Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Emilou och Julkalendern 3- Bästa fotot

Nä jag kan inte välja en bild. Det blir tre favorit bilder från året, och då har jag ändå varit snål. Kanske blir det ett inlägg med bara favorit bilder en dag.
Nummer ett är stolt moster bilden.

 Vi var och åt lunch och jag bar på E när vi gick mot bilen, och jag kände att han höll på att bli trött. Så jag började gå långsammare och sjunga vaggvisor, och tillslut så somnade han på mig. En sovtung bebiskropp som somnat på dig är bland det mjukaste som finns. Här har jag precis lagt honom i bilstolen, han hatar att åka bil. Men denna bilresa gick smärtfritt eftersom han sov. Tack vare moster emilou.

Den andra bilden är från Nottinghill Carnival.

Jag är precis lika glad som jag ser ut. Vi spenderade i princip hela dagen med att sitta bredvid en sophög med en permanent marker och ritade på oss och alla som gick förbi. Det var sommar och varmt. Vi var i London som visade sig från sin absolut bästa sida. Jag var med mina finaste london kompisar och livet var fantastiskt. 

Det tredje fotot är från Ds och mitt första äventyr till Swanage Bay.

Vi stod ute på klippan och höll om varandra. Vi hade dejtat i kanske en månad, jag klarade inte av att cykla upp för den långa backen, vi badade i havet i september och drack öl i hamnen med massa fiskmåsar som jag försökte undvika. Men det som gjorde att jag verkligen började tänka att det här kunde vara något bra var att vi kom till tågstationen i princip samtidigt trots att vi bara bestämt vilket tåg vi skulle ta, inte när vi skulle ses. 

Emilou och julkalendern 2- bästa träningshändelse

Som den intelligente läsaren må ha uppmärksammat så är det idag den 8e december, men jag har hittils bara skrivit ett inlägg i julkalendern, och jag ligger alltså efter i denna julkalender.Jag suger helt enkelt på att blogga för tillfället.
Men lite så väntade jag med att skriva det här inlägget för att se hur helgens aktiviteter artade sig. För även om det kanske inte blir årets bästa träningshändelse, så var det i alla fall årets träningshändelse. Jag sprang ett extrem 10K lopp. Jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag tänkt mig, och periodvis undrade jag vad fan det var jag höll på med. Vi klättrade upp för backar som säkert hade 30% lutning och var 150 meter höga. Idag kan jag knappt gå. Jag vet inte om jag tyckte det var kul, om det kändes som en bedrift eller om det bara var idiotiskt. Men jag är ganska stolt över att jag gjorde det på 1.13.26 och att jag på sista biten sprang ganska fort, och att jag kände att jag hade kunnat göra det snabbare.

Emilou och julkalendern 1- Bästa bok

Jag har ändå läst en del detta år. Och det finns många böcker som jag skulle kunna hitta på varför de var bästa boken, typ Saul Alinskys Rules for Radicals för att den ju blev rekommenderad till mig när jag började bli politiskt aktiv. Eller Philip Goulds The unfinished revolution för att den gav mig en bättre förståelse för hur New Labour kom till. Eller boken om Vivienne Westwood för att den var så bra skriven och förordet andades kontrovers.
Men jag tänker att det här ju ändå är en känsloblogg, så jag tar de böcker, ja jag kan ju inte hålla mig till en, som berört mig mest sådär rått känslosamt. Dessa böcker grät jag till. Och jag gråter inte ofta (längre).
Den första är lite pinsam, för jag insåg (kanske egentligen alldeles för sent) att det var en ungdomsbok. Men hey, det verkar som om jag älskar ungdomsböcker. Den heter The fault is in our stars, och handlar om en kille och en tjej med cancer som träffas på support group och blir jättekära. Och liksom måste acceptera att de kommer dö men samtidigt är jättekära. De har en kompis som har cancer i ögonen (?) som får dem bortopererade. De åker till Amsterdam för att träffa deras favorit författare som visar sig vara en arrogant alkis.
Jag vet inte riktigt varför denna bok liksom grep tag i mig så hårt. Eller liksom det klart att cancer, kärlek och drömmar berör vem som helst. Men så att jag börjar gråta? Jag kan se en sorglig film som alla andra gråter till utan att ens snyfta till. Men till denna bok så grät jag. Jag läste den samtidigt som jag insåg att jag var kär i aktivisten, så jag såg väl någon bisarr parallell och det kanske var det som gjorde det. Eller så är jag bara en sucker för romatik.
Den andra boken är En man som heter Ove. Och den grät jag till för att den påminde mig så mycket om min pappa. Inte bara för namnet, och pappa är inte alls på samma nivå som Ove i boken. Men det gav mig på något vis en insikt till hur en gammal man tänker runt livet. Och det berörde som fan.

