Jo men nog är det så att jag fick vad jag ville ha, det jag behövde då. Och jag nöjer mig med det. 

Och nu ska jag låta det vara så. 

Blev lite småpanik ikväll då min mobil bestämde sig för att lägga av. Vet inte alls vad som hände, men den är helt klart död. Väldigt konstigt eftersom jag köpte den i påskas.... hoppas jag har kvittot kvar hemma. Upptäckte då att jag ju inte hade något sätt att kommunicera med den som ska komma och hämta mig. Och ännu värre; inget alarm att väcka mig imorgonbitti. och ingen telefon som mamma och pappa kunde ringa till och väcka mig. Men jag snodde alix väckarklocka, fick låna en telefon av marta, och pratade med mamma om när de skulle komma och hämta mig. så allting slutade bra ändå. 

nu måste jag nog sova eftersom jag ska försöka ta mig upp klockan 6 imorgonbitti, och hoppas på att det inte blir försovning som sist!

Jul?

Undrar vem det var som kom på idén med att åka hem denna jul. Alltså julklappar tar ju upp mestadels av plats och vikt i min packning. 

Det är skönt att vara kvar här i Sheffield ett tag, slippa stressa hem till stressen liksom. För jag Vet att precis som alla andra jular kommer denna jul att kantas av spänningar och bråk. 

Plus att jag behöver kurera mig från den där förkylningen som spökat i typ två veckor. 

Om att vara den där andra som inte gör något utan bara tittar på

Jag läser det här, både om själva övergreppet och reflektionerna. Jag kommer att tänka på den där gången då jag och Lisa praktiskt taget snuddade vid en misshandel. Vi gick från pendeln på söder upp mot medborgarplatsen och precis innan trapporna börjar står det två gäng på vardera sida av gången. Eller det var kanske ett gäng, som bröts upp till två, jag minns inte riktigt, men det var en klunga med folk som vi gick igenom. Vi blev lite störda på att de typ stod mitt i vägen där folk gick inte inte verkade ta någon som helst notis om det, utan gladeligen stod kvar och blockerade gången. Precis när vi kommit igenom klungan hör vi någon skrika och en glasflaska kastas i marken. Vi bryr oss inte märkvärdigt om detta, utan går bara vidare, kidsen kastar ju flaskor mest hela tiden. Några steg senare hör vi det som är början till misshandeln. Ännu några steg senare lägger vi märke till att det pågår en misshandel 50 meter bakom oss, och folk börjar strömma till. Vi stannar till, och det första som går igenom mitt huvud är Jag kan inte boxas för jag har ju högklackat på mig. Undermedvetet alltså måste jag också ha tänkt att jag skulle ha gått in och brutit bråket, med mina grymma boxningskills. Det är inte bara idiotiskt och farligt att gå in i ett bråk, men också helt onödigt. Det hade ju räckt med att ringa polisen! Men istället för att göra något alls står vi stelfrusna i trapporna och observerar tills en tjej skriker men vad fan gör nått då! Ring polisen! Hon ringer polisen, och vi tycker då att någon har handlat och vi kan inte göra mer och bestämmer oss för att gå därifrån, för vi har ju bråttom. När vi kommer upp till bion ser vi två poliser springa ned emot brottsplatsen.

Jag skäms otroligt för min reaktion. Jag skäms för att jag tänkte när vi gick därifrån att andra agerat och därmed var det löst, och jag behövde inte agera. Men kanske säger min första tanke något om varför man inte gör något. När man blir vittne till ett brott är det kanske inte så att man inte gör något för att man aktivt tänker att man inte vill, men man tänker snarare att man inte kan göra det som krävs. Kanske är det så att man vill göra för mycket, som att jag tänkte att jag skulle gå in och bryta bråket, men inser att man inte kan, och då blir rädd för att själv bli offer för brottet. Man sätts helt enkelt i lika mycket chock som den som utsätts för brottet, för vi kan sätta oss in i situationen så jävla bra att vi också känner oss som ett offer, men vi pumpas inte fulla av adrenalin, som offret, vi blir bara skrämda och paralyserade. Detta är inte logiskt eller ursäktande, men det kanske är en del av eller början på en förklaring varför vi beter oss som idioter ibland.

Vet att vi borde agera, men det går inte. Och det känns skit. Speciellt eftersom vi vet att vi kan göra något, vi kan lyfta luren och ringa polisen, men vi gör det inte. Men det är viktigt att komma ihåg att denna inaktion inte är medveten. Det är ju inte som om vi medvetet tänker, oj oj här händer det något farligt, men jag tänker inte hjälpa den där personen! 

Men tyvärr verkar det som om vi helt enkelt inte är så bra som vi tror. Vi har inte det där civilkuraget som värderas så högt. I alla fall inte naturligt. Detta syns inte minst i Kitty Genovese fallet, där hon blev våldtagen och mördad utanför sitt hus, 38 personer bevittnade det hela, men ingen ringde polisen. Attacken pågick i 30 minuter. Att man i detta fall var rädd att man skulle utsättas för brottet själv är inte en fullgod förklaring, för vittnena var trygga uppe i sina lägenheter. Det värsta som kunde hänt var att någon redan rapporterat händelsen, och vad skull det göra för skada? Lite social obekvämlighet för den som rapporterat andra gången. Som OM polisen skulle säga; oh nej, inte det där fallet igen! Vi har redan fått det rapporterat! Kan ni inte bara sluta ringa därifrån!

Det har gjorts psykoligiska studier på detta. Och det har verkligen kommit fram att ju fler som observerar eller är närvarande vid en olycka eller ett brott, desto mindre chans har du att någon hjälper dig. Tyvärr verkar det även som om omständigheter, så som om du hittat ett mynt i telefonautomaten, spelar gör det mer troligt att du hjälper någon i nöd precis efteråt. 

Men jag vill tro att vi kan ändra på det här. Först och främst, om vi blir medvetna om att dessa saker påverkar oss så kan vi tänka på dem i framtiden. Att vi tänker på att vi kanske ska vara mer generösa med att hjälpa folk i allmänhet. Så jag tror att vi kan ändra vårt beteende, om vi vill. Men det går även att ändra på vårt beteende utan att komma på vad det är som påverkar oss, för att alltid hitta dessa små skiftningar är svårt. Jag tror också att man kan ändra på sitt beteende genom att bli medveten om dess negativa konsekvenser. Det spelar kanske inte så stor roll om jag kommer underfund med vad exakt det är som ändrar mitt beteende när jag bevittnar ett brott eller en olycka, för ofta är det(i alla fall enligt Doris argument..) väldigt små och löjliga saker. Det som spelar roll är att vi inser att vår inaktion leder till något dåligt, det leder till att ett brott begås, och ett offer skadas. Och vi kan agera. Jag tror verkligen att vi kan ändra vårt beteende. Visst att vi kanske alltid kommer att bli paralyserade och rädda när vi bevittnar ett brott eller olycka, men om vi sätter oss utanför den situationen så tror jag att vi kan inse att vi kan agera, och att vi inte behöver springa och boxa ned de där kidzen som slåss trots att du har högklackade skor. 

Jag hatar att vara den där utan pojkvän. Den där som alla tror att de behöver fixa ihop någon med. Den där som inte ses som lika emotionellt utvecklad. Den där som inte har någon att gå hem till, någon att smsa ett 'iloveyou' sms till innan de somnar. 

Jag klarar mig bra ändå. Jag behöver fanimig inte någon att gå hem till. Jag behöver inte någon att smsa till. Jag behöver inte bli ihopfixad med någon alls. 

Jag går och lägger mig i min säng. Min egna. Själv. Och jag trivs med det. 

Jag har seriösa koncentrationsproblem. Jag vill inte korrekturläsa denna uppsats. Jag vill bara gå och julshoppa. Jag vill bara få en rygg och huvudmassage. Jag vill bara få ta det lugnt innan den konfliktfyllda julen. För det vet jag ju att det kommer att bli. Som vanligt. Mamma och Tinka har redan börjat. Och jag vet ju att när vi tre systrar kommer ihop blir det problematiskt. Jag behöver alltså bara få ta det lite lugnt innan stormen kommer. Men det ska bli skönt att få komma hem denna jul. Få vara hemma i mitt eget rum och kunna stänga dörren ordentligt. Kunna smita iväg och träffa vännerna när det blir alldeles för spänt i huset. Och inte minst träffa vännerna. 

När jag läser igenom uppsatsen  kan jag  inte ens komma fram till om jag svarar på frågan eller inte. Men jag måste väl skriva en slutsats eller nått. Jag har ändå 3700 ord på något som jag inte ens trodde att jag skulle kunna skriva 200 på. Men det är ju 3700 ord av svammel. 

ja, ibland vänder världen

Idag sattes jag i en position att ge 'tjej'råd till den som jag hånglade med för två veckor sedan. Det var minsann lite underligt. 

"Dammit, you always leave me wanting more" 

Jag går ännu en gång och lägger mig med en obehagskänsla i magen. Och en smått påträngande känsla av panik. Jag fattar ännu en gång hur jävla svår den här moral psykologi uppsatsen är. Och eftersom dagen idag bara försvann, så har jag bara lördag, söndag och måndag på mig. Tekniskt sett har jag ju tisdag också, men jag vill inte räkna den dagen som en skrivdag, utan det är en korrekturläsningsdag. Så att jag inte gör samma misstag som med den jag fick tillbaka idag och lämnar in med fullständigt meningslösa stycken. 

Men, jag ska inte klaga. Denna situation är helt och hållet självförvållad. Men, trist nog känner jag inte att denna uppsats är kul. Alltså, den är intressant, väldigt intressant, kursen är väldigt intressant, men det är bara så jäkla svårt. Och då blir det liksom inte kul. Förra uppsatsen var utmanande, men kontrollerbart. Denna uppsats är bara lååångt över min begreppsvärld. Mest för att det är väldigt psykologiskt. 

är väl bäst att bara ta tag i det imorgon. Ska försöka ha en icke FB dag. Undrar hur det går. 

Ibland så vänder världen, men rättvisa bör skipas!

Den där uppsatsen som jag skrev på när jag var hemma, eller snarare den som jag panikade över när jag var hemma, den som gjorde mig dum i huvudet, den som jag trodde jag skulle få ett väldigt dåligt betyg på. Jag har fått tillbaka den nu.

Jag fick en 67. Det är alldeles hyfsat. Men antagligen ganska så oförtjänt. Jag läste igenom den och blev riktigt förvånad. Vissa delar var bra, men andra delar var helt katastrofala. Ett helt stycke måste ha undgått mammas vakande klarhets öga. För jag har nog aldrig läst något som varit så oklart. En mening verkade vara meningen att vara två meningar, men ingen av dem var egentligen färdiga, så det blev liksom ingen mening alls i meningen. 

Men, han gillade min feministiska kritik, trots att jag inte refererade den. 

Martin fick en 64. Och det är antagligen ganska oförtjänt det med. Jag kan inte tänka mig att han skriver en uppsats på 64 nivå. Och kritiken var att han inte pratat om Focault och hans non dimensional power, coh därmed inte svarat på frågan ordentligt. Men Marta skrev på samma fråga, fick 74, och vad jag minns så tog inte hon heller upp Focault. Ganska absurt. Jag får bättre betyg än Martin? 

Martin super reagerade på sitt betyg, för det drog ned honom från ett medel på 73, till ett på 68. Och om han inte fick en 1st så ville han inte söka till en MA eller PhD. 

