Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emillou och HEJ!

Det här med att flytta till andra sidan landet, börja nytt jobb och flytta ihop, det har tagit en del på krafterna och krävt en hel del tid. Jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Eller i alla fall inte att skriva ned de saker som jag reflekterar över.
Det är en ny erfarenhet att hela tiden vara med någon. Hela tiden ha någon nära, ha någon där. Speciellt eftersom D är arbetslös, eller har varit, nu har han ju fått ett jobb. Men det är inte ett bra jobb, inte ett jobb som han förtjänar. Men det ger ju pengar. Och just nu är det det viktigaste. Men det börjar inte förens efter jul. Så nu jobbar han som servitör. Och får minimilön, £7 i timmen och jobbar till 2.30 på morgonen. Jag tror jag tjänade mer när jag precis tagit studenten. Men det är pengar. Fast sopiga pengar för någon som doktorerat.
Jag är alltså ensam hemma ikväll och har tid och plats att skriva. Och jag borde skriva en föreläsning som jag tycker är ganska tråkig, så jag har också något att undvika och därför tar mig tid och plats att skriva. Men jag tyckte mig också höra att någon försökte bryta sig in genom bakdörren förut. Men det var antagligen bara rören som lät, för jag vågade tillslut kolla dörren och det var inga märken eller något som skulle föreslå att någon försökt bryta sig in.
Vi kollade på en lägenhet imorse, en tre rummare med vedspis, öppen planlösning mellan kök och matrum och nyrenoverat badrum. Jag är väldigt sugen på att gå vidare med denna lägenhet, dels för att det är en bra lägenhet, men också för att jag vill komma ur denna lägenhet. Brådskan kommer från att vi har jätteproblem med fukt och mögel. Och det är en kall lägenhet. Men fantastiskt ljus och stora fönster.
Imorgon åker jag till Mannheim för ett projektmöte. Det blir första resan på mitt nya brittiska pass! Och det är ju spännanade, men jag ser inte alls fram emot mötet. Det är ett svårt projekt, och jag har svårt att hitta motivation och intresse för hur projektet ser ut just nu. Det är väldigt dåligt lett och alla verkar vara generellt förvirrade. Men min chef verkar både turligt och oturligt hålla med. Turligt för att det betyder att han kommer pressa för att det blir intressant för oss, men oturligt för att det betyder att han inte heller är särskilt motiverad eller intresserad av projektet.
Så jag är lite lost på jobbet, dels för att det ändå tar en del tid, och dels för att jag inte har jättestor lust att gå tillbaka till avhandlingen och skriva artiklar på den. Det är fortfarande lite för smärtsamt. Tror jag. Eller så är jag helt enkelt bara uttråkad. Jag har inte tålamod att vara akademiker på det här sättet. Saker tar för lång tid.
Men jag tror att lite av bristen på motivation också kommer från faktumet att jag är lite utmattad. Inte bara är det tungt att flytta, börja nytt jobb och flytta ihop, men att också ha en arbetslös kille när ens jobb handlar om ungdomsarbetslöshet, det skapar lite konflikter och frustrationer inom mig som tär. Och så har ju mina sjukdomar fortsatt, jag hade in infekterad visdomstand i typ en månad fick två kurer penicillin, gjorde livmoderstapps biopsi, och generella krämper som nackspärr och förkylningar. I två månader somnade jag 21.30 i soffan och sov till kl 8 nästa morgon och var ändå trött när jag vaknade.
Allt detta tillsammans har gjort att jag varit så trött att minsta lilla extra motgång har känts som en livskris. Jag gick till jobbet med gråten i ögonvrån i tisdags och i onsdags klarade jag inte av att hålla det inne utan spenderade morgonen innan min föreläsning med att gråta på Ds axel.
Detta år är året då saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig. På gott och ont. Vissa saker har blivit bättre än jag trott, andra saker inte alls så som jag ville men ändå okej, och andra saker riktigt jävla sopiga och en del besvikelser. Detta år har varit en berg och dalbana där jag försökt hålla mig kvar i svängarna, hänga med i pirret när det går upp och trösta mig med att det går upp igen när det går ned. Ibland måste jag knuffa på för att det ska gå upp igen. Men jag är trött nu. Jag har hållit i mig så himla länge nu att jag skulle vilja att vi tar och åker på en vanlig liten landsväg, typ den som går mellan fälten på väg till Fläck. Små gropar och ojämnheter är okej, men jag vill att vi kör långsamt så att vi inte slår huvudet i taket. Vägen är rak och jag vet var den leder.
Det har varit ett ensamt år, trots tvåsamheten. Dels för att tvåsamheten ju generellt är komplicerad, och denna tvåsamhet speciellt har ju varit komplicerad på grund av omständigheterna. Och jag tror att ensamheten hade känts mycket värre om jag inte var ihop med D. Men ensamheten kommer också från att jag ju i princip isolerade mig själv när jag skrev klart avhandlingen, gled ifrån vissa kompisar och brydde mig inte om att upprätthålla vissa vänskaper eftersom jag visste att jag skulle flytta. Jag var lite lat helt enkelt. Mycket kommer också från att jag ju rest och flyttat detta år, och det blir ju ensamt då eftersom jag inte varit på samma plats särskilt länge. Det är tröttsamt att skapa nya nätverk, lära känna nya människor och nya ställen.
Det har ju också varit ett fantastiskt år, det är året jag blev klar med och försvarade min avhandling (har ett helt inlägg om disputationen på gång), det är året jag fick pengar för att åka till Australien och lärde mig surfa och snorklade i korallrev, det är året jag fick ett jobb innan jag blivit klar med avhandlingen, det är året jag blev mer och mer kär i D, och året vi flyttade ihop.
Men det vore skönt om 2015 kunde bli lite mindre berg och dalbana, och lite mer landsväg, kan vi ordna det? Ok, bra. Vi säger så då.

