Emilou och Julkalendern den 14e december- vad får mig att skratta

Jag är inte ofta en sucker för youtube fenomen (mest för att jag inte hänger med), men alltså detta här får mig att fnissa okontrollerat varje gång jag ser det. Spelade upp det för mina syrror, de fattade inte alls vad som var så roligt.

Emilou och Julkalendern 3- Bästa fotot

Nä jag kan inte välja en bild. Det blir tre favorit bilder från året, och då har jag ändå varit snål. Kanske blir det ett inlägg med bara favorit bilder en dag.
Nummer ett är stolt moster bilden.

 Vi var och åt lunch och jag bar på E när vi gick mot bilen, och jag kände att han höll på att bli trött. Så jag började gå långsammare och sjunga vaggvisor, och tillslut så somnade han på mig. En sovtung bebiskropp som somnat på dig är bland det mjukaste som finns. Här har jag precis lagt honom i bilstolen, han hatar att åka bil. Men denna bilresa gick smärtfritt eftersom han sov. Tack vare moster emilou.

Den andra bilden är från Nottinghill Carnival.

Jag är precis lika glad som jag ser ut. Vi spenderade i princip hela dagen med att sitta bredvid en sophög med en permanent marker och ritade på oss och alla som gick förbi. Det var sommar och varmt. Vi var i London som visade sig från sin absolut bästa sida. Jag var med mina finaste london kompisar och livet var fantastiskt. 

Det tredje fotot är från Ds och mitt första äventyr till Swanage Bay.

Vi stod ute på klippan och höll om varandra. Vi hade dejtat i kanske en månad, jag klarade inte av att cykla upp för den långa backen, vi badade i havet i september och drack öl i hamnen med massa fiskmåsar som jag försökte undvika. Men det som gjorde att jag verkligen började tänka att det här kunde vara något bra var att vi kom till tågstationen i princip samtidigt trots att vi bara bestämt vilket tåg vi skulle ta, inte när vi skulle ses. 

Emilou och julkalendern 2- bästa träningshändelse

Som den intelligente läsaren må ha uppmärksammat så är det idag den 8e december, men jag har hittils bara skrivit ett inlägg i julkalendern, och jag ligger alltså efter i denna julkalender.Jag suger helt enkelt på att blogga för tillfället.
Men lite så väntade jag med att skriva det här inlägget för att se hur helgens aktiviteter artade sig. För även om det kanske inte blir årets bästa träningshändelse, så var det i alla fall årets träningshändelse. Jag sprang ett extrem 10K lopp. Jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag tänkt mig, och periodvis undrade jag vad fan det var jag höll på med. Vi klättrade upp för backar som säkert hade 30% lutning och var 150 meter höga. Idag kan jag knappt gå. Jag vet inte om jag tyckte det var kul, om det kändes som en bedrift eller om det bara var idiotiskt. Men jag är ganska stolt över att jag gjorde det på 1.13.26 och att jag på sista biten sprang ganska fort, och att jag kände att jag hade kunnat göra det snabbare.

Emilou och julkalendern 1- Bästa bok

Jag har ändå läst en del detta år. Och det finns många böcker som jag skulle kunna hitta på varför de var bästa boken, typ Saul Alinskys Rules for Radicals för att den ju blev rekommenderad till mig när jag började bli politiskt aktiv. Eller Philip Goulds The unfinished revolution för att den gav mig en bättre förståelse för hur New Labour kom till. Eller boken om Vivienne Westwood för att den var så bra skriven och förordet andades kontrovers.
Men jag tänker att det här ju ändå är en känsloblogg, så jag tar de böcker, ja jag kan ju inte hålla mig till en, som berört mig mest sådär rått känslosamt. Dessa böcker grät jag till. Och jag gråter inte ofta (längre).
Den första är lite pinsam, för jag insåg (kanske egentligen alldeles för sent) att det var en ungdomsbok. Men hey, det verkar som om jag älskar ungdomsböcker. Den heter The fault is in our stars, och handlar om en kille och en tjej med cancer som träffas på support group och blir jättekära. Och liksom måste acceptera att de kommer dö men samtidigt är jättekära. De har en kompis som har cancer i ögonen (?) som får dem bortopererade. De åker till Amsterdam för att träffa deras favorit författare som visar sig vara en arrogant alkis.
Jag vet inte riktigt varför denna bok liksom grep tag i mig så hårt. Eller liksom det klart att cancer, kärlek och drömmar berör vem som helst. Men så att jag börjar gråta? Jag kan se en sorglig film som alla andra gråter till utan att ens snyfta till. Men till denna bok så grät jag. Jag läste den samtidigt som jag insåg att jag var kär i aktivisten, så jag såg väl någon bisarr parallell och det kanske var det som gjorde det. Eller så är jag bara en sucker för romatik.
Den andra boken är En man som heter Ove. Och den grät jag till för att den påminde mig så mycket om min pappa. Inte bara för namnet, och pappa är inte alls på samma nivå som Ove i boken. Men det gav mig på något vis en insikt till hur en gammal man tänker runt livet. Och det berörde som fan.

Emilou och julkalendern

Den där Jenny har hittat på en julkalender, och eftersom denna blog nu blivit typ bara kärlek och känslor så tänker jag att det här kan vara en bra utmaning för att få lite variation här. Jag gjorde ju en, jag ville säga förra året men insåg att det var 2011, och det var ju ganska kul. För mig i alla fall. Jag börjar ju lite sent så jag har lite att komma ikapp.
Så listan (något modifierad) är som följer: 
1. Bästa bok
2. Bästa träningshändelse
3. Favoritfotot
4. Bästa måltid
5. Sämsta måltid
6. Bästa händelse
7. Detta hoppas jag händer 2014
8. Så här försökte jag göra samhället bättre
9. Bästa låt
10. Tv-serier jag tittade på
11- Nyhet(er) som berörde
12. Det bästa med D.
13. något som får mig att skratta.
14. Det bästa med året 
15. Det sämsta med året
16. Mitt jobb 2013
17. Bästa reseminnet
18. Min födelsedag
19. Det här önskar jag mig i julklapp
20. Bästa kompishändelse
21. Politiska ställningstagande
22. Bloggförälskelse
23. Gör det här bättre 2014 än du gjorde det 2013
24. Så här tror jag att julafton 2014 kommer att bli

Klara färdiga gå!

Emilou och the smug smile

Igår kväll skulle jag ha ätit middag med två tjejkompisar, men de ställde in. Och istället träffade jag D.
Det fick mig att le hela vägen hem. Och jag sitter nu på kontoret och har ett väldigt nöjt leende på läpparna för jag började dagen på det bästa möjliga vis.