Jag peppade honom till att överklaga betyget. Eller åtminstone prata med någon om det. För uppenbarligen har Hay och Lees (de som rättat de olika uppsatserna) tolkat frågan på olika sätt, och om det är så att frågan inte kräver att han pratar om Focault, så ska hans uppsats rättas om för då har han blivit tilldelad ett orättvist betyg, eftersom Marta fick 74. Det är en ganska väsentlig skillnad på 64 och 74, och om det är baserat på en misstolkning av frågan från Lees sida, då ska Martin ha ett högre betyg.

Men Martin vill inte göra det. Eller han är rädd för att göra det, för "its things like these that can get you kicked out of university", alltså om han sätter sig i konflikt med en akademiker riskerar han att de håller det mot honom i framtiden, och om  konflikten blir riktigt illa så kan de sparka ut honom. Akademiker håller varandra om ryggen, precis som vem som helst, och de är långsinta. Han gick tillslut med på att prata med Hay, för att se om kritiken mot honom var befogad, men han är verkligen livrädd för att sätta sig i konflikt med Lees, för han ska rätta en del av Martins framtida uppsatser. 

Detta är ett drag hos Martin som jag stör mig rejält på. Hans enorma konspirations teorier. "They say they encourage studens to complain, but really they dont! It is important to remember that academics are people too with feelings, and if you insult them, they will most probably hold that against you in the future." Visst att akademiker är människor och har känslor, men de är ju vuxna för sjutton! De blir inte, eller borde inte bli, upprörda eller förnärmade av att någon ifrågasätter hur de har rättat deras uppsats, om du gör det på ett icke konfliktsökande sätt. Och speciellt inte om motiveringen är sund, så som den skulle vara i Martin's fall. För den enda uppenbara kritiken var att han inte pratat om Focault. Det handlar ju liksom inte om att han förnärmar Lees personligen, säger att han är dum i huvudet, säger att han gett ett orättvist betyg för att han inte gillar Martin, utan han ifrågasätter konsekvensen mellan olika rättares tolkning av frågan. Hans argument är helt irrationellt, och baserat på att folk är mer snikna än vad jag tror att de är. Och Martin skulle ju aldrig skapa en stor konflikt, han skulle ju sköta det snyggt och försiktigt. Men han är rädd för att prata med Seniors. 

Detta tar fram så sjukt mycket som jag stör mig på med Martin. Och det tar fram saker som jag stör mig sjukt på med folk i allmänhet. När de håller stenhårt på irrationella principer och inte ser saker i perspektiv. Och det faktum att de gömmer dem till vardags, men så kommer de fram som stenhårda när saker ställs på sin spets. Och Det Går Inte Att Diskutera. 

Jag respekterar att detta är något han känner starkt för, men han måste ju se det i proportion till annat. Det klart att det är dumt att vara bitchig mot våra föreläsare, men jag tror att de respekterar studenter som står upp för sina åsikter och inte bara böjer sig för hierarkin. Jag tror inte att Lees blir fruktansvärt förnärmad om Martin skulle höra sig för hur det kom sig att någon annan som skrev på samma fråga, men också utelämnade Focault, fick 10 poäng bättre än honom, speciellt när Martin brukar ligga  på 68-75 nivån. Han skulle ju inte anklaga Lees för att ha behandlat honom dåligt för att Lees tycker illa om honom. Han skulle ju heller inte göra ett personligt påhopp på Lees. Martin har uppenbarligen tagit väldigt hårt på detta, och tycker att kritiken är obefogad. Men väljer att inte ta tag i det för att han har någon sjuk respekt för de med en PhD, och en ganska sjuk bild av dem. Jag tycker att han håller helt motsatta åsikter, och en helt obefogad skepsis mot akademikers välvilja till deras studenter. Typ som att de är någon annan typ av människor som inte håller samma moral som vi. Eller, och detta skrämmer mig nog mer om det vore sant, så tror han att alla tänker så som akademikerna. Alltså att om någon förnärmar oss, så ska vi för alltid hålla det emot dem. Och det är jäkligt lätt att förnärma någon. Och vi gör allt i vår makt för att se till att de får tillbaka. 

Eller så är det baserat på någon sjuk uppfatting om hierarki och klass. Att du som är underklass ska bete dig på ett visst sätt mot de som är överklass. Väldigt brittiskt, och därmed väldigt svårt för mig att förstå. Och det vore ganska ironiskt att en sådan uppfattning kommer från Martin, arbetarklassens snobbigaste Marxist.

Hur som helst blir jag blir helt knäpp av det.

total krash

i onsdags kvall krashede min dator. mac ska inte krasha. det var darfor jag kopte en mac. I gar fick jag reda pa att det var 'hjarnan' i datorn som krashat. det som styr allt annat. Och det skulle kosta mig 5436 kr att reparera. jag krashade ocksa da. jag ringde pappa och borjade grata i affaren. som tur var var harddisken intakt och jag har all data, men jag skulle vara utan dator, och det skulle kosta lika mycket som en ny, icke mac book. Det var liksom det sista jag behovde nu nar jag anda stressar som fan over mina uppsattser och ar i allmant paniktillstand.

det sura var att garantin gatt ut for en manad sedan och jag har inte en applecare protection plan. tydligen, om jag kopt den genom deras utbildnings store sa skulle jag ha fatt det automatiskt, och det trodde jag att jag gjort. men tydligen inte. sa inte nog med att jag da har betalat 10% for mycket, men jag blev utan protection plan. med protection plan skulle det inte kosta mig mer an att aka till meadowhall och lamna in den och hamta ut den. coh eftersom den ar mer an ett ar gammal kan jag inte kopa en nu, for de kan inte garantera kvaliten pa grejer som ar mer an ett ar gamla.
Men, eftersom det bara var en manad sedan som garantin gick ut, sa gick det med pa att betala denna reparation.
jag ville inte ta tag i att ringa dem, for jag visste inte vad jag skulle saga, och var varsta radd att de skulle vara dryga och saga typ bad luck. men jag behovde inte ens saga de magiska orden ' I dont want to loose faith in the company' (enligt killen i applestore), utan hon erbjod att betala for hela reparationen, men hon kunde inte ge mig protection plan.
sa nu ar allt lost och jag borde kunna skriva mina uppsatser.

Jag tänker inte

Jag tänker inte så mycket på det här längre

och inte direkt det här heller.

För en gångs skull tänker jag inte så mycket alls på det här 

Jag tänker nog inte så mycket alls.

Förutom på det här då.

Moral psykologi är svårt som fan. Trots att det är intressant. har lusläst en artikel idag, och försökt få ihop en plan till uppsatsen. HELA DAGEN. EN artikel. en PLAN. Galet. 

Jag vaknade med panik i magen i morse. Jag somnade med obehag i magen igår kväll. 

misslyckande

Ibland har man de bästa intentionerna, försöker fixa så att det blir så bra som möjligt. Men så blir det bara fel, man misslyckas med att göra allt samtidigt, man misslyckas med att göra det man menar. Man misslyckas med att vara bra. 

Och det känns skit. Jag vill aldrig göra någon besviken, och kan nästan gå orimligt långt för att slippa det. Men ibland, ibland så tar det emot. Något funkar inte. Mina fötter vill inte gå ett endaste litet steg. Jag tänker att jag vill gå, och jag borde gå, men mina ben lyder inte. Och så kommer man ingenstans, står bara kvar och misslyckas med det man menade och ville. 

Boxnings nostalgi

Träffade en av de första snubbarna jag lärde känna på boxningen idag. Det var länge sen vi sågs. Han är gammal, men var värsta sjysst när jag började boxas och inte förstod ett ord av vad steve sa. Nu förstår jag inte vad han säger heller. Kanske var det för att han hela tiden hade sitt tandskydd i.... Han påminde mig om när jag började boxas och att jag då var i mitt första år, och hur jag nu var i mitt tredje. Det kändes helt sjukt. Alltså jag har känt de snubbarna längre än jag känt marta och alix egentligen. Sedan är väl kvantitet inte alltid kvalitet, men ändå. Det är verkligen så att de är mina kompisar, det är kul att träna, inte bara för att jag gillar sporten, men också för folket. Träningen ikväll var jättekul. Det var liksom som att hänga med kompisar. Men, samtidigt så var jag ju objekt för alla skämt. Rich sa något som jag helt misuppfattade och svarade helt fel,och det blev jättepinsamt. Men roligt också, för jag insåg ju hur fel det var, och skrattade åt mig med. Det är verkligen jättesvårt det där med att förstå vad de säger ibland.  Så oftast skrattar jag bara med. det blir roligast och bäst så. 

På fredag ska vi till Mexborough och kolla på när två av våra killar fightas. Det kommer nog bli rätt kul. 

Alltså jag är otrolig. Jag vet inte hur många inlägg om boxningen och vad som är kul som jag skrivit, men det känns alltid som om jag inte riktigt fångar det. Jag får aldrig riktigt fram det jag vill säga. Och jag fattar inte heller varför jag alltid blir så förvånad varje gång jag har kul på boxningen. Kanske för att det är så stora kontraster mellan de gånger de är kul och de gånger de verkligen är jobbigt, typ när alla de 'coola' killarna är där. De som typ är proffsboxare och typ med i gäng. 

Lite nostalgi

Herregud det är två år sedan jag flyttade hit. Pratade med Marta och Alix häromdagen om att det inte känns som om jag förändrats mycket, men bannemig det har jag nog.

Jag minns när jag bodde i Opal, och när jag träffade Martin första gången, och liksom hela förra året var ju en evighet i sig. 

jag saknar det. jag saknar att bo med Ben och Alasdair, trots att det är jävligt skönt att slippa allt tjafs.

jag saknar massor att bo med martin.

Över 1000

Nu har min blogg visats över 1000 gånger. Jag själv har nog bidragit till åtminståne 500.  men detta är bara sedan typ i våras(?). Jag vet ju också att Lisa och Susanna bidragit med sin beskärda del. Men sen vet jag inte. Men det kanske inte gör något heller. 

oh well. det har inte hänt mycket sedan sist. mer än att jag kommer underfund med att jag är lite knäpp. och det är inte så bra knäpphet som jag kommer underfund med. 

Marta var ledsen idag för att hon var trött, alltså utmattad av uppsatser. Men hon kände fortfarande att hennes uppsats skulle bli bra. Jag blir trött, men tror inte att mina uppsatser är bra. 

Nu ska jag sova innan jag kommer för långt in i det. 

Det kommer bara leda till något ont.

"Följer dig hem, tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt. 

En kort paus utanför Statoilmacken, vi köper folköl, 3.5.

Det kommer bara leda till något ont ändå.

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Jag är rädd för du ser för bra ut i svart svart lugg och anorak.

Den här skogen,gör någonting med mig jag blir alldeles för ärlig säger:

Kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ändå.

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Det är kallt, du får låna min halsduk, du går så misstänkt nära mig. 

Du har missförstått, jag är inte värd det här, jag har ingenting som du vill ha. 

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ändå.

Kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ändå.

Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till något ont."

Ibland så känns det som om låtar träffar mig lite extra. Jag lyssnar helt plötsligt på den lite annorlunda, vissa ord hörs mer än andra. Det är i och för sig inte första gången den här låten får en annan betydelse. Men attsingen att den kom på min genius spellista just precis då. 

