Ja alltså det tidigare inlägget var ju inte så informativt. Men jag tror jag kommit underfund med vad det är som gör det så jävla svårt att sätta ordet på det, det är att jag ju varit singel i.... liksom hela mitt liv. Så att då plötsligt ha en pojkvän, att vara någons flickvän det blir en omställning. Som jag kanske tänker alldeles för mycket på, men det är ju delvis för att jag tänkte väldigt mycket på hur det var att vara singel när jag var singel. Alltså egentligen ändrar det ju inte mig så himlans mycket men det är en förändring i mitt liv och liksom lite min självbild, och kanske i det långa loppet andras bild av mig också.
Typexemplet var då jag blev fast i Newcastle, så började jag snacka med en snubbe som sedan frågade om mitt nummer och jag gav det glatt till honom. Utan att tänka på att det kanske inte var så smart, eller sjysst, när det ju faktiskt är så att jag har kille. Det är ju fullt möjligt att han ville ha mitt nummer bara för vänskap, men i vilket fall så borde jag kanske sagt något för att göra premisserna klara; jag är någons flickvän. Nu har det ju inte blivit ett problem eftersom han bara smsat en gång och inte svarat på mitt svar.
Men gamla vanor ligger alltså kvar, i hela mitt liv har jag varit singel och alltså kunnat ge mitt nummer till vem som helst utan att ens behöva tänka på saken. Men nu är situationen lite annorlunda och det tar ett tag för mig att vänja mig vid att jag, alltså jag emilou, är ihop med någon.
Showing posts with label de där männen. Show all posts
Showing posts with label de där männen. Show all posts
Monday, March 24, 2014
Wednesday, November 27, 2013
Emilou och det selektiva minnet
När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.
Sunday, November 24, 2013
Emilou och tandborsten
Igår kväll tog vi ett nytt steg i vårt förhållande. Efter dryga tre månader sovandes hos mig så sov jag över hos honom och har numera en tandborste i hans badrum.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.
Saturday, November 23, 2013
Emilou och det är svårt att vara ihop
Okej någon gång ska jag sluta analysera det här med att vara ihop. Men just för tillfället har jag lite av en fnurra på tråden.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom.
Emilou och vad som hände sen 2 (eller ska det kanske vara 3).
Det är svårt det här att typ vara ihop. Battersea bridge var om något ett bevis på just det. Jag har en teori om att förhållanden går i tre. Efter tre dejter är det okej att ligga (inte för att jag någonsin egentligen följt den regeln), efter tre veckor är det lite mer seriöst. Efter tre månader slutar smekmånadsfasen. Efter tre år
går man igenom en 'ska vi verkligen vara tillsammans' kris. Men den vet jag inte så mycket om personligen.
Nu i dagarna var det tre månader sedan den där kvällen på puben då vi bestämde att vi skulle prova. och även om vi ju inte alls egentligen följde det där med tre dejter (eller kanske men inget av det var ju egentligen dejter..) så hamnade vi såklart i tremånaderskrisen. Det började ju på Battersea bridge som ju egentligen bara var ungefär två månader in i det vi höll på med, men så i förra veckan efter att vi varit i Cardiff för att göra data insamling för min avhandling så var jag bara så sjukt less på honom att jag funderade ganska så seriöst på att göra slut.
Battersea bridge skedde efter typ tre månader. Men så när jag kom tillbaka från Sverige så gav han mig en bild som vi tagit den kvällen och sa you wanted some kind of comittment, now you have a picture of me that you can have at home for people to see. Bilden är inte en typisk här är min kille bild, men den är perfekt. Den säger allt om oss.
Men sen så senare den veckan fick jag ändå för mig att han ville göra slut igen. Vi åkte till Cardiff för att göra datainsamling och jag höll på att bli galen på honom. Så på måndagen var det jag som var på väg att göra slut. Jag undrade om jag verkligen ville ha det som han gav mig. Om det var värt att kämpa för. Speciellt eftersom jag inte trodde att han var så intresserad av att fortsätta vara typ ihop.
Men så bestämde jag mig för att inte oroa mig så mycket. Att inte tro hela tiden att han ville göra slut med mig, för om han ville göra det så får han väl göra det. Men jag kan ju inte basera mina känslor på huruvida han kanske kommer göra slut eller inte.
Detta kändes och lät mer logiskt i mitt huvud, och det funkar i mitt huvud. Och det absolut bästa är att det funkar med oss. Och hela veckan var vi bara så jävla bra. Sen på helgen åkte vi till Manchester för att göra datainsamling. Han skulle gått på surfkurs, men ställde in för att jag behövde hjälp och vi blev på något sätt mer bekväma med att vara med varandra. Vi delar med oss av vardagssaker, funderingar och förlitar oss på varandra.Kvällen innan jag åkte till Wien var vi på middag med våra kompisar. Trots att alla vet så är vi ändå inte riktigt pariga. Men när alla gått satt vi och lekte med varandras händer på puben och pratade länge länge efter att de andra gått.