Emilou och det selektiva minnet

När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.

Emilou och tandborsten

Igår kväll tog vi ett nytt steg i vårt förhållande. Efter dryga tre månader sovandes hos mig så sov jag över hos honom och har numera en tandborste i hans badrum.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.

Emilou och det är svårt att vara ihop

Okej någon gång ska jag sluta analysera det här med att vara ihop. Men just för tillfället har jag lite av en fnurra på tråden.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom. 

Emilou och vad som hände sen 2 (eller ska det kanske vara 3).

Det är svårt det här att typ vara ihop. Battersea bridge var om något ett bevis på just det. Jag har en teori om att förhållanden går i tre. Efter tre dejter är det okej att ligga (inte för att jag någonsin egentligen följt den regeln), efter tre veckor är det lite mer seriöst.  Efter tre månader slutar smekmånadsfasen. Efter tre år går man igenom en 'ska vi verkligen vara tillsammans' kris. Men den vet jag inte så mycket om personligen.
Nu i dagarna var det tre månader sedan den där kvällen på puben då vi bestämde att vi skulle prova. och även om vi ju inte alls egentligen följde det där med tre dejter (eller kanske men inget av det var ju egentligen dejter..) så hamnade vi såklart i tremånaderskrisen. Det började ju på Battersea bridge som ju egentligen bara var ungefär två månader in i det vi höll på med, men så i förra veckan efter att vi varit i Cardiff för att göra data insamling för min avhandling så var jag bara så sjukt less på honom att jag funderade ganska så seriöst på att göra slut.
Battersea bridge skedde efter typ tre månader. Men så när jag kom tillbaka från Sverige så gav han mig en bild som vi tagit den kvällen och sa you wanted some kind of comittment, now you have a picture of me that you can have at home for people to see. Bilden är inte en typisk här är min kille bild, men den är perfekt. Den säger allt om oss.
Men sen så senare den veckan fick jag ändå för mig att han ville göra slut igen. Vi åkte till Cardiff för att göra datainsamling och jag höll på att bli galen på honom. Så på måndagen var det jag som var på väg att göra slut. Jag undrade om jag verkligen ville ha det som han gav mig. Om det var värt att kämpa för. Speciellt eftersom jag inte trodde att han var så intresserad av att fortsätta vara typ ihop.
Men så bestämde jag mig för att inte oroa mig så mycket. Att inte tro hela tiden att han ville göra slut med mig, för om han ville göra det så får han väl göra det. Men jag kan ju inte basera mina känslor på huruvida han kanske kommer göra slut eller inte.
Detta kändes och lät mer logiskt i mitt huvud, och det funkar i mitt huvud. Och det absolut bästa är att det funkar med oss. Och hela veckan var vi bara så jävla bra. Sen på helgen åkte vi till Manchester för att göra datainsamling. Han skulle gått på surfkurs, men ställde in för att jag behövde hjälp och vi blev på något sätt mer bekväma med att vara med varandra. Vi delar med oss av vardagssaker, funderingar och förlitar oss på varandra.Kvällen innan jag åkte till Wien var vi på middag med våra kompisar. Trots att alla vet så är vi ändå inte riktigt pariga. Men när alla gått satt vi och lekte med varandras händer på puben och pratade länge länge efter att de andra gått.
Jag tror att det är bra för oss att vara ute med andra. Det har varit mycket bara vi hittils. Men när vi är med andra och när vi är ute så känner jag i hela kroppen hur bra vi är. Han får mig att skratta med hela kroppen. Han gör mig bra och rolig. När jag inte är med honom saknar jag honom. Och det är inte bara en känslomässig saknad, jag saknar honom med hela kroppen. Fysiskt. Inte för att jag behöver vara med honom, utan för att jag vill vara med honom. Jag vill ha hans kropp näranära min.
Då kvällen innan Wien var det riktigt kallt här i soton. Men vi kunde inte riktigt slita oss från varandra när vi skulle säga hejdå. Vi försökte värma oss på varandra, men det var svårt, så vi stod där i kylan och hånglade med kallare och kallare fingrar men ville inte riktigt sluta.

Emilou och vad som hände sen 1.

Jag har inte skrivit om aktivisten på ett tag. Det blev ju skevt där efter slutet. Men då tänkte jag att det var jag som gjort fel, att det var jag som klantat mig. Och till viss del gjorde jag det, men nu i efterhand så känner jag att det är jag som är besviken på honom. Han var den som varit ihop med någon annan och aldrig sagt något till mig. Inte ens när jag säger till honom att jag gillar honom så tycker han att det är relevant information att ge mig. Och när han väl berättar det för mig så är det ändå honom det är synd om. Det är han som är sårad och besviken.
Och allt detta skulle vara helt okej om det var så att han på något vis hade visat att han insåg att han sårat mig, då han höll mig på halster så länge. Lät mig exponera mig själv, säga mer än vad jag ville säga egentligen, och vara övertydlig medans han aldrig gav mig någon klarhet alls. Allt detta var ju ganska förnedrande med tanke på den information som han satt inne på. Han hade kunnat bespara mig detta om han bara hade sagt något från första början.
Jag är fanemig ganska förbannad på honom. För att det alltid hela jävla tiden handlar om honom. Jag såg det inte förut, för jag var ju intresserad av att veta mer om honom. Men nu så ser jag det mest som självupptaget besserwisser skitsnack. Han skriver jordens längsta meddelanden, med detaljer som ingen behöver veta egentligen, men som han skriver kanske för att verka smart eller bara för att han gillar sina egna ord. Allt detta  tog jag tidigare som ett tecken på att han gillade mig, men nu vet jag ju att det inte alls är så. Han var ju ihop med någon under hela den tiden.
Jag är besviken på honom. För att han aldrig gav tillbaka något av det jag gav honom. All det stöd, den pepp och alla de råd jag gav honom. Det jag fick tillbaka var en käftsmäll. Kanske är jag eller ska jag vara besviken på mig själv för att jag accepterade detta så länge. Och visst det är ju fullt möjligt, och det vore även helt logiskt. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret här. Han betedde sig ändå dåligt, och det som tippade mig över kanten hade jag ju ingen kontroll över. Han undanhöll ju det för mig. Och det är just det som får mig att känna att det liksom inte var värt något alls.
Ibland gör detta mig riktigt arg. Jag är arg på honom, hur han betedde sig, och det är grundat i en djup besvikelse. Men ibland bryr jag mig inte alls. Ett tag efteråt försökte jag ju fortsätta vara nära kompis med honom. Jag åkte ju till Chichester, och försökte maila osv. Men nu så pallar jag liksom inte. Jag har andra saker att tänka på, som avhandlingen och D. Aktivisten har slutat betyda så mycket. Jag är inte ens särskillt brydd om hans vänskap just nu. För ett år sedan kunde jag nog inte ens föreställa mig att det var så här vår relation skulle sluta.

