Emilou och de små sakerna som ändå glädjer mig

Jag fick ett mail från D igår när jag var utelåst som får mig att le och bli lite extra kär i honom.
Jag fick reda på att jag kan få hjälp med min stackars rygg genom jobbet. Det tar lite längre tid än vad jag hade tid att vänta förra veckan, men det är bra för framtiden för jag behöver inte betala.
Imorgon kommer äntligen en ingenjör och ska laga min kyl och frys.
Mamma kommer hit ikväll och vi ska till min moster i helgen, och extra extra plus är att D också kommer dit!

Emilou och igår blev jag utelåst från kontoret

Men alla mina saker var inne på kontoret, inklusive jacka, plånbok och hemnycklar. Det enda jag hade på mig var min mobil som nästan hade slut på batteri. Det visade sig även att en masternyckel inte fungerade på min dörr och vaktmästarna på universitetet var upptagna med en major incident. Som tur var så var jag med en kompis som lånade ut sin jacka till mig, lånade mig pengar och jag sov över hos henne.
De sägs att dåliga saker kommer i omgångar av tre, jag undrar vad nästa grej blir!
Egentligen önskar jag bara att det ska sluta hända dåliga grejer.

Emilou och sjukdomsåren

De senaste två åren har jag varit väldigt mycket sjuk, olika grejer hela tiden, men en konstant känsla av att vara utan energi. Jag har sagt det förr men säger det igen- jag är otroligt trött på det nu!
Jag vet egentligen inte varför jag har varit så mycket sjuk heller, har mest tänkt att det har att göra med mycket stress och saker som hänt de senaste två åren och så fuktiga kalla lägenheten förra året såklart. Men när är det över? Jag tycker att det är nog nu, jag är inte speciellt stressad över något nu och har flyttat från möglet, men har ändå ont i bihålorna och är helt slut. Jag börjar bli lite uppgiven nu för jag vet inte vad jag ska göra för att bli frisk igen. Jag tränar, äter frukt och grönsaker, äter extra vitaminer, sover massor och försöker få så mycket sol som möjligt när den väl är ute. Jag vill bara bli frisk nu, och inte bli sjuk igen om en vecka!

Emilou och när jag bara vill lägga mig i sängen inte gå upp förens saker mirakulöst löst sig.

I måndags kom jag hem till en trasig kyl och frys. Jag hade varit borta på en fin liten tur i Wales, London och Madrid, och har däfrör ingen aning om när det hände. Tydligen så har all freongas läckt ut och därför kyldes den inte längre. Detta fick jag reda på igår när en ingenjör kom och kollade på kylen. Jag har ingen aning om hur länge den läckt heller. Och freongas är nog inte så bra att andas in tror jag. Det skulle ta åtminstone en vecka att få reservdel och sedan antagligen ännu längre att få någon som kunde komma och fixa det. Så jag sa att jag ville ha en ny kyl istället. Och där påbörjas en ny saga med motstridande information och samtal till olika kundservice. Och jag har fortfarande ingen aning om när jag kommer få en ny kyl.
Så jag väntar.
Mina sjukdommar fortsätter också, så jag ringde doktorn för att boka en tid, och jag fick en tid om 10 dagar. Det är otroligt lång väntetid. Och jag har ont i huvudet. Men jag väntar.
Det som gått snabbast att ordna var tid för att fixa min rygg, de kunde ge mig en tid samma kväll. Men jag är trött på att vara sjuk och ha ont.
Just nu önskar jag bara att allt skulle lösa sig utan att jag egentligen behövde göra så mycket. Men det är väl det här som det är att vara vuxen.

Emilou och så kommer dagarna

Så kommer en dag då emilou är emilou igen. Jag läser nya grejer med intresse, jag pratar om saker med framtidshopp, jag hittar på grejer och projekt, ordnar samarbeten och potential att söka pengar.

När vi satt på min kollegas kontor och pratade om projektet som handlar om massa saker jag gjort förut och vi pratade om att söka pengar för det kände jag så himla starkt att jag verkligen vill stanna här i Norr. Jag vill jobba på det projektet, eller något av de andra som jag pratar med folk om.

Jag känner äntligen tillhörighet och kanske lite samhörighet. Och det är helt otroligt vilken effekt det har på mitt välmående, jag är motiverad, fokuserad och helt enkelt glad.