jag drömde om dig inatt

Jag drömde att vi stod i en bar och buffades och skrattade, men sen lade du armen om mig och höll om mig. Tätt intill dig. Mitt huvud nådde bara halvvägs upp din överkropp, så som det gör om jag inte har höga klackar på mig. Och jag bara vilade mitt huvud där. Drog in lukten av din kropp. Trygg.
Jag kan nästan känna din arm runt mig även nu när jag är vaken. Jag kan nästan känna buffandet och skrattet. Mitt huvud på ditt bröst.
Men i drömmen var du någon som jag inte är helt säker på att du egentligen är. Jag tror att du kanske kan vara den personen ibland. Men inte hela tiden.
Ändå pirrar det i magen när du hör av dig. Ändå så hugger det i magen då du säger att du är 'off out' för jag får för mig att du ska och fika med någon annan. Någon annan som är bättre än jag. Som kan få dig att njuta av livet och inte vara rädd.
Jag kanske inte vill ha dig, men jag vill inte att någon annan ska ha dig heller.

inatt jag drömde

Alltså jag vet att andras drömmar är typ det tråkigaste någonsin att höra om, men det jag drömde inatt/imorse är helt sjukt.
Jag drömde att jag skulle jobba extra på posten, på kvällen efter att alla gjort klart sina rundor, och jag skulle köra moppe. Med släp. Anledningen till att jag skulle jobba på kvällen var för att jag och Anj hade varit i stan och hållit ett föredrag på en skola, jag var skitnervös och hade inte förberett mitt föredrag ordentligt. Så när jag kom till posten efter föredraget mötte jag pappa och jen på parkeringen och upptäckte att mina kläder som jag skulle ha på mig när jag jobbade hade hängt på min moppe hela dagen och blivit alldeles blöta. Jag frågade Jen om jag kunde låna hennes fleece, men hon vägrade dela med sig. För det var vinter också, så jag skulle verkligen behöva de varmare kläderna.
Så gick jag in och skulle få reda på var jag skulle gå, och det var Linnea som skulle berätta för mig var jag skulle gå, men hon var jätteflummig, alla var egentligen ganska flummiga. Men det fanns jätte lyxiga mackor.
Jag gick och frågade chefen var min post var och om jag kunde få en hjälm, eftersom jag skulle köra moppe och det var vinter och därmed halt, och vi gick och letade hjälm. Vi gick ut och letade men lyckades inte hitta någon hjälm, och cykelförådet var fullt av virke och inga lampor fungerade. Så gick vi bort mot garagen och helt plötsligt springer chefen iväg i skogen. Hon springer assnabbt och så byts miljön från den verkliga posten till ett landskap vid en sjö och plötsligt är det inte vinter längre utan ljus sommar kväll. Och så ser jag att hon jagar någon, och så är det en massa folk i skogen som hon kommunicerar med. Och den hon jagar springer upp för ett jättebrant berg och chefen och de hon kommunicerade med ringar in den de jagar uppifrån och nedifrån. Den som jagas ger upp och chefen har fångat honom. Jag börjar försiktigt klättra tillbaka på de vassa klipporna, och chefen och den som blev fångad klättrar bakom mig. Så ser jag en jättehäftig regnbåge genom skogen, den är jätteskarp och dubbel, och de två regnbågarna korsar varandra. Jag ropar och pekar, och när jag tittar tillbaka förstår jag att det inte är riktiga regnbågar utan sådana där jättestarka lampor som rör på sig som brukar finnas vid stora event, och desssa var alltså regnbågsfärgare. Jag förstår detta för att regnbågarna rör på sig. Denna avledning av uppmärksamheten från den där som vi fångade unnyttjade den där som vi fångade och satte igång någon typ av virvel i vattnet, hoppar i och sugs ned i det bruna vattnet. Och är borta.

Dagens insikt 4

Jag har trottnat. Trottnat pa det har. Hela grejen liksom.
Det hander alltsom oftast. Och da drar jag. Det borjar nog bli dags att dra.
Det ar klart att det finns saker som haller mig kvar, men jag behover nagot av en paus.
Jag behover lite ny energi sa att jag inte ar sa himla lynnig langre.
Jag behover ocksa skara bort typ 1000 ord pa min raport.
Kul jul.