Emilou och julkalendern

Den där Jenny har hittat på en julkalender, och eftersom denna blog nu blivit typ bara kärlek och känslor så tänker jag att det här kan vara en bra utmaning för att få lite variation här. Jag gjorde ju en, jag ville säga förra året men insåg att det var 2011, och det var ju ganska kul. För mig i alla fall. Jag börjar ju lite sent så jag har lite att komma ikapp.
Så listan (något modifierad) är som följer: 
1. Bästa bok
2. Bästa träningshändelse
3. Favoritfotot
4. Bästa måltid
5. Sämsta måltid
6. Bästa händelse
7. Detta hoppas jag händer 2014
8. Så här försökte jag göra samhället bättre
9. Bästa låt
10. Tv-serier jag tittade på
11- Nyhet(er) som berörde
12. Det bästa med D.
13. något som får mig att skratta.
14. Det bästa med året 
15. Det sämsta med året
16. Mitt jobb 2013
17. Bästa reseminnet
18. Min födelsedag
19. Det här önskar jag mig i julklapp
20. Bästa kompishändelse
21. Politiska ställningstagande
22. Bloggförälskelse
23. Gör det här bättre 2014 än du gjorde det 2013
24. Så här tror jag att julafton 2014 kommer att bli

Klara färdiga gå!

Emilou och julkalendern 19: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

Jag tror att nyårsafton detta årsskifte kvalificerar som en nästintill perfekt dag för mig.
Dagen börjar med att jag vaknar hemma på lövis och solen skiner på ett krispigt kallt landskap. Jag ser redan inifrån mitt fönster att luften är så där frisk som jag älskar. Och jag vet att det kommer bli en bra dag.
Sedan är mina föräldrar de finaste i världen, pappa skjutsar mig till Hägersten där vi tar en kaffe medan vi väntar på Susanna. Vi går sedan och handlar ingredienser till bästa brunchen!

(att jag sedan slår sönder Susannas glasskål och riskerar att döda oss genom att sconesdegen var kvar i skålen när den gick sönder skulle inte ske på den RIKTIGT perfekta dagen)

Sedan dricker vi lite bubbel och kollar på Gilmore girls. Och det känns som om jag skulle kunna stanna där i den soffan bredvid min finaste Susanna resten av livet.

Efter det åker jag och träffar mina systerystrar i stan, vi fikar lite och pratar inte om att Annas kompis kämpar med cancer. Vi tjafsar inte heller, och jag sitter inte med gråten i halsen. Men vi ses och vi fikar.
Sen åker jag till Lisa, vi har inte tjafsat om när jag ska komma dit, och vi hinner köpa den där maten som vi planerade att göra. Men vi kramas så där länge och kärleken flödar så att vi nästan glömmer bort att det är nyår och vi kanske borde komma till festen innan tolvslaget. Men vi fixar oss, målar naglar och pratar, och blir så där jävligt heta att det inte går att motstå oss. Vi kommer till festen och det är ett bra bemötande, (för på den perfekta dagen så blandar inte G ihop mig med den andra E) men vi hinner knappt in förens vi ska ut och vi kollar på de astuffa fyverkerierna som vi gissar är vid slussen.
Vi kommer in igen och festen fortsätter. Jag känner mig inte malplace och konstig, men börjar ändå sedan prata poltik med den där som jag sedan går hem med. Kanske var den där konstigheten tvungen att kännas för att jag sedan skulle prata med honom. Kanske inte. Jag pratar full på telefon med Jen och berättar att jag pratat politik med någon. Jag spiller ut dricka på min klänning och får en tjuga slängd på mig. Och sedan hånglar jag med han som jag lite senare går hem med.
Och ungefär där tar den perfekta dagen slut.