Det är säkerligen många saker som bidrar till detta, jag har börjat träna ordentligt igen, jag hittar på saker med folk, och har inte en arbetslös pojkvän hemma. Men tidigare kändes det jobbigt trots dessa utomstående faktorer, och om jag ska vara helt ärlig så vaknade jag på jättedåligt humör.

Men det känns äntligen lite som att Newcastle kan bli hemma. Snart så.

Emilou och hoppet

Jag vill vill vill vill vill så himla gärna.
Jag kämpar kämpar kämpar kämpar så himla mycket.
Men så känns allt så hopplöst. Och jag orkar inte kämpa, orkar inte dra och fixa till ingen nytta. Det är ingen som tackar mig för att jag drar och fixar. Och jag vet inte hur länge till jag kommer att vilja så pass mycket att det är värt att kämpa. Jag har börjat tappa lusten redan.
Men så kommer små ljusglimtar, små små hjälpsamma ord och handlingar. Jag tar de till mig och hänger upp allt på dem. En liten knuff i rätt riktning och jag fortsätter kämpa.
Men vill jag det här? 
känns det som om jag frågar mig själv hela tiden. Vill jag det eller kämpar jag för att jag inte kan ge upp. För att jag inte är den som ger sig i första taget. Och för att ingenting är perfekt någonsin, så då kan en lika gärna kämpa lite till.

Emilou och hösten

Kanada var helt fantastiskt. Det var precis den semester jag behövde, blandning av att hänga själv och utforska och att hänga med fina fina vänner. Jag kom tillbaka i söndags och kände att jag äntligen hade energi och inspiration att jobba och fixa i lägenheten. Och tur är väl det för jag har massor att göra i båda fallen. 

Men hösten innebär också att jag ju är tillbaka i vardagen, resorna är snart över och verkligheten att ha bott här ett år och inte ha en umgängeskrets blir väldigt påtagligt. Jag försöker hitta grejer att göra, hitta på grejer för att träffa folk. Och samtidigt som det är kul och intressant (ska gå matlagnings kurs tillexempel) så är det också tröttsamt. Jag vill bara få hänga med D, eller med mina fina vänner jag redan har.Jag vill lägga energi på de jag redan bryr mig om istället för på nya människor. 

Men jag gissar att detta är verkligheten när en flyttar runt som jag gjort. Plussidan är ju att jag har  också vänner över hela världen och har fått se och uppleva enormt mycket. Men det tär också, och tar mycket energi. 

Emilou kan själv.

En sak jag just kommit underfund med lite nu på senaste är att jag någonstans på vägen tappat bort mitt mod och självständighet. Jag har blivit harig och tycker allt är svårt och jobbigt, vilket är konstigt för jag älskar känslan av att få saker gjorda. Fixa och få resultat. Speciellt om jag klarar det själv, det är det bästa. Men på senaste har jag tyckt att allt är svårt, och speciellt svårt att göra själv. Jag har tappat min självkänsla och mitt självförtroende. Jag behöver bekräftelse och en hjälpsam knuff för att klara av saker.
Detta genomsyrar hela livet. Jag har inget sätt att avgöra om min forskning är bra utan att någon jag respekterar säger att det är det. Jag har inget sätt att avgöra om det jag skriver är bra utan att någon säger att det är det. Och om någon säger att det är dåligt tror jag ju också på dem.
Jag orkar inte fixa med lägenheten utan att någon kommer och hjälper. Jag tar mig inte för att fixa de grejer jag kan fixa själv om inte jag vet att någon kommer på besök så jag måste se till att det skett något.
Jag kan inte bestämma mig för vad för möbler eller något annat alls i lägenheten jag vill ha utan att prata med någon om det. Kan inte bestämma mig för vad jag vill göra i livet. Vill bara att någon ska säga till mig vad jag ska göra,
Att kunna stötta sig på andra är väl egentligen en bra egenskap, men när jag blir handlingsförlamad utan andra känns det som om det gått i överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till modet, och antagligen behöver jag en vänlig knuff öfr att göra det, men det behöver komma tillbaka.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och hemma