Jag gillar Mars

Det är snart ett år sedan jag fick reda på att jag fick finansiering för min doktorand.

Idag blev jobbet för Independent bekräftat.

Ikväll ska jag på en dejt.

Det är en bra tid i mitt liv. Saker flyter på. Jag gillar det jag håller på med, och det verkar som om det går bra. Det verkar som om denna tid på året, när solen börjar komma fram och vinterns mörker äntligen börjar ge efter, är när saker och ting vänder. Hösten och vintern är alltid jobbig, men så vänder det i mars och april. Inte bara humörsmässigt, men mitt flyt vänder. Hamnar i på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Och jag uppskattar det till fullo!

Hur man överlever som doktorand 4

Man skaffar sig drömmar. Just nu drömmer jag som mest om att skaffa en egen lägenhet. Hyra eller köpa får min ekonomiska situation avgöra, men jag vill ha något eget. Jag vill få inreda, pyssla och köpa möbler. Jag vill ha ett mysigt mörkt sovrum och en mjuk säng. Det gör inget om det är litet, bara jag har en stor, helst walk-in, garderob så att jag får plats med alla mina kläder och skor. Men det är också viktigt att kunna släppa in ljus om jag så önskar, jag vill därför ha ett stort fönster, men dekorera det med tunga mörka, och kanske viktigast mörkläggande, gardiner. Jag vill ha en fårskinnsfäll (eller två om jag inte har sängen längs med en vägg) så att jag slipper kliva upp på ett kallt golv om mornarna. Om jag har ett till rum, vilket är ganska standard här, så vill jag att de ska ha stora, eller kanske säger man bäst långa fönster, gärna med en bred fönsterbräda så att man kan lägga kuddar i dem och sitta där och dricka te. Jag drömmer också om att ha en stor fotölj, nästan en tvåsits, som jag kan kura upp mig i när jag läser. Jag har sett en butik som säljer helt fantastiska fotöljer, men också dyra. Jag vill ha ett stort skrivbord och bokhyllor fulla av böcker längs med väggarna. Jag vill ha trägolv. Trots att detta kommer att bli kallt i engelska-icke-isolerade-hus, för det är bättre än heltäckningsmattor ändå. Kanske kan jag stå ut med en heltäckningsmatta om alternativet är skit-parkett. När jag beskriver detta tänker jag mig en av lägenheterna som jag sett nu när jag kollat efter lägenheter, men det var en tvåa, och jag har inte råd med det. I alla fall inte om jag vill bo själv. För bo själv vill jag nog. Trots att jag ibland känner mig ensam och övergiven. För det vore ju värre att bo med någon och ändå känna sig ensam. Då är det bättre att bo själv frivilligt. Men det är inte bara den självvalda ensamheten som lockar, utan också att ha ett kök till mig själv. Ett kök som jag inte behöver dela. Jag vill ha mer än ett skåp att leva i och ur. Jag vill slippa dela diskningsplats, jag vill slippa dela kylskåp och frys.

Jag vill skapa mig ett hem.

Trådlöst

Äntligen har vårt trådlösa börjat fungera igen efter åsk och blixtnedslaget efter seglingen. Det gav en paus i detta tankedelande, fast så brukar det ju bli på sommaren ändå. Jag tänker ju lika mycket, kanske mer, men tar mig inte tid att dela det på detta sätt. Jag tänkte till exempel massa på familjen när vi var ute och seglade, tänker på hur ohyfsade människor är mot folk som ger dem en service och tänker på framtiden i nya staden. Men jag ligger inte och har svårt att somna för att tankarna kliar i mig, har inte svårt att fokusera på skolan för att tankarna grämer mig, utan jag lever ett lättare liv där det handlar om att gå upp strax innan sju på morgonen och dela ut post. Sommaren är lätt nu, lagom mycket jobb och en hel del ledighet, snart blir det konstant ledighet tills jag åker till england igen. Med allt som jag har planerat så blir det inte så mycket av att göra ingenting, men det känns bra.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.

Slogs just av en otrolig hemlängtan

Det är underligt hur hemlängtan kan slå så hårt och plötsligt. Kanske har det att göra med förra helgen som jag pratade med hela familjen på skype och önskade att jag också satt där i köket och kände lukten av rabarberkräm. Kanske har det att göra med att jag har världens bästa mamma som ringer mig från USA och säger att min uppsats är bäst. Kanske har det att göra med att jag får följa livet hemma på distans genom facebook. Kanske har det att göra med att jag fattar att folk hemma förändras (och blir bara grymmare och grymmare för varje dag) och att jag inte är där och tar del av dessa fantastiska personer. Och kanske, kanske mest avgörande, har det att göra med att jag nu fattar att jag inte kommer att vara hemma på fyra år till. Dessa fyra år kommer inte inkludera tre månaders sommarlov och uppdatering. Dessa fyra år kommer innebära att jag bosätter mig i England. Hur hände det?

