ibland hatar jag att vara tjej

idag hatade jag att vara tjej.
Steve gav mig ansvar för att hålla i styrketräningen idag. och det är en kille där som hela tiden måste kaxa mot mig. det känns som om han gör så bara för att jag är tjej. jag pallar inte med att vara kaxig tillbaka. grejen är den att han är en lad, så det finns inget man kan göra tillbaka. de är så sjukt ironiska, och inser inte allvaret i det de säger. Jag kanske tar för illa upp. eller det är iallafall vad de skulle säga. att 'de bara skämtade', eller är 'ironiska'. men de inser inte vad de faktiskt säger. Nämnde det sen när jag var på väg att gå att det inte gick att göra styrka med dem eftersom de inte lyssnade på mig. då sa killen som jag sparrades med förut som inte tyckte om tjejboxningsgrejen, att det klart att de inte lyssnade på mig, för jag var ju tjej. jag påminde honom då om att jag har en höger som antagligen skulle göra en del skada på dem om jag ville(vilket den ju gjorde i fredags, när jag råkade slå Ben)

det där när de sveper undan med att det var ironi hände med en kille som jag träffade i förra veckan. jag har aldrig träffat en så arrogant människa i hela mitt liv. han var emot allt man kunde vara emot, utan någon annan anledning än att vara emot det. han sa något om invandrare, som jag reagerade på genom att säga: jaha tack!han sa då: välkommen till ironins land.
problemet är att om han är ironisk över mig, är han inte ironisk, om inte jag är med på det. jag kan lätt låta andra driva med mig och jag kan driva med mig själv också, men detta var inte något som gick att skämta om. jag tror att han inte tänkte på att jag var där och var från sverige. och sen var tvungen att svepa undan det med att säga att han var ironisk.

jag undrar om det är så att jag boxas för att visa att jag kan. 'trots' att jag är tjej. kanske är det också därför jag slåss. orden räcker inte till. när jag inte blir respekterad för vad jag säger eller gör, måste jag bevisa mig på något annat sätt. då måste jag visa att jag är stark, kan slåss och vågar slåss. problemet är bara att det är farligt att slåss. jag råkade slå Ben i fredags, så att han fick fläskläpp. det var inte helt oprovocerat, vi skojbråkade på marken som var fylld av krossat glas(från när vi tidigare haft tävling om att kunna kasta flaskor över ett hustak) jag började blöda på handen, han och en annan kille bar in mig i köket, lade ned mig på golvet, jag tog tag i Bens knäveck, och fällde honom. satte mig sen upp och gav honom en rak höger. han sprang iväg. vi letade länge efter honom, sen kom han tillbaka med en fläskläpp, och var som tur är inte sur, ville bara inte att det skulle hända igen. och det ska det inte göra. men jag kan inte hjälpa att ibland känna att när jag inte blir förstådd eller respekterad för det jag säger, vilja slå till den personen. det gäller bara för mig att kunna kontrollera mig.

vårt grupprojekt kommer att bli skit igen. det är samma grupp och ingen bryr sig överhuvudtaget om något alls. jag kan inte samla gruppen. jag kan inte få dan, ollie, paul och cam motiverade till att få mer än 40%, jag kan inte få james att dela med sig av sin kunskap. jag kan inte få ximin att göra jag vet inte vad. jag kan inte heller få varken ben eller abi att tycka om kursen och därför engagera sig i den. de är i och för sig de som jobbar mest.

nu ska jag läsa lite om legitimitet.

sluta be om ursäkt!!

"jag vill inte låta dum nu.." "jag vet att jag antagligen gör dig irriterad"
men gör det inte då!
Sluta underminera dig själv genom att be om ursäkt för att du finns eller pratar med mig eller säger något över huvud taget. om du vet att jag blir irriterad, säg det inte!eller säg det på nått annat vis. vad är det för vits att göra mig sur eller låta dum om du vet att det är vad det du säger kommer att resultera i?

oh mitt liv var så mycket lättare utan dig.

flera dagar i en

idag har varit en lång dag. seminarium, plugg, lunch, plugg, boxa, duscha, mat, plugg. hemma.
på fredag ska sista politikuppsatsen vara inne. det kommer nog att bli bra. bara det att jag hade planerat att ha den skriven för typ en månad sedan. inte bra.
sen kommer det bara en massa andra härligheter. grupp projekt och tentor.
på fredag fyller martin år. då ska vi fira.

jag har slutat bry mig om landsgränser

Ja jag tänkte på det nu idag när jag varit i england i en vecka. Det känns inte nått speciellt. Det är så himla lätt att leva liv på två ställen. Alltså inte lätt känslomässigt, men det går rätt fort att ställa om sig. Jag tar liksom upp livet här snabbt nu. Det var i och för sig lite samma sak när jag åkte till Thailand. Det spelar mig inte så stor roll var jag är, bara jag har något som jag tycker om.