Det kändes inte som vanligt när jag landade på Arlanda här om dagen. Sverige gav inte den euforin och direkta lättnaden som det brukar. Eller den glädje jag kände var mer per automatik än genuin. Sverige är ju alltid någon typ av lättnad för det är ledighet, sommar och saker som sker. Och den romantiska delen av Sverige och allt som kommer med det har jag ändå ett ganska nyktert förhållningsätt till. Jag vet att så som det är när jag kommer hem på semester, så är inte vardagen.
Men så idag var jag ensam hemma, dagen som jag bävat inför för jag kom hem till Sverige och ingen kunde träffas första dagen jag var hemma. Jag var rädd att ensamheten skulle ta över. Jag tyckte det var lämpligt att det skulle regna för då skulle jag ha anledning att ligga i sängen hela dagen och ledsen-glo på dåliga eskapistiska serier.
Men så regnade det inte, och jag hade en väldigt fin dag med spontanhäng. Och det gick upp för mig att Sverige alltid kommer vara hemma för jag har naturligt umgänge här. Efter min springtur (som jag blev inspirerad till för att det luktade så gott av natur och skog när jag åkte hem igår och bara det är värt ett inlägg i sig) så såg jag att mina grannar var hemma, så jag gick dit och sa hej, för att sedan bli bjuden på fika och prat i två timmar. Sen åkte jag till min kusin för ännu mera spontanhäng hela kvällen. Det var liksom inget speciellt, men väldigt enkelt. Och hela min dag fylldes av trevligheter som inte var planerade. Så det blir inte den där romantiserade versionen då jag bara är hemma en viss tid så det gäller att passa på, utan detta var 'ja men vad trevligt att du kom hit vi dricker lite kaffe i solen'. Och jag inser att även om jag inte bott här på nästan ett decennium så alla de här sakerna att jag känner folk som känt mig i mer än ett år, det är det som gör det till hemma.

Emilou och Nej. Jag vill inte.

Jag har en kollega på projektet jag jobbar på som vad han än säger eller gör så känner jag direkt Nej. Jag vill inte.
Detta är även professorn som på en sommarskola för ett par år sedan sa att min forskning inte var värt något, så en kan väl säga att jag redan från början inte har den bästa relation med honom.
Men så nu har jag skickat ut en förfrågan med vad jag tycker är ganska specifika frågeställningar och nästa steg. Och hans svar svarar inte på någon av frågorna, eller egentligen bidrar med något konkret, men är ändå säkert 700 ord långt. Och det stör mig något enormt. För hur sjutton ska jag kunna sammanställa och se till att allas önskemål och intressen är representerade om jag inte faktiskt vet vad  tex. hans intressen är.
Så jag känner Nej. Jag vill inte.
Jag tänker inte göra det du ber mig om, för det var inte det jag erbjöd, och du har ingen auktoritet att säga åt mig vad jag ska göra.
Men så kommer dilemmat. Ibland, bara väldigt sällan, så är hans förslag faktiskt hjälpsamma. Jag lyckades till exempel få in/tillbaka en fråga i enkäten med hans hjälp. Så min Nej. Jag vill inte. känsla är inte alltid den mest konstruktiva, men jag kan inte låta bli.

Emilou och change of pace

Jag inser mer och mer att det kommer bli ett annorlunda liv nu när D kommer bo i Wales. En helt annan rytm i livet, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva. Jag lagar mat till mig själv, diskar själv, handlar mat själv, hittar på saker själv, fixar saker själv. Men jag är liksom inte själv så som jag var när jag var singel. Det är helt ok, men annorlunda.
Jag undrar verkligen hur vårt förhållande kommer att utvecklas under ett långdistansförhållande. Vårt förhållande har ju redan genomgått en del prövningar med osäkra framtider, Australien, jag flyttar till Newcastle, hans arbetslöshet och att för första gången för oss båda att bo ihop med sin partner. Så förhoppningsvis klarar vi detta, men det kommer bli annorlunda det vet jag.

Emilou och lägenheten

Jo men nu när jag bott här ordentligt i en vecka så känns det bra ändå. Visst att vägen fortfarande kommer att störa mig, men den stör mindre i de rum jag är mest vakentid, alltså köket och vardagsrummet. De är också de rum som hittils blivt bäst, kanske för att de var de som fick mest nya grejer.
Det finns såklart massor kvar att göra, tror nog att det alltid kommer finnas mer att göra, och var jag än vänder mig så känns det som om jag ser mer och mer som behöver städas. Men det börjar kännas rätt och värt att fixa, något det inte gjorde för en vecka sedan. Då var det nödvändighet, nu är det vilja.

Emilou och vad hände med den där lugna landsvägen?