I allt detta politiska...

... så glömde jag ju berätta att allt är färdigt med ESRC ansökan. Den är nu submitted och jag har fått pappren på att jag fått stipendiet. Så nu det färdigt. Men jag måste bara få min examen också. och eftersom jag fortfarande har 2000 ord att skära bort, men jag vet inte varifrån, så är det nog lättare sagt än gjort.

april april?

Eum och nej, det var inte ett aprilskämt, för jag fick faktiskt reda på det den 31a mars. Tur var väl det!

Jag har nu börjat inse hur unikt det egentligen är, skolan har bara tre platser, och ger egentligen bara för tre år. Jag har fått en av de tre platserna, och jag har fått det för fyra år.

Jag ringde G igår, för det blev jag tillsagt att göra, för att prata om den där ESRC 1+3 ansökan som jag måste göra. Jag var jättenervös, och drog på det hur länge som helst. Och så svarade han inte! En stund senare ringde han upp, och eftersom jag hade hans nummer sparat så såg jag ju att det var han, men han presenterade sig och det blev en sådan där konstig, 'ja jag vet men oj vad överraskad jag blir heej!' Jag minns inte rikigt vad vi pratade om, mer än typ att jag sa att jag var ofantligt glad och tacksam, och undrade vad nästa steg var i ansökningsprocessen. Det var ju ESRC, men han trodde inte att jag hade så stor chans att få det eftersom jag bara är BA, utan att jag skulle ha större chanser nästa år. Men att vi skulle göra det som en token, och jag sa att jag hade fått det som ett krav för att få pengarna. Så, vi ska träffas på måndag och få ihop ansökan. Och här kommer det underliga. Jag ska hem till honom i Stockport. Eller det kanske inte är underligt alls. Bara bekvämt av praktiska anledningar. Han ska hämta mig på stationen och vi ska hem till honom och hans hund.
Hur som helst frågade jag också vad för forskning som jag kan tänkas hjälpa till med, och båda projekten som han presenterade lät väldigt intressanta. Lite skeptisk till metoderna, en är experiment (!) men de handlar om motivationer till politiskt deltagande.
Herregud,detta är så sjukt spännande!

Första framtidsplan-setbacken

Martin fick i söndagsmorse reda på att han fått ESRC pengar från Sheffield. Jag visste att han skulle få det, och är väldigt glad för hans skull, men är självklart lite besviken att jag inte fick det. Jag hade inte då och har ännu inte fått något besked alls, inte ens att jag inte fått pengar. Så innerst inne går jag runt och hoppas på att det kanske är så att de väntar på att alla ska svara på om de vill ha pengarna eller inte, och att någon kanske säger att de inte vill ha, och det gör att jag får pengar istället. Men det är ju inte så sannolikt. Så nu hoppas jag starkt på Southampton, Bristol och Manchester. 

Hereregud Torsdagen!

Jag har ju inte skrivit om torsdagen!

Jag skrev ju här om att jag skulle få träffa Gerry Stoker, och även om han var lite dålig på att höra av sig, och hans argument inte är det mest sofistikerade, så är det ändå något speciellt med att få träffa en 'het' akademiker. Speciellt som de sagt att de vore 'delighted' att handleda ditt arbete. På Torsdagsmorgonen får jag ett mail från honom, och jag trodde typ att han skulle ställa in vår dejt för att han typ inte skulle komma eller inte hade tid. Men, inte då! Han mailade och sa att deadlinen för att söka pengar var dagen efter.

Jag blev lite förvirrad, för jag hade ju redan sökt en vecka tidigare, för att jag trodde deadlinen vad då! Men så när jag kollade på länken så visade det sig att det var för +3 , eller bara PhD, finansiering som deadlinen var igår. Så jag mailar tillbaka och säger att jag ju redan sökt, fått erbjudande och att det han tipsade om var på fel nivå. Men säger att jag på ISC ska söka en PhD direkt, och undrar om han menar att jag ska göra det. Han svarar då att situationen är lite förvirrad, men att jag skulle söka och att jag skulle kunna göra lite forskning åt dem för att 'göra rätt' för mig.

Så jag sätter igång en till ansökan.

