Emilou och ta dig upp ur sängen

Jag har sovit dåligt sedan jag kom tillbaka till England.  Jag drömmer konstiga saker, vaknar stup i ett. Så det var väldigt svårt att ta mig upp ur sängen imorse.
Det är mycket som snurrar i huvudet.
En sak som snurrar är varför det blir så att när vissa personer klagar så lyssnar folk bara, tycker lite synd om men lägger sig liksom inte i för att försöka komma med lösningar eller råd. Medan när andra personer klagar så lägger sig folk i för att försöka rädda personen som klagar, komma på lösningar, förslag på hur saker ska hanteras, eller börjar analysera situationen och hitta orsaker till det.
Jag vet att jag är skyldig till att göra bådeoch. Jag vet att jag ofta får både och. Så det måste ha att göra med dynamiken mellan personerna eller hur det uttrycks.

Emilou och det här med par

Jag har ju en liten störning på par som är väldigt pariga, som liksom hänger mer med varandra än andra när en är i en grupp med dem.
Jag har många kompisar som är så som par, och jag gör verkligen mitt bästa för att inte vara så med D. Jag har en ganska ny kompis som är jätte bra på att hitta denna balans. Jag har hängt med henne och hennes kille ett par gånger och det har alltid varit jätteroligt. Och här om dagen kom jag på att det var lite för att hon inte bara frågade om han kan vara med på våra planer, men också för att hon frågar om jag vill hänga med på deras planer ibland. Och det är en så sjysst och inkluderande attityd som jag verkligen tror bidrar till att det är så lätt och skönt att hänga med dem.

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd. 

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och den kittlande känslan

D kom upp hit i helgen och det var så himla fint. Vi var mjuka och gulliga, ingen oro för framtiden, inga missförstånd och sårade känslor. Inte för att det alltid är så, men ett par gånger har det varit så. Speciellt när vi inte setts på ett tag. Men i helgen var det bara fint och jag försöker bevara den fina kittlande känslan jag har när jag är med honom. När han kliar mig i håret, när han tar min hand, när vi gosar i soffan. Jag försöker ankalla kropssminnet och inte bara känna tomheten nu när han åkt.
Vi vet ännu en gång inte när vi kommer ses härnäst. Men vi vet att jag har en intervju för det där jobbet i Sverige.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och jämställdheten

Jag är ihop med en snubbe som antagligen inte skulle kalla sig feminist. Inte för att han är emot jämställdhet, lika lön för lika arbete osv. utan för att han är obekväm med termen och allt som kommer med den. Och det är det väl många som är, och det är väl därför vi har HeforShe kampanjen, som Hannah Fahl skriver så bra om här.

Det har varit en del inlägg om jämställdhet i förhållanden bland bloggarna jag läser och det har fått mig att fundera på jämställdheten här med den ickefeministiska mannen jag lever med. 

I vardagsbestyr som städning osv ligger det till ungefär så här:
- Han handlar i princip alltid, eller så gör vi en beställning på internet. Och hur lyxigt detta än må låta så önskar jag att jag kunde få handla lite oftare eftersom jag känner att jag inte har mycket kontroll över vad vi köper, och att han kan köpa små impuls inköp som han vill ha.

- Vi delar på matlagningen ganska jämnt, ofta gör vi matseldel för veckan och tar några dagar var.

- Han diskar, jag torkar.

- Han städar badrummet oftast, fast jag tar oftast duschen. Resten är no drama.

- Jag tjänar för tillfället mest, men vi delar 5050 på räkningar och mat.

- Han bakar alltid bröd till oss. 

- Han tvättar och sorterar oftast tvätt. 

Så i vardagen är vi nog inte så himla jämställda, och det är jag som är 'the bad one'.

Men precis som Linn skriver så är det ju mer än det som jämställdheten, eller bristen på den, kan göra sig påminnd och där är vår balans väldigt annorlunda.

- projektplanering: vi är båda extremt organiserade. Men jag är den som håller bäst koll. 