I slutet av förra året önskade jag mig en landsväg istället för bergochdalbanan som var förra året. Det har inte hänt än. Jag har ångest över alla saker jag kommer behöva spendera pengar på som lägenhetsägare. Alla pengar jag redan spenderat på att köpa den här lägenheten. Ångest över långdistansförhållandet och hur mycket pengar det kommer att kosta. Ja, det är generellt mycket ångest över pengar för tillfället.
Det är mycket som behöver fixas även efter att vi har städat och flyttat in. Jag vill måla väggar och golvlister, jag vill odla i trädgården, göra lägenheten till en djungel av växter, jag vill sätta upp tavlor överallt. Och så är det saker som måste fixas, badrumsförvaring och jag vill nog byta duschen och det verkar som om den läcker, sovrumsförvaring, ordna med bra layout i vardagsrummet.
Men lite är roligt också, att planera och bli inspirerad, jag till exempel ha så här i badrummet

Och så här i vardagsrummet

Men allt detta är ganska besvärligt utan bil, det går att lösa, men är lite bökigt. Och det är mycket mycket att göra. Samtidigt som jag knappt kommer vara här i Augusti och min egna lilla hantverkare, partner in crime, hjälpreda och moraliska stöd kommer vara i Wales. *
Det kommer att lösa sig intalar jag mig, försöker se det positivt och att det är spännande. Det är ju faktiskt det där med att inreda och skapa ett hem som jag önskat mig så länge. Men jag ifrågasätter valet jag gjorde att köpa lägenhet, köpa denna lägenhet, och köpa just nu.

* ibland tänker jag att det kanske blev bäst så här ändå, att allt händer samtidigt. Annars hade vi börjat ett liv där tillsammans, och det hade varit ännu svårare när han väl behövde flytta. Och jag vet hur jobbigt det var att få honom det minsta motiverad att vara delaktig i diskussioner om möbler och inredning. Så jag slipper i alla fall den fighten. 

Emilou och så kommer sentimentaliteten

Trots att denna lägenhet varit lite av en mardröm så känns det plötsligt väldigt sentimentalt att lämna den. Nu plötsligt tycker jag inte att det är så problematiskt att köket och badrummet är så små. Att badrummet är så slitet. Att mattan är ful brun. 

För nu är det varmt i lägenheten, vi har inget mögel och det är en fin sommarkväll där jag hör fåglarna kvittra genom de öppna stora fina fönstren. Nu bryr jag mig mest om att den här lägenheten är den där jag och D bodde tillsammans, vi levde tillsammans. Det var inte alltid lätt, men det känns som att vi äntligen kommit ut på andra sidan och då är det dags att flytta isär. Jag kommer sakna honom mycket.  Jag kommer sakna att bo med honom. 

Emilou och chocken har lagt sig.

Men istället så känner jag avundsjuka. Avundsjuk på D som nu äntligen verkat hitta en jättecool lägenhet i Wales. Avundsjuk på J för att hon köpt i ett område som verkar trevligare. Avundsjuk på alla de som inte bor vid en stor väg. Avundsjuk på de som inte bor i en Tyneside lägenhet och behöver oroa sig för tak reparationer. Avundsjuk på alla som fortfarande hyr och inte behöver oroa sig för de saker jag nu behöver oroa mig för. Men lyckades köpa en kyl och frys som jag nog är nöjd med.

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

emilou och det var Wales ändå

det var mycket förvirring här om dagen, D trodde han läst fel först, men så visade det sig att de skickat fel papper, så det blir Wales ändå.
Som tur är har han fått startdatum uppskutet till slutet av juli, annars hade vi behövt flytta mig till nya lägenheten, honom till Wales (och först såklart hitta någonstans för honom att bo) innan den 29e juni. Det hade varit lite jobbigt. Speciellt eftersom jag är i Wien tills den 22a. Nu är det föresten nästan klart med nya lägenheten. Tre månader senare...
Det är mycket som händer och måste fixas och ordnas att jag gråter varje morgon numera.

Emilou och det var inte ens Wales utan Southampton!

Tydligen var läget för jobberbjudandet inte så tydligt så D hade läst fel ochdet är inte i Wales han ska jobba utan på deras kontor i Hampshire, som ligger väldigt nära Southampton! Ödets ironi asså. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det.