emilou och julkalendern 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

Jag vet inte. Det finns så många platser som jag skulle vilja besöka, samtidigt som jag inte har någon större dragning till något av dem. Stora drömmen förra året var ju att åka till Island, och dit kom jag ju. Jag har också varit i NY, London, Paris, Barcelona, Lisabon, Thailand, Moskva, Köpenhamn etc etc. Klart att Berlin lockar, och dit ska jag ta mig under 2012, samma sak med Canada. Men det är inte som om jag skulle känna mig otillfredställd,  om jag mot förmodan skulle dö i morgon  och inte fått besöka dessa platser, till den mån jag kan känna något när jag är död det vill säga.
Nej, dit jag vill allra helst är hem. Det är lätt att säga att det är Sverige, för Sverige är ju alltid hemma. Men det kanske har mer att göra med en känsla för mig, en känsla som jag kanske kan få här, såsmåningom om jag har tur. Hemma är så mycket mer en känsla än en plats egentligen. Hemma är den där tryggheten som jag skrev om förut. Och visst att det är Sverige, men jag vet också att Sverige gjorde mig rastlös innan jag flyttade. Jag vet att Sverige gör mig rastlös när jag är där längre än tre veckor. Så dit jag vill innan jag dör är hem, till tryggheten och lugnet där jag kan stå stilla. På lövis har jag mina rötter och därför är det lätt att stanna till där, men jag måste hitta min egen jordplätt att slå rot på.

Emilou och julkalendern 17: Berätta om hur du var när du var liten

Jag var jävligt blyg när jag var liten. Jag minns att jag gömde mig bakom mamma och pappa när jag träffade nya människor. Jag var också ganska rädd, rädd för det mesta hur länge som helst. Och när farmor dog så var jag ledsen väldigt länge.
Men de historier som jag fått berättat för mig ger en helt annan bild. Jag hade min första kille när jag var typ 5 år gammal, och det var inte bara på låtsas. Våra lekar i hans koja var inte helt oskyldiga vad jag kommer ihåg. Och särskilt rädd var jag inte heller, eftersom jag tydligen på alla fester hemma stal all uppmärksamhet genom att hoppa ned från ribbstolen.  Tydligen var jag även lite av ett envist A-barn. Jag gick när jag var 9 månader, vägrade ha kläder på mig och började skolan ett år tidigare.
Så kanske ett ganska typiskt yngstabarn egentligen.
Jag minns inte mycket från min barndom av någon anledning. Jag minns vissa småsaker, men har svårt att skilja på vad jag minns och vad som är historier som upprepats om mig under min uppväxt. Kanske är det därför som bilden jag har av mig och bilden som jag fått berättad för mig skiljer sig så.

Emilou och julkalendern 16: Berätta om en av dina favoritböcker

'Det här med att namedroppa en favorit är ju verkligen inte min grej. Jag kan inte bestämma mig för en endaste som jag vill dela med mig av.
Jag har tre favoritböcker som jag vill dela med mig av, för att de betytt mycket för mig vid olika tillfällen.

1. Jag saknar dig, Jag saknar dig! av Peter Pohl.

bilden tagen från här.

Denna bok läste jag när jag var kanske 11 eller 12, och jag och Jen hade precis börjat få kontakt från att ha bråkat och kivats konstant så länge jag kunde minnas, och längre än så verkar det som eftersom jag har fått det berättat att hon matade mig med en kylskåpsmagnet när jag var typ tre och knuffade upp mig i en gran när jag var kanske två. Jag tror att det kanske till och med vad Jen som rekommenderade boken till mig. Och för er som inte vet vad den handlar om så handlar den om två tvillingsystrar, varav en dör. Den berörde mig rätt in i hjärtat. Inte bara för att jag kunde identifiera mig med systerrelationen, och hur hjärtskärande det skulle vara att förlora den där systern som jag just börjat förstå och älska. Men den berörde också i och med att jag fortfarande bearbetade sorgen efter min farmor. Det tog mig ett ganska bra tag att dela med döden, och jag är fortfarande livrädd för att någon i min familj skulle dö. Jag har drömt mardrömmar om att Jen dött, och vaknat varje gång med panik i magen.