Jag tror att det är bra för oss att vara ute med andra. Det har varit mycket bara vi hittils. Men när vi är med andra och när vi är ute så känner jag i hela kroppen hur bra vi är. Han får mig att skratta med hela kroppen. Han gör mig bra och rolig. När jag inte är med honom saknar jag honom. Och det är inte bara en känslomässig saknad, jag saknar honom med hela kroppen. Fysiskt. Inte för att jag behöver vara med honom, utan för att jag vill vara med honom. Jag vill ha hans kropp näranära min.
Då kvällen innan Wien var det riktigt kallt här i soton. Men vi kunde inte riktigt slita oss från varandra när vi skulle säga hejdå. Vi försökte värma oss på varandra, men det var svårt, så vi stod där i kylan och hånglade med kallare och kallare fingrar men ville inte riktigt sluta.
Nu i dagarna var det tre månader sedan den där kvällen på puben då vi bestämde att vi skulle prova. och även om vi ju inte alls egentligen följde det där med tre dejter (eller kanske men inget av det var ju egentligen dejter..) så hamnade vi såklart i tremånaderskrisen. Det började ju på Battersea bridge som ju egentligen bara var ungefär två månader in i det vi höll på med, men så i förra veckan efter att vi varit i Cardiff för att göra data insamling för min avhandling så var jag bara så sjukt less på honom att jag funderade ganska så seriöst på att göra slut.
Battersea bridge skedde efter typ tre månader. Men så när jag kom tillbaka från Sverige så gav han mig en bild som vi tagit den kvällen och sa you wanted some kind of comittment, now you have a picture of me that you can have at home for people to see. Bilden är inte en typisk här är min kille bild, men den är perfekt. Den säger allt om oss.
Men sen så senare den veckan fick jag ändå för mig att han ville göra slut igen. Vi åkte till Cardiff för att göra datainsamling och jag höll på att bli galen på honom. Så på måndagen var det jag som var på väg att göra slut. Jag undrade om jag verkligen ville ha det som han gav mig. Om det var värt att kämpa för. Speciellt eftersom jag inte trodde att han var så intresserad av att fortsätta vara typ ihop.
Men så bestämde jag mig för att inte oroa mig så mycket. Att inte tro hela tiden att han ville göra slut med mig, för om han ville göra det så får han väl göra det. Men jag kan ju inte basera mina känslor på huruvida han kanske kommer göra slut eller inte.
Detta kändes och lät mer logiskt i mitt huvud, och det funkar i mitt huvud. Och det absolut bästa är att det funkar med oss. Och hela veckan var vi bara så jävla bra. Sen på helgen åkte vi till Manchester för att göra datainsamling. Han skulle gått på surfkurs, men ställde in för att jag behövde hjälp och vi blev på något sätt mer bekväma med att vara med varandra. Vi delar med oss av vardagssaker, funderingar och förlitar oss på varandra.Kvällen innan jag åkte till Wien var vi på middag med våra kompisar. Trots att alla vet så är vi ändå inte riktigt pariga. Men när alla gått satt vi och lekte med varandras händer på puben och pratade länge länge efter att de andra gått.
Jag tror att det är bra för oss att vara ute med andra. Det har varit mycket bara vi hittils. Men när vi är med andra och när vi är ute så känner jag i hela kroppen hur bra vi är. Han får mig att skratta med hela kroppen. Han gör mig bra och rolig. När jag inte är med honom saknar jag honom. Och det är inte bara en känslomässig saknad, jag saknar honom med hela kroppen. Fysiskt. Inte för att jag behöver vara med honom, utan för att jag vill vara med honom. Jag vill ha hans kropp näranära min.
Då kvällen innan Wien var det riktigt kallt här i soton. Men vi kunde inte riktigt slita oss från varandra när vi skulle säga hejdå. Vi försökte värma oss på varandra, men det var svårt, så vi stod där i kylan och hånglade med kallare och kallare fingrar men ville inte riktigt sluta.
Tuesday, November 19, 2013
Emilou och vad som hände sen 1.
Jag har inte skrivit om aktivisten på ett tag. Det blev ju skevt där efter slutet. Men då tänkte jag att det var jag som gjort fel, att det var jag som klantat mig. Och till viss del gjorde jag det, men nu i efterhand så känner jag att det är jag som är besviken på honom. Han var den som varit ihop med någon annan och aldrig sagt något till mig. Inte ens när jag säger till honom att jag gillar honom så tycker han att det är relevant information att ge mig. Och när han väl berättar det för mig så är det ändå honom det är synd om. Det är han som är sårad och besviken.
Och allt detta skulle vara helt okej om det var så att han på något vis hade visat att han insåg att han sårat mig, då han höll mig på halster så länge. Lät mig exponera mig själv, säga mer än vad jag ville säga egentligen, och vara övertydlig medans han aldrig gav mig någon klarhet alls. Allt detta var ju ganska förnedrande med tanke på den information som han satt inne på. Han hade kunnat bespara mig detta om han bara hade sagt något från första början.