Emilou och fucking Wales

D har äntligen fått ett bra jobberbjudande som social researcher på vår motsvarighet till statistiska centralbyrån. Det är en permanent tjänstemanna position, så otroligt bra jobb och framtida karriärsmöjligheter. Men det är i fucking Wales. 50 mil bort.
Jag är jätteglad för hans skull, men inte för vår skull. Men egentligen har jag inte så mycket att säga till om eftersom jag flyttade hit först. Men det är ändå skitjobbigt. Tips for långdistansförhållanden mottages gärna!

emilou och det är mycket lättare att bara stirra på skärmen än att faktiskt få något skrivet

Speciellt när det handlar om att skriva om det jag skrev för över ett år sedan.

Emilou och fake it til you make it

Men vad gör man sen då? Fortsätter man att fejka? 

Jag har tydligen fejkat min statistik, men vet inte riktigt hur jag ska fixa det utan att göra om allt. Så fortsätter jag att fejka då eller? 

Jag har varit förkyld i över två veckor nu, men har försökt fejka mig frisk. Det har uppenbarligen inte fungerat. Ska jag fortsätta fejka och försöka fejka mer? Eller sluta fejka?

Emilou och gräset är alltid grönare....

Nu har jag kommit till stadiet i lägenhetsköpet där det inte går att dra sig ur längre. Och så hittar jag andra fina lägenheter. Som inte behöver reparera taket. Men som inte har trädgård och är mycket mindre. Men vill jag verkligen ha en trädgård? Och om D flyttar någon annanstans så behöver jag ju inte så stor lägenhet.
Det som lockat med att köpa lägenhet är att det blir billigare månadskostnader, men samtidigt så måste jag ju då köpa massa möbler och betala reparationer. Så egentligen går det nog jämt upp. Fast reparationer kan ju bli jättedyrt och är en osäkerhet.
Och vill jag egentligen spendera pengar på möbler när jag inte vet hur länge jag kommer vara här i denna del av landet eller ens i detta land. Eller behöva lägga undan pengar för att jag eventuellt behöver reparera taket eller spara för att kunna betala mäklar avgift när jag säljer. Jag vill ju ha pengar till att åka på semester.
Och en sak som jag inte helt tänkt igenom tidigare är ju hur detta påverkar D. Och att detta kommer kosta oss pengar som gör att det kanske blir svårt att åka på semester, det blir svårt för honom att komma till Sverige och kanske till och med graduation. Men samtidigt så är hans situation så uppe i luften att det liksom inte går att ha det helt i åtanke. Eller om vi hade tagit det i åtanke hade jag inte köpt, och vi skulle klämt in oss i en liten lägenhet. För det är svårt att hitta ett boende som funkar bra för både en och två personer. Som inte är för stort för en person, men heller inte för litet för två personer. Men vi hade ju behövt flytta innan augusti i vilket fall för jag pallar inte med en till vinter i denna kalla och mögliga lägenhet. Även om jag kommer sakna utsikten och ljuset i matsalen.
Men det känns konstigt att fatta detta beslut helt själv när vi ju faktiskt bor ihop. Att jag köper lägenhet själv, som vi åtminstone till en början kommer bo i tillsammans. Eller så kommer vi bo där tillsammans i tre år. Men vi vet inte. Vanligtvis så köper folk väl själv och bor i lägenheten själv, eller köper tillsammans och bor tillsammans.
Men så ser jag de där andra fina lägenheterna och tänker att jo men DET DÄR är ju vad jag vill ha. Modernare lägenhet, mer centralt, dyrare, en har ett garage, en annan en uteplats. Och definitivt inga takreparationer i sikte. Men nu har jag ju tagit det här beslutet och då kanske jag helt enkelt måste leva med det. Följa det hela linan ut och se det som ett experiment. Eller en erfarenhet.
Och jag får ju en trädgård. Och ett fantastiskt badkar.
Och visar det sig om två tre år att jag inte gillar att ha trädgård, ja då vet jag det. Men gräset är alltid grönare i en annan lägenhet.

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.