På kvällen är jag jättenervös över att gå fram och prata med honom, för jag menar han är ju nästan kändis! Plus att vi ju skulle prata om min eventuella framtid hos honom. Men så tar jag tjuren vid hornen och skickar hem mina kompisar så att det inte ska behöva stå och vänta, för jag vet ju inte hur lång tid det skulle ta, och går fram och pratar med honom. Han står på scenen och pratar med två personer, och jag vill ju inte riktigt avbryta, men ställer mig liksom lite på sidan av så att han ska se mig. Han ser mig och vi får lite ögonkontakt, så jag tar ett steg upp på scenen och han säger: Det är du som är Emily? Ja säger jag, och slänger ur mig en massa politeness om att det är en pleasure to meet you, och it was an interesting speech and panel. Men vi tar inte i hand, vilket kändes lite underligt, men samtidigt helt okej. Underligt för att jag vet inte riktigt om det är ett tecken på att han inte ser mig som värd nog att skaka hand med, men okej för att det liksom bröt isen lite, och vi slapp att det var så himla formellt, och då släpper jag alla auktoritet/hierarki grejer och snackar på. Men vad som dock är underligt är att samtidigt som jag klev upp på scenen, tog han ett steg mot mig, och det blev liksom ganska nära. Lite för nära,och eftersom jag stod praktiskt taget på kanten på scenen så var mitt enda sätt att komma lite ur hans personliga sfär att ta ett steg åt sidan, men då kom jag mitt i en spotlight som gjorde att jag inte kunde se istället. Så där stod vi,utan att ha skakat hand, lite för nära, och pratade politik, och vem sa att politik inte var personligt?

Han säger att han läst mitt proposal igen på väg upp på tåget och han tycker inte att något behöver ändras, utan att det är väldigt bra och passar väldigt bra med hans forsknings centers intressen, och att grejen med finansiering är att ESRC ger halva och han ger halva, så han har lite kontroll över vem som får pengarna, och eftersom mitt förslag ligger så nära deras intressen så....Plus att, de skulle insistera på att jag gör en MA för att få de rätta research skillsen, men att om de ger mig pengar för det, så kan de vilja ha lite forskning gjord för dem, för att få något för sina pengar, och de behöver alltid extra folk att hjälpa till med forskning. Och som han sa i mailet,om det sedan tar fyra år, så är det upp till dem att betala det fjärde. Och att C och han har tänkt att just lobba ESRC om att de borde finansiera med projekt som undersöker folks erfarenhet av politk och vad de tycker att politk är, så det är verkligen ett aktuellt ämne, som behöver forskas mer på. Och kanske att det enda med mitt är att det är väldigt ambitiöst, och att jag kanske inte skulle hinna göra det under tre år! Jag säger då att jag är väldigt ambitiös, för jag menar jag gör egen forskning, och gör det ännu svårare för mig själv eftersom jag gör det i Sverige.

Jag blev så exalterad att jag nog inte makade någon sense när jag pratade om min studie och mina tankar runt det, och jag hade ju till och med en massa småkritiska frågor om hans bok som jag ville ställa, men kom inte ihåg någon av dem, jag blev minsann lite star-struck. Eller kanske mest money-struck, för det är ju det som det egentligen hänger på. Jag sa detta till honom också, att jag hade sökt till en massa olika för att öka mina chanser att få pengar, för jag behöver pengar, och han flikar då in att 'yes C told me' !!!!! Visst att jag är smickrad över att C pratar om mig, eller att de har pratat med mig, men är det bra eller dåligt?? Tycker C att jag är lite av en forsknings-prostituerad, att jag går dit pengarna leder mig? Tycker C att jag för honom bakom ryggen genom att inte vara lojal och bara söka till Sheffield? Kommer detta att påverka mina chanser att få pengar i Sheffield? Men, om vi ska vara rationella, så är det ju faktiskt som G själv sa 'In the same way that I am not making you a promise that you will get money, you cannot make a promise that you will come to us, and if you in the end get money offers from two places, then you have to decide on academic and social grounds where you want to be', och det är ju vekligen så att alla ställen jag sökt till har bra forskning på det område som jag vill forska på, och att söka till många ställen ökar mina chanser att få pengar. Det är rationellt. Det vore, som Marta sa, nästan lite för kaxigt att bara söka till ett ställe och ta för givet att du får pengar, så därför är det fullt rationellt att söka till många ställen. Men jag kan inte låta bli att tänka att C tycker lite illa om mig för det, inte minst för att det är han som fått skicka iväg alla referenser!

Jag säger att jag hade massa frågor om hans bok, men att jag inte kom ihåg de nu, men han säger att vi kan ju hålla email kontakt, och att han faktiskt fortfarande bor i norr, och vi kan ju träffas någon gång och diskutera det lite mer, och även de magiska orden: We should keep in contact even if you don't come to Southampton, because I am very interested in this research.

Kanske är allt detta sådant som han säger till alla som skickar ett PhD proposal till honom, för han verkar vara en väldigt positiv snubbe, precis som C. Men det gör mig glad ändå, och boostar mitt självförtroende, och får mig att sätta igång och fokusera, för det här med uni är inte längre bara utbildning, jag kommer(förhoppningsvis) att jobba med det här. Plus att jag ju tar ned mig själv på jorden genom att veta att jag ju faktiskt bara har en 2.1 och detta minskar mina chanser att få pengar, för det är jätte jätte hård konkurrens om ESRC pengar. Men att jag fått så mycket bra respons på det gör mig ändå väldigt glad.