Jag är fanemig ganska förbannad på honom. För att det alltid hela jävla tiden handlar om honom. Jag såg det inte förut, för jag var ju intresserad av att veta mer om honom. Men nu så ser jag det mest som självupptaget besserwisser skitsnack. Han skriver jordens längsta meddelanden, med detaljer som ingen behöver veta egentligen, men som han skriver kanske för att verka smart eller bara för att han gillar sina egna ord. Allt detta tog jag tidigare som ett tecken på att han gillade mig, men nu vet jag ju att det inte alls är så. Han var ju ihop med någon under hela den tiden.
Jag är besviken på honom. För att han aldrig gav tillbaka något av det jag gav honom. All det stöd, den pepp och alla de råd jag gav honom. Det jag fick tillbaka var en käftsmäll. Kanske är jag eller ska jag vara besviken på mig själv för att jag accepterade detta så länge. Och visst det är ju fullt möjligt, och det vore även helt logiskt. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret här. Han betedde sig ändå dåligt, och det som tippade mig över kanten hade jag ju ingen kontroll över. Han undanhöll ju det för mig. Och det är just det som får mig att känna att det liksom inte var värt något alls.
Ibland gör detta mig riktigt arg. Jag är arg på honom, hur han betedde sig, och det är grundat i en djup besvikelse. Men ibland bryr jag mig inte alls. Ett tag efteråt försökte jag ju fortsätta vara nära kompis med honom. Jag åkte ju till Chichester, och försökte maila osv. Men nu så pallar jag liksom inte. Jag har andra saker att tänka på, som avhandlingen och D. Aktivisten har slutat betyda så mycket. Jag är inte ens särskillt brydd om hans vänskap just nu. För ett år sedan kunde jag nog inte ens föreställa mig att det var så här vår relation skulle sluta.
Och allt detta skulle vara helt okej om det var så att han på något vis hade visat att han insåg att han sårat mig, då han höll mig på halster så länge. Lät mig exponera mig själv, säga mer än vad jag ville säga egentligen, och vara övertydlig medans han aldrig gav mig någon klarhet alls. Allt detta var ju ganska förnedrande med tanke på den information som han satt inne på. Han hade kunnat bespara mig detta om han bara hade sagt något från första början.
Jag är fanemig ganska förbannad på honom. För att det alltid hela jävla tiden handlar om honom. Jag såg det inte förut, för jag var ju intresserad av att veta mer om honom. Men nu så ser jag det mest som självupptaget besserwisser skitsnack. Han skriver jordens längsta meddelanden, med detaljer som ingen behöver veta egentligen, men som han skriver kanske för att verka smart eller bara för att han gillar sina egna ord. Allt detta tog jag tidigare som ett tecken på att han gillade mig, men nu vet jag ju att det inte alls är så. Han var ju ihop med någon under hela den tiden.
Jag är besviken på honom. För att han aldrig gav tillbaka något av det jag gav honom. All det stöd, den pepp och alla de råd jag gav honom. Det jag fick tillbaka var en käftsmäll. Kanske är jag eller ska jag vara besviken på mig själv för att jag accepterade detta så länge. Och visst det är ju fullt möjligt, och det vore även helt logiskt. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret här. Han betedde sig ändå dåligt, och det som tippade mig över kanten hade jag ju ingen kontroll över. Han undanhöll ju det för mig. Och det är just det som får mig att känna att det liksom inte var värt något alls.
Ibland gör detta mig riktigt arg. Jag är arg på honom, hur han betedde sig, och det är grundat i en djup besvikelse. Men ibland bryr jag mig inte alls. Ett tag efteråt försökte jag ju fortsätta vara nära kompis med honom. Jag åkte ju till Chichester, och försökte maila osv. Men nu så pallar jag liksom inte. Jag har andra saker att tänka på, som avhandlingen och D. Aktivisten har slutat betyda så mycket. Jag är inte ens särskillt brydd om hans vänskap just nu. För ett år sedan kunde jag nog inte ens föreställa mig att det var så här vår relation skulle sluta.
Sunday, October 20, 2013
Emilou och Battersea Bridge
Vi åkte till London i fredags, vi hade biljetter till en Rudimental konsert. Med alla London tjejerna. Han skulle träffa dem för första gången, och vi hade Ms lägenhet för oss själva hela helgen och allt var upplagt för en fantastisk helg. Vi hade planer för lördagen, skulle till spitafield market och äta på viatmemesisk restaurang. Konserten var bra, han kom bra överens med tjejerna. Men någonstans i mitt huvud så var jag helt övertygad om att han var på väg att göra slut.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.
Wednesday, September 04, 2013
Emilou och Your Drums, Your Love
Friends say I've got something wrong, cause I've been trying to reach you for so long.
I've been treading water for your love, whether I sink or swim it is you that I am thinking of.
Ibland så verkar det som om det är lättare att tänka på det som varit än det som är nu. Detta är hur jag kände så himla länge med aktivisten. Mycket i denna låt säger verkligen mycket om hur det var.