Emilou blir privat

Eller alltså, jag har ju varit rätt privat så jag tror att det nu kanske är dags att göra bloggen privat. Bloggen är väldigt mycket en ventil för mig. Jag skriver väldigt öppet om mina känslor och saker och ting som sker i mitt liv. Och egentligen så är det väl inte så många som läser här, men jag har blivit lite paranoid. Så för att fortsätta läsa, ge mig emailadresser att registrera. Puss!

Emilou och Battersea Bridge

Vi åkte till London i fredags, vi hade biljetter till en Rudimental konsert. Med alla London tjejerna. Han skulle träffa dem för första gången, och vi hade Ms lägenhet för oss själva hela helgen och allt var upplagt för en fantastisk helg. Vi hade planer för lördagen, skulle till spitafield market och äta på viatmemesisk restaurang. Konserten var bra, han kom bra överens med tjejerna. Men någonstans i mitt huvud så var jag helt övertygad om att han var på väg att göra slut.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.

Emilou och mormor

Min pappa påminde mig just om en grej som mormor brukade säga. Det här var roligt. Det måste gå! 
Och det är nog så jag känner med mycket grejer just nu. Det är mycket som händer och sker, men det mesta är roligt, så då måste det gå. 

Emilou och det var ju ganska lätt ändå

En av grejerna som hände när jag flyttade hit var att jag slutade vara politisk. Det kanske skedde lite tidigare också, men det var först när jag flyttade hit som det liksom märktes mest för jag visste inte var, när, hur, varför. Jag fokuserade på plugget och att vara student. Det var liksom kul och bra. Men anledningen till att jag inte var politisk var ju lika mycket att jag inte visste som att jag inte vågade. Det var massa saker jag var rädd för. Men nu när jag är där mitt i det politiska igen, många år och erfarenheter rikare, jag då fattar jag ju att det inte var så himla svårt eller läskigt. Det är ju faktiskt ganska kul. Men det tog ett tag och det tog tills jag hittade något jag tror på.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Emilou lovar att lägga av

Asså detta har ju blivit någon typ av 'jag är nöjd, trygg och glad (och kär) men vet inte riktigt varför' blogg nu på senaste känns det som. Jag lovar att sluta med detta. Inte att känna dessa känslor, men att konstant skriva om dem. Jag lovar.

Emilou och det där som jag visste att jag behövde men inte visste hur jag skulle få.

Jag tror att om D hade hänt för ett år sedan, eller kanske till och med bara för ett halvår sedan, då tror jag inte att jag hade varit redo.
Vad jag inte vore redo för vet jag inte helt. Men kanske att ha den avslappnade relationen som vi har nu. Kanske hade jag inte kunnat säga det där jag sa den där fredagskvällen efter vår katastrof dejt.
Kanske hade allt varit på samma sätt, men jag har en känsla av att det inte hade det. Jag tror inte att vi hade hänt för ett år sedan. Inte bara för att jag ju då höll på att bli kär i aktivisten, men för att jag liksom inte hade kunnat se det på samma sätt som jag gör nu. Se honom på samma sätt. Inte ta hans osäkerhet som något som handlar om mig eller reflekterar mig.
Det är något som skett, något som förändrats som gjorde mig redo. Och det är det där jag visste att jag behövde under alla de dagar, veckor och månader som jag suktade efter kärleken, det jag visste att jag på något sätt saknade. Jag trodde nog ibland att jag hade det, men så försvann det. Och del av uppgivenheten var att jag inte visste hur jag skulle få det. Jag vet inte hur jag fått det nu heller, men det känns som om jag har kommit någonstans med mig själv som gör mig redo för att vara med någon annan.
Det kanske inte håller, det kanske försvinner igen, men jag måste dokumentera för att komma ihåg att en dag, ja då kändes det rätt. Dokumentera för att kunna gå tillbaka och kanske kanske känna igen. Emilou, kom ihåg den här känslan.

Emilou och hjärtat

Vi smsar planer för kvällen. Vi har inte setts sedan i Lördags, och innan det var det på tisdagen. Ok inte så himla långa gapp, men ändå. Vi smsar om att ses. Och planer för helgen. Och han skriver 'Vi ses snart!' på Svenska. Och mitt hjärta smälter lite. Jag vet inte riktigt varför (eller jo det vet jag men det är en annan historia).
Jag kan inte berätta, och berättar inte, dessa saker för mina kompisar. Men det är saker som det här som får mig att se fram emot att träffa honom. Som får mig att känna pirret i magen. Det är våran grej, det är våran relation. Det är vi mot världen. Det går inte att förklara eller dela med sig av, men ingen annan behöver förstå eller veta, för vi vet. Vi är vi.

emilou och att springa

jag ligger ju i hårdträning för det där galna loppet som jag och D ska springa (han en halvmara, jag bara 10km). Egentligen är det ju helt galet att jag ska springa detta jävla lopp. Inte bara för att det är ett galet lopp, men också för att jag ju tänker att jag inte gillar att springa. Nu när jag sitter här hemma och har som plan att jag ska ut och springa så kan jag verkligen inte tänka mig något tråkigare.
Men så vet jag ju också att när jag väl är ute och lyssnar på min podcast och fått in rytmen, jag då är det ju ganska behagligt. Ibland rent av roligt. Jag vet ju också vilken kick det ger mig efteråt. Och tänk hur fantastiskt jag kommer att må när jag faktiskt förbättrat min kondition och springer det där jävla extremloppet.
Problemet är bara att jag inte är så himla bra på att uppskatta saker i framtiden. Eller skrämmas av dem för den delen. Tur då att jag har lite stolthet och envishet, och att D också ska springa annars hade jag nog gett upp. Men nu har jag något att bevisa. Någon att imponera på (även om min kondis inte är något jämfört med hans). Så jag sticker ut och springer nu.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

Emilou och that is why I love you

Då i fredags när vi pratade på fyllan om allt och inget och jag försökte hitta bra wifi så sa han

.... That is why I love you

Jag kommer inte ihåg vad det var han sa innan det, men jag svarade 

No you love me because....

Och självklart kommer jag inte ihåg vad det var jag sa heller, men jag kommer ihåg att vi sa det. 