Landminor

Jag vet att det var tyst ett tag från mig här på bloggen. Jag var tyst ett tag. Jag behövde lite tid att tänka på allt som hände med mig och runt mig då. Låter värsta dramatiskt, men det var det inte, mest bara att jag behövde tid att reflektera, knyta an och fatta vad jag vill.  Och sen var ju inte uppehållet så himla långt heller, eller två veckor är kanske jämförelsevis långt, om man tar i åtanke hur många gånger jag uppdaterat nu de senaste dagarna. Hur som helst behövde jag stänga av för att reflektera över min vardag. Jag behövde känna var jag stod och var jag skulle gå för att inte riskera att springa på några landminor som skulle spränga hela min verklighet i luften. Jag behövde, hur klyschigt det än låter, knyta an till mig själv.

Det var typ där någonstans i tystnaden som jag kände att jag, trots att jag är/varit arg, besviken, förödmjukad, ledsen, förbannad, utskämd och gråtit med en flaska rödvin på M, så har jag fått sagt vad jag vill, och det är bra så.. Han vet det, och jag tror att vi kanske kommer att prata om det någon dag. Men, som min käraste syster sa, jag kan inte förvänta mig att han ska förstå eller be om ursäkt. Utan det handlar om att jag ska få sagt vad jag vill, så att jag kan gå vidare. För om inte jag känner att jag inte längre känner agg mot honom, så skulle hans förlåt ändå inte betyda något för mig. Jag trodde att tid skulle göra något, men insåg att tid inte gör något utan lite ord också.

Det hindrar ju i och för sig inte att jag återupptar kommunikationerna med herr M något försiktigt, jag delar inte lika frikostligt som förut, är inte lika engagerad, och inte minst; jag frågar inget om hur han känner. För om jag gör det, så finns det risk att jag kliver på en mina och utlöser en explosion som jag inte riktigt är redo för. Inte så att M någonsin är en känslofontän, utan snarare så är jag rädd att höra saker som kan sätta igång en känslomässig explosion hos mig. Han berättade för mig att hans ex och hans kompis är tillsammans (som alla tre och Hippien, bor tillsammans i år. Ja, jag vetoade iden redan förra året, när de ändå fortfarande var tillsammans), men jag frågade inte hur han tagit det. Inte hur han mår eller hur det kändes. För det riskerade att komma in på något av samtalsämnena känslor, tjejer etc. vilka alla är farligt område om man vill hålla känslorna borta. Det har funkat ganska bra. Vi har ju i och för sig bara sprungit på varandra i biblioteket ett par gånger, innan jag drog på mig mitt förbaskade virus.

Mitt fokuserande på mig innebar ju inte direkt att jag satt hemma och ugglade, jag hängde massa med folk, bra folk. Men mitt mentala fokuserande fick mig att tänka på att jag, hur konstigt det än låter, måste stå lite själv också. Jag måste gå själv och vara själv. Jag älskar gemenskapen, internskämten och kakbaken, men, och detta kan ju vara en självklarhet för vissa, jag behöver få sitta och uggla ibland också. Jag glömmer alldeles för ofta bort detta och hänger med i gemenskapen, skratten och kärleken, men så kommer det stunder då jag bara vänder. Börjar känna snart-fuckar-jag-detta-känslan, och fattar att det är dags att dra på gummistövlarna och dra ut i skogen.(Eller nått. Metaforiskt eller inte.)

Och även om jag nu har reflekterat, knutit an till mig själv och knatat is skogen med gummistövlar (eller snarare legat hemma och varit sjuk i en vecka), så måste mitt fokus hållas kvar. Jag har lite mer än två månader kvar tills kandidatuppsatsen ska in, och har en sjujävla massa att göra, samtidigt som jag fasas över hur kort varje sektion måste vara (om Intro, slutsats och bakgrund är 500 var, kan de andra delarna vara 2623, men att lyckas med att få de tre första till 500 känns lite väl optimistiskt, speciellt med tanke på att detta inlägg nu är nästan 700), jag måste koncentrera mig. Fokusera på mig och detta projekt. Det hänger på det. Annars riskerar jag att inte bara springa på en liten landmina, utan en riktig jävla bomb som spränger mina framtidsplaner, självkänsla och allt hopp för framtiden.  

ps. jag lyckades byta lakan idag.ds

Det har varit en förjävla vecka

När jag äntligen blivit frisk från den förbannade förkylingen som gjorde mig sängliggande var det dags att ta tag i ansökningarna till mina masters, och det blev mer dramatiskt än jag tänkt mig. Förra veckan läste jag Colin och skrev mitt personal statement, vilket var verklig tur, med tanke på i vilken hast jag var tvungen till att skicka in ansökningarna tillslut.

