Here we go again, Ah I love it!

Alla de där männen som var på tapeten förut(när det nu var), försvann ju alla förra veckan(eller när det nu var, jag kommer inte riktigt ihåg). Torsdagen bjöd på dubbel no-no-sluta-fantisera då Hollie raggade upp cafémannen, och Massagemannen hånglade ju upp sin lilla tidsfördrivs brutta. Nu var det ju så att jag egentligen inte ansåg dessa två som verkliga kandidater till något som var på riktigt. Alltså riktiga känslor. De var ju egentligen bara småsaker som var spännande att ha i huvudet. Sådant som kryddar till vardagslivet lite.  Ja ja, nog om det. Herr Ben betedde sig ju som en skitstövel som vanligt, och jag sorterade därför in honom i mitt hatfack igen. Boxaren åkte hem till hemstaden för att det var half term i skolan. Så det blev rätt tomt på manfronten efter ett tag av spännande spänningar och fantasier och jag lämnades med Martin, Tom, och en tenta. 

Jag kom in i en tomfas, och jag och Tom har hängt en massa(alltså tom menas inte Tom). Det har varit jättemysigt, men vi har båda varit lite nere. Kontrasten mellan alla spänningar och inga gjorde att jag kände mig alldeles ensam i hela världen. Det hjälpte ju inte direkt att spänningarna försvann till stor del för att den andra hittade någon lite fastare att hångla med på riktigt. Plus att Alix skaffade sig kille nu i veckan. Så alla runt omkring mig materialiserade de där spänningarna som de också känt. Men jag lyckades inte med den bedriften. Jag satt ensam igen. Utan pojkvän, och numera också utan de där roliga spänningarna. 

Tom stressar för tentor och blir alltid lite deprimerad och ifrågasätter meningen med allt, måste dricka vodka för att sova och sluta tänka. Så vi har varit ett underbart par denna tid. Klagat på de som har förhållanden, funderat på vad som är fel med oss, och njutit av att vara singlar. 

Till råga på allt blev jag förkyld i måndags, och jag hade den där förskräckliga politisk analys tentan i torsdags. Definiera koncept är okej, men alltså försöka hitta bästa metoden för att få ett representative sample. Jag pallar liksom inte.

Nu kommer vi ändå till det som inlägget skulle ha handlat om. Boxaren har kommit tillbaka till Sheffield. Och därmed har de inappropriate smsen börjat komma igen. Jag vet att jag inte borde svara roligt. Jag vet att jag lead him on. Men alltså jag tycker att det är så himla kul. 

Han frågade varför jag inte varit på träningen idag. Jag sa att han hade rätt i den observationen, och att det var för att jag varit sjuk osv. Frågade om han saknat mig och hur han haft det hemma, han frågade varför han skulle saknat mig, och hur jag visste att han varit hemma. Jag sa att han skulle sakna mig because I englighten your day and you text me about my absence och att han sagt att han skulle hem. Han fair enough och att han trodde jag inte skulle komma ihåg att han skulle bort. Jag svarade att min hjärna antagligen samlar på sig massa onödig information för att slippa deal wiht important uni stuff. (jag ville säga att min hjärna var som en svamp och sög åt sig all information den kunde, men kom för en gångs skull inte på de engelska orden som inte skulle låtit pervigt) Han frågade då om han inte var important. Jag svarade att han fick tolka det hur han ville, men jag menade the level of importance of his whereabouts. han svarade bara fair enough. tycker att det var lite lamt. 

Oh jag vet att jag inte borde. Och det finns ju risk att det feltolkas. Men jag älskar den skämtsamma tonen. Att jag kan vara rå och skämta. Leka med den där spänningen. Att det kan betyda något, och det kan vara inget. Jag vet ju precis var jag står. Och det är ju det som är så skönt. Jag har kontroll. 

Och allt detta skrevs istället för att läsa om problem med demokratisering. 

tankar som kommer tankar som går.

Ibland tror jag att vänskap är som kärlek. Eller jag tror att vänskap är som kärlek. Och att man passar ihop med vissa människor. både till sätt och estetiskt. Men mest till sättet. Men jag blir alltid blir lika chockad när jag ser två goda goda vänner som inte passar ihop estetiskt. De ser för olika ut för att kunna ha något gemensamt. Precis som när man ser ett riktigt omaka par.  

Jag undrar vad det krävs för att få mina kära pojkar att ta ansvar. Typ plocka ur och i diskmaskinen.Köpa toalettpapper. Plocka undan efter sig så att vardagsrummet är levbart för andra än dem.

Jag undrar också om det har gått förlorat igen. Jag trodde att allt skulle vara som vanligt. Men han har börjat skjuta bort. Och vara den jobbiga bitchen igen. Jag förstår inte varför eller vad som hänt. Han har inget befog för sitt beteende. Men, vi vet ju att han inte alltid behöver befog för sitt beteende. 

Jag trodde att vi faktiskt hittat tillbaka till varandra igen. Den där vänskapen. Den där han inte känner att han måste tala om för mig vad jag ska eller bör göra. Vilket jag tror bottnar i osäkerhet. 

Jag kommer att ta tillbaka honom när han är snäll. Det vet jag och det vet han. För jag vill inte förlora honom helt. Men en dag måste jag nog ta det beslutet. 

Jag undrar hur vänskapskonstellationer kommer till. För många här verkar det handla om behov. Tar nästa bästa. När första bästa försvunnit. Jag fungerar inte så. Jag tänker inte förneka att vänner fyller behov. Jag har ett enormt behov av vänner. Men det tar inte ett instrumentellt värde. Det är intrikalt. Jag behöver de vänner jag har för att de tar fram olika sidor i mig som jag gillar. Jag har roligt med dem, jag tar fram sidor hos dem som jag gillar. Jag har inte kompisar för att ha kompisar. Jag har kompisar för att de ger mig glädje, och jag kan göra dem glad. Det är på samma utilitaristiska sida av skalan, men med en liten skillnad. 

Jag skulle kunna sitta uppe hela natten. Jag är inte alls trött. Trots tenta, förkylning och full dag. 

Vissa dagar verkar det som om man drar åt sig händelser. Vardagshändelser. 

Jag hoppades på att hitta en ny Matthew denna vår. Men det har inte riktigt skett. Utvärderade just våren. Tänkte att förra våren hade jag nog mer kul. Eller jag söp nog mer förra våren. Men det är nog inte riktigt sant. Jag har supit en hel del denna vår också. Och haft en hel del kul. Men inte hittat någon Matthew. Har haft de där andra männen. Men de är ju inte på riktigt. Ingen som får mig att gå på moln. Ingen vars sms jag väntar på. Ingen som jag inte kan vänta på att träffa. De som varit har bara varit. De har varit kul. Smickrande. Småförälskelse. En sådan där hemlig. Som bara finns i ditt huvud. Därför har jag bara berättat för Marta (här) om Ben. Hon undrade om jag gillade honom. Jag sa att jag inte visste. Hon tolkade det som ett ja. Kanske har hon rätt. Jag var ju tvungen att ringa Susanna om det. Men hon har bara rätt i mitt huvud. Inte i verkligheten. I mitt huvud är han ju den som låg och kramade mig på lördagsmorgonen och frågade om jag fortfarande skulle boxas. Väckte mig med hångel. Bara höll om mig och ville att jag skulle hålla om honom. Han som släppte fasaden. Han som visade sitt behov. Han som sa att jag hade fin hud. 