Det är mycket sådant, saker som sägs i förbigående, som ett skämt, när vi är fulla. Men saker som ändå stannar kvar lite, saker som jag ändå minns. Men jag vet att jag inte kan ta på för stort allvar, för de sägs i förbigående, som skämt när vi är fulla. Så jag vet att jag inte kan ta det på allvar. Av alla de anledningarna. Men jag minns dem och tänker på dem ibland.

Emilou och fina fina London

Jag var i London i helgen, med finaste Londontjejerna.
Vi var ute i fredags och jag pratade med tysken när vi kom hem, vi var båda fulla, och tjejerna hijackade vårt samtal när de tyckte vi hade pratat för länge.
Lördagen spenderade vi liggandes i soffor, kollade på lättsmälta filmer och bara hängde och åt mat. Massor av mat.
Ännu en gång kan jag inte skriva av mig av de fina sakerna. Hur fint det var. Hur skönt det är att hänga med dessa brudar, hur vi kompletterar varandra så fint. Hur fantastiskt roliga de är. Hur jag skrattade så jag grät och kipade efter luft av egentligen ingenting. Men jag vill skriva. Inte bara för att få lite balans i vad jag skriver här, men för att jag vill kunna minnas och komma tillbaka till den känslan. Dokumentera den så att jag kan återuppleva den när det inte är lika bra. Är det för mycket begärt?

Emilou och saker man får reda på när man sover med någon

Tydligen så snarkar jag ganska häftigt. (alltså inte häftigt som i coolt, utan häftigt som i mycket)

Emilou och hans smeknamn

Här om veckan när jag hade lite av en issue med att han tog med min sallad hem så hittade paulina på ett smeknamn till honom, the rabbit. 

Och i helgen när vi satt på ett café med kaninbilder på väggarna, så sa han if you ever want to find a birthday or Xmas present for me, get me one of those pictures of rabbits. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Så vad som än händer från nu till jul så kommer han få en bild på en kanin i julklapp. 

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och vad jag gjorde i helgen

Emilou och teach me how to dance real slow

Kära hjärtanens vad jag älskar denna låten. Basen. Pianot. Smärtan i hans röst. Stämmorna. Det går rätt in i mig. Känns i hela kroppen.

Emilou och åh fan

Pratade med aktivisten igår. Länge länge. Och knepigt. Å ena sidan förstår jag honom och har all sympati i världen. Men å andra sidan blir jag bara så himla less på att han liksom bara rör till allt hela tiden. Gör det så himla komplicerat. Och liksom inte tänker så mycket på hur det han säger kan tas. Jag lyssnar försöker förstå. Men han kommer alltid tillbaka till att vi inte förstår varandra, och hur det kan leda till katastrof. Jag försöker säga att det inte behöver bli katastrof. Men tänker att om han fortsätter att vara så här knepig så pallar jag inte mycket mer. Och det är kanske det han menar. Att saker har ändrats, något har blivit skevt. Han har på något sätt blivit besviken på mig, för att jag inte reagerade på det sätt han ville eller förväntade sig när han öppnade upp. Jag klantade mig. Men jag tror att vad jag än sagt eller gjort så hade han blivit besviken. Inget jag kan göra är nog. Thats the nature of the beast. Och han vet det, han inser det. Men kan inte undgå att känna det. Det är knepigt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde att vi var på väg framåt, men det verkar som om vi snurrar runt fram och tillbaka.

emilou och den bra känslan

Jag slogs just av en så himla bra känsla. Livet känns så himla bra, äntligen.
Det klart att det stormar och snurrar nu med, men av någon anledning känns det som om jag kan klara av storm och snurr.

Emilou och Your Drums, Your Love

Friends say I've got something wrong, cause I've been trying to reach you for so long.

I've been treading water for your love, whether I sink or swim it is you that I am thinking of.




Ibland så verkar det som om det är lättare att tänka på det som varit än det som är nu. Detta är hur jag kände så himla länge med aktivisten. Mycket i denna låt säger verkligen mycket om hur det var.

Emilou och 'im not staying over'

Vi var på puben för att portugisiskan kommit tillbaka till soton. Vi nickade till varandra när han kom dit, men pratade inte så mycket under kvällen. Jag skickade ett sms och sa sorry I can't just talk to you. Han läste det när han var bredvid mig och sa so this is how we communicate now? 

Folk droppade av som vanligt och tillslut var det bara vi kvar. Vi gick hemåt mig och han sa I'm not staying over. För jag skulle upp tidigt imorse. Men så pratar vi i timmar om ex och folk som varit där under kvällen. Vi dricker gin och det blir sent. Han påstår fortfarande att han inte ska sova över. Men klockan fem på morgonen ligger vi i bäddsoffan och pratar om vad vi är och om 'oss'. Och vi bestämmer att vi inte behöver definiera något, men att vi inte ska träffa andra. Vi pratar om att åka iväg någonstans nästa helg, och han stannade kvar hos mig när jag åkte imorse. 

Det går fort. Men känns bra. 

Emilou och slutet

Aktivisten och jag pratade idag. Och bråkade. Fem och en halv timme. Många saker blev sagda som kanske kommer göra ont, en del gör ont nu. Men hans roll i kärlekshistorien är helt över nu. Han träffade någon annan från januari. Jag berättade att jag träffar någon annan nu. Så vad som än händer med tysken så är ju detta helt över nu. 

Och jag är nu livrädd att förstöra grejen med tysken.

Tidigare så har jag ju varit kluven över aktivisten, och tänkt att kanske kanske, men nu har han sagt i don't want to be in a relationship with you och då finns det ju ingen tvekan. Jag vet inte riktigt vad som lett mig till att tvivla förut, signalerna har ju egentligen varit rätt tydliga. 

Men nu är det slut. Och det känns bra.

Emilou och ett par timmar på Skype och det moraliska dilemmat

Jag kommer hem från bion med arkeologerna och har fortfarande ont i huvudet. Pratar med mamma och säger att jag är så himla trött. Har gått och lagt mig klockan tio hela veckan. 

Men jag kommer också hem till ett meddelande från aktivisten, han som varit  huvudpersonen i mitt kärleksdrama under så lång tid, men nu blivit omkörd av tysken. Han vill Skypa. Vi har inte facebookat på ett tag, och definitivt inte lika ofta som förut. Han har inte ens någon 'cover story' för att vilja prata, oftast förut har det alltid funnits en annan anledning. 

Jag är ju egentligen trött, men säger sure I'm home now och tänker att vi ska prata i kanske en timme. Två och en halv timme senare har vi pratat i mun på varandra, flugit mellan ämnen,drivit med varandra och bråkat. Jag ligger i sängen när vi lägger på, det har nästan blivit en vana nu, och jag har en lycklig känsla i magen. Huvudvärken är borta. 