Jag boxades idag. I lördags lärde richard(en kille som är jättebra på kickboxning) mig att jag skulle vara snabbare och mer avslappnad, så får jag mer kraft i slagen då också. det gick så himla mycket bättre när jag inte slogs lika hårt, men snabbare, då började jag röra på mig mer också.

en av uppsatserna är klar nu. men den andra är fortfarande på lässtadiet. ska renskriva anteckningarna nu. typ

i lördags hade jag en hel dags ledigt. Emily fyllde år, så vi gick till henne på eftermiddagen och grillade. bara det att vi drack en massa innan vi åt, och jag kom direkt från trän.ingen typ. tydligen var Martin 'on a mission' att få mig full. varför vet jag inte. vi skulle till helt olika ställen på kvällen, så han skulle ju inte ha nått nöje av det!hursomhelst, blev jag lagom lullig och kommer hem vid sextiden, gör mig i ordning för balen som vi hade på kvällen, klockan 7. allt gick så himla snabbt. abi hade hårkris, jag fixade hennes hår och vi tog en taxt för £5 till ett ställe som vi lika gärna hade kunnat gå till, plus att han tog oss en grym omväg! men vi visste inte var det var, så vi trodde taxin skulle veta, men icke! här nedan kommer en bild som Marta tog, som tydligen är en av de bättre på mig från den kvällen. Jag vill inte ens veta hur de andra ser ut!! oh föresten har jag ju klippt lugg. så om ni inte känner igen mig, så är jag den till vänster som ser död ut...

folket på balen var mäkta trista. Jag Abi och Marta ägde dansgolvet.

Nedan kommer en bild på mig, Emily och Ben när vi hade middag hos Martin för ganska länge sedan, kanske har jag redan lagt upp den...

här är en bild på Abi och Morgan när vi var på fest förut. Vi hittade ett litet skjul fyllt av målarfärg.

Jag är ju feminist

Det fick jag reda på av en kompis för ett par år sedan. Vi var mitt inne i en diskussion om något litterärt verk, kanske Fröken Julie. Vi var och är ganska nära vänner, men har aldrig diskuterat politik, eller jämställdhet. Så plötsligt säger han: "Ja men det klart att du säger så, du är ju feminist! "
Som att det var den självklaraste saken i världen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Att han, min vän, hade den förutfattade meningen om mig. Jag blev väldigt förnärmad. Kanske var det min asymmetriska frisyr, kanske var det att jag pratade för mig. Men att jag skulle vara feminist för det hade aldrig slagit mig.

”Män och kvinnor är ju jämställda, vi har ju kvinnliga rättigheter”
Detta påstående mötte jag i ett seminarium för några månader sedan. Från en kille som är en riktig snubbe, denna typ av snubbar finns bara i England. Vi pratade om rättigheter i allmänhet, och han tog upp dessa i synnerhet som ett exempel på där rättigheter är bra att ha. Jag såg det som en klapp på huvudet. Han gömde sig bakom de rättigheter ”vi” som kvinnor har för att kalla sig jämställd. Men han visade den totala motsatsen.

Kanske är dessa exempel på verbala snedsteg. De menar gott, men jag tolkar fel. Men tyvärr tror jag inte riktigt det. Dessa i så fall verbala snedsteg visar så mycket mer. Ungefär som en Freudiansk felsägning. De visar vad de egentligen tycker och tänker. Deras förutfattade meningar. Dessa förutfattade meningar syns oftare i handlingar, som tillexempel i situationer där mannen i gruppen förväntas ta en ledar roll, och att man därför lyssnar på hans åsikter.

Min moster berättade för mig att när hon, hennes man och deras vänner har diskussioner om miljön så kan deras vänner vända sig till hennes man, som jobbar på ett bryggeri, för att höra hans åsikter och tankar om vad vi kan göra för att förbättra miljön genom att ändra vår vardag. Det ironiska är att det är precis det min moster jobbar med. Hon är därför mycket mer påläst om ämnet, medan hennes man mest säger vad han själv tycker. Kanske är det roligare att höra på, och han kan prata för sig, men vill man inte ha en del fakta också när man har en diskussion?

Jag vill inte bli kallad, eller kalla mig själv feminist. Det konceptet är alldeles för utvattnat. Rödstrumporna har blivit rosa. Jag vill inte ha en stämpel i pannan som säger hur jag ska leva mitt liv, som gör det ännu lättare för folk att döma mig.