I've been treading water for your love, whether I sink or swim it is you that I am thinking of.
Ibland så verkar det som om det är lättare att tänka på det som varit än det som är nu. Detta är hur jag kände så himla länge med aktivisten. Mycket i denna låt säger verkligen mycket om hur det var.
Saturday, August 17, 2013
Emilou och tandborsten
Ja just det. Han gick och köpte en tandborste (och mjölk) imorse efter pannkaksfrukosten jag fixade. En tandborste för att ha här. Den är blå och när han gått smsar jag You had to get a bloody blue toothbrush didnt you? so stuck in gendersterotypes!
Han panikade bara lite över faktumet att han skulle ha en tandborste här, trots att det var han som föreslog det. Jag sa att det bara var praktiskt och hygieniskt, och att jag när som helst kunde slänga bort den. Men just nu betyder det ändå att han vill komma tillbaka hit.
Men jag försöker att inte lägga för mycket vikt i att det nu står två tandborstar i mitt badrum. Det betyder inget mer än att han hade fräsch andedräkt när vi pussades hejdå.
Han panikade bara lite över faktumet att han skulle ha en tandborste här, trots att det var han som föreslog det. Jag sa att det bara var praktiskt och hygieniskt, och att jag när som helst kunde slänga bort den. Men just nu betyder det ändå att han vill komma tillbaka hit.
Men jag försöker att inte lägga för mycket vikt i att det nu står två tandborstar i mitt badrum. Det betyder inget mer än att han hade fräsch andedräkt när vi pussades hejdå.
Emilou och 'oss'
Jag står utanför puben och ser i ögonvrån att han kommer cyklandes över concourse och tänker att nej nu måste jag gå in för att slippa vara själv med honom när han kommer. Men så kommer han den där som överraskade mig för ett par veckor sedan ut och jag stannar kvar. Vi skrattar och skämtar, egentligen ett perfekt upplägg för honom att se. Han kommer fram och säger hej, frågar om de andra är där inne och går vidare.
Det är varmt och kvavt inne på puben så jag föreslår att vi ska gå ut och sätta oss. Jag vet inte om de träffat varandra förut, överraskiningen och han han den här nygamla kanske dejten. Vi sätter oss på en cirkelformad bänk och plötsligt sitter jag mitt emellan dem. Överraskningen och jag pratar datainsamling, jag frågar om han vill komma till Cardiff i november, kanske dejten pratar med andra. Jag sitter mitt emellan dem och skickar meddelande till Rafi omg what is happening here!? Överraskningens kompisar vill dra och äta, och han försöker få med oss ut på kvällen och ber om mitt nummer framför kanske dejten och jag säger text me when you go out, han kommer tillbaka en vända och säger att i'll text you when we go out.
Allt eftersom droppar folk av, kanske dejten och jag bondar över house of cards och jag skickar uppdateringar till Rafi som säger I am intrigued to hear where this night will end. Let the best man win! och jag har dåligt samvete i en sekund för att jag spelat dem mot varandra. Överraskningen smsmar under kvällen och frågar var vi är, säger att de drar ut i stan.
Tillslut är det bara han och jag kvar, och han säger skämtsamt darling we have to talk about 'us' jag frågar do we have to? Men då är det ju redan på bordet.
någonstans i vårt dividerande om huruvida vi behöver prata om det säger han its not you, its me och mitt hjärta sjunker. Jag pallar inte. Vad fan är det med honom? Jag går på toa och samlar kraft att vända situationen. Jag kommer tillbaka och säger ok I am going to try really hard to not get angry with you because I know its not your fault. What makes you say that, or behave this way, is based on a presumption about what I want and what I feel, which is really frustrating because you dont know what I feel. I'm just really fed up with guys who presume things about me. Och i bakhuvudet tänker jag att om detta slutar illa så kan jag ju alltid smsma överraskningen.
Vi blir utkastade från puben och sätter oss utanför och pratar mer. Han säger att han är rädd för att det ska bli för seriöst och att han är en commitmentphobe. Han vet ju inte var han är om ett halvår, så han vill inte gå vidare med något som kan bli seriöst för att it gets messy when I have to leave.
Och ännu en gång kokar vreden och frustrationen i mig you're not the only one who doesnt know where they will be in six months. I have no idea what I'm doing after march. And I am trying really hard now not to get really angry with you because that is a rubbish excuse. You cannot base a decision now on what might or might not happen in six months. Even if we didint know that things were going to change in six months, for all I know things could change in a month or tomorrow no matter what is happening in six months.
Jag säger att det enda jag vill veta nu är om han gillar mig nu. Inte vad han ser för framtid för oss. Och baserat på onsdagens beteende så känns det som att han inte gillar mig. Han håller med om att onsdagen var skit, och att det var för att han fick panik och tänkte att om han kom med upp så skulle det betyda att det är seriöst. Jag säger att han drar på alldeles för stora växlar och antar saker om mig och mina känslor som gör mig irriterad. I really dont understand why we are having this conversation. It shouldnt be this complicated.