Ikväll ska jag träffa tysken. 

Jag har inte haft modet att säga något till aktivisten om att ultimatumet jag ställde förut inte längre gäller. Men någon gång måste jag nog säga något så att han inte tror att det fortfarande är så. Ibland undrar jag hur sjutton jag hamnat i denna situation. Från att inte ha träffat någon fin kille på evigheter så träffar jag två fina samtidigt. 

Livet alltså. 

Emilou darling

När jag hörde en kompis kalla sin tjej darling tänkte jag att jag aldrig vill bli kallad darling. Det lät så ömtåligt, så mjukt och underlåtande. Fast på ett nedlåtande sätt, som att jag kallar dig något mjukt som låter fint, men egentligen är det jävligt nedlåtande och för att jag ska visa att jag bestämmer hur du är. 

Men i fredags när han sa 

Darling, we need to talk about us

så sa han det på ett så fantastiskt skämtsamt fint sätt att det liksom var okej.

Och i lördags när han sa

Darling, do you happen to have a spare toothbrush?

Då fastnade det. 

Emilou darling. 

Emilou och migrän

Jag fick en ordentlig migrän attack i söndagskväll och det har hållit i sig. Det som är så himla sopigt är att jag brukar träna bort smärta, men nu så orsakade träningen smärta (fick attacken efter en jogging tur). Och jag börjar känna det i kroppen. Säkerligen gör migrän efterdaningarna en hel del, men jag känner mig deppig, trist och allmänt sopig. Konstant trött är jag också. Jag har nu försökt låta bli skärmar idag och har bokat massage på torsdag. Förhoppningsvis går den här skiten över snart. Ska ändå till doktorn imorgon. 

Emilou and when he was drunk

He said that this could be something good.

I don't trust anything he says when he is drunk. 

But I remember it. 

Emilou och tandborsten

Ja just det. Han gick och köpte en tandborste (och mjölk) imorse efter pannkaksfrukosten jag fixade. En tandborste för att ha här. Den är blå och när han gått smsar jag You had to get a bloody blue toothbrush didnt you? so stuck in gendersterotypes!
Han panikade bara lite över faktumet att han skulle ha en tandborste här, trots att det var han som föreslog det. Jag sa att det bara var praktiskt och hygieniskt, och att jag när som helst kunde slänga bort den. Men just nu betyder det ändå att han vill komma tillbaka hit.
Men jag försöker att inte lägga för mycket vikt i att det nu står två tandborstar i mitt badrum. Det betyder inget mer än att han hade fräsch andedräkt när vi pussades hejdå.

Emilou och 'oss'

Jag står utanför puben och ser i ögonvrån att han kommer cyklandes över concourse och tänker att nej nu måste jag gå in för att slippa vara själv med honom när han kommer. Men så kommer han den där som överraskade mig för ett par veckor sedan ut och jag stannar kvar. Vi skrattar och skämtar, egentligen ett perfekt upplägg för honom att se. Han kommer fram och säger hej, frågar om de andra är där inne och går vidare. 

Det är varmt och kvavt inne på puben så jag föreslår att vi ska gå ut och sätta oss. Jag vet inte om de träffat varandra förut, överraskiningen och han han den här nygamla kanske dejten. Vi sätter oss på en cirkelformad bänk och plötsligt sitter jag mitt emellan dem. Överraskningen och jag pratar datainsamling, jag frågar om han vill komma till Cardiff i november, kanske dejten pratar med andra. Jag sitter mitt emellan dem och skickar meddelande till Rafi omg what is happening here!? Överraskningens kompisar vill dra och äta, och han försöker få med oss ut på kvällen och ber om mitt nummer framför kanske dejten och jag säger text me when you go out, han kommer tillbaka en vända och säger att i'll text you when we go out. 

Allt eftersom droppar folk av, kanske dejten och jag bondar över house of cards och jag skickar uppdateringar till Rafi som säger I am intrigued to hear where this night will end. Let the best man win! och jag har dåligt samvete i en sekund för att jag spelat dem mot varandra. Överraskningen smsmar under kvällen och frågar var vi är, säger att de drar ut i stan.

Tillslut är det bara han och jag kvar, och han säger skämtsamt darling we have to talk about 'us' jag frågar do we have to?  Men då är det ju redan på bordet. 

någonstans i vårt dividerande om huruvida vi behöver prata om det säger han its not you, its me och mitt hjärta sjunker. Jag pallar inte. Vad fan är det med honom? Jag går på toa och samlar kraft att vända situationen. Jag kommer tillbaka och säger ok I am going to try really hard to not get angry with you because I know its not your fault. What makes you say that, or behave this way, is based on a presumption about what I want and what I feel, which is really frustrating because you dont know what I feel. I'm just really fed up with guys who presume things about me. Och i bakhuvudet tänker jag att om detta slutar illa så kan jag ju alltid smsma överraskningen. 

Vi blir utkastade från puben och sätter oss utanför och pratar mer. Han säger att han är rädd för att det ska bli för seriöst och att han är en commitmentphobe. Han vet ju inte var han är om ett halvår, så han vill inte gå vidare med något som kan bli seriöst för att it gets messy when I have to leave. 

Och ännu en gång kokar vreden och frustrationen i mig you're not the only one who doesnt know where they will be in six months. I have no idea what I'm doing after march. And I am trying really hard now not to get really angry with you because that is a rubbish excuse. You cannot base a decision now on what might or might not happen in six months. Even if we didint know that things were going to change in six months, for all I know things could change in a month or tomorrow no matter what is happening in six months. 

Jag säger att det enda jag vill veta nu är om han gillar mig nu. Inte vad han ser för framtid för oss. Och baserat på onsdagens beteende så känns det som att han inte gillar mig. Han håller med om att onsdagen var skit, och att det var för att han fick panik och tänkte att om han kom med upp så skulle det betyda att det är seriöst. Jag säger att han drar på alldeles för stora växlar och antar saker om mig och mina känslor som gör mig irriterad. I really dont understand why we are having this conversation. It shouldnt be this complicated.

Så säger han att ja, men det klart att han gillar mig. Gillar mig mycket. Men han har issues. Och jag säger, men vad fan det har ju jag med! 

Så tillslut säger vi att om han följer med mig hem betyder det inte att vi kommer gifta oss, eller att det betyder att det kommer bli messy om ett halvår. Det behöver inte vara så jävla seriöst. Så vi går hem till mig. Dricker gin och hånglar. So we're making out now? Yes I think we are. 