Första gången jag kom i kontakt med feminism var genom en kompis som hade gjort ett arbete om feminism. Hon hade blivit omvänd och kallade sig stolt feminist. Jag sade då att jag inte ville kalla mig feminist för att jag trodde att jämställdhet var bättre. Min uppfattning om feminism då var ungefär som gemene man (ja, min förutfattade mening, efter erfarenhet) uppfattar feminism; kvinnorna ska ta över världen, män är djur och duger ingenting till förutom att avlas med. Min vän motsatte sig då direkt och sa att det var inte alls det som feminism handlar om, det handlar om att män och kvinnor ska behandlas lika. That’s it.

De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller alla. Alla har ett ansvar att leva upp till dem och alla har skydd under dem. Varför behöver vi då speciella för kvinnor? Om de mänskliga rättigheterna respekterades, skulle män och kvinnor behandlas lika. Vad är det som säger att det skulle bli bättre för att man lägger till några fler rättigheter för det ena könet? Detta argument kan inte appliceras på barnens rättigheter, för de är annorlunda. Barn är beroende av vuxna, och ska därför bli skyddade av dem eller från dem om det behövs. En kvinna är inte beroende av en man, och även om hon skulle vara det, skulle inte de kvinnliga rättigheterna hjälpa henne. För tillfället anser jag att de kvinnliga rättigheterna mest gör feministerna en björntjänst.

Jag möter motstånd för att jag är kvinna. Säkerligen. Men det gör mig förbannad. Jag låter det inte slå ned mig. Ett typ exempel var när jag boxades här om veckan. Min tränade föreslog för en kille att han och jag skulle sparras lite senare, men den här killen var tveksam och sa något om att han inte ”diggade hela den här tjejboxnings grejen”. Jag måste erkänna att jag först blev lite nedstämd. Det kändes som att jag fått ett slag under bältet, och jag kunde inte göra något åt det. Han gav mig inte ens en chans, utan dömde ut mig direkt, bara för att jag var tjej. Han hade nog inte ens sett mig boxas. Senare hamnade vi i ringen i alla fall och han höll en ganska avslappnad gard, som om jag hade velat tillät mig att ge honom en knock out. Men min styrka är att jag är stark och vågar gå på. Han var inte riktigt beredd på detta antar jag och med ett av de första slagen jag gav honom (en höger uppercut) överraskade jag honom rejält med min styrka och han kastade ur sig ”var försiktig med mina revben!haha!”. Senare överraskade jag honom med en höger overhand rätt på hans haka. Efteråt erkännde han att jag faktiskt kunde boxas, eller i alla fall slåss hårt.

Jag föredrar att bevisa att jag har rätt, än att spela kaxig. För i så fall överraskar man mer. Och förvånar. Kanske måste man som kvinna jobba hårdare för att bevisa sig rätt, men Gör det! I boxningen är det kanske tvärt om, folk förväntar sig inte att jag ska kunna boxas, men jag gör det och jag gör det bra. I andra situationer kan det vara svårare att få det så konkret. Och det handlar inte alltid om konkreta saker, utan mer attityder till dig som kvinna. Jag tror att det handlar om att inte vara rädd att visa framfötterna.

Jag förstår och känner själv av situationer där det är svårt. Jättesvårt. Men jag vill inte skylla det på att det råkar vara män i omgivningen. Självklart ska det var lika lön för lika arbete. Men det får vi genom att respektera varandra, oavsett kön. Det må låta naivt.

Jag vill tro att världen är på väg att förändras. Jag vill tro att anledningen till att det är majoriteten män i bolagsstyrelser idag är för att kvinnor i den åldern inte hade samma utbildningsmöjligheter förr, och därför finns det inte lika många kompetenta som kan konkurrera om jobben. Men jag vill också tro att det kommer att ändras med vår generation. Dock får kommentarer som nämns ovan mig att tveka.

Gudrun Schyman frågade på någon bolagsstämma om vd:n sett några problem med att det var så få kvinnor i hans styrelse, men det tyckte han inte att han märkt av. Schyman triumferade då med att hon då förstod varför det var så få, eftersom han inte ens såg det som ett problem.
Schyman känns rabiat. Bra idé att köpa aktier och gå den vägen för att pressa för fler kvinnor. Men jag vill inte få ett toppjobb för att jag är kvinna, jag vill få det för att jag är en kompetent kvinna.

draft exam timetable=Mardröm

idag kollade jag det. Jag har alla utom en tenta samma vecka. helvetet börjar 29e maj och slutar 2a juni. det betyder att jag slutar skolan en vecka tidigare än jag trodde jag skulle göra. men det betyder också att jag har fyra tentor inom loppet av 5 dagar! jag kommer att dö! Speciellt eftersom vi inte har någon inläsningsperiod alls att tala om! när jag kommer tillbaka nu efter påsk kommer jag att ha en deadline varje vecka fram till exams. uschusch usch. jag vill inte tillbaka!
när jag åkte tillbaka sist hade jag iallafall något att se fram emot, de nya kurserna. nu har jag bara hemskheter i antågande.