Jag tror att min grej är att jag måste ha kontroll. Makt. Det har jag så länge jag inte är kär. När jag är kär släpper jag allt och gör allt för personen. Och då försvinner min charm. Det är ett dilemma som jag måste lösa. Men utan att släppa kontroll över mig själv.

We can't help but loving our freaks, och sparka uppåt

Detta inlägg skulle handla om hur vi älskar att götta oss i andras misär. Och hur lätt det är att tänka att andra minsann har det lite värre än oss som faktiskt har en någorlunda normal familj, ett jobb och lever i Sverige. Trots den där övervikten, understimulansen eller låga lönen. Vi gillar att se det abnorma för att känna oss normala. Men det ledde strax in i en diskussion om fria medier och demokrati, som det teori-älskande-politik-student-freak jag är. 

Pappa hade sett en dokumentär om den där mannen i österike som låst in sin dotter i källaren. Och det var ju fruktansvärt att varken polisen eller de sociala myndigheterna märkt något! Man kan verkligen undra hur det kunde förbigå dem. Och hur underligt det var att de inte hade något ansvar att följa upp vad som hänt efter att dottern fyllt 19. Han var ju känd hos polisen sedan tidigare för på 70 talet hade han tydligen våldtagit någon. Och det var ju underligt att polisen litade på honom, som uppenbarligen hade visat ett abnormt sexuellt beteende. 

Jag får kalla kårar varje gång ett sådant här freakfall utmålas. Medierna smutskastar myndigheter som gjort grava fel i sin behandling av fallet. Brottslingen ses som omänsklig, galen, och att man inte sett tendenserna?! Det är ju fruktansvärt det som skett. Men ändå, så älskar man att frossa i denna familjs missöde. 

I en demokrati spelar fria och kritiska medier en stor roll i den demokratiska processen, en stor del av deras syfte är att kritisera, eller i alla fall 'hota' med att kritisera beslutsprocesser och myndigheter. Det politiska helt enkelt. Det ska vara transparent, och medierna är ett bra medium för detta. So far, so good. Men det finns två aspekter med detta som oroar mig. Det första är att medierna ibland är alldeles för kritiska, och hamnar i smutskastning. Det andra är att man verkligen kan ifrågasätta hur fria medierna är i våra liberala demokratier. 

Kritiken kan alltså gå överstyr. Det är jättebra att det finns en kritisk counterbalance till myndigheter och beslutsfattare. Det fyller som sagt en transperens funktion som leder till att vi kan lita på att våra myndigheter fattar beslut på ett rättvist och riktigt sätt. Så som vi önskar att de ska fatta beslut, och när de inte gör det kan den ansvarige ställas till svars, och förlora sin politiska makt. Så ska systemet fungera, och har väl till viss del fungerat i vissa fall, tex. tsunamiavgångarna. Men problemet är att denna kritiska röst kan hamna i sensationsjournalisitik och en överkritisk röst som slutar i smutskastning. Irrelevant fakta, fokus på fel sidor av beslutsprocessen. Medierna fokuserar på politikers privata misstag, istället för hur de fattar beslut som faktiskt berör oss och det politiska. Jag är i och för sig den första förespråkaren för att det inte finns en skarp linje mellan det politiska och privata, men i detta fall känns det som att det privata fått lite för stor roll i det politiska. Det känns som om journalisterna inte kan komma åt, eller inte är intresserade av de politiska snedstegen, utan då måste hugga på det privata. Sensationsjournalistik i politik. Kanske är det för att det är det som säljer, eller det som intresserar. Men, frågan är om det verkligen spelar roll. 

Självklart finns det riktiga politiska misstag också. De som faktiskt är ett felaktigt handlande. Och de belyses även de med mediakritik. Ta Louisefallet till exempel. Det var ju verkligen ett felaktigt beteende. 

Problemet jag har, tror jag, är att det överdrivs. Denna sunda kritik går överstyr, och slutar i smutskasting. Underminerar den tillit vi har i våra politiska instutioner och politiker. Så det som ska skapa tillit, kritiken och transperensen, har motsatt effekt, och vi blir misstänksamma mot våra beslutsfattare och beslutsorgan. 

I fallet med österikaren, kan vi ju i och för sig trösta oss med att det inte är vår polis eller sociala myndigheter. Men det finns säkerligen någon tidning som kopplat ihop det med fallet Louise,  eller så gör svensson hemma i stugan detta. Den som känner sig lite kritisk, och ser att detta kan minsann hända hemma också. Myndigheterna är inte längre på folkets sida. Det är sjukt egentligen vilken misstro som finns till våra myndigheter idag. Och jag tror att den kommer till viss del från medierna, och processen som ska göra att vi kan lita på våra myndigheter. Kritiken. 

Jag tror att man måste komma ihåg vilka begränsningar som myndigheter har. Vi vill inte att de ska ta fullt och helt ansvar för oss, vi vill att det ska finnas begränsningar för vilka områden de kan kontrollera. Vi vill ha en privat bit. Det är det som den liberala demokratin är baserad på. Vi begränsar myndigheters makt för att vi är rädda för att de ska utnyttja den. Men så klagar vi på att de inte tar tillräckligt med ansvar när sådana här freakfall uppdagas. Myndigheten är alltid den som handlat fel, inte handlat nog. Men kunde myndigheten verkligen handla? Vill vi leva i ett samhälle där vår stat är misstänksam mot oss? Eller våra grannar? Det är den där fina balansen mellan omtanke och misstanke. 

Min andra oro ligger nära min första, och följer egentligen från den. Frågan är hur fria våra medier är. De är drivna av ekonomiska drivkrafter, sälja lösnummer, få fler läsare, fler annonser. De spelar alltid på någons intressen. Även när de kritiserar politiken. Det är lite som freakshow där också, 'se här vad den här dumma politikern har gjort' eller 'se här hur makthungrig den här personen är' eller ' här är de med den egentliga makten'! De vill alltid dra fram en hemlighet. Hitta scopet. Visst, detta kanske mest passar in på kvällstidningarna, men det gör mig nedstämd att dagstidningarna också skandaliserar mer och mer. 

Medier har en stark makt, de är de som kommunicerar med folket. En politiker kan inte kommunicera utan medier(internett och bloggande är i och för sig ett intressant mot exempel i detta fall, men det är en ganska liten och ny roll i medierna, så jag fokuserar på radio, tv och tidningar). Därför meddelar de saker som de vill få ut. Medierna behöver politikerna, och politikerna behöver medierna. Det är ett nära förhållande, som knappast kan vara neutralt.

