hur man överlever som doktorand 7

Man skaffar sig en rutin. När deadlines börjar närma sig behöver man jobba enligt en rutin. Denna rutin måste inte bara innebära hårt arbete, utan också en del träning och ledighet. Rutin är ganska så trist och tråkigt, för visst är det roligare att gå ut flera dagar i veckan, eller spontant gå ut och ta en öl sådär på fredags(eller onsdags eller torsdags eller vilken-som-helst-dag) kvällen, men det leder inte till resultat. Det leder till stress. Visst att man tar ledigt och tar det lugnt, slappnar av och stressar ned. Alla dessa saker är viktiga, men om det går ut över det planerade arbetet så leder det bara till stress, och stress är allt ifrån roligt. Så rutin, även om det är bland det tristaste vi vet, leder till mer lycka i framtiden.

Eller detta är i alla fall det jag försöker intala mig själv då jag måste prioritera eftersom j20-26 maj bjuder på fyra deadlines på totalt 17500 ord. Detta kräver alltså förtidsarbete och planering. Mycket och strikt planering. Och det ända sätt jag kan leva upp till kraven som kommer att ställas på mig är genom att leva på rutin. Schemalägga mitt liv. Trist, men nödvändigt. Välkommen till verkligheten som doktorand; vi är vår egen chef och väljer att sätta hårda scheman för oss själva.

Dagens insikt 3

Eller egentligen ar det ju gardagens, for igar blev jag overtalad till att stalla upp i University Challenge, en fragesport som Anjelica arrangerade for valgorenhet.
Jag insag, eller visste kanske redan, att jag ar valdigt dalig pa fragesporter. Jag ar helt enkelt for langsam i min tankeprocess. Jag kunde en del av svaren men blev sa stressad att det blev totalt blankt.
Aven om jag inte just da kom ihag skillnaden mellan unwritten och uncodified consitutions sa kan jag forklara vad skillnaden ar, och jag kan till och med forklara varfor UK har en uncodified. Det ar val bara ett annat satt att tanka. Och jag gillar att jag gar mer pa djupet an bara kan svar pa fragesporter. Jag kan mycket om lite istallet for lite om mycket.
Och jag menar, att kunna svara pa fragesporter ger dig inte en kolumn i en nationell tidning!

Claim to Fame

Här är länken till denna veckas 'Ask the Independent'

Dagens Undran 3

Jag har funderat på det här med nya förhållanden och om att misslyckas. Ibland känns det som, om när man påbörjar ett förhållande så finns det egentligen bara en väg att gå, och det ar till det långvariga och stabila förhållandet. Visst att man kan ha någon typ av öppet förhållande också, men om det är någon som man gillar att hänga med och liksom vill vara monogam med så kommer förväntningarna som ett brev på posten. Det är som om man inte blir ett ihopetsat par snarast, eller om man inte ställer sig i ledet för att vandra mot det långvariga och stabila, då är man något typ av misslyckande. När man ändå lyckats hitta någon att kila stadigt med, så misslyckas man med att få det att hålla eller bli en institution.

Men varför kan inte bara ett förhållande få vara? Inte behöva sluta med att man flyttar ihop, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Varför ses det tillfälliga förhållandet som ett misslyckande? Måsta alla människor som man bestämmer sig för att hänga lite mer regelbundet med vara den som man även tänker sig att man ska dö med?

Kanske är det så att jag drar på för stora växlar här, och överdriver dessa förväntningar. Kanske är det som min kära vän J ofta säger: att det mest är i mitt huvud som dessa förväntningar finns. Men även om de är mest i mitt huvud, så måste de ju komma någonstans ifrån. Speciellt eftersom jag reagerar så starkt när de visar sig i mitt huvud. Vad som än är fallet så skulle jag vilja tala lite för hängandet med någon som liksom gör en glad för stunden. Och att det liksom är nog, och även om det inte leder till något mer än så, så är det bra. Det är bra i sig. Att man inte sedan utvecklar det från att vara tillsammans till att leva tillsammans är inte ett misslyckande.