Emilou är snabb

Kanske är det så att jag bara helt enkelt är för snabb. Att för mig så var det självklart att gårdagen bara skulle vara en fortsättning av fredagen och lördagen. Men det kanske inte är så för honom. Han kanske måste i ett mer nyktert tillstånd tänka mer, känna mer, ta det lite mer piano. 

Men för mig när vi väl har tagit steget till att ligga en gång kan man ju lika gärna göra det igen. Och känna, tänka, spela piano samtidigt. Den här sidan av mig kommer fram mer och mer ju äldre jag blir. Den rastlösa, snabba, beslutsamma. Det kan ta mig evigheter att bestämma mig, men när jag väl bestämt mig så finns ingen tvekan. När jag väl känner eller tycker något så är jag trygg och säker på den känslan eller åsikten.
Men i relationer är jag ju ändå livrädd att visa den känslan. Speciellt om jag inte får respons från den andra personen. Då blir jag osäker och frustrerad. Ledsen och besviken.

Så kanske ska jag försöka ta det lite lugnt i mitt huvud. Fatta att alla inte är lika snabba som jag. Det måste få ta lite mer tid. Han måste få lite mer tid. Det är ironiskt hur lik denna situation är situationen jag har/hade med Matt. 

Så jag kanske ska lära mig av mina misstag och ta det lite lugnt.

Emilou och tji fick jag

Dejten igår. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den.
Det började med fjärilar och slutade med irritationsklump i magen.
Hans mod var borta och hans klagosida kom fram. Jag pallar verkligen inte med en till klagosnubbe. Det är så himla jobbigt att bemöta sån skit. Ska jag peppa? Ska jag släppa? Ska jag hålla med? Jag pallar liksom inte.
Klagan hade kunnat kompenseras med mod, men vi kramades inte ens hejdå. Jag förnedrade mig själv med att bjuda upp honom, men han sa att han måste gå. Vilket ju egentligen är fullt förståeligt för det var ju vardag, men det är ju åtminstone en inbjudan till att make a move.
Och här var det jag som trodde att han var mogen och okomplicerad, tji fick jag.

Emilou och det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så här

Så kommer måndagen och vardagen och jag har glömt allt det där som jag kände i fredags och lördags. Eller jag kommer ju ihåg att jag kände det men jag känner det inte längre. Allt han sa ekar inte i mitt huvud längre.
Så det var nog bra att jag smsade igår och frågade om han ville hitta på något i veckan. Då när helgkänslan fanns kvar, då när jag mindes fredagen och lördagen lite starkare.
Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag är rätt så chill med hela grejen. För å ena sidan så känner jag en säkerhet och trygghet i att han gillar mig och därför behöver jag inte noja. Men å andra sidan kanske det betyder att jag inte gillar honom så mycket. Att jag liksom slutat känna så mycket  som jag kände i lördags. Jag hoppas att det är den tidigare orsaken, att vi liksom är mogna och vuxna och inte spelar spel.Eller som norskan sa, han är tysk och fattar liksom inte varför man ska spela spel och vänta. Vi gillar varandra, kommer bra överens och ska ses på onsdag. Så enkelt är det.  Det behöver verkligen inte vara mer komplicerat än så. 

Emilou och det som fortfarande känns i magen

När vi kysstes så fladdrade det fjärilar i magen och jag darrade lite på benen.

Emilou och det som ekar i mitt huvud

I wanted to say something really clever to impress you so that you would call me tomorrow and want to meet up.

Emilou och kanske dejten som blev ett

I've wanted to kiss you since the first time I met you

Fulla men okomplicerat. Och jag fick frukost lagad till mig. 

Emilou och det ska inte vara så här komplicerat

Tillslut kom han online. Så vi pratade. Och pratade. Vi bröt vårt tidigare rekord på fem timmar och pratade i en till. Den sista extra timmen spenderade vi med att prata om det som vi egentligen skulle prata om. Om 'oss'.
Det var frustrerande. Vi pratade om varandra hela tiden. Menade olika saker. Jag svor. Jag bad att få någon typ av respons på vad jag sagt, men allt han gjorde vara att ge en analys av situationen. Han ger en lång utläggning om hur han funderat på vad vi är och kan vara sedan första gången vi sågs och vid flera tillfällen efter det. Och att det vi har, blandingen av högt och lågt, intellektuellt och skvaller, är fantastiskt och något han verkligen uppskattar. Vid ett tillfälle kunde jag inte göra annat än att skratta för att vi överintellektualiserade allt. Men det frustrerar mig också och jag svär åt honom att i'm not going to fucking pull it out of you, but there is really only one way that I can interpret this. Men så mitt i min frustration då jag säger att vi liksom har två val antingen försöka eller inte, så säger han But cant we just be mates?!

Och då blir allt så självklart för en stund.

Det är det han vill.

Men så säger han att han är förvirrad. Och att det tar honom tid att komma till punkten där han ser sig tillsammans med någon. Jag säger att well I'm kind of giving you that point now.  Men så sa jag att jag ju inte heller var helt säker på om jag kunde se oss tillsammans, och var också förvirrad. Men jag ville sluta vara förvirrad. Så mycket visste jag. Men han var inte där än, så vi var osynkade.

Klockan var då fyra på morgonen och vi kunde nog inte komma längre än så. Vi gillar varandra, gillar att hänga och prata, ser att det kanske kan vara något mer, jag är beredd att prova, han är inte där än. Jag hade bestämt mig innan för att om han gav mig ett vagt svar så skulle jag lämna detta bakom mig, gå vidare och inte hoppas på något mer. Och mitt i detta säger jag det. I had actually decided that if you didnt give me an answer I would move on. Leave this behind me. 
Han är tyst.
Jag frågar om han är okej och han säger I'm just trying to figure out what just happened. och han säger det med sådan uppgivenhet att den där självklarheten suddades ut och han frågar Why did you say that? Because that is what I was thinking and I thought it was  fair to you to tell you that, that I'm getting tired of the limbo and need to get out of it somehow svarar jag.
Jag säger att jag nog är flexibel ändå, för jag fattar att detta kanske kommer lite som en överraskning för honom (fast egentligen tycker jag att han borde ha fattat långt tidigare) och att vi helt enkelt är osynkade. Men att jag inte kan vänta på att han ska synka alldeles för länge.