Jag vet att detta liknar en konspirationsteori. Men jag är väl lite kritisk till att saker är som de ser ut att vara. Och att det finns många fler gömde maktstukturer, som man inte ser vid första anblick, men även om man ser dem, så pratar man inte om dem. För det vore att bryta maktstrukturen. Det är en tyst överrenskommelse. En sådan som bara sker. Men den sker överallt, hela tiden. Makt utnyttjas av alla. Inte bara myndigheter. 

Min kära mormor och jag

Vi har aldrig haft en bra relation min mormor och jag. Jag tror att det började när jag mot min vilja skickades upp till Dalarna med henne en sommar. Mamma och pappa behövde jobba, och fritids var stängt eller nått. Så de kom på den briljanta idén att jag skulle med mormor upp till de mörka skogarna utanför Falun. Jag ville helst vara hemma med mina kompisar och göra alla de saker man gör när man är 10, typ bada och palla äpplen. Till råga på allt var jag då enormt mörkrädd och ödslighet i allmänhet skrämde mig. Men mamma och pappa sa att detta kunde vara sista sommaren som mormor kunde åka upp till Dalarna, och det skulle betyda så mycket för henne. De skickade praktiskt taget iväg mig med ett dödshot, vilket inte var så himla smart, eftersom min favvo farmor dött när jag var 6, och det tog mig riktigt lång tid att komma över det.

Resultatet var ångest. Jag grät varje dag, åt inget och ville bara komma från det ödsliga huset in till byn. Höjdpunkten var när vi behövde handla något. Detta var ju ett beteende som var i stark kontrast till min mormors åsikter. Hon tolkade det som om jag inte ville vara där med henne, på hennes älskade sommarställe. Jag uppskattade inte rofullheten, och den vackra naturen. Jag ville bara vara i stan och shoppa, jag var bortskämd och otacksam. Det fanns väl en viss sanning i att jag inte ville vara där med henne, men det var ju för att jag trodde att hon skulle dö om en vecka, och att jag trodde att det fanns våldtäktsmän bakom granarna. Staden gav mig trygghet. Om något hände där fanns det folk som såg, och kunde rädda mig.

Detta missförstånd har fortlevt. Och överdrivits. Varje gång hon varit hemma hos oss har jag fått pikar om allt mellan himmel och jord. Varje gång min mormor har varit hos mig har jag mått dåligt. Blivit frustrerad och arg. Hon är så uppenbart elak att man blir mållös. Och om man försöker säga något emot så har man fel. Helt fel. 

Ännu värre har det blivit nu när hon är gammal. Jag åkte ju som bekant till Nottingham för att ta hand om henne, och blev bemött med total otacksamhet. Jag ringde för att berätta vilket tåg jag kom med, då fick jag höra att det var dumt av mig att ringa hem, för jag förstod ju uppenbarligen inte att mormor inte kunde springa och svara hur lätt som helst, utan att hon var tvungen att ha alla grejer runt sig. Jag hade stor lust att säga att jag visst förstod, det var ju därför jag kom dit! 

Väl där är det första jag får höra att jag inte borde ha kommit. För jag ville ju inte vara där överhuvudtaget. Jag var tvungen att förstå att det var mormors behov som skulle stå i centrum, och att saker inte var som de brukade. Hon kunde inte göra något för mig. Sedan gick hon vidare med att säga att hon inte förstod varför mamma hade hämtat mig vid stationen, jag hade ju kunnat åka buss. Att jag hade en resväska spelade ingen roll. Hon hade blivit väldigt besviken när hon hörde att mamma hade åkt och hämtat mig, för hon visste ju inget om det, och eftersom hon inte visste något, hade hon börjat äta. Sedan sa hon att hon skulle vara lite stygg. Gjorde en konstpaus som för att ge mig en möjlighet att invända. Men hur invänder man på det? Jo hon tyckte nog att det som min syster Anna sa i somras var sant, jag var minsann riktigt bortskämd. 

Slag under bältet. Det går inte att säga något emot det. 

Sedan blev det tjafs om maten. Jag hade några korvar som jag hade tagit med mig, som behövde ätas upp. Men det var ju alldeles omöjligt att steka, det gjorde man inte hos mormor. Det var inte som på Lövis. Jag sa då att det var okej, att vi inte behövde äta korvarna. Men nej, då hade vi ju redan satt igång, så då var det ju ingen idé att sluta. Mamma bad mig att lägga in en grej på GPSen till henne, så jag satte mig i vardagsrummet och gjorde det, men då undrade mormor varför jag inte kunde passa korvarna, utan mamma fick göra det?! 

Det är alldeles alldeles omöjligt. Hon vill tro och tycka att jag är bortskämd. Det stör mig verkligen hur otacksam hon är. Jag kom dit för att hjälpa henne, men hon ville inte ha någon hjälp, för jag ville ju inte hjälpa henne. Hon tillskriver mig åsikter som jag inte har. Jag har ingen aning om var hon har fått det ifrån. Det är verkligen underligt hur hon kan ha en konversation med sig själv, men anse att hon pratar med mig. 

Även när man försöker göra rätt så gör man fel. Det är i och för sig inte så konstigt att man inte kan göra rätt eftersom hon har sin egen väldigt varierande syn på vad som är rätt och fel. Men hennes sätt är alltid rätt. Man kan inte säga något utan att ha fel. Eller fuck it, man behöver inte säga ett ord för att hon ska kunna säga att man har fel! Hon tar alltid de högre moraliska argumentet. Man ska inte fördöma andras sätt att vara, man ska tänka på andra. Så det finns ingen utväg, vad man än säger så har man fel. För man tänker ju inte på andra. Problemet är att det hon gör är ju precis det motsatta, hon fördömer när hon säger att man inte ska fördöma. Hon är minsann den mest fördömande personen jag vet. 

Jag måste ut och lära känna Sverige, på samma sätt som hon gjorde. Unga i dag har så många pretentioner, de var glada över att sova i en lada, cykla runt och bara njuta av livet, men unga idag(läs; du Emily) vill ju ha det mer lyxigt. Och det är ju synd. 

Slag under bältet. 

Jag svarar då att jo, det vill jag ju gärna, men just nu måste jag tjäna pengar för att finansiera min utbildning. Så det finns liksom inte riktigt tid för att cykla runt sverige(och så tror jag väl inte att det skulle vara så troligt att vi skulle kunna sova i lador... av säkerhet och praktiska skäl)

Hon säger då att jag borde kosta på mig en paus man pluggar ju så mycket bättre då. Detta låter ju omtänksamt, men så kommer: Man ska inte tro att sådana saker, som att plugga och tjäna pengar betyder något. Man måste ta vara på det primitiva. Inte ha så höga pretentioner. 

Jennifer kan ta pauser. Anna likaså, hon går ju på Harvard, och det är ju så himla bra. Och där kom motsägelsen igen. Pluggande och status är inte så himla viktigt. Men Anna är beundransvärd som pluggar på Harvard. 

Slag under bältet. 