Superpretto att skriva av en låttext. Men alltså just nu skiter jag i det. 

oj

Oj då. 

All you need to do now is to pull Al.

Dagens ärende

Här om dagen deltog jag i en fokusgrupp som är del i ett projekt som jag varit med i sedan första året. Det handlar om inquirybased learning och vad för erfarenheter vi har av det och andra inlärnings upplevelser. 

Nu när jag har gjort mina egna fokusgrupp intervjuer såg jag ju på de här helt annorlunda. När jag satte mig tänkte jag på var jag hade satt mig(men faktiskt inte förens när jag väl satt mig, vilket ju tyder på att det där med folks placering spelar roll),och var de andra satt. Jag var värsta tönten och tänkte massa på hur och vilken typ av frågor som ledaren frågade, hur hon reagerade på våra svar, hur hon ställde följdfrågor och hur hon ledde diskussionen. Fast egentligen blev det vi som ledde det, eftersom vi kom in på hennes nästa fråga innan hon frågat.  Och det bra är att jag faktiskt kanske inte gjorde så jättefel i mina fokusgrupper. Visst att frågorna kanske var lite felformulerade, men inte helt tokigt, och jag tycker att jag 'betedde' mig bra(med vår ledare som måttstock) och ställde bra följdfrågor. Men, jag måste ändra mina frågor. Och tack vara denna fokusgrupp har jag fått ideer om hur jag kan formulera om dem.

Vi hade en hel del ganska intressanta diskussioner, och jag kom underfund med(ännu en gång) att jag är en riktig nörd. En liten pluggis som bara älskar det hon sysslar med. Detta kom främst fram i kontrasten en jätteirriterande tjej som pluggade juridik. Hon bara bara bara pratade om hur lite kontakttid de hade, hur lite praktiskt de fick lära sig, hur dåliga föreläsarna var, hur lite kontakttid de hade(ja, det är menat en gång till), hur få böcker de hade i biblioteket, hur lite praktiskt de fick lära sig(ja ännu en gång), hur oorganiserat det var. Och bara helt enkelt hur dåligt det var. Men samtidigt som hon tyckte de hade för lite kontakttid, tyckte hon att de hade för mycket att göra, men liksom om hon skulle ha mer kontakttid, skulle hon ju ha mindre tid att läsa in informationen. Hon tyckte även att de borde bli undervisade mer i tredje året än i första året. Hon undrade vad hon fick för pengarna; bara ett bibliotek för självstudier, enligt henne. Och vänta, nämnde jag att hon tycket de hade för lite kontakttid?

Jag håller med om att sex timmar i veckan för sammanlagt 60 poäng och tre kurser inte är så himla mycket kontakttid. Jag har i genomsnitt bara något högre, men så gör jag typ 80 poäng denna termin, nästa termin kommer jag ha tre kontakttimmar i veckan. Och man kan väl tycka att, att betala 17000(eller det dubbla, som de i mitt år egentligen betalar) för sex, respektive tre timmar är lite väl saftigt. 

Men hon sa ju emot sig själv, och bara bara bara klagade på sin kurs. Såg inte att hon liksom kanske tjatade lite om hur få kontakttimmar de hade. Hon fattade inte att hon liksom gjort den poängen, att hon inte hade tillräckligt med kontakttimmar, ett par gånger. Och liksom att det kanske fanns andra saker att prata om än hur få kontakttimmar hon hade. Hon såg inte alls vitsen av självstudier, hon ville ha svaren, hon ville bli matad med information. Ok, juridik är väl lite annorlunda än politik och filosofi, det kanske finns rätta svar i större utsträckning, men liksom hon är typ 20(?), och går på universitetet och vill bli matad med information. Hon förväntar sig det. 

Visst att jag också ibland önskade att någon bara kunde ge mig svaren, ge mig analysen, säga vad som är bäst, vad som är rätt. Men det är inget jag förväntar mig av tredje året på universitetet. Jag vill lära mig, inte bara bli undervisad. Jag vill läsa själv, ta reda på, tolka, analysera och kritisera. Trots att detta är asjobbigt och jag när jag väl gör det mest klagar(som möjligtvis märkts i bloggen, eller om man träffar mig när jag är i uppsatsskrivande eller tentaplugg mode.), och inte minst så är det svårt, och att uppleva post-uppsats-stress är aldrig kul, så skulle jag inte byta det mot att bara bara bli undervisad. Eller liksom jag lägger någon typ av (kantliknande) värdering i inlärningsprocessen, i tolkningsprocessen, i mitt resonemang och i min självständighet. Jag skulle aldrig riktigt lära mig något om jag bara blev undervisad och tillsagd vad jag skulle göra. 

Så jag kom underfund med detta: jag älskar det jag gör. Jag tycker att det är viktigt. Jag kom till universitetet för att lära mig något, för att få en högre utbildning, för att var vetgirig och nyfiken, för att utvecklas. Och det spelar ingen roll att jag betalar massa pengar, för jag får ut något mer än det som pengarna skulle kunna gå till. Eller visst, det vore ju sjysst med lite mer böcker, så att man faktiskt kan få tag på det man ska läsa. 

Fokusgruppledaren frågade vad vi fått ut personligen av att gå på universitetet. Jag sa att jag upptäckt att jag blivit en nörd, att jag bara pratar om politik hela tiden och är jätte spänd på min kandidatuppsats och att få skriva den, och att det är det som ockuperar mest av mina tankar och min tid. När jag inte läser för mina seminarier osv. Så jag har inte mycket mer personligt. Hon sa då att jag blivit en: Scholar in Politics. 

Är det det man är när man alltså färgats så hårt av sitt ämne att man inte kan socialisera på något annat sätt än genom att prata om det? Är det det man är när man har svårt att kommunicera med nytt folk som inte delar ens passion, eller som inte har universitetspoäng?(jag ser den elitistiska varningen på mitt uttalande där, men jag ser inte felet hos dem, jag ser felet hos mig!) Är det det man är när man brinner för ämnet, när man skulle kunna prata om det(och kanske gör) hela tiden? Ja, då måste jag nog acceptera det. 

Bara det faktum att jag nu skrivit detta inlägg om hur fel den där tjejen hade, och hur upprörd jag blev av det, säger väl ganska mycket om hur insnöad jag är. (ett inlägg som förövrigt är 1150ord och tog typ 50 minuter att skriva, fan alltså, om uppsatser vore såhär lätta! Men jag inser ju också att våra 1500 filosofi uppsatser var asakorta!

Jag kanske är på väg att bli en akademiker. Kanske. Det är ju en framtid som jag har tänkt mig förut, men inte riktigt känt på det sätt som jag känner nu. Trots mina tveksamheter då när jag sitter och skriver de där tradiga uppsatserna, så kanske det blir en Dr. Andersson innan jag blir 26.

appropå...

det här inlägget om svunnen tid, så måste jag tillägga att det handlar kanske inte om att få tillbaka, utan att gå tillbaka. Det jag inte kan gå tillbaka till är den tiden och den situationen. Och därför kan jag inte känna de exakta känslorna igen. 

Jag är någon helt annan stans i mitt liv. Den där affischen sitter ju uppe på väggarna här i Sheffield nu. Ljusslingan ringlar sig i mitt rum runt ett fönster denna gång. 

Och liksom kanske går det att få liknande känslor i andra sammanhang. Kanske kan man få tillbaka det där som var. Men det kommer ju inte vara samma, för jag trånar inte längre efter killen i bandet. Jag sitter inte längre i min säng med stickigt överkast. Jag är inte för fem år sedan. Och på något sätt känns det okej när jag tänker på det så. För när jag inser att det inte är det samma och därför ju inte kan vara det samma, letar jag inte längre efter det. 

Kanske. 

Och så det där som kommer efter.

Satt uppe till 2 igår. Då hade jag 130 ord kvar att skära bort, och det ansåg jag vara möjligt att göra på morgonen innan klockan 12. 

Då var jag ganska lugn. Jag hade fått ihop något som åtminstone makade lite sense. Jag hade redigerat det, sett bristerna och förbättrat dem. Mamma (min ständiga co-writer, eller kanske snarare co-cutter) sa att hon fattade, men egentligen tror jag att hon säger det mest för att peppa mig. I och för sig frågade hon när vi kom till den 'svåra' delen vad det egentligen var jag ville säga. DÅ var det dåligt. Riktigt snurrigt. Men med lite klipp och klistra och prat så blev det något mer begripligt. 

Vaknade tidigt, och kände riktigt bristen på panik. Jag var lugn, hade kontroll. Tog mig ned till biblioteket, och började redigera. Ta bort de där sista orden. Skrev ut skrev om. Och plötsligt var klockan 11 och jag skrev ut uppsatsen, gick till politics department och lämnade in den. Har efter det inte gjort mycket idag. Men har samtidigt inte känt mig så där sjukt lättad som jag trodde att jag skulle känna mig efter paniken som jag kände hela förra veckan. Men det kom inte. Tror att den kanske avtog långsamt allteftersom jag jobbade mer med orden. 

Men, så kommer det oundvikliga efter. Det som känns efteråt. Inte direkt efteråt, utan en stund senare. Då när formuleringar kommer fram till mitt medvetande. Jag hör dem i huvudet och hör att de inte funkar. Det värsta är kombinationerna, då två meningar kommer upp, som jag på något sätt sagt något om och deras förhållande. Och jag känner att det inte funkar. Så kände jag nu med min hela feministiska kritik av Hays argument. Och att jag inte knöt samman Hay med Wight. Utan presenterade dem som kontraster. Fan alltså. Uppsatsen är skit. Och jag hamnar i post-uppsats- panik. 

Och alltså jag spellcheckade ju inte en sista gång, jag grammatik kollade inte ens.

Denna panik är nästan värre än under-uppsats- panik, för den kan man i alla fall göra något konstruktivt av, men post-panik kan man fanemig bara acceptera. Eller kanske snarare ignorera. Men acceptera att man inte kan göra något åt det man panikar över. Det är liksom essensen av post-panik. Den infinner sig när det är för sent. 

Alltså det här med uppsatser....

De gör mig helt galen. Jag pendlar mellan panik, prestationsångest och uppgivenhet. Idag har jag varit ganska lugn trots att dagen började med typ 2000 ord skrivna, hälften sagt och kom upp i  4800 ord när allt var sagt, och nu efter brutal cutting nått 3431, men i behov av att trolla bort de där 431 orden. Eller kanske 400, som om de kommer märka...

Har inte ätit mer än ett ordentligt mål om dagen på en vecka. Druckit massor med blåbärssoppa, te och ätit skorpor.

Det blir ju alltid så här. Jag jobbar, jobbar, läser och läser, hittar min vinkel, men får inte plats, återberättar alldeles för mycket. Blir förvirrad, känner att jag inte säger det jag vill, får inte fram det. Tycker ju egentligen att det är intressant, men när man måste minimera för att få med allt. Ja, nej då vill jag inte vara med. Tacka vet jag bloggen där jag får utveckla och inveckla så mycket som jag vill. Skriva meter efter meter av svammel. Speciellt istället för att skriva eller cutta uppsatsen. Klockan är nu snart ett. Jag undrar när jag kommer sluta facebooka och faktiskt vara nöjd och gå och lägga mig.

Detta gör mig glad:

"Ben Dunmore wishes he still lived with emily. somehow, scones and gossip girl just aren't as good" 

Minnen av en svunnen tid

När jag sitter här och chattar med henne kommer plötsligt minnen från då när vi var nära fram. Den där känslan i kroppen, den där doften, den där förståelsen av världen.  