- Jag är den som tar upp problem, vill prata om dem. Eller kanske blir surig så att han oftast märker och frågar vad det är. Han håller inne, vill inte prata, inte lufta. Och jag tycker att jag blir den som tar mest ansvar för vårt förhållande. Jag är den som först tar steget att lösa ett bråk.

Frågan är hur mycket det här är kvinnligt/manligt, och hur mycket som är personlighet. Visst att socialisering i olika könsroller spelar stor roll, men i fallet med hans städning osv. så handlar det nog mest om att han vill ha ordning runt sig och mindre om att det ska vara en jämställd fördelning på hushållsysslor. Och med konfliktlösningen kan det ha precis lika mycket med att jag är tjej och socialiserats in till att vara bra på det, som att jag är yngst i en syskonskara och därför blivit bra på konfliktlösning. Min lilla poäng är kanske ändå den att livet kan bli jämställt/ojämställt vare sig en av partners eller båda är feminist och uppmärksam på dessa grejer eller inte. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle bli ihop med någon som inte var (uttalat) feminist!

Emilou och edit

Ja alltså det tidigare inlägget var ju inte så informativt. Men jag tror jag kommit underfund med vad det är som gör det så jävla svårt att sätta ordet på det, det är att jag ju varit singel i.... liksom hela mitt liv. Så att då plötsligt ha en pojkvän, att vara någons flickvän det blir en omställning. Som jag kanske tänker alldeles för mycket på, men det är ju delvis för att jag tänkte väldigt mycket på hur det var att vara singel när jag var singel. Alltså egentligen ändrar det ju inte mig så himlans mycket men det är en förändring i mitt liv och liksom lite min självbild, och kanske i det långa loppet andras bild av mig också.
Typexemplet var då jag blev fast i Newcastle, så började jag snacka med en snubbe som sedan frågade om mitt nummer och jag gav det glatt till honom. Utan att tänka på att det kanske inte var så smart, eller sjysst, när det ju faktiskt är så att jag har kille. Det är ju fullt möjligt att han ville ha mitt nummer bara för vänskap, men i vilket fall så borde jag kanske sagt något för att göra premisserna klara; jag är någons flickvän. Nu har det ju inte blivit ett problem eftersom han bara smsat en gång och inte svarat på mitt svar.
Men gamla vanor ligger alltså kvar, i hela mitt liv har jag varit singel och alltså kunnat ge mitt nummer till vem som helst  utan att ens behöva tänka på saken. Men nu är situationen lite annorlunda och det tar ett tag för mig att vänja mig vid att jag, alltså jag emilou, är ihop med någon.

emilou och sex månader.

För ett halvår sedan hände det här. Och det är liksom på något sätt en milstolpe för det höll på att inte bli något alls  becaue I dont know where I will be in six months. 
Så att det blev vi, att vi fortfarande är ihop nu sex månader senare det är liksom en bedrift i sig. Något som jag kanske inte skulle tänkt på så mycket om det inte var så att det inte höll på att  bli något alls. Men det här är också mitt längsta förhållande hittils där jag fortfarande trivs efter så här lång tid. Jag var tvungen att gå tillbaka och kolla hur länge jag och den andra tysken varit ihop, och det är lite svårt att säga, men jag vet att jag efter fem månader var otroligt less på honom. Och jag räknar inte J från när jag var 14. Så det spelar liksom roll därför också, inte bara att vi ju funkar bra, men att jag inte känner mig klaustrofobisk och vill springa härifrån. Att jag har lyckats vara ihop i ett halvår. Jag som inte varit ihop egentligen, och inte på det här sättet, någonsin. Att han har velat vara ihop med mig i ett halvår. Att vi vill vara ihop med varandra. I ett halvår, mot oddsen. Det känns. Och det känns bra. Så pass bra till och med att jag vågar ta i det, vågar säga att vi ju varit ihop i ett halvår. Även om jag fortfarande rodnar när jag säger det. För det vet ju alla att när något finns på riktigt kan det ju också försvinna. Och det är oftast när det blir på riktigt som det försvinner. Men jag vågar se oss på riktigt nu. Och vågar säga att vi är på riktigt. Även om jag fortfarande inte kan kalla honom min pojkvän.
Så ett halvår är en viktig milstolpe, för vi höll på att inte bli ihop för att ett halvår kan ställa till saker. Vi visste inte var vi skulle vara om ett halvår. Och se, här är vi. Vi är vi ett halvår senare.