Jag målas in i ett hörn. Tillskrivs åsikter som jag inte har. Men kan inte säga något emot det. Och även om man gör det så står hon inte fast vid vad hon sagt, så hur man än vänder på det har man fel. Det är otroligt frustrerande. Hon har förmågan att trycka ned mig i skorna. Trycka ned mig till avgrundens avgrund. Man är inte värd mycket i hennes ögon. Andra är så himla mycket bättre. Alla dina värderingar, som oftast inte ens är något du uttryckt, utan hennes tolkning av vad du sagt, eller kanske inte ens har sagt, är fel. Jag tror inte att jag varit så tyst på så länge som när jag var hos henne den onsdagen. Men hindrade henne inte från att säga att jag har fel. Hon är nog den enda människan jag känner som kan säga att du har fel utan att du sagt något.

På ett sätt tror jag i och för sig att gamla är de absolut bästa Kantianisterna. De uppskattar saker för sakens skull inte för resultatet. Detta för att resultatet ofta uteblir, eller inte uppfylls till fullo. Och det är väl till viss del beundransvärt. 

Detta är antagligen den sämsta text jag skrivit på länge. Men det är svårt som fan att strukturera denna ilska. 

okej 2

Jag måste verkligen sova. Men måste också få ut lite frustration.

Det har varit en väldigt händelserik vecka. 

Den senaste månaden(? håller inte riktigt koll på tiden längre) har varit jäkligt kul. Alla dessa män har lyst upp min vardag bara genom att vara jävligt vaga. inte för mycket liksom. Men lagom lite för att vara något man känner, men inte pratar om. Mer än här då. 

Önskar att jag kunde få vara där. för honom. men antar att det är bra att jag inte är det. Work on that now. 

usch. jag lovar, snart kommer uppdatering om boxare, mormor, tjejerna och de där andra männen. har saker på gång, men aldrig tid att skriva ned.

31 timmar, tillbaka i Sheffield

ja då, mormor min gjorde mig galen. 

Det första hon sa var att det var onödigt för mig att vara där, och vidareutvecklade det till att jag var bortskämd. Mer om det kommer i morgon. Finns en hel del frustration att få utlopp för. Idag har jag nog varit tystare än jag varit på väldigt väldigt länge. 

Resan hem skulle varit smidig. Men det var, som alltid, fel på tågen. Så väntade en timme i Derby, fick sedan åka buss till Sheffield. Så, jag började min resa hem 20.34, kommer hem 23.30 ca.

Träffade min seminarieledare på tåget. Det var roligt och trevligt. Kom fram att hon inte gillade kursen alls! Hon hade rest med 19.20 tåget från London, och kom hem samtidigt som jag. Och hon hade kunnat undvika den delen av tågrälsen som orsakade förseningar. Jobbigt. 

Men, något som gjorde mig glad var att nu när jag kom hem förväntade jag mig kökstök, precis som det brukar vara när jag inte är hemma. Men, Icke! De hade faktiskt dammsugit vardagsrummet! visst, de hade inte städat efter sin middag, och de har Fortfarande inte skurat golvet från Valborg. Men, det var Bättre, mycket bättre än jag hade förväntat mig!

Mer kommer i morgon. Tisdagen var en bra dag. Massa pepp. 

men nu ska jag sova lite. Ska försöka få en tid med doktorn imorgon.

Numero 300

Fucking hell. Fick en 1st. En 74! feminism och demokrati uppsatsen. Martin fick en 82, precis som jag trodde, men jag fick inte en 68, som jag trodde!
ikvall aker jag till Nottingham for att ta hand om mormor imorgon.
Jag kommer nog att bli alldeles galen pa henne, for jag pratade just med mamma pa telefon, om nar jag skulle komma osv. sa hor jag mormor i bakgrunden saga:

Prata inte for lange, glom inte att det ar mormors behov som ska sta i centrum.

Jag kande bara: what the fuck! vi pratar ju for fan om att jag ska komma till Nottingham och hjalpa dig! och att jag har gjort bra ifran mig pa en uppsats. Klarar hon sig inte sjalv i fem minuter ens? Fy fan om hon ska vara kravande och otacksam. det pallar jag helt enkelt inte med. Jag maste ju plugga till mina tentor, men aker till Nottingham for att hjalpa henne en dag. Jag gor det for att vara snall, men om hon ska vara otacksam och javlig sa vet jag inte om jag pallar vara snall, nar jag har viktigare saker an att vara snall som jag skulle kunna gora. och igen, det handlade om fem minuter som min mamma inte gav henne 100% uppmarksamhet.

Egentligen säger ju det här inlägget allt. Jag kom inte ihåg att jag skrivit det eftersom jag var full. Vi hade vibbarna. Känslan. Ibland tänker jag också att han ju faktiskt kan bråka med mig. Och han behöver inte vara centre of attention. Eller spexa. I alla fall inte enligt mig. 

I kick myself for taking you back so easily. But I always do. 

Well, you're one of my closest friends. 

Var det ett uns av svartsjuka jag såg där i blicken? Vi lagade mat hemma hos T. Blev han nedstämd av att vi gick hem till dom? Jag låg sedan i Ts knä och myste, fnittrade och skämtade. Kanske, kanske var det lite svartsjuka. Men antagligen inte.

vad du än tror är det ingen fara (utvärdering)

Jag hade rätt. Det är inte underligt mellan oss nu. 

Lördagen blev lite småkonstig. När jag kom hem från att ha ätit frukost ute var han sådär smörsnäll,pratade med den snälla rösten, den som inte säger för mycket. Den som är ganska osäker på hur den ska hantera situationen, så den går på defensen. Försiktigthetsåtgärder. Det är ju ganska förståligt att han gör så, med tanke på reaktionen från mig förra gången. Men min reaktion hade ju mycket att göra med hans beteende. Denna gång är han som sagt helt vanlig. typ. Lördagkvällen spenderades på Article launch night. Han var ju upptagen med det, men det kändes ändå som om han undvek mig, och att prata med mig. Men jag vet inte, det kan ju bara vara att han var stressig. Men fick ändå de där vibbarna att han inte vågade prata med mig,  tänk om jag då trodde att han ville ha mig igen! Ve och fasa! Det var ju inte det han menade. Hela den frånskjutningen igen. För när han skjuten ifrån så, betyder ju det att han antar att jag vill ha honom. Hela tiden. Förra gången så trodde jag väl det, och till viss del nu också, jag menar jag hade ju inte haft något emot att dela säng med honom i lördags också. Men nu är jag även mer säker på att jag inte vill ha honom. Så frånskjutnings grejen tillskriver mig känslor, som han agerar på, som han inte kan vara så säker på att jag har, för jag är inte säker. 

Igår däremot var han bra igen. Vi satt i soffan och kollade på datorn. Och han kunde sitta i samma soffa som jag. Det var ju något han kände att han inte kunde sist. Jag vet inte vad det betyder, och det spelar faktiskt ingen roll vad det skulle betyda eftersom just nu är det bara bra. Eller liksom lugnt. Så vad jag än tror att dessa saker betyder, vänskap, kärlek, attraktion, game, så är det ingen fara, för ingen av de sakerna har denna gång ställt till något. Säkerligen delvis på grund av, eller kanske tack vare, min relaxade attityd. Jag är grymt stolt över den. 