Så säger han att ja, men det klart att han gillar mig. Gillar mig mycket. Men han har issues. Och jag säger, men vad fan det har ju jag med!
Så tillslut säger vi att om han följer med mig hem betyder det inte att vi kommer gifta oss, eller att det betyder att det kommer bli messy om ett halvår. Det behöver inte vara så jävla seriöst. Så vi går hem till mig. Dricker gin och hånglar. So we're making out now? Yes I think we are.
Thursday, August 15, 2013
Emilou är snabb
Kanske är det så att jag bara helt enkelt är för snabb. Att för mig så var det självklart att gårdagen bara skulle vara en fortsättning av fredagen och lördagen. Men det kanske inte är så för honom. Han kanske måste i ett mer nyktert tillstånd tänka mer, känna mer, ta det lite mer piano.
Men för mig när vi väl har tagit steget till att ligga en gång kan man ju lika gärna göra det igen. Och känna, tänka, spela piano samtidigt. Den här sidan av mig kommer fram mer och mer ju äldre jag blir. Den rastlösa, snabba, beslutsamma. Det kan ta mig evigheter att bestämma mig, men när jag väl bestämt mig så finns ingen tvekan. När jag väl känner eller tycker något så är jag trygg och säker på den känslan eller åsikten.
Men i relationer är jag ju ändå livrädd att visa den känslan. Speciellt om jag inte får respons från den andra personen. Då blir jag osäker och frustrerad. Ledsen och besviken.
Men i relationer är jag ju ändå livrädd att visa den känslan. Speciellt om jag inte får respons från den andra personen. Då blir jag osäker och frustrerad. Ledsen och besviken.
Så kanske ska jag försöka ta det lite lugnt i mitt huvud. Fatta att alla inte är lika snabba som jag. Det måste få ta lite mer tid. Han måste få lite mer tid. Det är ironiskt hur lik denna situation är situationen jag har/hade med Matt.
Så jag kanske ska lära mig av mina misstag och ta det lite lugnt.
Emilou och tji fick jag
Dejten igår. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den.
Det började med fjärilar och slutade med irritationsklump i magen.
Hans mod var borta och hans klagosida kom fram. Jag pallar verkligen inte med en till klagosnubbe. Det är så himla jobbigt att bemöta sån skit. Ska jag peppa? Ska jag släppa? Ska jag hålla med? Jag pallar liksom inte.
Klagan hade kunnat kompenseras med mod, men vi kramades inte ens hejdå. Jag förnedrade mig själv med att bjuda upp honom, men han sa att han måste gå. Vilket ju egentligen är fullt förståeligt för det var ju vardag, men det är ju åtminstone en inbjudan till att make a move.
Och här var det jag som trodde att han var mogen och okomplicerad, tji fick jag.
Det började med fjärilar och slutade med irritationsklump i magen.
Hans mod var borta och hans klagosida kom fram. Jag pallar verkligen inte med en till klagosnubbe. Det är så himla jobbigt att bemöta sån skit. Ska jag peppa? Ska jag släppa? Ska jag hålla med? Jag pallar liksom inte.
Klagan hade kunnat kompenseras med mod, men vi kramades inte ens hejdå. Jag förnedrade mig själv med att bjuda upp honom, men han sa att han måste gå. Vilket ju egentligen är fullt förståeligt för det var ju vardag, men det är ju åtminstone en inbjudan till att make a move.
Och här var det jag som trodde att han var mogen och okomplicerad, tji fick jag.
Monday, August 12, 2013
Emilou och det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så här
Så kommer måndagen och vardagen och jag har glömt allt det där som jag kände i fredags och lördags. Eller jag kommer ju ihåg att jag kände det men jag känner det inte längre. Allt han sa ekar inte i mitt huvud längre.
Så det var nog bra att jag smsade igår och frågade om han ville hitta på något i veckan. Då när helgkänslan fanns kvar, då när jag mindes fredagen och lördagen lite starkare.
Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag är rätt så chill med hela grejen. För å ena sidan så känner jag en säkerhet och trygghet i att han gillar mig och därför behöver jag inte noja. Men å andra sidan kanske det betyder att jag inte gillar honom så mycket. Att jag liksom slutat känna så mycket som jag kände i lördags. Jag hoppas att det är den tidigare orsaken, att vi liksom är mogna och vuxna och inte spelar spel.Eller som norskan sa, han är tysk och fattar liksom inte varför man ska spela spel och vänta. Vi gillar varandra, kommer bra överens och ska ses på onsdag. Så enkelt är det. Det behöver verkligen inte vara mer komplicerat än så.
Så det var nog bra att jag smsade igår och frågade om han ville hitta på något i veckan. Då när helgkänslan fanns kvar, då när jag mindes fredagen och lördagen lite starkare.
Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag är rätt så chill med hela grejen. För å ena sidan så känner jag en säkerhet och trygghet i att han gillar mig och därför behöver jag inte noja. Men å andra sidan kanske det betyder att jag inte gillar honom så mycket. Att jag liksom slutat känna så mycket som jag kände i lördags. Jag hoppas att det är den tidigare orsaken, att vi liksom är mogna och vuxna och inte spelar spel.Eller som norskan sa, han är tysk och fattar liksom inte varför man ska spela spel och vänta. Vi gillar varandra, kommer bra överens och ska ses på onsdag. Så enkelt är det. Det behöver verkligen inte vara mer komplicerat än så.
Saturday, August 10, 2013
Emilou och det som fortfarande känns i magen
När vi kysstes så fladdrade det fjärilar i magen och jag darrade lite på benen.
Emilou och det som ekar i mitt huvud
I wanted to say something really clever to impress you so that you would call me tomorrow and want to meet up.
Friday, August 09, 2013
Emilou och det ska inte vara så här komplicerat
Tillslut kom han online. Så vi pratade. Och pratade. Vi bröt vårt tidigare rekord på fem timmar och pratade i en till. Den sista extra timmen spenderade vi med att prata om det som vi egentligen skulle prata om. Om 'oss'.
Det var frustrerande. Vi pratade om varandra hela tiden. Menade olika saker. Jag svor. Jag bad att få någon typ av respons på vad jag sagt, men allt han gjorde vara att ge en analys av situationen. Han ger en lång utläggning om hur han funderat på vad vi är och kan vara sedan första gången vi sågs och vid flera tillfällen efter det. Och att det vi har, blandingen av högt och lågt, intellektuellt och skvaller, är fantastiskt och något han verkligen uppskattar. Vid ett tillfälle kunde jag inte göra annat än att skratta för att vi överintellektualiserade allt. Men det frustrerar mig också och jag svär åt honom att i'm not going to fucking pull it out of you, but there is really only one way that I can interpret this. Men så mitt i min frustration då jag säger att vi liksom har två val antingen försöka eller inte, så säger han But cant we just be mates?!
Och då blir allt så självklart för en stund.
Det är det han vill.
Men så säger han att han är förvirrad. Och att det tar honom tid att komma till punkten där han ser sig tillsammans med någon. Jag säger att well I'm kind of giving you that point now. Men så sa jag att jag ju inte heller var helt säker på om jag kunde se oss tillsammans, och var också förvirrad. Men jag ville sluta vara förvirrad. Så mycket visste jag. Men han var inte där än, så vi var osynkade.
Klockan var då fyra på morgonen och vi kunde nog inte komma längre än så. Vi gillar varandra, gillar att hänga och prata, ser att det kanske kan vara något mer, jag är beredd att prova, han är inte där än. Jag hade bestämt mig innan för att om han gav mig ett vagt svar så skulle jag lämna detta bakom mig, gå vidare och inte hoppas på något mer. Och mitt i detta säger jag det. I had actually decided that if you didnt give me an answer I would move on. Leave this behind me.
Han är tyst.
Jag frågar om han är okej och han säger I'm just trying to figure out what just happened. och han säger det med sådan uppgivenhet att den där självklarheten suddades ut och han frågar Why did you say that? Because that is what I was thinking and I thought it was fair to you to tell you that, that I'm getting tired of the limbo and need to get out of it somehow svarar jag.
Jag säger att jag nog är flexibel ändå, för jag fattar att detta kanske kommer lite som en överraskning för honom (fast egentligen tycker jag att han borde ha fattat långt tidigare) och att vi helt enkelt är osynkade. Men att jag inte kan vänta på att han ska synka alldeles för länge.
Vi slutar där. I någon typ av överrenskommelse att vi är förvirrade och osynkade. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Han tycker jag ska bestämma mig för om jag kan vänta, jag tycker han ska bestämma sig för om han vill göra något åt det. Men eftersom klockan var halv fem vid det här laget insåg vi att vi inte skulle komma någon vart med att försöka lösa det där och då. Jag säger att vi kan ju försöka prata tomorrow or thursday, och vi lägger på. På onsdagen hör jag inget från honom, och halv ett skickar jag ett meddelande so i dont know if you wanted to chat or if you just agreed because I forced you to.... but I'm still up for a bit, or we could chat tomorrow. Just think it would be good to have a chat relatively soon. Han svarar att jo visst vi kan prata, men kan inte ikväll. Jag hade då också fått planer för kvällen och frågar när som passar honom. Han säger någon gång under helgen I'll keep you posted. Jag låter honom bestämma, men tänker att det fanemig inte ska vara så här komplicerat.
Det var frustrerande. Vi pratade om varandra hela tiden. Menade olika saker. Jag svor. Jag bad att få någon typ av respons på vad jag sagt, men allt han gjorde vara att ge en analys av situationen. Han ger en lång utläggning om hur han funderat på vad vi är och kan vara sedan första gången vi sågs och vid flera tillfällen efter det. Och att det vi har, blandingen av högt och lågt, intellektuellt och skvaller, är fantastiskt och något han verkligen uppskattar. Vid ett tillfälle kunde jag inte göra annat än att skratta för att vi överintellektualiserade allt. Men det frustrerar mig också och jag svär åt honom att i'm not going to fucking pull it out of you, but there is really only one way that I can interpret this. Men så mitt i min frustration då jag säger att vi liksom har två val antingen försöka eller inte, så säger han But cant we just be mates?!