Jag undrar varför det ses som ett misslyckande. Jag undrar varför man som singel ses som ofullständig. Som att man hela tiden går och väntar på att bli hel. Att hitta den som gör att man inte känner sig ensam när man är själv. Den som man vet alltid kommer att stå vid ens sida, och du vid dens. Eller kanske varför det känns som om den bilden och de förväntningarna projiceras på en. Jag undrar varför det inte anses som riktigt okej att bara vara tillsammans utan att kanske ens för tillfället vilja vara tillsammans livet ut.

Ibland saknar jag verkligen tonårens enkla förhållanden då man liksom var tillsammans för att man gillade den andra personen, inte för att säkra sin framtid.

Hur man överlever som doktorand 6

Man skaffar sig en bra spotify lista

Dagens undran 2

Jag undrar idag lite vad ens reaktioner pa ens personlighet sager om ens sjalvbild. Var journalist kompis skrev en kolumn om oss igen. Min reaktion var att skriva en tusen ords kommentar, kanske var det delvis for att jag laste det efter vi varit pa tidningen och jag darfor hade nagon typ av kreativitets injektion, men det ar ocksa ett forsvarstal for Facebook. Att inte alla har helt oppna profiler och delar allt med alla. Att inte alla accepterar vanskapsforfragningar bara for att kunna stalka. Facebook ar bara ett medium dar man uttrycker ungefar samma saker som man gor i verkligheten. Den texten kanske kommer upp nagon dag. Men min reaktion var i princip ett forsvar for mitt anvandande av facebook. Mina vanners reaktion var snarare acceptans. De accepterade den bilden som malades upp av dem och tog darmed kontrollen over dess mening. Accepterar bilden, men inte meningen.

Sa min undran ar nu hur mycket detta sager om var sjalvbild, ar det sa att jag star sakrare pa jorden och darfor kanner att jag inte kan acceptera den bilden som jag far projicerad pa mig? eller ar det de som ar sa pass trygga i sig sjalva att de kan acceptera bilden av sig som facebookberoende och for det ar ju en del av dem som de star for?

Eller sa kanske det bara ar olika personligheter. Men det ar anda lustigt hur man reagerar pa en sadanhar sak!

dagens insikt 2

Jag vill nog bli jounalist nar jag blir stor.
Efter dagen pa The Independent pamindes jag om min drom nar jag var liten att bli journalist.
Kanske var det mest det skona med att ha ett jobb att ga till, en uppgift att gora under dagen, och sa nar man var klar med den sa gick man hem. Sadan otrolig tillfredstallelse. Och i stor kontrast till hur jag lever mitt liv som student, dar det alltid finns mer att lasa, mer att gora och man bar hem lika mycket jobb som man burit till skolan. Blir bara halvklar. Samtidigt sa ar det ju ett otroligt stressigt jobb som sakerligen har sina baksidor, men det var verkligen skont, och ska bli skont att under en manad fa prova pa den varlden!

Introducing: Dagens Undran

Ja, det blir många nyheter här på bloggen idag. Den andra nyheten jag tänkt mig att göra till ett återkommande element är just detta med dagliga funderingar. För inte bara ska vi ju komma underfund med massa saker som doktorander, utan vi förväntas ju också fundera en hel del. Det är ju ganska självklart att man måste fundera för att komma underfund.

Så, det jag funderar på idag är om jag helt enkelt är mindre uppspelt över saker, eller om jag mognat. Två exempel, nummer ett är den här mannen som jag varit dejt med. Jag har inte berättat mycket för så många förens nu när vi träffats ett par gånger. Det jag funderar på är om detta säger något om mina känslor för mannen ifråga eller om jag bara helt enkelt mognat känslomässigt, att jag inte behöver berätta för allt och alla så som jag gjorde med till exempel Golfaren M. Det andra exemplet är det här med the Independent. Jag är inte alls nervös över det, det pirrar inte i magen och jag kommer nog kunna sova ganska gott inatt. Det är stor skillnad mot hur jag kände mig för ungefär ett år sedan när jag skulle åka hem till min handledare för att skriva ansökan om pengar. Är jag helt enkelt inte lika spänd över detta, att få träffa redaktören på The Independent, sitta med på morgonmötet och bli publicerad i en nationell tidning? Eller har jag mognat? Marta sa en smart sak, att det är inte lika mycket på spel denna gång, men samtidigt var det ju inte jättemycket på spel då heller, jag skulle ju bara träffa honom. Egentligen är det samma sak som står på spel, jag måste göra ett bra intryck och ska skriva ihop något bra. Kanske säger det mest om min skeva syn på världen; akademiker=viktiga, journalister=mindre viktiga. Kanske är det för att vi är två. Det ger ju mycket trygghet.