Emilou är ensam hemma

D har varit på jobbintervju i vår gamla hemstad. Så han stannade ett par extra dagar för att hänga med kompisar. Jag har alltså varit ensam hemma i denna lägenhet som är vår limbolägenhet. Den lägenhet som är vår, där vi gjort så mycket, men inte riktigt levt och blivit hemma. Men det har varit Vår lägenhet. Så att vara här själv har varit annorlunda.
Jag inser att jag heller inte varit mycket själv under de senaste månaderna. Jag har varit borta hemifrån, men då har jag ju varit i väldigt sociala situationer, som att hälsa på kompisar, projektmöten eller hemma med familjen. Men efter att ha varit själv nu ett par dagar så märker jag skillnad i hur jag tänker.
När jag är i sociala situationer förhåller jag mig till de eller den jag är med, och ser till att det funkar. Jag anpassar det jag gör till vad de andra vill eller vad som funkar för dem. Detta är inte att säga att jag helt och hållet ger upp det jag vill eller gör allt för de jag umgås med. Men skillnaden när jag umgås med folk jämfört med när jag inte umgås med folk är att när jag är själv så har jag ingen att ta i åtanke annat än mig själv. Detta är ju kanske självklart, men det slog mig nu när jag varit själv och bestämt helt själv vad jag vill göra att det här med att bestämma själv, och tänka ut vad jag vill göra är något jag inte riktigt gjort på ett tag.
Att vara den enda beslutsfattaren kändes nytt och ovant, vilket ju är jättekonstigt eftersom jag spenderat mestadels av mitt liv med att bestämma över mig själv. Kanske är det för att mycket på senaste har känts som om beslut fattats åt mig. Eller att jag fattat ett beslut utan att egentligen ha särskilt många valmöjligheter. Och alla beslut har haft stora konsekvenser i mitt liv, så trots att jag gjort helt egna val så har jag känt mig maktlös.
Kanske är det därför det nu känns så underligt att fatta vardagsbeslut alldeles själv. Situationer där jag ju faktiskt kan bestämma. Och det jag bestämt mig för att göra är att göra ingenting. Jag spenderade mestadels av gårdagen i soffan, och idag har jag tagit ett långt bad och ska nu så småningom kanske få något gjort. Jag känner att jag verkligen utnyttjat min nyfunna beslutsamhet till max.

Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou och jämställdheten

Jag är ihop med en snubbe som antagligen inte skulle kalla sig feminist. Inte för att han är emot jämställdhet, lika lön för lika arbete osv. utan för att han är obekväm med termen och allt som kommer med den. Och det är det väl många som är, och det är väl därför vi har HeforShe kampanjen, som Hannah Fahl skriver så bra om här.

Det har varit en del inlägg om jämställdhet i förhållanden bland bloggarna jag läser och det har fått mig att fundera på jämställdheten här med den ickefeministiska mannen jag lever med. 

I vardagsbestyr som städning osv ligger det till ungefär så här:
- Han handlar i princip alltid, eller så gör vi en beställning på internet. Och hur lyxigt detta än må låta så önskar jag att jag kunde få handla lite oftare eftersom jag känner att jag inte har mycket kontroll över vad vi köper, och att han kan köpa små impuls inköp som han vill ha.

- Vi delar på matlagningen ganska jämnt, ofta gör vi matseldel för veckan och tar några dagar var.

- Han diskar, jag torkar.

- Han städar badrummet oftast, fast jag tar oftast duschen. Resten är no drama.

- Jag tjänar för tillfället mest, men vi delar 5050 på räkningar och mat.

- Han bakar alltid bröd till oss. 

- Han tvättar och sorterar oftast tvätt. 

Så i vardagen är vi nog inte så himla jämställda, och det är jag som är 'the bad one'.

Men precis som Linn skriver så är det ju mer än det som jämställdheten, eller bristen på den, kan göra sig påminnd och där är vår balans väldigt annorlunda.

- projektplanering: vi är båda extremt organiserade. Men jag är den som håller bäst koll. 

- Jag är den som tar upp problem, vill prata om dem. Eller kanske blir surig så att han oftast märker och frågar vad det är. Han håller inne, vill inte prata, inte lufta. Och jag tycker att jag blir den som tar mest ansvar för vårt förhållande. Jag är den som först tar steget att lösa ett bråk.

Frågan är hur mycket det här är kvinnligt/manligt, och hur mycket som är personlighet. Visst att socialisering i olika könsroller spelar stor roll, men i fallet med hans städning osv. så handlar det nog mest om att han vill ha ordning runt sig och mindre om att det ska vara en jämställd fördelning på hushållsysslor. Och med konfliktlösningen kan det ha precis lika mycket med att jag är tjej och socialiserats in till att vara bra på det, som att jag är yngst i en syskonskara och därför blivit bra på konfliktlösning. Min lilla poäng är kanske ändå den att livet kan bli jämställt/ojämställt vare sig en av partners eller båda är feminist och uppmärksam på dessa grejer eller inte. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle bli ihop med någon som inte var (uttalat) feminist!