Det kan hända att jag räddade article kvällen med att prata mycket med en av medlemmarna i Crack Spock. Alltså, Oscars kompis, Christoffer. Så han insåg väl att jag hade andra saker att bry mig om. Christoffer och jag pratade rätt mycket den kvällen och vi höll med varandra om massa saker, kom riktigt bra överens. Men det känns lite som att vi kom för bra överens för att det skulle vara bra. Kändes som om vi ville komma överens, och därför vände vi sakerna vi sa så att vi höll med varandra. Det blev liksom lite för bra. Lite för unisont. En sådan där som man kommer ihåg att man kom överens med, men så när man träffas igen så hittar man inte det där som man hade, för det fanns ju inte. Om man inte anstränger sig igen. Då kanske man kan hitta det, men det kommer inte naturligt.

And it happened again(Emilys män IIII; men inte lika illa denna gång)

Can I sleep in your bed?

Vi visste båda var det skulle leda. Han satt på min säng i sina boxershorts. Och vill ha lite company. 

Egentligen kan man leda det tillbaka ända till början av kvällen. Han kom in i As rum och var glad över att se mig, och gav mig en liten snabb 'välkommen hem' massage, as he was passing.

Sen bråkade vi i och för sig. Men han lagade mat åt mig.

På klubben var han liksom mån om min uppmärksamhet, och närhet. Vi gick ut tillsammans och stod på uteplatsen och pratade om Alix och hans ex. Hade de där vibbarna, som vi inte haft på länge.

Men jag läser nog för mycket in i situationen. Han booty ringde Alix, och ville gå till en annan klubb för han ville pull a horrible girl. 

Det var en fras som kept on poppin in to my head. Kunde inte riktigt släppa att jag kanske var den tjejen, eller nästan ännu värre, ett substitut för den tjejen. Jag tänkte också samma sak som sist I'm not his type of girl. Jag sade detta till honom. Men han besvarade bara den ena. Vi pratade om många bra saker. Hittade tillbaka till vår connection. Som kanske inte är en connection, men i alla fall är en connection när vi har den. Vid ett tillfälle tror jag att vi pratade om maten till och med. Och jag sa att han inte var så lätt att vara med alltid för han skjuter bort folk. Han höll inte med. Jag kommer inte ihåg att jag sovit något alls i natt. Har väl antagligen sovit lite, men känns inte så, det är ju så svårt att sova två. Vi kom ju hem vid tre, fylleåt, och lade oss vid 4 kanske. Och han lämnade mitt rum vid 10.  

Det är mycket lättare att hantera denna gång av någon anledning. Nu så här i efterhand. Denna gång kommer det nog inte bli konstigt mellan oss. För denna gång betyder det inget för mig. Det har liksom hänt förr, jag vet vad som gäller. Vi pratade inte om det alls denna gång. Behövdes ju liksom inte.

Han var fin nu på morgonen. Väldigt hållomig. Han sa också att jag hade fin hud. Jag sa tack, vilken underlig kommentar. Det tyckte inte han because its everywhere. Jag undrade hur hud inte kunde vara fin, han sa att den kunde ha hål, eller vara oljig. Och min var inte det. Så jag tackade och tog emot. Sedan gick han ned till sig. 

Oscar är här!

Shit jag har glömt att säga; oscar kommer hit!

och han är här nu!!

Det är underligt hur jävla fort Benjävlen kan vinna tillbaka my liking. 

hatade honom tidigare idag. För att han är en jävla idiot.

Jag är inte med i kollektivet längre. för jag är aldrig hemma. 

vi hade ett bråk. rätt jobbigt. för han är som han är. 

men nu har vi en av de bästa kvällar på länge.

Post-uppsats(Emilys män III)

Gårdagen färgades av trötthet. Väldig trötthet. När jag skulle lämna in uppsatsen, märkte jag när jag kom till politics department, och precis skulle logga in, att jag glömt min plånbok hemma. Det betyder, Inget Ucard, Ingen Telefon, Inga Pengar och främst av allt Ingen Uppsats utskriven. Klockan var kvart i elva. Jag fick då springa hem(tar 20 min) eftersom jag inte hade pengar för att åka buss, och inge kunde ringa någon och fråga om jag kunde skriva ut på deras Ucard, och sedan springa tillbaka till Politics. Kommer dit halv tolv, och min tanke att jag skulle ha läst igenom uppsatsen en sista gång känns alldeles omöjlig. För om jag hade börjat hade jag inte hunnit bli klar på en halvtimme, och jag visste inte riktigt hur lång kö det var till att skriva ut. Så, jag har nu lämnat in den sämsta uppsatsen för detta år. Mina uppsatser har verkligen bara blivit sämre och sämre. Pallar inte prestera. Pallar inte vara noggrann. Ämnet intresserar mig ju, men jag pallar bara inte. Känns ibland som om det liksom inte riktigt är värt det, för jag kommer ändå inte vara asbra. Hoppas att det blir bättre nästa år. Då får jag ju göra mitt exjobb, och det borde vara väldigt intressant. 

Dagen färgades även av inappropriate sms från boxaren. Tror att det kanske kanske börjar gå lite för långt. Det började skämtsamt, men sen skrev han att han egentligen var a really caring person that is quite sensitive. 

Situationen var att jag hade skämtat om att jag blivit offended av vad han sagt. Han bad då om ursäkt, jag sa att jag bara skämtat och winded him up.  Han säger då att jag var nasty cos u know i'm a caring person and dont like to think ive upset someone. 

Jag fortsatte med min skämtsamma råa ton, men hans sms blev liksom bara seriösare, han ville bara tell you who i really am.

Helt galet är detta. Nu är det jag som är i situationen där jag beter mig likadant mot alla, och någon tror att mitt beteende mot den betyder mer än vad det gör. Det är underligt hur man kan vara orsak och subjekt till samma sak. 

Kanske läser jag in alldeles för mycket i hans sms. Från och med nu tänker jag gå på den premissen. Han är ju faktiskt också likadan mot alla. Det enda som stör mig är att han var så jävla mån om att jag skulle veta vem han egentligen var. Kanske skämtade han, men liksom han påpekade det ju för sjutton tre, alltså TRE gånger, efter att han trott att jag hade blivit upprörd. 

Det är så himla synd att han kände att han behövde/ville säga det. Det hade varit mycket bättre om han bara hade fortsatt med sin råa ton. Den kan jag hantera. Inte en snäll snubbe. Jag gillar att käfta med honom, och det klart att jag fattar att han inte är så egentligen, precis som jag hoppas att han fattar att jag inte är så elak som jag kan vara när vi skämtar. Han behöver inte säga det. Det är underförstått. 

Kanske boxas jag i morgon. beror lite på vad som händer i kväll. Mina benhinnor har faktiskt gjort rätt ont hela veckan också. Bara av att gå. Så jag ska verkligen ta det försiktigt. 