Jag sitter och väntar på hennes svar, känner fortfarande igen sättet att skriva, sättet att prata, sättet att uttrycka sig. För ja, alla de tre är olika saker med henne. Det finns där, trots att det var så länge sedan. Trots att våra liv ser så olika ut, så finns vår kommunikation kvar någonstans. 

Allt kommer tillbaka. Det är som att jag är tillbaka till för fem år sedan. Fem år, en evighet.

Jag minns hennes rum, och hur väl städat det alltid var. Hur vi satt där en kväll och hade ljus och 'fairy lights' tända, och hon och han spelade gitarr. De där musikaliska. Och jag minns hur jag önskade att jag också var musikalisk. Jag ville också vara del av det, men istället fick jag njuta från sidan av. 

Jag minns middagen vi hade hos hennes mormor, och hur vi sedan upptäckte kungsholmen med kamerorna i högsta hugg. Jag minns fotot jag tog av henne vid en trappa, och hur naturligt det såg ut, trots att det var värsta arrangerat. Det var då det kändes som om vi bondade på riktigt. Och den gången hon fixade kladdkake-picknick och Regina Spektor på små små högtalare när vi skulle se en parkteater föreställning. 

Jag minns hur vi gick på blow up a panda, och att det typ inte var nått folk där, men vi hade trevligt ändå, och hur vi skrev små utvärderingar av banden efter att de uppträtt. Att vi köpte Tafra cdn. Den som jag fortfarande lyssnar på ibland, trots att det bara är 5 spår.  Och hur jag spanade efter den där killen i det där bandet. Han som var så snygg, och hon trånade efter den där andra killen i det där andra bandet. Ingen av oss fick det vi ville ha, eller ens kom nära det. Men det var nog den gemensamma önskan som förde oss samman då. Den där önskan om att hitta någon, hitta den där. Han som vad den. 

Det känns som om hela den perioden kan fångas i mitt rum med djupblåväggar, ett grått överkast på sängen som sticks lite, stjärnorna i taket och på väggen, och de små ljuskällorna som blinkar. Jag kan nästan se mig i mitt rum härifrån köket, ihopkrupen i sängen, uppkopplad på telefonlinjen, där i hörnan bakom garderoben som täckts av en gata i Hong Kong. Det var mycket som skedde i den hörnan, och i känslan av den hörnan.

Jag minns hennes fina ord om längtan. Hur de betydde så mycket för mig. Hur de hade så mycket mening. 

Allt detta kommer tillbaka. Men jag vet att det inte går att få tillbaka. Men jag uppskattade det då, och jag uppskattar nu att jag hade det. Tycker bara att det är synd att det verkar ha gått förlorat. 

Re: fokusgrupper

Min inbox på mailen är full av sådana mail. En massa fram och tillbaka, hit och dit, ordna, fråga, informera. Fokus grupper är det som ockuperat mina tankar i ett par veckor. 

Men jag hatar fokus grupper. Jag hatar de som skriver om fokus grupper. Jag hatar att jag valde fokus grupper som min metod. 

Det hade säkert varit bra, om jag bara vetat mer innan jag startade. Trodde att det skulle vara lätt att bara ha en diskussion med dem, hur man ställde frågorna spelade inte så där jättestor roll. Eller liksom jag tyckte att det var okej med direkta frågor, trodde det var okej med direkta frågor. Men se, det var det inte. Du måste ställa indirekta frågor, som lirkar fram svaren du vill ha. Jag vet inte hur man gör det. Jag blir helt knäpp och blockad. Ju mer jag läser om det, desto mer ångrar jag att jag valde denna metod, för jag har ju inte gjort något rätt. 

Men det är en intressant metod. En metod som behöver prövas, utvecklas och användas. Men kanske inte av undergraduates, i deras kandidatuppsats. Det kanske är lite för ambitiöst. 

Och fan alltså, jag vet ju inte ens om man särskriver det eller inte. Spellchecken vill särskriva, men mina fingrar vill inte. 

....och hur kul boxningen än är så har jag ont nu. Min axel gör ont. Jag vet inte riktigt om det är från ett slag eller om det är från träningsvärk. Tror att det är bra för min kropp att åka hem. Jag har kanske tagit i lite för mycket denna vecka...I söndags var jag på gymmet, tisdags tränade jag, och gick på tuesday club,(vilket är typ som ett träningspass!) torsdag träning och gym idag. Känner det i benen också. Musklerna gör liksom ont, inte värker som träningsvärk utan ont. hugger liksom. Det är kanske varningssignaler. 

om inte allt för lång tid

så är jag hemma. På måndag, 13.25 landar jag. Saker har inte gått som jag tänkt mig, och det kommer bli svårt att göra det jag tänkt. Och min handledare är i London, så jag kan inte träffa honom för att få hjälp. Jag har samtidigt en uppsats att skriva på, så det kommer vara en stressad Emily som kommer hem. Bara så att ni vet.

Jag var och boxades idag. Det var jättekul. Rich ignorerar mig inte längre, och det är inte heller underligt med Dave. Jag tog det ganska lugnt, för jag vill inte skada mig. Men jag fick sparras, skulle göra en rond, men stannade två. Det var jättekul, och jag slog skiten ur en kille som vägrade slå tillbaka. Sen sparrades jag med en annan kille som faktiskt slog tillbaka, på riktigt. Jag hade helt glömt hur det känns att bli slagen. Jag kommer kanske ha blåmärken i morgon.

Jag fattar inte riktigt, men blir smickrad såklart, varför alla killar som jag tränar med tycker att jag är bra. Denna gång märktes det på killen som slog tillbaka, men även på killen som inte slog tillbaka när jag gick hårt på honom. Sen var det en kille i omklädningsrummet som frågade hur länge jag boxats, och tyckte att jag hade en bra stil. Det kanske bara är smicker, och för att jag är tjej. Jag menar, jag är ju faktiskt den enda tjejen där, så de har väl inte så mycket att jämföra med, och eftersom tjejer inte är lika bra som killar så förväntar de sig väl inte så mycket. 

Men jag kan inte rå för det. Det är skitkul. Skitkul att boxas, skitkul att de tycker jag är bra(vad det än grundar sig på, så känner de ju ändå att de vill säga det till mig.=smicker, och jag tackar aldrig nej till smicker.), skitkul att vara enda tjejen (även om det blir lite problematiskt i omklädningsrummet....) skitkul att skämta med Rich och Dave. Trots alla saker som jag skulle kunna tycka är fel eller analysera sönder. Jag vill helt enkelt inte tänka på de sakerna, för jag har kul. Och även om det kanske är alla de där dåliga sakerna, så om jag ser dem finns de. Nu är det på mina villkor. Nu ser jag det på mitt sätt. Även om det blir lite fel ibland...

Jag tappar allt

Fan alltså. Varför blir det alltid såhär. Så fort något materialiseras eller formuleras så tappar jag all självkontroll. Tappar all rim och reson. 

Så fort tanken planteras i min hjärna, antingen genom att man hamnar i samma säng eller att något sägs, så kan jag inte få ut det. Jag tänker att det kanske inte är så tokigt ändå. Att de där sakerna som talar emot säkert går att komma över. Jag kanske vill det egentligen. Jag ska kanske inte vara så petig. Och jag behöver ju inte ens anstränga mig för att se de positiva sidorna, men ignorerar de negativa. 

Jag tappar all självständighet. Tappar allt. 

I mina tankar låter det och verkar det så himla bra, men jag glömmer att det ju inte är så i verkligheten. Verkligheten är en helt annan. Jag ser det jag vill se, inte det som är. Det vore ju okej om det bara hade med mig att göra, men tyvärr så har det ju med någon annan att göra också. Och om jag agerar på det jag ser, men de ser något annat, då blir det bara fel (sociologen ett tydligt exempel). Jag tappar verklighetsuppfattningen. Tappar allt.

Produktion

Det jag just skrev var cirka 1200 ord. Det är nästan en filosofiuppsats. Om man räknar orden som jag skrivit på bloggen kommer man nog lätt upp i minst det dubbla jämfört med antalet ord som jag skrivit för skolan. Kandidatuppsatsen kommer väl att väga upp lite med sina 12000 ord.  Det är underligt att det är så lätt att skriva om de sakerna, så lätt att på en timme eller så slänga ihop något som skulle kunna vara en uppsats. Men uppsatsen tar en vecka. Varför kan inte orden bara flyta när jag ska skriva uppsatser?

män män män

Det är underligt med dem. Tillgången, efterfrågan, bristen på efterfrågan och för mycket tillgång.  De som försöker att ta sig in i mitt liv, de som gör comeback(typ 5e gången) och de som jag nog skulle vilja ha i mitt liv. Men aldrig möter tillgången efterfrågan. Aldrig tillgås det som efterfrågas.

Mitt problem nu(eller kanske alltid) är att jag kanske erbjuder för mycket. Eller verkar erbjuda för mycket. Jag kanske plockar upp lite för mycket signaler om efterfrågan (av mig), men problemet är ju att det alltid är de som tillgången är begränsad till. Och jag vet seriöst inte hur jag ska hantera det problemet. Ok nog med abstrakt, här kommer de saker som fått mig att tänka. Jag börjar lite light.

I helgen var jag på House party hos Josephine och Kate. Alla i det gänget var där; inklusive sociologen. Jag hade världens finaste klänning på mig, nyinköpt, och håret var fluffigt. Det var en bra kväll. Rolig. Jag stod mest i köket och pratade om politik med Orton, Julian och Sociologen. Om min dissertation, framtid osv. Ja, jag njöt väl av att vara i centrum. Men kände mig ju som värsta tönten också. Jag kan helt enkelt inte socialisera på något annat vis än genom att prata politik. 
Orton påminde mig om att vi varit i samma British politics seminarium första året. Och att han i det seminariet medvetet låtit som en arrogant idiot för att han tyckte det var så trädigt. Men att när jag sade något så lyssnade han, för jag hade faktiskt något att säga. Något som inte var hyllning av Labour. (frågan är väl dock om det inte var en hyllning av Sverige, eller socialdemokratin istället, jag kommer inte ihåg). Senare berättade han om när vi mötts med Ben och Alasdair i Interval, och han hade tänkt: Oh shit, thats the very attractive swedish girl from my seminar, where I look like a twat.

Ok att det kanske bara var så att han sa det, utan att mena något med det. Men det tar ändå i mig. Var det ett försök att flirta? Visa intresse? Hur hanterar jag det? Utan att totaldissa.

Nästa situation skäms jag nästan över. Jag bröt mitt eget löfte. Mitt löfte till mig själv. Sociologen följde mig hem. Men jag höll i alla fall  på lite av moralen, och vi pratade om saker och ting. Han  sa att han tyckte om mig. Och bla bla bla. Orkar inte skriva. Poängen är att han ännu en gång har visat intresse, efterfrågan, och ännu en gång känner jag att jag helt enkelt inte kan ge det han vill ha. Eller att vi liksom inte vill samma sak.  Men hur säger jag detta? Utan att fucka upp massa saker. Jag fattar inte att jag trodde att det skulle vara annorlunda denna gång. Jävligt dumt att ge sig in i den situationen, nu måste jag ju lösa den.