Vi slutar där. I någon typ av överrenskommelse att vi är förvirrade och osynkade. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Han tycker jag ska bestämma mig för om jag kan vänta, jag tycker han ska bestämma sig för om han vill göra något åt det. Men eftersom klockan var halv fem vid det här laget insåg vi att vi inte skulle komma någon vart med att försöka lösa det där och då. Jag säger att vi kan ju försöka prata tomorrow or thursday, och vi lägger på. På onsdagen hör jag inget från honom, och halv ett skickar jag ett meddelande so i dont know if you wanted to chat or if you just agreed because I forced you to.... but I'm still up for a bit, or we could chat tomorrow. Just think it would be good to have a chat relatively soon. Han svarar att jo visst vi kan prata, men kan inte ikväll. Jag hade då också fått planer för kvällen och frågar när som passar honom. Han säger någon gång under helgen I'll keep you posted. Jag låter honom bestämma, men tänker att det fanemig inte ska vara så här komplicerat.

Emilou och väntan

Han svarade tillslut. Och nu sitter jag och väntar på att vi ska skypa. Vi sa typ åtta eller nio. Nu är klockan tio. Det var ju inte liksom helt spikat, utan mer vi hörs någon gång ikväll. Men jag föreslog ju ändå en tid. Då håller man väl sig till typ det, eller?
Så jag är inloggad. Och väntar. Alla andra kommer online, men inte han. Så jag väntar. Jag gillar inte att vänta. Kanske ska skriva lite medans jag väntar. Men hjärnan är lite för trött och vill inte komma igång med tankar om han ringer. Det är detta jag hatar med att vänta. Jag vill inte sätta igång med något nytt för att bli avbruten i det.
Så jag är inloggad och väntar.

Emilou och rör(l)igt limbo

I mångt och mycket befinner jag mig i ett limbo i väntan på att han ska komma tillbaka från skottland. Men det händer liksom grejer medans, grejer som kanske i ett annat sammanhang skulle betyda så mycket mer, men nu bara händer. Oväntade saker. Som bara händer.
Jag har fått massa komplimanger för mitt hår på senaste. Men jag tror kanske att det inte bara har med håret att göra. Jag tror att jag hittat någon typ av lugn och trygghet som gör att folk märker det. Känslan har liksom hållit i sig.  Det kans också ha att göra med att jag hört att folk respekterar mig. Det är fint att höra det.
Min handledare har också föreslagit att jag ska åka till Australien när mina pengar tar slut. Det vore otroligt spännande. Så nu skriver jag en ansökan om att få åka till Australien. Det var inte direkt det jag väntat mig eller föreställt mig, jag trodde ju att jag skulle välja mellan London och Stockholm. Men om jag får en resa till Australien betald tackar jag fanemig inte nej.
Så det händer grejer. Som alltid. Men det känns lite som om alla dessa saker sker i något typ av vakum. Ett vakum där jag mest väntar på att han ska svara. Men det dominerar ändå inte min existens. Jag tänker på det lite då och då, men nojjar inte så mycket. Snarare är det så att jag tänker att jag vill ta tillbaka det jag skrev då. Jag känner liksom inte så längre. Det som är absolut viktigast är att jag kan vara kompis med honom igen. Men hur detta kommer att utspela sig ligger liksom i luften, det är en viss ovisshet som genomsyrar allt annat. Detta limbo där allt annat balanserar.

Emilou och kroppen

Igår hade jag skriv och bakisångest hela dagen så jag fick inget skrivet. Tvättade och torkade tvätten i solen istället. 

Bestämde mig för att springa till träningen. Det skulle bara vara 4km men jag måste sprungit en omväg så det blev 6,5. I 30 graders värme. 

Men, det är helt fantastiskt hur träning kan trycka bort all den där ångesten. Jag kom hem och lyckades skriva lite. Och idag är jag någorlunda driftig. Förutom att jag ju bloggar nu...

Emilou och nu

Nu.

Nu.

Nu när jag kommit hem och sover första natten hemma i min säng, då känns det.

Nu när jag spenderat en kväll med doktoranderna och känner hur han förändrat mig, då känns det. 

Nu har jag någon typ av trygghet och distans som gör att jag inte är lika ängslig som förut. Jag ser mer nyktert på det hela, trots alldeles för många öl.

Nu har jag den känslan. Men kanske inte imorgon. 

 

Emilou är tillbaka i Soton

Så kommer jag tillbaka till vardagen efter två och lite till ljuvliga veckor hemma i sommarsverige. London var kvalmigt men fint att stanna upp där lite innan jag kom tillbaka till verkligheten här. Jag låg på en soffa mest hela dagen, sov lite middag. Åt middag ute på en innergård i en varm sommarkväll med några gamla och några nya vänner och  får skavsår av skorna på vägen hem.
Så kommer jag tillbaka till Soton. Tillbaka till kontoret.
Det är varmt och graduation. Massa folk går runt finklädda på campus och jag känner att jag nog inte kommer gå på min graduation för PhDn. När det nu blir.
Jag går förbi hans kontor, sofforna vi brukar hänga, står i kopieringsrummet vi stått i och försökt sluta prata  så många gånger och jag känner att jag saknar honom. Jag har varit så långt borta från alla dessa fysiska minnen så jag har inte kännt dem. Men nu är de här och jag vill ha det tillbaka.Jag vill ha honom tillbaka.

Emilou är tydlig

Nu finns det ingen tvekan om saken jag har sagt att jag gillar honom och är nyfiken på att utforska.
Men samtidigt som jag säger detta är jag rätt less på hela grejen. Det klart jag skulle bli lite besviken om han ba, nä jag gillar inte dig så. Men samtidigt så har jag ju kämpat och försökt så länge att det liksom kanske skulle gå över ganska snabbt. För jag är liksom trött på att känna detta. Vara i limbot. Jag vill nu att vi antingen bestämmer att vi ska försöka eller inte. Och klart jag måste deala med rejection känslorna om han inte vill utforska. Men just nu känns det som om de skulle vara relativt flyktiga.

Emilou och framåt

Så jag skickade meddelandet. Sa hej, hoppas jag inte förstörde något nu. Kan vi ta oss vidare. 

Han svarar nästan direkt att han varit sur för att jag tog paus och gått vidare utan att han fått chansen att svara. Men också förstått varför jag behövde paus. Och att han inte fattar vad jag menar med att ta oss vidare.

Jag svarar och förklarar att jag trodde han hade gjort klart vad han kände, och att jag behövde skydda mig själv. Men att jag nu i efterhand ser att det kanske var lite förhastat, och att vi kanske bara kan släppa det och gå vidare. Han svarar och förklarar hur han kände, och säger att det bara är en massa missförstånd. Och att han inte bara vill släppa det.

Vi kryper framåt. Det är inte snabbt, men det går framåt. Vi är lite mer rättframma med våra känslor. Ytterst lite mer rättframma. 

Jag frågar om vi ska börja om konversationen, eftersom det blev så många missförstånd. Han fegar ur och säger att han inte vet. Frågar om jag vill det. Jag säger att jag inte heller vet, och att det kanske beror på om utfallet är sannolikt att bli annorlunda.