Emilou och allahjärtans.

Mitt newsfeed på facebook är inte fullt av allahjärtansdag statusar, bilder eller kommentarer. Men de finns där. De syns. Mestadels är det de som är singlar som på något vis kommenterar eller markerar att de är singlar och att det här är en så himla jobbig och hemsk dag. Eller hur de kompenserar för att vara singlar. En bekant fick blommor från en kompis och skrev lucky I got these roses, cause then I dont have to feel so bad for being single on valentines. På ett liknande sätt har några vänner IRL diskuterat vad de ska göra idag eller ikväll för att kompensera att de inte är ihop med någon. Och jag har svårt att förstå det.
Jag har aldrig brytt mig särskillt om allahjärtans dag. Eller jo lite då i högstadiet och man skickade rosor till varandra och det ju blev jätteuppenbart om man 1. inte var ihop med någon, och 2. inte hade en bästis som skickade en gul ros till en. Kanske har det här att göra med att jag ju varit singel så himla länge att jag liksom måste låta bli att bry mig för att det annars blir alldeles för mycket den 14e februari. Men liksom att inte vara ihop med någon känns ju alla dagar om året. Och att vara ihop med någon känns också alla dagar om året.
Men så sa Rafi en smart grej, att man har ju liksom dagar som firar mammor och pappor, så varför inte en dag för kärleken också? Och det kan jag liksom förstå mer, speciellt eftersom det då ju kan inkludera kärlek till kompisar. Och det är ju faktiskt fint att uppmärksamma det på en speciell dag. Det kan jag hålla med om.
Men det känns ändå lite löjligt att göra en stor grej av det. Eller göra något alls av det. För det är liksom en dag som alla andra. Kanske har det att göra med att min familj liksom inte firar saker så himla stort. Födelsedagar är ju liksom bara ett telefonsamtal, mors och fars dag ett sms. Julen är ju lite speciell, men det är ju för att vi alla är hemma. Jag vet inte om det är för att vi inte bryr oss så mycket om att fira, eller om det är av praktiska anledningar.
Men nu när jag är ihop med någon då, vad gör man då? Jag bryr mig ju egentligen inte om det, men det är som om alla som är singlar (i min omgivning) förväntar sig att eftersom man är ihop så ska göra något romantiskt, få blommor och choklad (vilket ju också är väldigt ensidigt eftersom förväntningen ligger på att killen ska ge dessa presenter, att man som tjej ska bli bortskämd, och att det på något sätt är killens roll att vara romantisk och uppskatta att han får vara ihop med en tjej som mig. Och detta resonemang är ju även extremt heteronormativt.) annars uppskattar man inte att man har någon att vara ihop med och det är ju rent av en förolämpning till de som inte har någon att vara ihop med.
Jag har otroligt svårt med alla dessa förväntningar på vad som ska ske och inte ske när man är ihop. Och om jag typ inte brydde mig om allahjärtans dag när jag var singel, så ogillar jag den aktivt nu. Konventionerna i samhället kräver av mig att ta ställning till detta, folk i min omgivning kräver av mig att ta ställning till detta. Och det ogillar jag något enormt. När jag var singel kunde jag ju liksom bara inte bry mig, för jag hade ju ändå ingen att vara ihop med och det var okej att inte bry sig, för det är ingen som ifrågasätter varför man inte är deprimerad för att man inte är ihop med någon på allahjärtans dag. Det vore ju absurt. Men singlar i min omgivning, folk i par, och hela den kommersiella hypen runt denna dag, förväntar sig ju att jag ska vilja fira kärleken jag har och känner. Och om jag inte gör det så måste jag på något sätt försvara varför jag inte gör det. Och det varken kan jag eller vill jag.
Som med många saker ligger detta säkert mest i mitt huvud. Och jag stör mig på folks förväntningar på grund av högst personliga anledningar, och inte nödvändigtvis för att de aktivt kräver av mig att jag ska fira allahjärtans dag med pompa och ståt. En av de anledningarna är att jag ju har väldigt svårt att se mig själv som någons flickvän, och att vara en person som har en pojkvän, och därmed när minsta förväntning eller antagande kommer (från någon annan än D) sparkar jag back-ut. Men det är en helt annan historia. Istället ska jag skriva ut ett av dessa allahjärtans dag kort till D, och ge honom en brun pappers påse (att panik andas i, lika mycket till honom som till mig) när vi på söndag har varit ihop i ett halvår.