Så varför är jag inte lika spänd nu som jag var för ett par år sedan? Varför är jag inte lika lyrisk?

Introducing: Dagens insikt

Detta är tänkt att vara ännu ett återkommande inslag i denna blogg, och det är ju ganska passande, och pretantiöst, eftersom jag ju faktiskt doktorerar och förväntas inse ganska mycket saker. Eller kanske komma underfund med saker.

Det jag kommit underfund med idag är att man ska vara försiktig med sin kropp. Gör det ont eller knakar, så ska man följa sjukgymnastens träningsprogram. Jag fick nämligen en ordentlig avhyvling av massage terapeuten som jag träffade idag. Jag måste se till att sitta rätt när jag jobbar, måste se till att hålla armarna rätt, bättra på hållningen och kanske lägga boxningen i vila ett litet tag tills jag har återhämtat mig från det här. Jag har alltså struntat i att sitta och jobba rätt för länge, struntat i att stärka upp min rygg och tränat boxning som jobbar upp fel muskler. Så nu är jag i ett hål. Ett hål som det är svårt att komma ur själv.

Nu tränar jag mitt sjukgymnast program, tar röra-på-armarna-raster var 30e minut och försöker att sitta någolunda rätt. Helt enkelt ta hand om min sargade rygg. Jag är alltså 23 och har Repeated Strain Injury.

Tudelad

Ibland önskar jag att jag aldrig hade flyttat till England.
Självklart är det mest när jag är hemma, eller påminns om det jag har hemma, som jag känner detta.
Ibland önskar jag helt enkelt att jag inte hade två liv att leva.
För när jag är hemma inser jag ju vilka underbart fina människor jag känner här. Hur trygg jag känner mig med dessa människor, och hur bra de får mig att må.
Men så påminns jag av de fina människorna jag lärt känna i England. Vilka möjligheter jag fått där och hur jag utvecklats av flytten och den människa jag blivit. Kanske hade detta kunnat ske i Sverige också, jag hade säkerligen träffat bra inspirerande professorer här också. Men jag hade kanske aldrig fått möjligheten att forska på det jag gör (även om det är väldigt sverige fokuserat...), jag hade aldrig träffat min handledare och de andra inspirerande akademikerna, jag hade aldrig träffat de goda vänner jag fått i Sheffield och Soton, jag hade antagligen inte börjat boxas och jag hade inte blivit publicerad i The Independent.
Jag hade nog inte varit den person jag är idag, medveten om min svenskhet och engelskhet, om jag inte varit i England och träffat de här människorna. Men jag hade heller aldrig varit den person jag är idag om jag inte känt alla mina fantastiska Sverige människor.
Men de här underbara världarna är på olika platser. Platser som är oföreneliga.
Och det är här dilemmat kommer. Jag vill ju ha allt. Jag vill ha er alla på samma plats. Samtidigt. Hela tiden. Men det går inte. Jag måste vänja mig vid att leva två liv. Ha två världar. Det har varit ganska naturligt hittils, eftersom jag kommit hem under sommaren och levt i Sverige under tre månader. Men nu kommer det inte vara så längre. Jag skapar mig mer av ett liv i Soton än vad jag gjorde i Sheffield. Jag kommer inte komma hem i tre månader under sommaren. Men jag vet inte riktigt hur man gör detta. Hur man lever två separata liv. Hur man uppehåller dem.
Sverige kommer alltid, ALLTID, finnas i mig och för mig. Men det gör England också. Och jag vill kunna ha kvar detta underbara jag upplever i Sverige när jag är i England. Varför kan inte bara allt vara på samma ställe? Fatta vad grymt det vore att ha Emiloutown. Där allt jag älskar var på samma ställe.
Det är jävligt svårt detta med två liv.