2. Gentlemen, av Klas Östergren.

Bilden tagen från här

Jag hörde om Klas Östergren för första gången på IB, det var Lena, fantastiska Lena, som berättade om honom och vi läste nog en del av hans noveller. Jag får för mig att det var han som skrev på kontorstider, alltså satte sig och skrev klockan 9 och slutade klockan fem. Eller så var det han som skrev Barnens ö som skrev så. Hur som helst så blev jag imponerad av honom av någon anledning, så pass att jag kom ihåg hans namn i alla fall.
Så på våren där i ettan då jag krisat under hösten, gråtit mig igenom en Thailandsresa och lovat min syster att jag skulle börja boxas när jag kom tillbaka till England, då köpte jag den här boken på flygplatsen när jag varit hemma i Sverige för ett litet andningshål på födelsedagen. Och den var så himla passande, den behandlade utanförskap, inre konflikter och inte minst boxning. Denna bok var den första skönlitterära bok jag läst på typ hela tiden jag bott i England, och den var del av mitt löfte att läsa mer på Svenska, för att behålla svenskan och se till att jag inte bara grävde ned mig i skolarbete. Våren 2007 blev boxningsvåren, blev våren som Sheffield visade sin rätta sida, och denna bok kommer alltid att påminna mig om den tiden. Några år senare läste jag Gangsters, men blev inte alls lika berörd, och vad Den sista cigaretten, som jag lånade till mig på nyårsdagen, ger för intryck återstår att se.

3. Why we hate politics, Colin Hay

Bilden är tagen härifrån

Ja, det klart att det kommer en akademisk bok på min favoritboklista. Denna bok och dess författare klargjorde så himla mycket saker för mig. De guidade min kandidatuppsats, och inspirerade mig till att forska. Jag citerar fortfarande denna bok och tog till och med hem den över jul för att se om den eventuellt kunde guida mig så där bra igen, men jag öppnade den inte ens. Då var Colin min teoretiske gud och Gerry min praktiske, men sedan träffade jag David, och då hamnade Colin i mitten. Så jag har en skala av gudar, eller snarare professorer som jag ser upp till, alla av olika anledningar. Men denna bok var orsak till mitt första eureka moment inom akademin.

Emilou och julkalendern del 15:Berätta om din favoritsak i ditt hem

Detta inlägg skrevs hemma, men blev aldrig publicerat för att jag inte var nöjd. Men bättre publicerat än icke!

Efter strömavbrott, telefonavbrott och lite jul så tar jag tag i denna lista igen. Vissa saker är lite svåra att skriva om, och jag kommer på att det var ganska länge sedan jag skrev något om något som någon annan bestämt vad det skulle handla om. Och det är nästan befriande att slippa bestämma själv. Att behöva tänka något om ett ämne och ta ställning om något som jag kanske inte tänkt på tidigare. Mitt i all min frihet vill jag att någon bestämmer åt mig, vad jag ska göra, vad jag ska tycka, vad jag ska vilja. Det kanske kallas beslutsångest, eller villrådighet- Frihetens baksida.

Och så även när det kommer till min favoritsak i hemmet. Jag tänkte först på mina fina målade väggar, min garderob med små fina skyltar som säger vad som ska vara på hyllan. Men så kom jag på att jag har två hem. Lövis också. Och det är nog här jag har min favoritsak i mitt hem, för det är det som gör mitt hem: tryggheten. 

När jag kom hem den där födelsedagen i ettan, klev in genom dörren och bara grät, är nog den bästa beskrivningen av den trygghet som Lövis ger. Det är hemma, här är jag lugn. Här är jag bra. Här finns alla mina osäkerheter och svagheter, men de får finnas utan att göra ont.

Ibland gör de ju ont, för vi bråkar rätt ofta. Jag och mina systrar och våra föräldrar. Men samtidigt som hemma är där vi bråkar en massa så är ju det också där vi blir sams. Det är här vi växt upp, det är hit vi kommer när vi kommer hem. 

Julkalendern får man ta när man vill

Precis på samma sätt som jag hade kvar typ alla chokladbitar i min adventskalender när jag kom hit i söndags och åt upp nästan alla på en gång och mådde sedan lite illa, så kan man göra denna julkalender i början på det nya året istället. Så nu kommer de resterande chokladbitarna, som lite januari treats.

Emilou och julkalendern del 14: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

Ibland drömmer jag sanndrömmar. Det är ofta jag hamnar i situationer som jag är helt säker på att jag har drömt. Och det är inte en vanlig deja vu, för jag kan komma ihåg känslan jag hade när jag vaknade morgonen efter drömmen. Eller den gången då jag först märkte det, då hade jag berättat om min dröm för pappa för jag tyckte den var så konstig. Jag åkte nämligen snowboard med folk som jag inte kände då, och jag fattade inte varför jag åkte snowboard, för jag kunde ju inte åka snowboard. Ett halvår senare åker vi till fjällen och jag går i snowboardskola och lärde känna de andra tjejerna i skolan. Precis som i drömmen.