Emilou och pojkvännen

who is D? 
Det är en kollega som frågar när jag berättar om vad vi gjorde i helgen då D tappade sina skor. Och det självklara svaret skulle ju vara its my boyfiend, men jag kan inte förmå mig att säga det. Så jag rodnar, låtsas att jag inte hört att han frågat och undviker att svara.
Det är ju egentligen lite löjligt att jag inte kan förmå mig att kalla honom  min pokjvän. Och jag trodde att jag i det kontextet skulle ha kunnat säga det, men icke.
Vi har ju varit 'ihop' i fem månader snart. Och han benämner sig själv som min pojkvän lite då och då. Men jag har inte lyckats kalla mig hans flickvän eller honom min pojkvän. Det har ju inte alls att göra med att jag inte ser oss som så, det har bara att göra med att det känns så himla konstigt att sätta det ordet på det.
Kanske känns the guy I'm seeing bättre. Jag får prova.

Emilou och det selektiva minnet

När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.

Emilou och hjärtat

Vi smsar planer för kvällen. Vi har inte setts sedan i Lördags, och innan det var det på tisdagen. Ok inte så himla långa gapp, men ändå. Vi smsar om att ses. Och planer för helgen. Och han skriver 'Vi ses snart!' på Svenska. Och mitt hjärta smälter lite. Jag vet inte riktigt varför (eller jo det vet jag men det är en annan historia).
Jag kan inte berätta, och berättar inte, dessa saker för mina kompisar. Men det är saker som det här som får mig att se fram emot att träffa honom. Som får mig att känna pirret i magen. Det är våran grej, det är våran relation. Det är vi mot världen. Det går inte att förklara eller dela med sig av, men ingen annan behöver förstå eller veta, för vi vet. Vi är vi.

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och Your Drums, Your Love

Friends say I've got something wrong, cause I've been trying to reach you for so long.

I've been treading water for your love, whether I sink or swim it is you that I am thinking of.




Ibland så verkar det som om det är lättare att tänka på det som varit än det som är nu. Detta är hur jag kände så himla länge med aktivisten. Mycket i denna låt säger verkligen mycket om hur det var.

Emilou och fem timmar på skype

Han bad mig om hjälp med en grej han gör för vår handledare i lördags. Efter att han varit kort och oengagerad i flera dagar och jag blivit sur och less på honom. Jag var och handlade med R, vi hade så himla fin dag. Köpte mer än vi borde, jag skippade filmkväll med arkeologerna (inklusive F), vi drack sangria tills vodkan tog slut och bytte ut det med gin. Mera gin. Ska vi gå ut? Vi måste gå ut.
Jag tog på mig kph klänningen, bästa klackarna och rödaste läpparna. Fnittret bubblar i ögonen och i magen, detta är livet. Åker och dricker drinkar i baren där R har en crush på en av bartendrarna. Whats your name? whats your name? 
Går till klubben jag egentligen inte gillar så mycket och går direkt till dansgolvet. R vill till baren, jag ber om vatten får tequila. Vi dansardansardansar. Ser den där andra jättesöta bartendern, går upp på övervåningen och jag hittar en kickboxare. Det slutar med att jag sparras barfota med honom. Och nu har jag blåmärken över händer och ben.
Så jag struntade i hans önskemål om hjälp. Eller jag sa visst, vi kan höras i morgon.
Så hördes vi igår kväll. Jag var trött trött och ville bara prata kort så jag kunde sova sen. Men vi pratade egentligen inte alls om det han bett om hjälp med. Vi pratade skvaller, kärlek, förhållanden, politik, konst. Allt som vanligt. Fem timmar. Vid tre tillfällen försökte jag lägga på för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna, gick och la mig i sängen. Men vi pratade och pratade. Tills jag helt enkelt inte kunde få fram ord längre.
Jag vet inte vad det är. Och jag kan inte prata om det längre för det blir liksom något annat än vad det är. Men att prata med honom är bra. Och att inte prata med honom är inte bra.