It sounds soo good

När du har ett glas vin i dig

It looks soo good

När du har ett glas vin i dig

It seems soo good

När du har ett glas vin i dig

It feels soo good

När du har ett glas vin i dig.

Alkoholens berusning. Be Rusning. Gör att alla känslor förstärks. I kväll har de varit bra. 

Det kommer nog inte bli en så lång natt

För jag kommer snart att ge upp. Lämna in den värsta uppsatsen någonsin. För att jag helt enkelt inte pallar längre. 

Jag vill bara ha sommarlov! NU NU NU NU!

Långsam långsam

Jag hade säkerligen, om jag hade koncentrerat mig, kunnat vara klar med uppsatsen vid det här laget. Men istället har jag läst alla bloggar jag har bookmarkat, frenetiskt kollat FB och min mail och till och med börjat kolla på biljetter hem till Sverige i sommar. Det är ju bara typ en månad kvar nu. Det fanns en ganska billig biljett den 18e juni.

Jag springer alltså iväg från mitt arbete igen. Pallar inte skriva om USAs external interventions for democracy. svarar säkert inte ens på frågan. 

Fuck.

För en timme sedan började jag känna panikpirret i kroppen. Men så satte jag mig och skrev lite(och då betonar jag verkligen Lite). Och så försvann det för att ersättas av slackerlugnet. 

Nu ska jag ta mig an de mjuka krafterna. 

Och här sitter jag då igen.

Ännu en gång sitter jag dagen innan och har alldeles för mycket ord och ingen mening. 

Har ännu en gång ingen förmåga alls att koncentrera mig, och skriver därför lite om mina problem här på bloggen.

Trodde att förra uppsatsens obehag skulle skrämma mig, så som första uppsatsens panik förra året skrämde mig och fick mig att jobba i förväg, inte sitta dagen innan och försöka skriva ihop 2000 ord som liknar ett argument, men Icke! Idag känner jag mig inte ens särskilt stressad. Vet att det går att sitta uppe hela natten om det så behövs. Och det kommer det nog att behövas. Har varit här sedan klockan 9 i morse, men bara fått ihop en del av uppsatsen. Är lite orolig att jag kommer att upprepa mig en massa nu när jag kommer till den andra delen.  Men nu så måste jag ju ta och börja skriva!!

lakarbesoket som ledde till rontgen.

Antagligen ar det bara mina benhinnor som ar problemet. och varfor det gor ont pa ett annat satt nu ar for att olika typer av belastning leder till olika typer av ont. MEn lakaren kande ocksa knolen, och skickade mig pa rontgen for att kolla vad det var. Hon sa att den var mjuk, men kande nagot hart under den, sa hon ville kunna utesluta...nagot.
Detta var problemet under hela besoket, och under alla mina besok hos nagon typ av lakare.
Jag fattar inte vad de snackar om. Hon snackade om olika delar av benet och vad det kunde vara och vad det inte var. Men jag forstod ingenting, forutom att det antagligen inte var livsfarligt, for da skulle hon val ha sagt natt. Som jag forstod det var det antagligen benhinnor. Och det finns iget man kan gora at det. Man kan lindra smartan genom att tanka pa skor och att inte gora det som orsakar det onda. Men liksom jag vill ju fortsatta boxas.
Samma sak hos rontgen som hon skickade mig pa. Fattade inte ett ord av vad han sa. Han fragade exakt var jag hade ont och vad som hade orsakat det. Fragade om jag hade slagit mig pa benet eller ramlat eller natt. Sa mycket kunde jag fa fram. Men han fragade och sa sakert dubbelt sa mycket. Sedan fick jag ta pa mig en san dar snygg sjukhus rock och sitta i ett bas med turkosa vaggar och kanna mig som en psyksjuk som lasts in pa isoleringen.
Rontgen gick fort. Men han var valdigt precis i hur jag skulle halla benet, och vrida och vinkla. Jag var nog ganska svarkontrollerad. Men det ar ju jakligt svart. Han flexade min fot, for att sedan vinkla tillbaka den lite, och egentligen vilja vrida pa knaet. Men liksom att vara halft avslappnad sa att han kan manovrera min ben samtidigt som jag flexat foten var lite svart for mina muskler att koordinera.
Om en vecka/10 dagar far jag resultaten. Om rontgen kommer tillbaka som negativ, ska min lakare som jag var hos idag skicka mig till en annan lakare som ocksa boxas(!) och aven skicka mig till fysioterapeuten.(Eller hur det nu stavas). Hoppas hoppas att det blir battre. Tydligen kan man operera, men det kravs att det ar ganska illa for att man ska gora det. och visst ar mitt illa, men kanske inte SA illa. Sa pa ett satt besannades val min radsla att hon skulle saga att det inte var nagot fel pa mig, felet det antagligen ar visste jag ju redan och finns inget att gora at.

Lakartiden bokad!

Nu ar lakartiden bokad. Idag klockan 11.20(maste skriva upp det, sa att jag kommer ihag).
Hoppas faktiskt att de sager att det ar nagot, for annars kanner jag mig som en hypokondriker.
Jag vill verkligen fa detta att ga over. For det ar jobbigt att det jag alskar sa mycket gor sa ont. For det ar ju bara nar jag tranar som det gor ont.
Hoppas hoppas att de kan saga vad som ar fel.

Boxningens andra skada(eller en gammal en)

Alltsa jag vill bara boxas hela tiden. Bli battre och battre. Bygga muskler.
Privatlektionen idag var jattebra. Gjorde en hel del fotarbetes ovningar, for det ar antagligen mitt storsta problem; att jag inte ror pa mig. Ska heller inte forsoka arbeta mig loss om jag hamnar trycks in i en horna, utan rora pa mig sa att jag kommer ut. Ovade ocksa pa simultankapacitet. Bryta monstret av att rora hander och fotter samtidigt. Eller kunna gora olika saker med dem, samtidigt. Ar inte sa bra pa att multitaska.

Det enda problemet just nu ar bara att jag har fatt asont i mitt ben. Har trott att det ar mina benhinnor som spokar igen fran nar jag tranade gymnastik. Har forsokt vila, massera, kyla och linementa. Men det har inte fungerat. Det verkar vara natt annat alltsa. Rich sa att han kannde en knol pa sidan av smalbenet, och denna hade tydligen flyttat sig fran forra veckan. Sa att det kunde vara brosk, eller en bood cloth(fan, kommer inte ihag det svenska ordet.) Jag blev ratt orolig av det, for det kan man ju typ do av! Sa imorgon ska jag minsann till doktorn. Jag maste fa detta fixat, for jag vill ju fortsatta trana. Tidigare har jag ju trott att jag maste vila nar detta kommer, sa jag har helt enkelt lagt av. Men nu har jag bestamt mig for att fortsatta, och da maste jag losa detta. Det underliga ar att det bade ar omt och varker. I och for sig varker det bara nar jag tranar. Men da varker det ordentligt och i hela vaden. Kunde inte ga ordentligt vid ett tillfalle. Rich sa da at mig att lagga mig pa golvet(!), och sa stretchade han min vad.
Det var for ovrigt ratt manga sadana (!) tillfalen idag. Da han liksom sade nagot, eller bad mig gora nagot som kunde vara seriost, och kunde vara skamt. Och jag, naiv som jag ar, gjorde ju hela tiden som han sa. Eller nastan. Da nar han bad mig lagga mig pa golvet, tvekade jag lite.