Det började med att jag trodde min akademiska karriär hade fallit för att jag trodde jag missat deadlines för finansiering, vilket jag nästan gjort. Jag hade missuppfattat när deadlinen för Manchester var, trodde att den var den 11e mars, men när jag som tur var av någon anledning kollade det i måndags såg jag att det var den 1a mars, och i måndags var det den 2a mars. Jag fick minst sagt panik, ringde direkt till admissions office, och fick då reda på att deadlinen var den dagen. Men så kom mitt nästa problem, jag kunde inte logga in på online ansökan. Men det löste sig genom att jag mailade mina dokument till dem, och sedan kunde jag logga in på ansökan via Martas dator.

När jag sedan pratade med mamma på kvällen om denna nästan katastrof, övertygade hon mig att kolla upp Bristols deadline också, jag tyckte det var onödigt eftersom jag mailat deras postgraduate coordinator och frågas specifikt om deadlines, och han svarat att de inte direkt hade någon deadline. Men mamma övertygade mig att kolla upp det, och till min fasa upptäckte jag att Bristol deadlinen också var på måndagen. Detta gjorde mig inte lika orolig eftersom de inte har kvoter, utan nominerar en kandidat till öppen tävling för finansiering. Men jag blev jävligt sur på mig själv och den där koordinatorn som inte sagt något! Så jag skickade iväg ett panikmail med mitt problem, sov jättedåligt den natten, och gick upp tidigt för att få ihop och iväg mina ansökningar. När jag kollar mailen på morgonen fick jag reda att den andra mars endast var en intern deadline, som inte behövde tas på så mycket allvar. Jag ba WTF?? intern deadline? och som han ändå inte brytt sig om att berätta om?!

Morgonen bjöd dock även på goda nyheter, G.S mailade tillbaka till mig och sa att han gillade mitt PhD proposal och "would be delighted to work with you", han gav mig även sitt mobilnummer och bad att jag skulle ringa honom så att vi kunde träffas och prata om det. Detta gjorde att jag skickade iväg en sista-minuten ansökan till Southampton. Jag ringde honom på onsdagen, men hans mobil var avstängd, så jag pratade in ett meddelande. Väntade hela onsdagen och torsdagen på att han skulle ringa tillbaka, men hörde inget alls. Det är ju i och för sig förståeligt, han är en 'het'-professor (alltså akademiskt eftertraktad, inte alls attraktiv till utseendet), så jag ringde honom igen på fredagen. Han bad då om ursäkt för att han inte ringt tillbaka, och vi bestämde att försöka ses när han kommer upp till sheffield på torsdag för att hålla föreläsning med C, men han visste inte riktigt när han skulle komma till sheffield, utan bad att få återkomma senare samma dag när han kollat sina biljetter. Men, han har inte återkommit. Och här började min skepsis mot honom. För samtidigt som han verkar ha fruktansvärt svårt att ringa till folk, så ju mer jag läst av hans bok, desto mindre respekterar jag honom.C argument är så himla mycket mer sofistikerat. Men det kan hända att de komplementerar varandra eftersom G verkar ge en lösning till problemet, medan C mest analyserar det. Men vi får se, jag har ju inte ens kommit halvvägs ännu.

Onsdagen bjöd även på ett kärt återseende av Martin. Vi möttes i biblioteket, och ja, jag var glad att se honom. Det känns fortfarande lite underligt att jag inte har fått någon respons alls på mitt känslomässiga mail, men jag har i alla fall fått det sagt. Jag har verkligen saknat våra nördiga diskussioner. Det är underligt det här med vänner. Hur lätt det kan vara att komma tillbaka till samma rytm trots att det var evigheter sedan man var där. Kände det även lite i torsdags när vi var på kårvalet, och jag träffade Ben och Alasdair. Av någon anledning så var det bara helt sjukt naturligt, och jag har banne mig saknat dem med. Inte för att jag inte trivs med situationen som jag har nu, jag har otroligt roligt med hela gänget som jag hänger med nu, och känner att vi klickar. Jag mår bra och får utlopp för min knäppa-töntiga- humor, så jag har kul. Men, jag tror ju att olika vänner ger dig olika saker, eller ingredienser till din gryta, men att alla nära vänskapsrelationer är lika mycket värda, men ibland känner du för en eller en annan. Och jag har inte ätit Martin-Ben-Alasdiar-grytan på ett tag.

Torsdagen hade inga intentioner att bli en fyllekväll, för jag hade ju inte tid att vara bakis, men situationen fångade mig, och jag drack en massa pints, och blev bakis såklart.

Mitt i allt detta fick jag i onsdags reda på att jag kom in på mastern här i sheffield, även om det bara är halvt värt att fira, för jag kan ju inte göra det om jag inte får pengar. Jag har även boxats tre gånger, och sparrats med killarna varje gång. Och även om jag gillar att de vågar slå tillbaka, så har jag tagit rätt mycket stryk nu i veckan. Trodde ett tag att jag kanske fått en liten hjärnskakning, för jag mådde verkligen skit. Hade ont i hela kroppen, kände mig snurrig, mådde illa, var ljuskänslig och min hud var jätte känslig för beröring. Och eftersom jag 24 timmar efter sparringen mådde bättre, antog jag idag att det var det. Men nu mår jag dåligt igen. Så jävla typiskt, jag har inte tid att vara sjuk mer. Jag har bara två månader på mig att skriva min dissertation, och jag har knappt börjat med det riktiga arbetet; läsa teorier och analysera mina resultat. Så, jag borde verkligen get on it....