Hej 2012

jag börjar dig med att refresha facebook i parti och minut i sökan på bekräftelsen som jag kanske eller kanske inte vill ha.
Eller det är ju inte helt sant, jag började ju egentligen året med anledningen till att jag refreshar facebook och med att vara fjorton igen och inte riktigt berätta för mina föräldrar var jag var.
Slutsatsen är ändå att om de första dagarna på året på något vis ska säga något om det kommande året så har jag inte ett så kul år framför mig. bekräftelsesökande och lögner. Det är väl vad alla önskar sig i julklapp?
Eller kanske är det mindre bekräftelse än bara önskan att inte vara/bli dissad. Vilket kanske är lite samma sak, men originalanledningen är ju inte bekräftelse. Inte mer än något annat. Och kanske är det inte det nu heller. Eller så är det det, men bekräftelse inte är så jävla dåligt att vilja ha som jag får för mig att det är. Det är väl klart som fan det är kul om någon man träffar gillar en. Det är ju det som sociala relationer går ut på.
jaja, 2012, jag har ingen aning om vad du kommer ge mig, men jag hoppas det blir bättre än den ångest som ligger i magen nu!

Emilou och energi

Ja alltså som den intelligente läsaren säkert förstått var fredagskvällen inte den bästa av kvällar. Jag kände mig utanför och ensam, längtade bort till de som verkligen betyder något. Och den längtan gjorde det hela så mycket mer miserabelt. Att jag ska behöva känna så stark längtan efter de där finaste människorna. Både för att de är långt borta och för att jag inte kan känna att de som är nära är nära på rätt sätt. Att jag är så jävla kass på att vara ytlig vän med folk, och att jag har flyttat och mina vänner flyttat så jag behöver längta efter dem när jag är med andra. Jag är trött på att behöva slösa energi på det.
Jag stod ut ett tag med hjälp av finaste Susanna, och tanken på att vi nästa helg kommer vara i Paris tillsammans!! Dricka vin, strosa, ragga och beställa kaffe på franska.
En annan bidragande faktor var att jag visste att idag skulle jag till Brighton med Mandie. Hon är riktigt bra den där Mandie. Vi är lika på precis rätt sätt så vi synkar och det osar bra energi i vår relation. Så jag visste att energi nivån skulle stiga igen.
Jag får energi av att vara med dessa människor. Och det gör det lättare att stå ut med allt annat.

Emilou goes WTF!!

