige, jag kunde inte se detta förens efter tre år i England. Det började gå upp för mig när min handledare retades med mig för att jag var så Svensk, vilket i sammanhanget betydde en inbyggd nervositet över och ursäktande för mina idéer.

Men liksom dissen av perfektion beror ju helt och hållet på vad man ser som perfektion. Om jag själv definierar min perfektion, och är nöjd med det jag gör, då blir perfektion inte ett ouppnåeligt mål, utan en harmonisk status. Man liksom accepterar icke-perfektionen och gör detta till perfektion. Vad som anses vara perfekt är ju lika mycket en projicering från samhället och social konstruktion, som det är din egen acceptans av detta som definitionen av perfektion.

Visst att detta kan leda till att man ju då inte har något att sträva efter, man saknar en vision. Men inte nödvändigtvis, det handlar bara om att sluta be om ursäkt och gotta sig i att man inte är perfekt. Det om något tror jag leder till att man tappar bort visionerna, för man får ju inte ens titta framåt och kika på vad som skulle kunna vara.

Min handledare verkar ha en ganska skön attityd till det hela. Han lägger fram det han tror på, och bevisen för det och säger att han tror att det är så här. Och sedan om det visar sig att det var fel, ja då får vi ta den smällen då. Och då får vi lägga fram ett ännu bättre argument för varför vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Han är rakt på sak och ber inte om ursäkt. Självklart är detta ju i ett akademiskt samanhang där, som så briliant uttryckt av min journalist kompis i en kolumn om skilnaderna mellan akademia och journalistik: I den akademiska världen har man inte åsikter och man överdriver inte. Man begränsar, man begränsar tills man bara ser en möjlig förklaring, och så drar man slutsatsen att detta är den sannolika orsaken. Men man är väldigt försiktig inan man påstår sig veta något alls; medans journalister gör karriär på att påstå att de vet allt.

Det är alltid så svårt att avsluta blogginlägg. Det känns som jag borde skriva någon typ av slutsats, något hurtigt och uppmuntrande, en avslutande reflektion som binder det hela samman. Som om när blogginlägget är skrivet så har jag nått khatarisis, jag har renats från dessa konstiga tankar och funderingar, jag vet nu var jag står och jag kan ge mina få kära läsare en insikt i problematiken, kanske ställa vidare frågor eller säga något smart. Men så är det inte särskilt ofta. Detta inlägg är bara en samling av mina tankar. En stream of conciousness som funderar över vad perfektion innebär och hur det påverkar våra guilty pleasures och inte mycket mer än så. Så det får vara okej för tillfället. Det får vara bra så.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...