Framtiden

Nu nar jag har 8 manader kvar pa min utbildning ar det dags att tanka pa vad att gora harnast. Jag ar ganska installd pa att gora en MA. Och jag hittade ju min drom masters har i Sheffield. Men nu har jag fatt reda pa att om man inte gor en masters i research methods kan man inte gora en PhD i England. Och det kanske jag vill. En MA skulle bara innebara £3500 mer i tuition fee. Och lagga till en rad pa ditt CV. Det kan vara bra, och det kan racka. Men jag tror att jag vill langre. Jag tror att det jag vill gora kan halla langre. Jag pratade med Colin om detta, och han trodde definitivt att det fanns nog med substans i det jag gor min dissertation pa att ta vidare till en MA och PhD sa smaning om. Och han trodde att det fanns mojlighet att fa pengar for det eftersom det var ett 'up and coming topic' i politiken. For det ar ju det som ar nasta problem. Det kostar sa javla mycket pengar att gora en MA, och man maste aven betala for en PhD. Det gor att Sverige lockar. Hemma dar allt ar gratis. Hemma ar hemma. Men England ar battre. Det gar inte att undga. Det ar som Martin sa; konkurrensen har ar sa himla hog, sa om man kommer ut harifran med en bra utbildning och bra betyg betyder det att man ar javligt bra. Och jag vill ju vara javligt bra.
Ja det dar med framtiden forlangdes just. Jag trodde att det skulle vara ett ar, och sen kanske tre till, men som det ser ut nu vill jag nog binda upp mig for fyra till. Pa en gang. Jag skulle bli doktor tidigare an Anna och mamma. Jag skulle vara 26 och doktor. Fatta det.

Det ar nog ganska viktigt att fatta det for att det ska ske. Jag laser nu en bok om det undermedvetnas kraft, och det har gjorts experiment som visar att om man blir primad med ord som forknippas med en viss sak, sa paverkar det ens beteende. Tillexempel sa hade de gjort en studie dar folk 'utsattes' for ord som forknippades med alder, orden hade blandats in med andra ord, men nar forsokskaninerna gick darifran sa gick de med tyungre och langsammare steg. Och afro amerikaner som bads uppge sin ras pa ett prov fick vetydligt samre resultat an de afro amerikaner som inte bads uppge ras. Sa, det undermedvetna tog fram alla negativa forutfattade meningar om svarta som finns, och detta paverkade om de svarade ratt pa fragor eller ej. Sa, jag ska nu se mig sjalv som en smart person som ar pa vag att bli doktor, och da kommer det att funka.
Forutsatt att jag verkligen vill detta forstas. Men om att vara PhD betyder att jag far fortsatta studera alla de saker som intresserar mig och lara mig mer hela tiden, da kanns det som om det kommer vara underbara 4 ar.

I natt jag drömde

Jag drömde i natt att jag var på en husfest med Ben och Alasdair i London. Det var ett helt sjukt grymt hus med en innergård. När jag kom stod de där ute och rökte med några snubbar, var av en vad en jättekänd DJ. En av snubbarna och han bestämde sig för att göra en mix tillsammans (och eftersom detta var en dröm visste jag att den mixen blev jätte känd,och det var coolt att ha varit på den festen). Huset hade liksom torn i hörnorna, lite som en borg, det var byggt av ljus sandsten, och ovanför porten var det en stor målning. 

Rummen var jättestora och hade ljusa tapeter, det var ett väldigt skirt  ljus och skira färger. Det var lite som ett 1700-tals slott. Vi gick in i ett rum, och självklart drogade en massa där, jag kände mig lite obekväm. En tjej ställde sig på händer och gick ned i brygga, men landade på bordet och gled sedan av bordet i ett frenetiskt fnitter. Jag såg på henne med avsky. 

Sedan gick festen utför. Jag skulle gå på toaletten, hittade den, den var väldigt fin den med, men någon hade inte spolat, så jag börjar med att spola, men då går något sönder och en vit massa sprutar ut från sidan av toaletten. Jag springer ut, hittar Martin, han försöker hjälpa mig. Men vi gör det värre och det blir översvämning. Föräldrarna kommer och vi alla måste hjälpas åt att fixa översvämningen. Men först blir jag arg på Martin för någon anledning, och slår honom. Ger honom faktiskt en ordentlig omgång. Säger förlåt och vi börjar jobba med översvämningen. Så visar det sig att Abis bror är där också, och vi börjar leka med grejerna som ligger på marken för att göra det möjligt att gå. Först drog han och hans kompis mig och då var jag tvungen att bevisa att jag orkade dra en av dem, och det gjorde jag. Men vi ramlade också. 

Ja herregud, vilken dröm!