Men annars drömmer jag inte så mycket om framtiden. Inte så långt in i framtiden i alla fall. Jag har svårt att föreställa mig i en annan situation än den jag är i nu, och om jag börjar längta mig bort så är det som om jag blir missnöjd med det jag har nu. Eller kanske är det så att jag är ganska nöjd med det jag gör nu, så jag har ingen anledning till att längta bort. 

Jag har inga specifika krav på framtiden, utan hoppas att jag får jobba med något där jag kan använda min kompetens och kan göra skillnad. Om det är som tjänsteman, i en tankesmedja, på ungdomsstyrelsen, i Sverige eller i England, det har jag ingen aning om. Det får omständigheterna bestämma. Jag hoppas också att jag någon gång träffar en snubbe som jag känner mig trygg med, en snubbe som älskar mig och som jag kan älska. Kanske skaffar vi barn, men det är liksom inget som jag aspirerar till. Inte just nu. Det är så svårt att föreställa sig en sådan situation eftersom den är så långt ifrån var jag är och det jag är idag. 

Det jag kanske fantiserar om mest är nog mitt boende. Jag vill bo i London ett tag, jag vill bo i en lägenhet med balkong, men sedan vill jag bo i ett hus med trädgård, så att jag kan odla sallad och örter och grönsaker och bönor. En trädgård vill jag ha. Men först vill jag bo i en storstad, och leva det busy livet. Och sen vill jag bo i Stockholm. För Stockholm är i alla fall definitivt en del av mina framtidsdrömmar. 

Emilou och julkalendern del 13: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

Det finns en jävla massa bilder på mig som andra tagit, och det är svårt att hitta en som berättar en historia. Eller snarare att välja vilken historia jag vill berätta. Men detta foto får påminna mig om snön. Snön som jag längtar efter som jag saknar varje vinter här i England. Men när jag ser detta foto minns jag hur kalla mina fingrar var denna kväll. Hur kalla mina tår var. Hur blöta mina byxor var. Men jag minns också att det var en helt fantastiskt fin kväll med de Jessie, Jessica och Lisa, på den tiden då vi fortfarande hängde allihopa. Det var en fin tid, och jag är glad att vi hade den tiden, men jag är också glad för det vi gör idag. Och att jag ändå träffar dem, kanske inte tillsammans eller så himla ofta, men vi ses. Och bilder som denna får mig att minnas varför.

emilou och julkalendern: uppdatering

Eftersom jag bestämt mig för att göra denna julkalender i lite vilken ordning som helst så kan det kanske vara bra att se hur långt vi kommit hittils:

1. Berätta om dig själv.

2. Berätta om staden som du bor i.

3. Berätta om din bästa vän.

4. Berätta om en person som du beundrar.

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

6. Berätta om bloggarna du läser.

7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.

8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

10. Berätta om vad som finns i din väska.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

12. Berätta om någon som du saknar.

13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

16. Berätta om hur du var när du var liten.

17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.

19. Berätta om en vän som bor långt bort.

20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.

21. Berätta om någon som du älskar.

22. Berätta om något som du är beroende av.

23. Berätta om ditt bästa julminne.

24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Emilou och julkalendern 12: Berätta om vad som finns i din väska

Jag kommer hem till Sverige idag. Därför ligger ett treveckorsliv och julklappar nedpackat i en resväska som antagligen är alldeles för tung för de 20 kilo som man får ha med sig. Jag har christmas crackers, mincemeat, mixed fruit, varma kläder, springkläder och så lite vanliga kläder. Antagligen kommer jag gå runt och se alldeles tokig ut för jag tycker att det är så himla svårt att packa. Planera vad jag vill ha på mig i två veckor; kombinera skönt med snyggt och varmt. För jag tar ju oftast på mig det som känns bra, och jag vet ju inte hur jag kommer att känna mig om en vecka. Men det som antagligen tar mest plats är jobbet. Har en hel lunta med artiklar jag måste läsa, och böcker som måste plöjas. Kul Jul!

Emilou och julkalendern del 11: Berätta om ett av dina favoritfotografier.

Detta fotografi är mitt favorit foto på min familj. Det togs i Barcelona när pappa fyllde 70. Barcelona som var kallare än jag trott det skulle vara, Barcelona som bjöd på tröttbråk och helt plötsligt var jag boven i familjedramat. 