Sen har vi boxarna. Rich har ju hela tiden trott att bara för att jag är sjysst mot honom, så flörtar jag med honom. Och nu när jag sagt att jag inte  är intresserad, ja då hör jag inget från honom. Nu har hans vän Dave, som jag trodde allt var lugnt med, alltså inga missförstånd med flört eller inte bevisat motsatsen. Jag har hela tiden sett det bara som vänskap, utan spänningar eller flirt. Men det har nu blivit mer och mer uppenbart att det kanske inte är så han ser det. Eller jag vet att han inte ser det så, han och Rich hade ju pratat om mig på ett sätt som inte var endast vänskapligt.

Men jag vill inte komma till den insikten. Jag vill inte erkänna. För det betyder att jag inte får svara på smset han skickade, och då känner jag mig värsta taskig, och det kommer bli konstigt när vi ses. Och det betyder också att jag på något sätt måste säga till honom(också) att jag inte vill ha honom. Och så blir det det där komplicerade igen där jag vill fortsätta vara kompis och bete mig som jag brukar, men förklara att det inte betyder att jag är intresserad.

Varför är det så att allt förstörs när man lägger in en attraktion? Och varför är det så att vissa killar tror att man är intresserad bara för att man är pratsam och glad? Känslan jag får av Rich och Dave är att de plockar upp allt(ja, lite som jag…), och agerar på dessa små vibbar(vilket jag inte gör!), och agerar ganska snabbt, och starkt. Men, att om det inte ger resultat så är det ok. De fattar den vinken också. Det var väl det jag gjorde fel med Rich. Jag svarade, utav ren vänlighets vana, men jag tror att det till och med var något praktiskt som det hade att göra med. Så började ju egentligen Dave grejen också. Så, jag behöver egentligen inte känna mig dum eller elak för att jag inte svarar. Det vore elakare att svara och då ’lead him on’.

Sedan har vi ju den andra situationen, där efterfrågan kanske möter tillgången, så småningom. Idag på seglingen njöt jag i fulla drag när både Henry och Chris ville segla med mig, de frågade mig praktiskt taget samtidigt.  Men jag valde Henry,  för att fortsätta vårt samarbete från då när vi kapsejsade.  Och för att han är sjukt snygg. Det var asroligt att segla efter en liten stund så styrde jag. Jag var i och för sig livrädd att kapsejsa, så varje gång båten lutade försökte jag falla i vind, så att det skulle sluta luta. Så det var mycket fram och tillbaka, för vi tappade ju rätt så mycket fart när jag fegade ur. Kanske ska jag vara tuffare, och istället för att styra mig ur, som man gör på stor båt, ska jag kanske luta mig ur, som man kan göra på liten båt.

I båda fallen(speciellt Henry) skulle det vara helt okej om det fanns lite intresse och spänning. Och jag tycker ju att Henry är värsta snygg. Men, efter lite FB stalking, med hjälp av och på uppmuntran av Marta, så upptäckte vi att han kanske är bög. Eller alltså det står att han är intresserad av män, men vi hittade inga andra ledtrådar som pekar åt att det är sant. En del fyller ju i de där infofälten på skoj. Jag kan ju hoppas på det.

Alltså, det är ju smickrande att höra att Orton tycker att jag är attraktiv, att sociologen kommit fram till att han vill ha mig(vilket jag i efterhand tvivlar på, men det är en helt annan historia), att båda boxarna vill ha mig, och att det blev lite av en stand off mellan två killar som båda ville segla med mig(vilket, ja jag vet, inte alls betyder att de är intresserade av mig, utan bara ett sätt att välja vem man seglar med, vi hade ju pratat med varandra). Men det ställer ju till en jävla massa problem också. Kan de inte bara vilja vara vänner med mig? Jag menar, det funkar ju jättebra med Martin, det har aldrig varit några frågetecken där. Men med så många andra ligger det något, det efterfrågas något, det tillgås något men de möts så sällan. 

Framtiden

Nu nar jag har 8 manader kvar pa min utbildning ar det dags att tanka pa vad att gora harnast. Jag ar ganska installd pa att gora en MA. Och jag hittade ju min drom masters har i Sheffield. Men nu har jag fatt reda pa att om man inte gor en masters i research methods kan man inte gora en PhD i England. Och det kanske jag vill. En MA skulle bara innebara £3500 mer i tuition fee. Och lagga till en rad pa ditt CV. Det kan vara bra, och det kan racka. Men jag tror att jag vill langre. Jag tror att det jag vill gora kan halla langre. Jag pratade med Colin om detta, och han trodde definitivt att det fanns nog med substans i det jag gor min dissertation pa att ta vidare till en MA och PhD sa smaning om. Och han trodde att det fanns mojlighet att fa pengar for det eftersom det var ett 'up and coming topic' i politiken. For det ar ju det som ar nasta problem. Det kostar sa javla mycket pengar att gora en MA, och man maste aven betala for en PhD. Det gor att Sverige lockar. Hemma dar allt ar gratis. Hemma ar hemma. Men England ar battre. Det gar inte att undga. Det ar som Martin sa; konkurrensen har ar sa himla hog, sa om man kommer ut harifran med en bra utbildning och bra betyg betyder det att man ar javligt bra. Och jag vill ju vara javligt bra.
Ja det dar med framtiden forlangdes just. Jag trodde att det skulle vara ett ar, och sen kanske tre till, men som det ser ut nu vill jag nog binda upp mig for fyra till. Pa en gang. Jag skulle bli doktor tidigare an Anna och mamma. Jag skulle vara 26 och doktor. Fatta det.

Det ar nog ganska viktigt att fatta det for att det ska ske. Jag laser nu en bok om det undermedvetnas kraft, och det har gjorts experiment som visar att om man blir primad med ord som forknippas med en viss sak, sa paverkar det ens beteende. Tillexempel sa hade de gjort en studie dar folk 'utsattes' for ord som forknippades med alder, orden hade blandats in med andra ord, men nar forsokskaninerna gick darifran sa gick de med tyungre och langsammare steg. Och afro amerikaner som bads uppge sin ras pa ett prov fick vetydligt samre resultat an de afro amerikaner som inte bads uppge ras. Sa, det undermedvetna tog fram alla negativa forutfattade meningar om svarta som finns, och detta paverkade om de svarade ratt pa fragor eller ej. Sa, jag ska nu se mig sjalv som en smart person som ar pa vag att bli doktor, och da kommer det att funka.
Forutsatt att jag verkligen vill detta forstas. Men om att vara PhD betyder att jag far fortsatta studera alla de saker som intresserar mig och lara mig mer hela tiden, da kanns det som om det kommer vara underbara 4 ar.

Det är en dålig idé att hångla med Freshers. Oftast ger de dig freshers flu,(ibland, om du hat otur även någon könssjukdom eller två), men min fresher, han nöjde sig med att ge mig halsfluss. Redan på Torsdagen började jag känna mig svag, så där att man känner i hela kroppen att någon stor sjukdom är på väg. Sover jättedåligt, och när jag kliver ur sängen på fredag morgon är det med tunga tunga kliv. Väl i duschen börjar jag känna att mina knän sviktar, och badrummet börjar liksom snurra... Jag fattar att jag är på väg att svimma, och jag ville inte svimma i duschen, men jag var tvungen att tvätta av mig tvålen. Efter det stapplar jag ur duschen, bankar på Martas dörr, och ramlar i säng. Där ligger jag sedan i tre dagar. Förutom när jag gick till doktorn förstås. På fredagen trodde de att det var ett virus, och eftersom jag kunde svälja mitt eget saliv så fanns det inget de kunde göra. Så det var bara att gå hem och vila och proppa mig full av paracetamol. 

Dagen efter mådde jag sämre, halsen var svullnare, och vi såg antydningar till vita prickar, så det bar av till sjukhuset igen(de har ett walk in centre, typ som en akut, men inte med jätte akuta fall, och det är nära där vi bor.) Denna gång såg sjuksystern också de vita prickarna, och kände mina väldigt svullna körtlar, och jag fick penicillin. Sedan bar det hem och sova. Redan på söndagen började jag känna mig bättre, och kunde hålla mig vaken mestadels av dagen, och igår var jag så pass pigg att jag bäddade rent och gick till föreläsning. 

Men tre dagars sovande har gett oanade effekter. Jag trodde att när man sov när man var sjuk så liksom var det för att man är sjuk och behöver vila, men att det inte ger någon större effekt på sömnrytmen. Men igår kunde jag verkligen inte sova. Var klarvaken till halv tre. Ville inte läsa och få igång hjärnan igen, men kunde inte heller sova. Vaknade halv 8 imorse, trodde att jag skulle vara dödstrött, men icke! Har känt av lite idag, men så blev jag boostad av att prata med Colin Hay om Masters, PhDs och min dissertation. 

Snart ska jag se till att inte missa min föreläsning som är klockan 15, som jag gjorde förra veckan genom att tro att den var kl 16. 

Mamma bokade min biljett hem i november idag. Kommer den 10e och åker den 17e. Kommer ha asamycket att göra med research och uppsatts. Men jag kommer hem!

Ja, sjalvkontrollen kan slanga sig i vaggen!

Hedonismen har kommer jag. Bestamde mig igar for att ga ut med Martin och hans kompisar, till Tuesday club, vilket spelar pillermusik, alltsa musik du maste vara 'pilled up' for att gilla. Men jag blev lagom full och hade ratt kul efter att jag blivit av med var hippievan som inte riktigt kande sig bekvam...Under kvallen bestamde jag mig ocksa for att inte bry mig om sjalvkontrollen, liksom for att kolla vilket det ar jag egentligen vill. Och det lutar nu at att hangla. Jag tokdansade med mina drogade vanner, och helt plotsligt(ok inte alldeles helt plotsligt, men alla beskrivningar jag forsokte mig pa blev bara pseudo pervo.) hanglade jag med en Psykolog.
Sa, bara nagra dagar efter att jag teoretiserar om mitt goda nya jag, sa faller allt samman. Jag menar, jag skulle ha sprungit imorse, men var lite for bakis och trott. Igar fick jag bara tva artiklar lasta, sa nu ligger jag Jattemycket efter eftersom jag ar bakis idag.
Men kanske ar det sa har, jag vill inte slentrianhangla med Sociologen eller Boxaren, for att jag helt enkelt inte ar pa riktigt attraherad av dem(samma sak med W) men med Psykologenn kanndes det som om det faktiskt fanns spanning och attraktion. Pa riktigt. Sa det ar ok, om det skulle fortsatta. An sa lange. Dock ar det ju en issue att han ar en fresher, dvs Tva Ar under mig. Men detta ar andra gangen han gar ettan, sa han ar 20(nyligen fyllda...) sa det ar ju inte rikgit barnarov. Men jag borjar kanna mig gammal. Riktigt gammal.

Brist på den där hyllade självkontrollen...

Det här med att ta med datorn till Uni var inte en så bra idé. Jag har mestadels surfat idag. Och detta märks ju på frekvensen av blogginlägg också! Två på en och samma dag, efter ett långt uppehåll. Det är anmärkningsvärt, och talar om brist på självkontroll, trots det jag skrev och skröt om i dagens tidigare inlägg. Men faktiskt så skrev jag det inte idag, jag skrev det hemma för ett par dagar sedan. Det förtar tyvärr inte faktumet att jag slösat massa tid på ingenting.