Och då blir allt så självklart för en stund.
Det är det han vill.
Men så säger han att han är förvirrad. Och att det tar honom tid att komma till punkten där han ser sig tillsammans med någon. Jag säger att well I'm kind of giving you that point now. Men så sa jag att jag ju inte heller var helt säker på om jag kunde se oss tillsammans, och var också förvirrad. Men jag ville sluta vara förvirrad. Så mycket visste jag. Men han var inte där än, så vi var osynkade.
Klockan var då fyra på morgonen och vi kunde nog inte komma längre än så. Vi gillar varandra, gillar att hänga och prata, ser att det kanske kan vara något mer, jag är beredd att prova, han är inte där än. Jag hade bestämt mig innan för att om han gav mig ett vagt svar så skulle jag lämna detta bakom mig, gå vidare och inte hoppas på något mer. Och mitt i detta säger jag det. I had actually decided that if you didnt give me an answer I would move on. Leave this behind me.
Han är tyst.
Jag frågar om han är okej och han säger I'm just trying to figure out what just happened. och han säger det med sådan uppgivenhet att den där självklarheten suddades ut och han frågar Why did you say that? Because that is what I was thinking and I thought it was fair to you to tell you that, that I'm getting tired of the limbo and need to get out of it somehow svarar jag.
Jag säger att jag nog är flexibel ändå, för jag fattar att detta kanske kommer lite som en överraskning för honom (fast egentligen tycker jag att han borde ha fattat långt tidigare) och att vi helt enkelt är osynkade. Men att jag inte kan vänta på att han ska synka alldeles för länge.
Vi slutar där. I någon typ av överrenskommelse att vi är förvirrade och osynkade. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Han tycker jag ska bestämma mig för om jag kan vänta, jag tycker han ska bestämma sig för om han vill göra något åt det. Men eftersom klockan var halv fem vid det här laget insåg vi att vi inte skulle komma någon vart med att försöka lösa det där och då. Jag säger att vi kan ju försöka prata tomorrow or thursday, och vi lägger på. På onsdagen hör jag inget från honom, och halv ett skickar jag ett meddelande so i dont know if you wanted to chat or if you just agreed because I forced you to.... but I'm still up for a bit, or we could chat tomorrow. Just think it would be good to have a chat relatively soon. Han svarar att jo visst vi kan prata, men kan inte ikväll. Jag hade då också fått planer för kvällen och frågar när som passar honom. Han säger någon gång under helgen I'll keep you posted. Jag låter honom bestämma, men tänker att det fanemig inte ska vara så här komplicerat.
Tuesday, August 06, 2013
Emilou och väntan
Han svarade tillslut. Och nu sitter jag och väntar på att vi ska skypa. Vi sa typ åtta eller nio. Nu är klockan tio. Det var ju inte liksom helt spikat, utan mer vi hörs någon gång ikväll. Men jag föreslog ju ändå en tid. Då håller man väl sig till typ det, eller?
Så jag är inloggad. Och väntar. Alla andra kommer online, men inte han. Så jag väntar. Jag gillar inte att vänta. Kanske ska skriva lite medans jag väntar. Men hjärnan är lite för trött och vill inte komma igång med tankar om han ringer. Det är detta jag hatar med att vänta. Jag vill inte sätta igång med något nytt för att bli avbruten i det.
Så jag är inloggad och väntar.
Så jag är inloggad. Och väntar. Alla andra kommer online, men inte han. Så jag väntar. Jag gillar inte att vänta. Kanske ska skriva lite medans jag väntar. Men hjärnan är lite för trött och vill inte komma igång med tankar om han ringer. Det är detta jag hatar med att vänta. Jag vill inte sätta igång med något nytt för att bli avbruten i det.
Så jag är inloggad och väntar.
Monday, July 29, 2013
Emilou och rör(l)igt limbo
I mångt och mycket befinner jag mig i ett limbo i väntan på att han ska komma tillbaka från skottland. Men det händer liksom grejer medans, grejer som kanske i ett annat sammanhang skulle betyda så mycket mer, men nu bara händer. Oväntade saker. Som bara händer.
Jag har fått massa komplimanger för mitt hår på senaste. Men jag tror kanske att det inte bara har med håret att göra. Jag tror att jag hittat någon typ av lugn och trygghet som gör att folk märker det. Känslan har liksom hållit i sig. Det kans också ha att göra med att jag hört att folk respekterar mig. Det är fint att höra det.
Min handledare har också föreslagit att jag ska åka till Australien när mina pengar tar slut. Det vore otroligt spännande. Så nu skriver jag en ansökan om att få åka till Australien. Det var inte direkt det jag väntat mig eller föreställt mig, jag trodde ju att jag skulle välja mellan London och Stockholm. Men om jag får en resa till Australien betald tackar jag fanemig inte nej.