Men även om Barcelona kanske inte var den bästa av resor så älskar jag denna bild. Den är så himla typisk för min familj. Vi är lite sneda och tokiga. Eller i allafall några av oss. Pappas hand får mig alltid att le. Och mammas reaktion är så himla typisk, här står hennes familj och töntar sig, men hon ler mot kameran och låtsas som ingenting. Anna, Jen och jag ser precis lika tokiga ut som vi är, men jag tycker mig också se en viss styrka emellan oss och inom oss som är så himla sann. Vi är tre starka unga kvinnor. Med två fantastiska föräldrar bakom oss. 

Emilou och julkalendern del 10: Berätta om en av dina favoritlåtar

Jag är asdålig på att komma ihåg namn på låtar och artister så jag kan tycka att en låt är asbra, men glömma bort vad den hette eller vad artisten hette så att den inte ens har en möjlighet att bli min favoritlåt. Ofta gillar jag också artisten mer än specifika låtar, av samma anledning; jag kanske kommer ihåg artisten, men inte låttitlar.
Och så eftersom jag inte kan prioritera mina älsklingar så måste jag få ge åtminstone två låtar.



Denna låt får mig att minnas tvåan, då 'dance, dance, dance' var lite av min devis. Jag dansade mest hela tiden, dansade galet, glatt och stort. Så stort att folk inte gillade det och startade bråk. Men jag dansade vidare. I min egen värld.



Denna låt är en av mina favoritlåtar just nu för den inkluderar inte bara tre av de bästa kvinnliga artisterna, utan den är så himla träffande. Rätt in i hjärtat. Och varje härtslag.

Julkalendern del 9. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag sitter just nu invirad i denna blå fina Islandskofta för att värma mig från vintern som äntligen verkar ha kommit till England. Islandskoftan är inte bara något som turister köper, utan Islänningarna verkar faktiskt också gå runt i dessa koftor.

Jag har en massa olika favoritplagg. Varje plagg jag har kan bli mitt favoritplagg bara det känns rätt. Kläder är så mycket känsla för mig det handlar om hur jag känner mig i kläderna och det kommer från en blandning av humör och minnen.
Denna islandskofta är både fin och har fina minnen med sig. Island var årets resa. Island var resan jag längtat efter, sett fram emot. Det var min första konferens där jag presenterade och fick fantastisk feedback. Island var resan jag behövde för att få paus från det som stormade i Soton. Jag kom dit och kände mig hemma direkt. Det ligger något i luften när det är ca 10 grader när man är så pass långt norr ut. Luften är liksom lite mer frisk, krispig och klar. Och det känns som om ingenting i världen är murrigt och svårt, för bara man kan andas frisk klar luft så kommer allt bli bra. Luften biter i kinderna, kryper inpå kroppen om man inte har ordentliga lager. Lager som är som en skyddande aura när vinden blåser till. En aura som skyddar mot det mesta. Därför är denna kofta mitt favoritplagg. Den inte bara påminner mig om den fina resa jag och Andreas hade på Island, utan den håller mig också varm när det blåser kallt.

Emilou och julkalendern del 8: Berätta om någon som du saknar

I och med att jag flyttat runt som en nomad sedan jag var 16 så finns det en himla massa fina fina människor som jag saknar dagligen. Jag har lärt mig leva med saknaden. Lärt mig vara distanskompis och accepterat vad det innebär att flytta bort. Det gör ont ibland, men samtidigt så ger det mig styrka att jag vet att jag har ett gäng fina fina vänner som jag saknar för att de är så fina. Jag saknar min familj, och den trygghet som en familj ger dig.
Men just nu saknar jag min finaste Mandie allra allra mest. Vi träffades genom en fin kompis som jag kände förra året, men under året så har en väldigt fin vänskap utvecklats. En vänskap som har stått stabil när det stormat runt omkring oss. Det är en vänskap som formats av Mandies mjuka omtanke och enorma hjärta. Hon har inte bara varit ett enormt stöd, men också inspiration. Hon har en trygghet i sig själv och ett sunt förnuft som smittat av sig. Hon är så himla klok och ärlig, genuin och rolig. Hon säger alltid att på varje 100 personer som man träffar så träffar man en person som är speciell. Jag tror snarare att proportionerna att få träffa någon som Mandie är en på miljonen. Hon är en person som man bara träffar en gång i livet.