På tal om slöseri med tid, så är jag nog lite förvirrad idag också. Jag missade just en föreläsning för att jag trodde den var klockan 16, men den var klockan 15. En trea ska inte göra sådana misstag. Jag satt i och för sig och läste för föreläsningen, men det gör det egentligen inte bättre, för då har jag gjort arbetet men missat underlättandet och förklaringen. För detta är avancerad skit. Handlar om hur vi gör vårt moraliska dömande, och varför. Och det är inget metafysisk dravel, utan detta är kognitivt. Så, det hade ju varit skönt att få en sammanfattning. 

Dagen har även bjudit på IPK iakttagelser. Det  verkar som om universitetet detta år har haft en 'underliga huvudformer' kvot på intagningen. Jag har sett tre personer med mycket underliga huvudformer. Och här pratar vi inte bara om lite utstickande ögonbryn eller nått,utan här pratar vi litet ansikte och enorm hjässa eller avlångt minimalt ansikte och världens bredaste nacke.  

Nu är det slut på dagens rapport. Hoppas den varit njutbar.

Självkontroll

Jag har på senaste tiden försökt utöva självkontroll. Detta innebär bland annat att jag inte ska slentrianmässigt hångla med vem som helst som vill hångla med mig, bara för att hångla liksom. Jag kom fram till detta efter att jag och W var så himla dåliga. Dåliga tillsammans och dåliga för varandra. Vi hade kanske kunnat vara bra, om vi bara låtit oss. Om vi bara släppt det där att det var bara nu under sommaren, inget mer långvarigt eller långsiktigt. Men det är en annan historia. Jag bestämde mig i alla fall för att nästa person som jag hånglar med ska vara någon jag vill ha, någon som jag är kär i. Inte bara attraherad av(av olika mer eller mindre logiska anledningar)

Min utövning av självkontroll har här i England betytt att jag inte får hångla/ligga med Boxaren. Och heller inte med Sociologen. Den senare av dem är nog ganska lätt att undvika eftersom det ju rann ut i sanden ganska tidigt förra året. Dock sa B att han hade frågat om mig. Det är mycket mycket möjligt att han sa så bara för att hånas, ställa till det i mitt huvud eller se min reaktion till det. Vad det än vad han hade för mål med det, så lyckades han till viss del. Jag hamnade i tankegångar som inte överensstämmer med min självkontroll. Men, som tur var hindrade min förkylning mig från att agera på dessa tankegångar, så min självkontroll uppehölls.

Den förste av dessa potentiella slentrianhångel var lite svårare att undvika. Jag trodde att han typ var sur på mig eftersom jag inte hört något från honom på länge, och han inte varit sitt lite opassande jag de gånger vi pratat. Men så fick jag ett sms i söndags. Och så kom det hela igång igen. Han ville ses på kvällen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var lockad(ja tyvärr, och jag har ingen förklaring till det), men självkontrollen, självkontrollen! Jag var ju tvungen att säga nej. Och jag ville ju inte träffa honom, inte på det sätt som han menade i alla fall. Men visste inte riktigt hur jag skulle säga det utan att göra honom sur. Och det är ju ännu svårare att vara tydlig, utan att bli missförstådd på sms. Tillslut föreslog jag att vi skulle ses ändå, för att reda ut saker. Detta skedde i måndags. Det blev tidigt uppenbart att han trodde att det betydde något helt annat än vad det gjorde att jag kom dit. Jag försökte visa att jag inte riktigt hade samma mål som han med detta möte, men han fattade inte. (han är inte världens smartaste kille, det vet jag….) Tillslut var jag ju tvungen att säga rätt ut att jag inte ville. Han ville ha en förklaring, jag kunde inte ge en. Så han trodde typ inte på mig. Jag sa att jag inte behövde förklara mig för honom. Vid ett tillfälle tror jag till och med att han föreslog något mer seriöst. Men det avvisade jag innan det ens han bli en helt uttryckt tanke. Så, detta utövande av självkontroll blev väldigt lyckat. Jag föll inte för frestelsen att få ett betydelselöst hångel som självförtroende boost. Det gjorde mig stolt, och hela grejen med att leva som du lär, utöva självkontroll kändes faktiskt rätt bra.

Även om det är lite tråkigt (jag menar, de där sporadiska hånglen är ju rätt så kul; det är ju kul att hångla! Och de där spänningarna som finns att spela på, leka med och tillslut agera på, de är ju väldigt spännande och roliga.), så känns det grymt att vara i full kontroll. Jag bestämmer mig för en sak och agerar fullt ut på den. Detta brukar ju inte direkt vara min starkaste sida. Jag brukar alltid tulla på regler och bestämmelser, speciellt, eller kanske endast, de jag satt upp för mig själv. Så är det ju liksom med det där med träningen, rökningen, pluggandet osv. alla de där destruktiva sakerna som jag gör, och som jag försöker att bli av med som jag hittills liksom bara inte lyckats med. Men nu känns det som om jag är på god väg, med alla dessa grejer.(Dock sitter jag ju nu och skriver detta när jag borde läsa om psykopater...)

Men så häromdagen satt jag och raderade lite sms. Och något av dessa gamla sms fick mig att tänka. Det verkar som om det jag gör är att indirekt säga att jag är trött på att hångla runt, och vill ha något seriöst. Men vill jag verkligen ha något seriöst? Vill jag verkligen bli någons flickvän? Vill jag bli som min syster? 

Min intuition säger ju direkt nej, det verkar så krångligt, så mycket krav, så mycket att tänka på. Jag vet att detta inte nödvändigtvis är resultatet av att ha pojkvän. Men man lutar ju mer åt det hållet då än när man är singel. (I och för sig är det ju en liknande situation när man har en bästa vän som man gör allt med och delar allt med, det kan faktiskt i vissa fall vara ännu mer exkluderande.)

Vill jag verkligen ha de förpliktelserna till en person? Vill jag ha de problem som kommer med en sådan relation? Lösa de där konflikterna där ens älskade inte beter sig som man vill, sårar en och man förlåter. Förlåter, tullar antingen på sig själv eller sin älskade.

Men jag vet ju att ett förhållande kommer med en massa bra saker också. Man har en person som man håller närmst. En som man kan lita på i alla väder. En som får en att känna de där känslorna. Och man är beredd att tulla på sig för att hitta sin gemensamma väg tillsammans. Och det är kanske som mamma och pappa sa när jag var liten och de bråkade, att om man verkligen älskar varandra så kan man bråka också. Bråk är egentligen ett tecken på att man älskar varandra.

Men det hjälper inte. Det kravlösa slentrianhånglet ställer inga krav. Ställer inte till med några bråk. Och om det betyder att du inte är älskad så gör det inget, för det är inte det som är meningen. Meningen är tillfredställelse, i en nästan hedonistisk bemärkelse. Det är det ni är för varandra, och det är jävligt lätt att leva upp till. Och när det kommer till tillit, så kan man nästan alltid lita på att personen ifråga vill bli tillfredställd. Visst att denna tillit inte sträcker sig längre, men ju mindre räckvidd, desto mindre sannolikhet att bli besviken.

Risken finns ju att det kollapsar ändå. För att meningen försvinner. Tillfredställelsen försvinner. Och eftersom det var den enda basen för relationen finns det inte mycket mer att gå på.

Jag skulle kunna hålla på såhär hur länge som helst. Jag vet helt enkelt inte om jag vill ha ett förhållande eller inte. Men jag kommer väl antagligen inte veta det förens jag träffar den där rätta. Och kanske behöver man hångla runt lite för att hitta honom. Eller inte.

Just nu är jag ändå ganska nöjd med att hålla min självkontroll, mest för att ha självkontroll ger självförtroende boost. Inte så mycket för att jag slipper, eller blir utan slentrianhångel.

 

Jag har lite grejer pa gang, angaende sjalvkontroll och stuff. Just nu njuter jag mest av att Colin Hay och jag hade ett laaangt samtal om min dissertation. Vad som ar vart att ta upp, hur det star i relation till annat osv. och att han tycker att min ide ar bra. Jag tycker att hans ideer ar bra. Ja, det var minann lite intelektuellt flirtande. Alltsa inte flirtande sa som att man pa riktigt ar intresserad, men att man connectar over ideer. Dock tyckte val mina vanner att det var lite For mycket flirtande, sa nu ar jag ihopkopplad med Mr. C Hay, och kommer nagon gang i framtiden att gifta mig med honom. Jo men visst. Sa nordiga ar vi.
Vilket tar mig in pa amnet Edward Piney. En snubbe som liksom bara forsoker alldeles for hart att vara del av gang, passa in socialt (bless him...). Han har tydligen sagt:
Well I thought you guys were cool, but now that I know you I realise you're not.
Oh dear. Ar allt jag sager. Oh Dear. Nu haller jag pa att hungra ihjal, sa jag maste ga och kopa lite mat. Mer kommer senare.