Emilou och våren

I djupaste vintern köpte jag oss en wake up lampa. En sådan där som simulerar en soluppgång så att man vaknar naturligt av att det blir ljusare. Den har väl funkat sådär, tror att det är något fel på den eftersom den inte riktigt når det ljus den borde. Men det gör inget för nu vaknar jag naturligt av att solen faktiskt går upp. 

Vi går äntligen mot ljusare tider. 

Både i världen och i livet. 

Vi skrattade tillsammans imorse. Vi har skrattat tillsammans mycket på senaste. Vi är mjuka och snälla mot varandra. 

Livet är fortfarande lite svårt. Men inte lika avgrundstungt som det kändses i höstas.
Våren gör verkligen underverk. Jag såg snödroppar igår i stallet. Den tidiga våren i England är det bästa med detta land! 

Emilou och Dr Emilou

Jag fick min lönespec idag och det har börjat stå Dr på dem nu. Och det känns som en så himla konstig grej, att jag nu helt plötsligt har en titel framför mitt namn som aldrig kommer försvinna. Själva titeln spelar inte någon roll, men att den alltid kommer att vara där. Det känns konstigt.

Emilou och att växa ikapp, växa ihop.

Jag fyller snart 28 och jag tror att vara 25+ passar mig ganska bra. (Så pass bra att jag slutat tänka på hur gammal jag är, och när jag var i Australien i somras påstod att jag var 25...)
Jag har alltid varit lillgammal och kommit bättre överrens med de som är äldre än jag. Så det är kanske inte förvånanade att jag nu när jag blivit lite äldre liksom växt ikapp. Jag kände mig alltid lite obekväm när jag var yngre, hade inte så stor lust att göra alla de där oansvariga sakerna som skulle göras på universitetet. En del oansvarigt gjorde jag väl, men jag höll nivån ganska låg. Men samtidigt var jag obekväm med att göra de mer vuxna grejerna, jag var ju faktiskt fortfarande student och under 25. Så hela grejen med att köpa lägenhet, skapa bo, barn osv. det kändes också väldigt främmande. Jag kände mig liksom mittemellan, tudelad. Lite vuxen lite ung. Typisk ungvuuxen alltså.
Men de senaste åren typ efter 25 så har de två delarna växt ihop, och jag är bekväm med att vara ung vuxen. Jag har växt ikapp, växt ihop. Fan vet vad som händer när jag fyller 30!

Emilou är trött

Klockan är bara 10 och jag är redan trött. Mest trött i kroppen, trött i huvudet. Inte så att jag skulle kunna sova, men trött så att jag skulle vilja göra något helt annat än läsa och kolla på dator skärmar. Min hjärna är trött.

Emilou och avhandlingen

Ibland (ganska ofta egentligen) går jag tillbaka till min avhandling för att hitta källor eller rent av kopiera text därifrån till en artikel. Detta är oftast inte en så trevlig upplevelse, för det betyder att jag skriver på något och inte riktigt känner för det. Men så ibland när jag tittar tillbaka på min avhandling så förundras jag över att jag faktiskt skrivit den. Att JAG har knåpat ihop cirka 70,000 ord. Och försvarat detta arbete. Och så slår det mig att jag ju är doktor. Att det är uppbringandet av dessa 70,000 ord som gjort mig till doktor. Det är rätt galet.

Emilou och uppförsbacken

Jag hade hoppats på en nystart, omstart nu till 2015. Att de där sakerna som kändes jobbiga och gick emot förra året skulle klaras upp och det liksom skulle bli lite lättare att ta mig fram i vardagen. Men än så länge har uppförsbacken fortsatt. Jag börjar året med dunderförkylning som aldrig verkar bli bättre. Min kondis är nu så dålig att jag blir andfådd av att gå upp för trappor, och jag som brukar gå snabbt måste be folk att gå långsammare för att jag inte hänger med och jag har inte cyklat till jobbet sen jag kom tillbaka.
Jag kollar på lägenheter men hittar inget som egentligen lockar. Eller så är det som lockar inte längre till salu. Men vi måste flytta från vår lägenhet. Vi har nu inte bara mögel på väggen vid ytterdörren, och i matsalen, men även i vårt köksskåp.
Och inatt blev Ds cyckel stulen från vårt skjul.