Men sedan nar han stretchat min vad och jag star upp igen sa sager han: and now it is only this that we need to do, tar tag om mig, och bojer mig framat. Efter en brakdels sekund fattar jag vad han pysslar med, och tar mig ur hans grepp. Men fatta att jag trodde att det liksom var annu en stretch for mitt ben. (jaja, underligt att stretcha ryggen for benet, men vad fan!)

Ibland sa var det seriosa saker, som liksom blev(!). Han bad mig sparka honom i sidan(alltsa inte pa riktigt, utan bara matta sparken) han tog da tag i mitt ben, lyfte det uppat, tog sedan tag om mig, och vande mig ned pa golvet, fortfarande med ett ben fasthallet, och runt honom. OM nagon hade kommit in da sa skulle de verkligen undrat vad som forsigick.
Men jag haller min iskalla attityd. Det ar bara traning.

Det var tydligt nar han sedan skulle stretcha mina ben igen. Det borjade (!) med att han papekade att jag hade smuts pa hela benen all the way up to your crotch(tror att gren stavas sa), och var tvungen att visa detta genom att peta pa mig och mina ben, nar jag lag ner pa golvet. Men sedan gjorde han en press stretch, dar han tryckte mitt ben mot mig, sa langt det gick, och jag sedan pressade emot. Det var en asbra strech. Och liksom inget (!) med det. Och ingen som sett det skule tro natt annat an stretching.

Jag gillar verkligen att han trots sina lite (!) skamt och kommentarer, tar mig och boxning pa allvar. Han ger mig konstruktiv kritik, och hjalper verkligen mig att bli battre. Visst att han drar opassande skamt, som spelar pa att jag har brost, men det verkar aldrig som att han anser att jag har mindre potential att bli en bra boxare, eller inte ar vard att trana, eller inte borde boxas, for att jag har brost. Det ar det som gor att jag inte tar skamten pa allvar. For det ar verkligen bara skamt. Och jag kan ta dem, for de handlar bara om mig. Jag tror verkligen att det ar det som ar grejen. Deras skamt handlar om mina brost, eller min flexibilitet, det handlar inte om nagon konsnorm om kvinnor. Visst att de alltid har en sexuell underton, men jag skulle inte saga att de ar sexistiska. De generaliserar inte runt mig pa grud av mitt kon, eller mina brost, och har inga forutfattade meningar om mig och min kapacitet som boxare foljande fran denna generalisering. Lanken mellan mig som kvinna och min kapacitet som boxare gors inte. Det ar bara 'raw jokes'.

Visst att det kanns lite smatt obekvamt nar de star och kollar pa mig och min rumpa nar jag stretchar. Men det kanns inte som om de objektifierar mig, och de ar inte seriosa. De gor det endast for att wind me up. Stretching ar liksom nagot man maste gora nar man tranar, och de gor precis samma sak ju. Det ar en funktionalitet. Praktikalitet. Inget mer laddat an sa.
Det kan vara det som gor att jag accepterar det, men inte nagon snubbe som busvisslar pa mig pa stan om jag rakar ha lite uringning eller en kort kjol. Den mannen ar serios i sitt sexualiserande av mig. Och han gor det i en vardags situation. Han laddar en helt normal sak, med nagot sexuellt, for sin egen vinning. Det avskyr jag.

Men nog om boxning och alla dess implikationer.
Tillbaka till demokratiseringen.

Let's ger ready to rrruuuummmbleeee!

Steve frågade mig på boxningen idag om jag ville vara MC på hans show nästa söndag. Det innebär att jag ska presentera varje fight och sätta igång den. Det skulle innebära att jag kommer in gratis. Men det skulle även innebära ganska stor förnedring. På ett sätt skulle det vara kul att göra det, men tror inte att jag har rätt karaktär för 

I morgon ska Rich ge mig privatlektion. Det har varit det stående skämted hela veckan. Och idag så skämtade han och Dave asmycket om att det egentligen skulle pågå något annat än boxning när han kom klockan 11. Sen stod de och kollade på mig när jag stretchade. Lite småjobbigt helt plötsligt att vara tjej i en grabbig miljö. Men det är ändå okej, för jag tror inte att de är allvarliga. Och helt ärligt så är ju skämtet lika mycket om Rich som det är om mig.

Jag sparrades med en tjej idag. Hon är jättebra, och det var sjysst att sparras med någon som slår tillbaka, men kan kontrollera sina slag, vilket Emily inte kan. Hon lärde mig jättemycket verkligen. Bara på tre ronders sparring. Hon är i och för sig den mest androgyna person jag någonsin sett. Jag satt där ett tag idag och undrade seriöst om hon var man eller kvinna. 

jag hatar dem

jo jag hatar hatar hatar hatar dem

hatar hatar hatar dem

jävla idioter

har varit på två husfester i kväll.

det är bara så jävla typiskt dem.

jag hatar att man aldrig får något tillbaka.

jag vill verkligen vara kompis med honom, för när han är bra är han Bra.

Men han ger aldrig något tillbaka, för han är fuckad. Och då pallar jag inte med,

jag erbjöd mig att laga middag idag. Men de hade inte diskat efter deras middag igår. Jag visste att det skulle vara så. De är så jävla inconsiderate. de vet att jag blir arg över det. men skiter i det. så jag fick diska deras disk från igår för att laga mat till dem idag. Jag är så jävla less på att vara den som är snäll, och sjysst.  

det värsta är att det inte går att prata med honom om det. för  han är dum i huvudet. 

nu ska jag sova bort argheten

Min huvudvark ar tillbaka(och jag ar varldens samsta politikstudent)

Redan dagen efter inlamningen av feminismuppsatsen sa var det dags att borja pa nasta uppsats. Denna ska handla om huvuvida demokratisering kan komma utifran. Och man ska fokusera pa en region eller ett land. Jag har valt att vanda pa fragan och kolla pa en demokratiserare: varfor de tror att de kan demokratisera, varfor de vill och vad de har gjort for att demokratisera. Ska anvanda USA som demokratiserare, och hade tankt att ha ett framgangsrikt och ett misslyckat exempel pa deras demokratiserings ambitioner. Men jag lyckas inte hitta nagra exempel. Detta kommer tillbaka till att jag verkligen ar en skamlig politikstudent. Man borde ju hanga med i svangen liksom, och ha nagon koll pa vad som hander i varlden, eller i sitt land, alltsa den praktiska politiken. Men jag har ingen koll. Det ar det som gor det sa himla svart for mig nu, vet liksom inte om Brasilien anses vara en demokrati, och om USA har haft ett finger med i spelet dar. Vet kanske att Colombia inte ar en demokrati, men vet inte heller dar om USA har spelat nagon roll. Min daliga samtidskunskap har verkligen kommit fram i denna kurs, som handlar mycket om vad som hander i varlden idag. Jag vet inte ens var man ska hitta denna information!