alltsa det blev lite av abrupt avslutning dar i det sista inlagget. M&A kom, och vi skulle anvanda min dator till att fixa internet.
Men summan av kardemumman ar att det inte hander sa himla mycket i Sheffield just nu. Jag pluggar mest, eller vilar.
Igar var jag i och for sig och seglade.( Herregud hur kunde jag glomma det? )
Jag var dar forra veckan ocksa, och blev ganska missnojd, for for det forsta sa fick jag inte segla. Det blaste jattemycket, sa vi tog bara ut 4 batar, och de mest erfarna akte ut forst, coh vi mindre erfarna skulle fa hoppa i senare. Det forsta bytet gjordes, men jag kom inte med, nar det sedan blev dags for det andra bytet, och alltsa min tur, sa kapsejsade alla fyra batar, och tva av dem fastnade pa dammkanten, vilket tydlige var jattefel/farligt. Det tog sjalvklart ett ganska bra tag att fa runt batarna, och nar de val var runt var det dags att rigga av och aka hem. Sa jag stod mest pa kanten och var kall.
Forst verkade folket ganska trevligt, jag fick lana skor och en vindjacka av tva tjejer. Men sedan blev det liksom lite konstigt. Jag var jatteosaker eftersom 1. jag aldrig seglat Laser(eller sarskillt mycket jolle overhuvudtaget) och 2. inte kunde nagra av termerna pa engelska. Jag sade detta till en tjej, och hon sa da att jag fick saga till om de pratade for fort eller om jag inte forstod nagot ord eller natt. Det ar sa lustigt hur vissa reagerar nar de far reda pa att jag ar svensk. De flesta tycker mest att det ar haftigt att jag pratar sa bra engelska, men vissa, som denna tjej, tror typ att de maste behandla mig annorlunda eller ta hand om mig. Det ar ju valdigt fint av dem att tanka sa, men jag kanner mig som ett barn! Detta paverkade typ hela mitt beteende av nagon anledning och jag blev varsta osaker. Vi var manga som hade lite kalla fotter(i dubbel bemarkelse!), eftersom det var manga nya, och det verkade ganska kaotiskt overhuvudtaget. Jag traffade val en del som jag kom nagolunda overrens med, men det var mest artighetsprat, som typ jaha vad pluggar du, var kommer du ifran osv.
Varje onsdag efter att vi seglat gar de ut pa en social, jag bestamde mig for att ta tjuren vid hornen och ga dit, trots att jag kande att det kanske inte skulle bli sa kul. Det blev egentligen typ varre an vad jag forvantat mig. Alla var jatteinstallda pa att supa. Det var massa tavligar om att halsa grejer, och alla hade den super supa attityden. Sen ar det sa att det finns tva typer av seglare. Det finns tavlingsmanniskorna och hobbymanniskorna. Denna kategorisering har inte bara effekt pa vad du vill fa ut av seglingen, men aven din attityd. Tavlingsmanniskorna ar ofta ganska snobbiga och arroganta. Om du inte foljer vissa sociala koder, som typ att ha viss utrustning eller vissa marken pa utrustning, sa funkar det inte. Och de tycker definitivt att hobbyseglare ar konstiga. Jag ar en hobbyseglare. Och jag var inte jatte sugen pa att supa mig dyngpackad och rulla ned till Union. Jag ar ju trea nu, och har aldrig tyckt att det ar sarskillt kul med gruppfyllor(alltsa alla dricker samtidigt, tavlar om att dricka mest, snabbast osv. ).
Sa utekvallen var inte sa himla kul. Och det blev typ varre. De skulle ha en threelegged barcrawl. Vilket betyder att man blir ihopknuten med en annan, sa att man har tre ben tillsammans. Vill man kan man gora det mer avancerat och knyta ihop fler. Jag blev av den godhjartade som kande att hon behovde ta hand om mig, ihop parad med en kille som var en riktig tavlingsseglare. Blond, typiskt 'snygg' kille, som var ganska arrogant. Sedan blev vi aven ihopknutna med en tjej som sedan visade sig vara mest av en 'social sailor'. Vilket betyder att hon inte seglar sa mycket, utan mest gar och blir full med de som seglar. Vi borjade ga, eller hoppa eller stappla fram, och det blev ganska snart uppenbart att dessa tva flirtade med varandra. Mycket mojligt att de har lite av en historia bakom sig ocksa. Jag kande mig verkligen som femte hjulet, eller kanske tredje benet.
Ganska snart efter att vi kommit till malet for vart crawl sa bestamde jag mig for att det helt enkelt inte var min grej, och jag gick hem.
Sa, nar det drog ihop sig mot onsdag denna vecka hade jag lite kval. Det skulle vara jattefint vader, sa det skulle vara perfekt att segla, men jag hade inte jattestor lust att vara i den obekvama situationen igen. Problemet var att de tva nastkommande onsdagarna har jag saker pa onsdagseftermiddagarna, sa jag skulle inte kunna aka. Och om jag varit borta tre veckor pa raken efter en katastrofal forsta gang, skulle jag nog inte fortsatta. Jag diskuterade detta med Marta och hon overtalade mig att aka. Och tur var det.
Denna gang traffade jag jatte trevligt folk, som inte varit med forra veckan, och detta gav mig ett litet bekvamt 'overtag', inte sa att jag kannde mig overlagsen, for jag hade ju fortfarande inte satt en fot i en jolle, vilket de hade, men jag visste var grejer fanns, och hur man skulle gora. Den godhjartade var inte dar, och det var helt enkelt mer sjysst folk och inte lika kaotiskt. Ironiskt nog sa ar en av de sjyssta en tjej som laser samma kurs som jag. Som jag sett i forelasnignar osv. de senaste tva aren, tror till och med att vi varit i ett seminarium tillsammans. Men jag har hela tiden haft en forutfattad mening om henne, av nagon anledning ar hon en tjej som jag bara inte gillat. Men nu var det en tjej som kande henne som borjade prata med mig, och sa borjade vi prata ocksa. Och hon visade sig vara ganska sjysst.
Nar vi kom till den lilla sjon som vi skulle segla pa och hade riggat batarna, sa hade vi forst tankt vara alla tre(jag, tjejen jag inte gillade, och hennes kompis), men sa visade det sig att vi var jamna nummer, sa jag parade ihop mig med en kille istallet, Henry. Hentry ar lite 'flummig' i det avseendet att han inte riktigt verkar ha koll pa omvarden riktigt, lite distanserad liksom. Men han ar ocksa valdigt lugn och cool. Jag ar ganska glad att jag inte var i tjejernas bat, for de kapsejsade sa fort de kom i vattnet, och drev ivag jattelangt. Jag och Henry sjosatte perfekt, och seglade asgrymt sen. Jag var helt sjukt uppspelt. Det var jatteharligt! Dock var jag aven livradd for att vi skulle valta varje gang det borjade luta lite eller kom en extra vindpust. Sa ajg slappte seglen och forsokte aterstalla balansen sa fort det skedde! Dock var jag lite for langsam en gang, och vi valte. Men det gick varsta langsamt, och forst var vi bara halvvags, men jag visste inte vad jag skulle gora for att stoppa det, sa den fick valta helt. Det var inte en sa himla bra ide, for nar den val var upp och ned ar det jattesvart att fa den pa ratt kol igen. Vi kampade och slet, och fick tillslut ta hjalp av en annan kille. Efter det seglade vi bara in i hamn och riggade av. Men det var okej, for jag fick anda segla!
Idag ahr jag ont i tar, fingrar och underarmar, for det var ju liksom de som jobbade mest nar vi forsokte vanda baten. Men jag ska definitivt aka och segla igen om tva veckor!

England

Vanligtvis skriver jag ju massor när jag kommer tillbaka till England, för det är en massa nya intryck och nya grejer som händer. Speciellt så här i början av ett nytt år. Mitt sista år. Snart är jag BA. En BA är dock inte så mycket att skryta om i akademiska sammanhang, men det är ändå en examen. Och snart, om mindre än ett år, har jag den examen. Jag är klar med det jag flyttade hit för.

Trots spänningen i detta, sista nya året, har återvändandet varit lite av ett antiklimax. Jag lyckades bli sjuk på måndagen när jag och mormor åkte. Det är nog jobbigt att åka med henne, men att ha en förkylning och att flighten blir 4 timmar försenad knäckte mig nästan. Hur som helst så spenderade jag resten av veckan nedbäddad i min säng. Mycket lite hände den veckan. 

På Lördagen åkte jag till Leeds med det gamla gänget, B&A, det var välan en ganska så trevlig fest som vi blivit bjudna på, men den slutade med att en kille ramlade ned för trapporna utanför huset ned på betong, och han fick åka ambulans. Jag blev stalkad av en kille som var en kopia av en kille här i Sheffield. Det första han sa till mig var att fråga om jag märkt hur kort huset var, ovanligt kort för att vara ett Terrace house, och han gick även vidare med att stega upp denna längd på huset. Han var i och för sig väldigt trevlig, och det var trevligt att prata med honom, men han hade lite sådana underliga saker för sig. Jag sov i ett iskallt rum med konstiga läten, vaknade kl 9, kunde inte sova, var uppe en stund, gick och la mig igen, vaknade 11 och bestämde mig för att åka hem till Sheffield. Mitt rum var ännu inte uppackat, utan bestod av en salig röra av kartonger. Jag hade ingen aning om var B&A var, så jag stack utan dem. 

nu ska jag fixa internet hemma.

Om man försöker så,

jo då,  då går det att umgås. Bara man försöker. Vi har väl båda ändrat inställning och attityd. Försöker förstå varandras känslor. 

Idag skulle vi ut och springa, men Anna fick ont i knäet efter kanske 3 km och jag i mina benhinnor, så vi gick mestadels av vägen. Vi kom ut till en ö, satt där ett tag, stretchade lite, gick sedan tillbaka för att Anna och jag var hungriga. Jag hade inte ätit någon frukost alls, i tron att det skulle vara en kanske en halvtimmes lång joggingtur och sedan skulle vi ut och ära brunch. Men istället blev det typ en tre timmar lång, promenad/jogging. Vi bestämde oss för att köpa lite bröd, ost, frukt och juice och äta lite i parken. Där satt vi och kollade på fåglar och folk och bara njöt av att göra typ inget, men ändå ha fått lite motion. 

Det är ganska så varmt här, och fuktigt, och eftersom vi har gått runt så mycket att våra fötter knappt bär oss längre tyckte vi att det kunde vara mysigt att åka båt. Rs föräldrar tipsade om Staten Island, färjan dit är gratis och det är en ganska så mysig ö. Efter mycket om och men kommer vi iväg, sätter oss på tunnelbanan, för att direkt höra att nästa station är slutstation. Tydligen så kapas linjerna på helgerna, typ för att de ska ha färre tåg i trafik för att kunna laga dem. Så vi kliver av och kliver på nästa tåg, efter två stationer är det samma sak! Vi är då såpass långt ned downtown att vi bestämmer oss för att gå. Så vi promenerar genom financial district och downtown, ser WTC platsen från kvarteret bredvid. Tror att R undvek den exakta platsen lite. Jag har inte riktigt tidigare insett hur mycket det påverkat folk. Det klart att man fattar, men samtidigt känner jag lite att de kanske hypar det liite för mycket. Alltså USA bombar ju sönder städer, länder osv år ut och år in. Kanske är det just det att det bara var en händelse, ett slag liksom. Och ingen officiell krigsförklaring, helt out of the blue, lite för bokstavligt talat också. Hur absurt de än må låta så kanske det är lättare att hantera om det händer flera gånger, eller att en hel stad bombas under en längre tid och om det är krig, är man liksom beredd på det. Då är hjärnan inställd på försvarsmekanismer, då kan man hantera det psykologiskt. Kanske är det även så att i och med att det (i jämförelse) var en ganska liten händelse, sållar inte hjärnan bort det eller fokuserar inte bort det, som den kan göra med större katastrofer som händer i ens liv. Det var liksom lagom stort och lagom litet för att faktiskt sätta ett ärr i folksjälen i Amerikat. Kanske är det också så att det var för att alla kände någon som var där i, runt eller i närheten. R var. Sådant gör ju att fler kan känna medkänsla. 

Detta märkte vi på Staten Island också, det fanns ett WTC memorial där(som på typ 100miljoner andra ställen i NY), och han blev helt tagen av det. Då började det sjunka in att det faktiskt var på riktigt. Vi var ju här 11/9. Men kände väl personligen inte så mycket av det. 

hm, jag tror att jag ska lämna det så för i kväll. 

Det är svårt att skriva när det är bra. Om att det är bra. Men avsaknaden av känslor, tårar osv osv, indikerar att det har varit en bra dag. mycket bra. 

ibland undrar jag varför man tar efter varandras sämsta beteenden. De där som man blir ledsen över eller riktigt arg. Varför man gör likadant. Det skulle kunna vara för att återgälda, hämnas liksom. Men ofta handlar det ju om att de allra närmsta sårar, och det är därför det gör så ont.

Kanske är det ett bevis på att det är jävligt svårt att inte såra. Och att mycket mycket i en relation handlar om att lita på varandra. 

Jag vill nog tro att det är så. Men ibland är det väldigt väldigt svårt att lita på varandra. Eller lita på den andras känslor. Ibland är det även svårt att visa känslorna.  

Nu är det nog. Boston är bra. NY kommer bli bra. 

Igår var vi på Cirque de Solei. Det var helt sjukt bra. De var jättehäftiga. Dock var jag jättetrött, och jonglören tråkade ut oss alla. Innan var vi på Top of The Hub, en restaurang högst upp i en skyskrapa, så att man såg ut över hela Boston, och drack martinis. 

Nu har jag packat ihop alla mina grejer för att dra dem till Annas jobb, och så åker vi till NY i kväll. Vi ska lyxigt nog bo hos Rs föräldrar på Manhattan. Det kommer bli bra. 