Bilden föreställer oss på min födelsedag. Det var en fin dag. Hon ser nästan mer skandinavisk ut än jag, vilket vi fick bekräftat när vi var i London, och en snubbe som sålde Big Issue frågade henne om hon var Svensk! 

Mandie har nu flyttat tillbaka till Canada, och jag saknar henne. Jag saknar henne med hela min kropp varje dag. När vi skulle säga hej då, så vi låtsades som om det var ett vanligt hejdå som om vi kommer ses imorgon. Men det kommer vi inte. Men det var lättast att hantera det så.
Men det är fanemig inte lätt nu. Jag saknar henne i varje rörelse jag tar, i varje sak jag gör. Jag gick ut och sprang idag och insåg att jag inte sprungit själv på typ två månader. Det är fjärde advent imorgon och jag som firat de andra adventsöndagarna med Mandie kommer nu antagligen bara dela den med en söndagsbakisångest stirrandes på de fyra ljusen. Jag saknar henne och kommer att sakna henne för alltid.
Min livsstil, och mina livsval har satt mig i denna situation där jag flyttar runt. Träffar fina människor som antingen jag flyttar ifrån eller som flyttar ifrån mig. Och jag börjar bli less på det. Jag är less på att sakna människor, less på att alltid sakna en del av mig, less på att aldrig känna mig hel. För dessa finaste fina människor gör mig till den jag är. De ger mig stödet att vara stark, och om de inte finns där så står jag ensam och vittrar långsamt sönder inifrån.
Jag vet att dessa typer av fina vänner inte försvinner, det är det som gör dem så fina. Men det gör ändå ont att inte ha dem nära mig. Att inte kunna ge dem en kram, att inte kunna gå på bio, shoppa, gå ut och springa, dricka vin och prata tills sent sent inpå natten. Det börjar bli tröttsamt, och jag önskar bara att jag kunde få samla upp alla mina finaste och bosätta dem alla i ett hus där vi kan jobba med det vi vill men också vara nära varandra. Det önskar jag mig i julklapp.

Emilou och julkalendern dag 7:Berätta om bloggarna du läser

Jag läser en hel del bloggar, om bloggläsande kunde klassas som en hobby, skulle det definitivt vara en av mina främsta hobbies.
Först och främst läser jag såklart susannas blogg. (hoppas det är ok att jag länkar....)
Men jag läser också massa andra bloggar. Jag väljer främst bloggar som på något sätt talar till mig. Vare sig det handlar om innehållet eller hur de skriver, så måste de tala till mig på något sätt. Men de flesta av bloggar har jag hittat genom andra bloggar. Jag tror att det hela började med Elin Grelsson på den tiden som hon skrev mer dagboksblogg, jag började läsa precis innan hon gav upp anonymiteten, då bloggen hette always keeping it real. Genom henne tror jag att jag hittade Den där Jenny, och därigenom har jag hittat en hel lång lista av bloggar (typ inte skyldig, Egoistiga egon och Linn och de flesta i deras länklistor), som jag nu också fattat är tjejer som är (har blivit) kompisar i riktiga livet. Och det är typ det som får mig att fortsätta blogga. Delvis för det de skriver,  men också hur de skriver. De delar med sig av så himla mycket smarta, jobbiga och fina saker på ett så ärligt och öppet sätt att det känns som om man nästan har ett samtal med dem. Det känns nästan som om jag känner dem, och kan relatera till grejer som de skriver, trots att jag aldrig träffat dem. Men de inspirerar, jag relaterar- nästan mer än med vissa i min direkta omgivning- och känner någon typ av bekräftelse och trygghet i att det finns andra i världen som tänker lite som jag, reagerar lite som jag och kanske är lite som jag. Även om de inte är i min närhet- eh jag är här de är i Sverige- eller att jag någonsin träffat dem, eller knappt interagerat med dem, så känns det som att jag fattar var de kommer ifrån när de skriver. Detta kan ju definitivt vara en amatör analys som Alexmo  skrivit om, men det räcker för mig. Det är lite av en illusion, men det är okej. De skriver är personligt, öppet och ärligt. Visst att de inte delar med sig av allt. Men de delar med sig. Och av någon underlig anledning får det också mig att dela med mig. Det är dagboksblogg, det är öppen, känslomässig blogg. Det är svåra saker, koka insikter och svåra beslut eller situationer som de valt att dela med sig av, och det respekterar och beundrar jag. Det är saker som jag värderar, trots att det bara är en illusion.