Det går långsamt, men det går kanske framåt. 

emilou och långt borta

Sitter och funderar på om jag ska skicka ett meddelande till honom. Men kommer mig inte riktigt för. Kollar hans facebook sida, och jag känner mest ingenting. Det känns så himla avlägset allt det där jag kände för ett par veckor sedan. Han och vår vänskap känns så himla långt borta. Jag kan knappt komma ihåg hur det kändes. Rafi berättar något han sa när han var inne sist, och jag känner att han är en jobbig snubbe. What was I thinking?
Jag har gjort så himla mycket sedan vi sist sågs, sedan vi pratade om det där. Jag har seglat första gången på egen hand. Varit skitnervös för detta, och överlevt att behöva flytta båten klockan fyra på morgonen. Att göra och klara av sånt får liksom saker som han och jag pratat om eller gjort att verka så himla banala. Att han bara är bra för att Soton inte har mycket mer att erbjuda. Att jag hittat på att han är bra, när det egentligen inte är bra alls. Han är så himla osäker och oföretagsam, vilket jag också kan vara och jag har full förståelse för, men att jag skulle vara ihop med någon som är så? Nej, det skulle fanemig inte gå.
Därför drar jag mig för att skicka det där meddelandet. Jag vet liksom inte vad jag vill med att ta upp den relationen igen. Och det kanske är lite hårt, men jag undrar vad jag egentligen får ut av det. Men det kanske är lätt att känna så nu när jag är hemma, borta från den lilla bubblan som är soton. Här där jag inte behöver ta hand om mig själv så mycket. Här där jag alltid har någon eller något som kan distrahera. Här som är hemma. Men det är också därför jag vill ta tag i detta nu, nu när jag har buffer, trygghet och distraktion. Nu när det inte spelar lika stor roll vad utfallet är. Nu när det är långt borta.

Emilou försöker

Nu när jag är hemma så är det lätt att distrahera sig från tankarna om hur jag ska gå vidare med M situationen.  Men jag försöker ibland tänka mig hur det skulle vara om vi pratade igen. Hur det skulle kännas. Känslan av att vara vänner och inget mer. Veta att det inte är något mer. Och det känns konstigt. Jag tror det skulle vara väldigt svårt. Men samtidigt vet jag att jag kommer sakna vänskapen och den kemi som vi ändå verkar ha. Men, den kemin kanske bara fanns för att jag trodde det kunde bli något mer. Så jag vet inte riktigt än, så jag låter bli.

emilou är envis

Nu har vi inte hörts sedan jag sa att jag behövde paus. Förväntade mig nog inte egentligen ett ordentligt svar, men typ ett okej, eller någon typ av respons att han sett läst och fattat. Men han har inte svarat. Jag både förstår och blir förbannad över att han inte svarat. Jag tror att han kanske panikar. Att han liksom inte vet hur han ska svara, vänder ut och in på det. Och helt enkelt inte svarar. Eller så bryr han sig bara inte. I båda fallen blir jag förbannad, men på olika saker. Först om han panikar blir jag sur för att han är så jävla känslomässigt inkompetent. Och om han inte bryr sig blir jag förbannad för det. Vad fan bryr han sig inte för?!
Det är bra att vara arg. Mycket lättare än att vara besviken. Men det betyder ju också att jag fortfarande bryr mig. Vilket ju är bra, för vi ska ju vara vänner och han är ju fortfarande den M som jag gillar. Men dåligt för att jag ju i den omtanken lätt går för långt och det blir liksom mer än de vänner vi ska vara.
Men ilskan leder mig också till envishet. Jag ska fanemig visa honom hur trist och jävligt hans liv är utan mig. Att han vill ha mig i sitt liv. Jag klarar mig utmärkt, jag reser och jobbar. Men han är miserabel. Jag har egentligen inget sätt att visa det på mer än att hoppas på att mina vänner sprider ryktet om att jag är glad. Att jag lever loppan. För jag tänker inte direkt börja fläka ut mitt liv på facebook. Men han ska förstå att det är bättre att ha mig i sitt liv än att inte ha mig där. Och kanske fatta att han också vill mer.
Det är ju drömscenariot. Men det finns mycket som talar emot att det faktiskt är det som kommer att ske. Men jag står ut lite till, är lite mer envis.

Emilou vågar

Som att det inte vore nog att jag vågade ta det första steget här om dagen så svarade jag med alla känslor öppet på det han skrev igår kväll. 

Jag sa well this is where it gets really embarassing  för att jag hade insett att jag nog ville utforska det där som kanske potentiellt var något. Och att det var trist att det inte var något.
Men att han hade rätt att det var naturligt att tänka så, speciellt med tanke på hur vi varit. Men att jag därför behövde paus från så som vi var för att få rätt på huvudet. So that we are really on the same page on this.

När jag skrev det så var det liksom alldeles självklart att jag skulle skriva det. Jag tvekade inte alls. Det hade varit väldigt svårt att vara kompis med honom om jag inte hade berättat. Jag kände det direkt när jag vaknade i morse. Precis lika starkt som jag kände i måndags att jag var tvungen att påbörja denna konversation. Och jag bara gjorde det. MRJ tyckte jag var modig som var så öppen och att det måste vara läskigt att exponera sina känslor så. Men jag tänkte inte alls på det så. Jag hade en ångestklump i magen och var tvungen att få bort den. Och enda sättet jag kunde få bort den var genom att säga som det var. Men nu när jag läser igenom vad jag skrev så undrar jag egentligen hur jag vågade. Och känner också kanske att jag var lite dramatisk. Från att vi bara erkänt att vi tänkt tanken till att jag inte kan vara kompis med honom för att jag känner något annat på liksom tre meddelanden? Kanske lite melodramatiskt. Och så jävla genomskinligt att det liksom inte var något jag just insett. Men så är det.

M&R undrade vad han skulle svara, och sa att det måste vara läskigt att vänta. Men han har inte svarat än och han har bara ganska nyss sett det. Jag tror att han undvikit facebook. Precis som jag undvek det här om dagen. Och jag tror inte att han kommer att svara. Det finns liksom inget att svara på. Om han är bra så säger han något i stil med hör av dig när du är redo eller vill prata. Men det skulle verkligen inte förvåna mig om han bara inte svarar. 

Och helt ärligt bryr jag mig inte heller. För nu är det över. Det är inget mer. Det är jävligt synd. Men jag visste det ju sedan ett tag tillbaka egentligen, men ville att det skulle vara mer. Hoppades.

Men nu är det nog. Jag orkar inte mer.