Så det händer grejer. Som alltid. Men det känns lite som om alla dessa saker sker i något typ av vakum. Ett vakum där jag mest väntar på att han ska svara. Men det dominerar ändå inte min existens. Jag tänker på det lite då och då, men nojjar inte så mycket. Snarare är det så att jag tänker att jag vill ta tillbaka det jag skrev då. Jag känner liksom inte så längre. Det som är absolut viktigast är att jag kan vara kompis med honom igen. Men hur detta kommer att utspela sig ligger liksom i luften, det är en viss ovisshet som genomsyrar allt annat. Detta limbo där allt annat balanserar.
Jag har fått massa komplimanger för mitt hår på senaste. Men jag tror kanske att det inte bara har med håret att göra. Jag tror att jag hittat någon typ av lugn och trygghet som gör att folk märker det. Känslan har liksom hållit i sig. Det kans också ha att göra med att jag hört att folk respekterar mig. Det är fint att höra det.
Min handledare har också föreslagit att jag ska åka till Australien när mina pengar tar slut. Det vore otroligt spännande. Så nu skriver jag en ansökan om att få åka till Australien. Det var inte direkt det jag väntat mig eller föreställt mig, jag trodde ju att jag skulle välja mellan London och Stockholm. Men om jag får en resa till Australien betald tackar jag fanemig inte nej.
Så det händer grejer. Som alltid. Men det känns lite som om alla dessa saker sker i något typ av vakum. Ett vakum där jag mest väntar på att han ska svara. Men det dominerar ändå inte min existens. Jag tänker på det lite då och då, men nojjar inte så mycket. Snarare är det så att jag tänker att jag vill ta tillbaka det jag skrev då. Jag känner liksom inte så längre. Det som är absolut viktigast är att jag kan vara kompis med honom igen. Men hur detta kommer att utspela sig ligger liksom i luften, det är en viss ovisshet som genomsyrar allt annat. Detta limbo där allt annat balanserar.
Wednesday, July 17, 2013
Emilou är tillbaka i Soton
Så kommer jag tillbaka till vardagen efter två och lite till ljuvliga veckor hemma i sommarsverige. London var kvalmigt men fint att stanna upp där lite innan jag kom tillbaka till verkligheten här. Jag låg på en soffa mest hela dagen, sov lite middag. Åt middag ute på en innergård i en varm sommarkväll med några gamla och några nya vänner och får skavsår av skorna på vägen hem.
Så kommer jag tillbaka till Soton. Tillbaka till kontoret.
Det är varmt och graduation. Massa folk går runt finklädda på campus och jag känner att jag nog inte kommer gå på min graduation för PhDn. När det nu blir.
Jag går förbi hans kontor, sofforna vi brukar hänga, står i kopieringsrummet vi stått i och försökt sluta prata så många gånger och jag känner att jag saknar honom. Jag har varit så långt borta från alla dessa fysiska minnen så jag har inte kännt dem. Men nu är de här och jag vill ha det tillbaka.Jag vill ha honom tillbaka.
Så kommer jag tillbaka till Soton. Tillbaka till kontoret.
Det är varmt och graduation. Massa folk går runt finklädda på campus och jag känner att jag nog inte kommer gå på min graduation för PhDn. När det nu blir.
Jag går förbi hans kontor, sofforna vi brukar hänga, står i kopieringsrummet vi stått i och försökt sluta prata så många gånger och jag känner att jag saknar honom. Jag har varit så långt borta från alla dessa fysiska minnen så jag har inte kännt dem. Men nu är de här och jag vill ha det tillbaka.Jag vill ha honom tillbaka.
Emilou är tydlig
Nu finns det ingen tvekan om saken jag har sagt att jag gillar honom och är nyfiken på att utforska.
Men samtidigt som jag säger detta är jag rätt less på hela grejen. Det klart jag skulle bli lite besviken om han ba, nä jag gillar inte dig så. Men samtidigt så har jag ju kämpat och försökt så länge att det liksom kanske skulle gå över ganska snabbt. För jag är liksom trött på att känna detta. Vara i limbot. Jag vill nu att vi antingen bestämmer att vi ska försöka eller inte. Och klart jag måste deala med rejection känslorna om han inte vill utforska. Men just nu känns det som om de skulle vara relativt flyktiga.
Men samtidigt som jag säger detta är jag rätt less på hela grejen. Det klart jag skulle bli lite besviken om han ba, nä jag gillar inte dig så. Men samtidigt så har jag ju kämpat och försökt så länge att det liksom kanske skulle gå över ganska snabbt. För jag är liksom trött på att känna detta. Vara i limbot. Jag vill nu att vi antingen bestämmer att vi ska försöka eller inte. Och klart jag måste deala med rejection känslorna om han inte vill utforska. Men just nu känns det som om de skulle vara relativt flyktiga.
Subscribe to:
Posts (Atom)