Har idag suttit och forsokt hitta kallor som kanske kan beratta om Brasilien ar en demokrati pga USA for mig. Men jag har verkligen inte lyckats. Varfor ska jag gora det sa himla komplicerat for mig?
Till raga pa allt har min bommullshuvudvark som jag hade i julas kommit tillbaka. Kanner mig alldeles tung i huvudet och bihalor och oron varker. Hela jag kanns liksom lite svullen. Inte latt da att forsoka lasa demokratisering.
Ikvall ar det typ tva husfester och en spelning som vi antagligen ska ga pa. Jag vill egentligen bara ligga hemma och kolla pa film.

Dagen efter; två timmars sömn på 41 timmar

varsågod Lisa:

Sedan klockan 8 i söndags morse har jag sovit sammanlagt två timmar. Jag kom hem vid 5.30 i morse när jag fått ned överorden till 49. Skulle ju prata med mamma klockan 7. Så jag kom hem, duschade, och gjorde mig i ordning. 6.30 var jag klar och bestämde mig då för att vila lite. Ställde klockan på 7 och somnade direkt. Jag vaknade klockan 7, men mamma var inte online, utan ringde mig sedan vid 7.30 och hade då precis kommit till jobbet. Då bestämde jag mig för att äta frukost. 

Uppsatsen slutade på 15 ord över gränsen, men jag ljög det till 5. Hade det seminariet i morse, Martin var jätte trött och ingen pallade argumentera. Pratade med Hayton (seminarieledaren) och han sa att han inte brydde sig så himla mycket om ett tiotal ord över ordgränsen, och att man ju faktiskt kunde ljuga på wordcountet. det var ju inte som om han skulle räkna. Det är härligt när de är så avslappnade. 

Efter seminariet bestämde jag mig för att ligga i solen och läsa en tidning. Marta och Alix kom förbi och vi njöt i fulla drag av solen. det har typ varit sommar här idag. 

På eftermiddagen hade jag en föreläsning, men det var mycket svårt att hålla mig vaken. jag slumrade faktiskt till lite.

Ikväll var Sven här och vi huvud akupressur masserade lite. Det var jätteskönt, och jag somnade till och med till lite. 

Kom precis hem efter att ha tagit en öl. Och klockan är snart hav två, och det är dags för mig att få sova. 

Ja, klockan är halv fem på morgonen(och jag är kvar i IC)

Det finns en viss lugnhet som infinner sig när man anser sig ha hela natten på sig. Tidigare idag stirrade jag på skärmen och visste inte vad jag skulle skriva. Hade hela tiden oroskänslan i magen, mådde illa så jag inte kunde äta. Ville bara bli av med skiten, men visste att det krävdes en jävla massa jobb innan jag kunde anse mig ha något som var dugligt att lämna in. 

Sedan kom Martin ner till IC och var lite moraliskt support. Det spelar verkligen roll att ha någon som också sitter och skriver på samma sak. Man sitter liksom i samma båt. Kan ta småpauser tillsammans, gå runt biblioteket och kämpa genom natten. Igår trodde jag att jag skulle bli stressad av att ha honom i min arbetsmiljö, men idag har det visat sig fungera. Kanske för att han inte heller var särskilt klar med sin uppsats, utan också behövde jobba hela natten. När jag är själv i min desperation så känner jag mig så ensam. Kan inte bestämma mig för om jag vill hem eller inte.  Det slutar ofta med att jag går hem, för att jag är hungrig eller behöver lite 'familiar faces'. När Martin visade sig också behöva vara här länge, så lugnade sig min oro. Jag insåg att jag inte skulle behöva sitta här alldeles själv, inte vara ensam i min desperation, för vi hade ju hela natten på oss. Vi gjorde liksom en grej av att vara uppe hela natten nu, en social tillställning. Med alla andra som panikskriver på denna uppsats i IC nu. vid tretiden ansåg jag att det inte var värt för mig att gå och lägga mig eftersom jag ska prata med mamma klockan 7 och hon ska hjälpa mig med finslip på uppsatsen. Jag undrar hur jag kommer klara att hålla mig vaken tills dess. 

Idag har jag skrivit ihop uppsatsen så att den blev 5000 ord och nu skurit ned den igen så att den för tillfället är 3603. 103 ord över ordgränsen. 

Natten i IC

Nu ska jag bara skära ned typ 900 ord. kanske lite mer så att jag kan skriva lite mer sammanhängande i slutsatsen.

ville egentligen skriva lite mer utförligt och längre om Jessica och Lisas besök och vårt valborgsfirande samt london. 

Men det enda jag kan tänka på nu är att jag har ätit en och en halv smörgås och en croissant idag.Att jag måste få bort de där orden. Att jag vill sova. Har lite ont i ryggen. hur mycket folk det egentligen är här så här sent på natten. Funderar på att se soluppgången. Saknar att ha dem här. Saknar att ha dem hos mig, dela säng med dem. bara vara. 

Att jag ska prata med mamma klockan 7 imorgonbitti. Hon kommer säkert inte vara på jobbet då, och kommer säkert inte ha läst. Så jag kan inte förlita mig på henne. 

ALLTSÅ JAG DÖÖÖÖR

Fattar inte hur jag hamnade i denna situation. Jag började ju med denna uppsats för evigheter sedan. Ändå så sitter jag här idag klockan 22 och försöker skära ned den till 3500 ord. Jag har 5000. Och vet inte vad jag snackar om. Har suttit i flera timmar och bara stirrat på skärmen. 

Jag har ont i huvudet och vill sova. Men måste få ned den lite till. Vill inte lämna det till imorgon. Ska prata med mamma klockan 7. 

det kommer att bli en lååååång natt.

Jag är verkligen förvånad föresten över hur mycket folk det är i biblioteket så här sent. Nästan lika fullt som på dagen. Och folk kommer fortfarande in och börjar jobba. Underligt. Själv har jag suttit här hela hela dagen.

Finaste tjejerna

Idag åker Lisa och Jessica hem till Sverige igen. 

Det var jättekul att ha dem här och få visa dem mitt liv här. Jag är även glad att Lisa tycker att jag är roligare på engelska än vad jag är på svenska och att hon blev lite förälskad i alla mina vänner. 

Idag ångrar jag lite att jag åkte ned till London, mest för att jag önskar att jag hade en extra dag till att skriva den här jävla uppsatsen, men att få en extra dag med dem var det faktiskt värt. Lite pussande med Jessica och showande för Lisa, vår fotograf, utanför Buckingham Palace med tidigare nämnda pusskompis, hade jag inte gärna varit utan. 

Jag är dum. Men jag jämför det jag har med er med vad jag ser att andra har. Ni är helt enkelt miljoner gånger bättre.