ALLTSÅ VAD ÄR GREJEN MED KONSTIGA SNUBBAR OCH MIG??!
Han svarade på mitt 3.20 sms på en fredagkväll och tror alltså att jag vill återuppta kontakten med honom. Han smsar en gång till när jag inte svarat på hans svar. Det är helt enkelt pinsamt. Har han inte mer värdighet, stolthet och förstånd än att fatta att om jag smsar honom 3.20 en fredagkväll betyder inte det att jag vill småprata med honom.
Jag har slutat vara online på facebook för det är där vi kommunicerade, och hade helt enkelt för många jobbiga samtal och det störde mig helt enkelt att han hade en direkt länk in i mitt liv. När man smsar är det liksom annorlunda för då kan jag bara låta bli att svara utan att han vet att jag direkt undviker att svara. Eller det blir inte lika uppenbart i alla fall. Men så började han prata med mig på skype, och till en början så blev jag ju smickrad igen, dumt nog, av uppmärksamheten. Men så en kväll så startade han en chatt, men ringde sedan upp mig. Men när jag väl svarat så pratade han inte. Han knäppte på sin video, men pratade inte. Helt sjukt. Men så började han prata, men han var värsta konstig. Sedan dess har vi inte pratat. Förens jag skickade det där smset i fredags. Och nu så gör han samma konstiga skype grej igen. Jag vill inte prata. Har inget att säga. Och varför fattar han inte det? Jag har inte hjärta nog att inte svara denna gång. Det är så mycket lättare att ignorera sms. Jag har inte hjärta nog att inte svara när han ringer. Jag borde lära mig av tidigare misstag. Borde stå på mig och inte smickras. För vad fan är det att smickras av? Men jag svarar. Och det är precis så där olustigt som alltid. Han är tyst, ställer några frågor, men pratar inte så mycket. Jag vägrar att leda konversationen. Ringer han får han leda. Svarar kort på hans frågor, ställer inte många frågor. För om han vill ha kontakt måste han fanimig KOMMUNICERA. Jag tänker inte anstränga mig, för jag vill inte ha det. Vill han ha det får han anstränga sig och då KANSKE jag överväger att återuppta kontakten. Fast egentligen inte.

EDIT: Och så kommer vi in på det där som vi pratade om förut. Det där om hur han mår, och det där om hur ovillig han är att ändra på sig. Jag säger att jag tror att han kan, men inte vill. och att han klagar på det och använder det som en ursäkt för olika saker som får honom att inte leva sitt liv som han vill. VARFÖR VARFÖR BRYR JAG MIG SÅ MYCKET??? varför lägger jag ned energi, sitter uppe sent och svarar. Engagerar mig. Han säger: det enda jag kan göra är sex, och träffas då och då, which is no good, and occasional trips to town to work.  Jag tänker WTF?!?! Var kommer detta ifrån, och hans beteende i personliga konversationer är alltså lika kasst som i politiska diskussioner. Men jag säger att okej, jag bad inte om din tillgänglighet. Han säger, nej nej, det var inte så jag menade, jag menade i allmänhet. IGEN VARFÖR BRYR JAG MIG??? Jag påpekar att han gör precis samma sak igen. Han svarar med att han inte kan ändra sig hur mycket han än vill. Jag säger att det är ju precis det jag menar. Och så säger jag det. Jag säger att jag inte vill ha något med det att göra. Om allt han ska göra är att klaga på hur han har det men inte göra något åt det. Och han har inte svarat. Kanske lite väl hårt sagt. Men jag pallar inte. Om inte han tänker vara rättfram och säga vad han menar så måste jag vara det. Jag ställer krav, jag tänker inte vara en snuttefilt eller en axel för hans gnäll. Jag kan inte vara den personen.

dagens insikt 24: Det blir bara värre

Jag såg just på facebook at en av mina gymnasiekompisar har gift sig. Det verkar som om jag kommit in i åldern då en del av mina vänner skaffar kids, gifter sig och gör hela vuxengrejen. Det poppar upp ungar och ringar lite här och var när som helst.
Och varje gång så blir jag smärtsamt medveten om att jag ju inte ens har en kille. Inte ens har haft ett långvarigt förhållande, om man inte räknar min kille jag hade när jag var sex år, vi var faktiskt ihop i ett helt år. Men det kan nog inte räknas. Så jag är inte med eller ens i närheten av den där klubben, och det gör ont varje gång jag ser det. Kanske inte så mycket för att jag egentligen vill vara med i giftas klubben, men jag vill ha någon som jag skulle vilja gifta mig med.
Men så tänker jag att det ju ännu inte är så farligt, jag har ju ändå en massa vänner kvar som både är i par utan barn och ring och en hel massa singlar också. Men tänk om 10 år, när jag är 34 då kommer det se helt annorlunda ut. Då kommer säkerligen de flesta av mina vänner vara gifta och kanske ha ett barn eller två (de som har börjat redan nu menar jag). Så det är väl egentligen bara att vänja sig, för det blir bara värre.