Ska ha mina nya skor på mig idag, trots att det innebär en risk eftersom tårna inte riktigt är läkta ännu. Men det bryr jag mig inte om för de är så fina. 

Tänkte skriva om hur fin kvällen igår var. Trots mina blåsor på tårna som gjorde att vi inte klättrade. Tänkte skriva om vår promenad runt Harvard, den mysiga middagen vi åt, och mina shopping fynd. Tänkte skriva om att det helt enkelt var bra för en gångs skull.

Men så kom kvällen i kväll. 

Jag har blivit riktigt less på att vara andra prioritet. Förut var det att pojkvännen mådde dåligt, och hon var tvungen att satsa på deras relation för att få den att hålla. Nu är det att hon vill och tror att de kommer vara tillsammans hela livet, och han då kommer vara familj, så hon vill att vi ska lära känna varandra. Jag kan inte låta bli att tänka att det väl kanske vore bra om hon lärde känna sin familj först. Vi pratar ju om helt andra saker när vi är själva. Vi lär känna varandra. 

Sen är det kroppspråket. Hur hon lyser upp när hon träffar honom, hur hon vänder sig mot honom när hon pratar, hur hon är mycket mer pratsam med honom än med mig. Vi kan sitta en bra stund utan att säga något. Hur vi kan prata om något, men bli avbrutna av att han ringer, eller kommer eller smsar, men att vi aldrig återupptar vår konversation. Hur de busar med varandra, smyger bakom en pelare och pussas, jag råkar se dem när jag kollar bak för att se var de tagit vägen, och det känns då som om jag ertappat dem med något fruktansvärt.Allt detta gör att det känns som om hon mycket hellre är med honom än med mig, även om mitt umgänge endast är under en begränsad period.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen över att hon inte ens under 12 dagar kan prioritera sin familj lite mer än sin kille. Jag skulle kunna räkna timmarna som vi haft ensamma tillsammans. Vi skulle ju ha tid i NY tillsammans, men nu ska R komma ned på torsdagskvällen och åka på söndagmorgonen. Jag och Anna får alltså typ 2.5 dagar själva i NY. 

Men jag kan ju inte kräva att vi ska vara ensamma, hon vill ju bara väl, vi ska ju bli familj. Jag känner mig som värsta boven som stjäl tid från dem tillsammans. 

På andra sidan Atlanten, från en Amerikafarare

Här kommer ett mastodontinlägg, med mycket känslor.

Boston mötte mig med oro och fuktighet. Jag skulle ju hälsa på min syster. Den där systern, som bor i USA och alltid varit frånvarande. Hon som nu ännu en gång har en kille, en som hon tror att hon kommer spendera resten av livet med. Jag var orolig att jag skulle få träffa Anna+kille istället för Anna. Så som det alltid varit, det som gjort att hon varit borta. Det som gjort att hon inte riktigt varit min storasyster alltid. 

Första konkreta oroligheten hade inget med relationer att göra. Det skedde på flygplatsen, i passkontrollen. Mamma hade ju preppat mig med att de kunde vara ganska hårda, Anna sagt att det mest var för de som jobbade, så jag var egentligen ganska lugn. Dock sker något när man hamnar i ett trångt utrymme mittemot någon i uniform som har rätt att bestämma om du kommer in i landet eller inte. Har makten att förstöra din semester, slänga dina pengar i sjön, på grund av hypotetiska anledningar som låter väldigt logiska i huvudet; 

Du har skrivit ditt 'R' här lite konstigt, du får åka tillbaka!

Adressen du skrivit är ogiltig, på den gatan bor bara terrorister!

Ditt pass är för fult/snyggt, du ser inte ut som ditt pass, vi kan inte ta in dig. 

Men, mitt största problem när jag väl kom dit var att jag inte förstod vad denna man i uniform sa. Han mumlade, och jag har inte hört engelska på tre månader, ännu mindre pratat, så det blev svårt att förstå och uttrycka sig. Sedan blev jag runtsjasad till olika stop och de röntgade min väska en gång extra.  Väl igenom alla dessa kontroller förbereder jag mig på ett känslomässigt möte med systern utanför utgången. Jag kommer ut, folk runt omkring mig möter folk, jag tittar runt efter en kort figur, men ser ingen. Jag känner hur en ny oro börjar sprida sig. Hur ska jag lyckas ta mig hem till henne? Hur kan jag få tag på henne? Var kan hon vara? Lugnar mig med att hon säkert bara fastnat på jobbet, eller i rusningstrafiken. Står ändå och oroar mig, som sjutton, men tillslut kommer den där lilla figuren gående genom dörren. Då kommer det känslomässiga mötet. Men lite av ett antiklimax. Båda visste ju att vi har något att jobba på, och det delvis är därför jag åkt över Atlanten. Så den där hoppande glädjen infann sig inte. 

Så fort vi kliver utanför dörrarna till flygplatsen slås jag av det andra Boston möter mig med; värme och Hög luftfuktighet. Jag hade på mig massa kläder för att det var kallt hemma och på planet, alltså dubbla tights, yllekofta och långkappa. Inte den bästa kombinationen. Vi åker hem till systern, släpandes på mina väskor och jag håller på att smälta bort trots att klockan är åtta på kvällen. 

Första dagarna hos Anna blev mer Anna+ än Anna. Redan första kvällen kommer Remy och äter middag med oss. Han är jättetrevlig och väldigt lätt att umgås med, men sedan kommer han och äter frukost med oss också. Det kändes inte alls som om jag fått landa med Anna. Det är nämligen svårt att vara den tredje personen när två av tre är tillsammans. Kanske är det bara jag som är överkänslig, men det känns som om de mest pratar med varandra, till varandra. Remy var sjysst och pratade Med mig, men det blev som om Anna och jag pratade genom honom. Sedan gillar jag inte heller hur ett par ju liksom kan vara nöjda med att bara vara tillsammans, typ vara i ett rum och ha någon typ av kroppskontakt, typ hålla en hand eller nudda på något vis. Det är nog med kommunikation för dem. Men att vara med som den tredje personen då är väldigt svårt. Det blir som två olika umgängen, jag med mig själv eller datorn, de med varandra. Jag tycker att det är ett jättedåligt och osjysst beteende, som inte skulle accepteras om man var tre vänner. Om det skulle ske med tre vänner skulle de två antingen göra det medvetet för att frysa ut den trejde á la fjortis-style, eller omedvetet, för att man synkar. Men hur som helst skulle det inte vara okej. Men plötsligt när det är ett par så är det okej att typ pussas och ha fokus på varandra när man är med andra. Det är något jag inte förstår. Speciellt eftersom inte alla par beter sig på detta vis. Vissa klarar av att ha hyfs och tänka på att man är fler i rummet och umgänget, och att hur man beter sig faktiskt påverkar andra. I allra högsta grad.

På fredagskvällen gick vi först på ett vernisage, det var ganska så litet men mycket folk, så Anna blev trött på det och gick ut ganska snart. Vi satte oss på en trapp, kollade lite på grejer jag köpt, men det kändes hela tiden som om Anna var halvt frånvarande och egentligen bara väntade på att Remy skulle ringa. Vi var där med en av Annas kompisar, och han kommer ut, då passa Anna på att gå iväg och ringa R, lämnar alltså mig och denna kille, som jag inte vet något om ståendes utanför en tvålaffär. Inte heller säger hon att hon ska bara gå och ringa R, utan hon försvinner bara. Vi beslutar oss för att röra oss hemmåt för vi skulle möta några och ta en öl på en pub nära där vi bor. Anna och jag tar en kopp te på vägen, pratar om ganska bra saker, och jag fick lite känning av Anna istället för Anna+, men även då, under ganska så lång tid pratar hon med R på telefon, och det är inget supernödvändigt, utan lite småprat, alltså var det Anna+ och inte Anna. Jag börjar  bli less på att vara andraprioritet. Jag är bara här i tolv dagar, han är här 300nånting dagar, de jobbar tillsammans. Jag undrar om det är för mycket begärt att man får lite prioritet. Speciellt eftersom relationen är som den är. Men det kan jag ju inte säga. 

Kvällen slutar i ett stort stort bråk. Vi sitter som bäst och diskuterar feminism, men så kommer vi in på något om grupper. Anna avbryter mig då, på Svenska och säger; Du vet inget om det där, du har gått för långt. 

Jag förstår ingenting, jag hade sagt typ en mening, som visst, var lite oklart formulerad, och kanske skulle kunna bli tolkad på fel sätt. Men är det nödvändigt att bli så arg? Jag ville bara gå därifrån, jag kunde inte prata, inte se på henne, då hade jag börjat gråta. Men jag kunde inte springa därifrån, för då skulle jag skapa drama. Onödigt drama. Då tycker jag ju synd om mig själv, tar på mig offerrollen, som alltid. Det blev verkligen en spänd stämning. Vi pratar svenska, men alla fattar att det är ett bråk. 

Vi bestämmer oss för att gå, Anna försöker låtsas som om inget hänt. Lägger blommor på sin kompis cykelsadel. Jag är fortfarande sammanbiten och ledsen. Förstår inte alls varför hon sa det. Det kändes som om hon först och främst utnyttjade en maktposition med att vara äldre genom att låta nedvärderande, byta språk och avbryta. Nedvärderar min utbildning genom att säga att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, därmed har jag slängt bort 180000, två sommrars och ett års hårt arbete och två års studier. Det vet hon som är biofysiker. Hon vet precis vad jag pratar om när jag pratar om grupper. Jag skulle prata om Justice as difference. Gruper har sin egen etik moral och uppfattning om rättvisa. Hon trodde tvärt om. Hon lyssnade inte ens klart. Blev arg, ansåg sig veta bättre och ha rätt, och avbröt därför. Hon gör mig till åtlöje, inför alla sina vänner. Det går inte över för att hon säger förlåt jag missuppfattade dig. Det går inte att borsta bort på fem minuter. Det är något som fortfarande gör ont. Men det går ju inte att förklara för henne. Jag försökte förklara det på vägen hem, när hon var sur på mig för att jag fortfarande var sur. Hon tyckte att hon sagt förlåt och att det då borde vara ok.  Massa gammalt groll kommer upp. Hon tycker att hon alltid får skulden, jag kan inte hjälpa att säga att denna gång har hon faktiskt skulden, och det har ingenting med något tidigare eller annat att göra. Trots att min reaktion ju ändå till viss del antagligen berodde på gamla relationer, skulder och känslor. Hon går iväg, jag går upp. R har hela tiden gått några meter framför oss, men vet nu inte vad han ska göra. 

Nästa dag har Anna dukat upp superfrukost på deras lilla frukostveranda. Som ett förlåt, men nu lämnar vi det här bakom oss. Vi nämnde det lite, redde ut lite. Men lämnade det ändå. Hon tyckte synd om R för att vi hade bråkat, alltså fortfarande Anna+, även under denna försoningsfrukost. 

Grejen med det är att jag blir ju svartsjuk. Svartsjuk på två nivåer, först att jag inte kan få vara hennes fokus, inte ens när jag är här under kort tid. Det känns då som om hon inte värderar att ha mig här, om hon inte ens under några dagar, timmar, kan fokusera på något annat än R. Jag försöker vara förstående, men det är svårt. Hon är ju mitt fokus. Jag har inget annat att fokusera på. 

Det andra är att jag också vill ha någon att fokusera så på. Eller att jag vill vara någons sådant fokus. Vän eller kille. Jag försöker ju fokusera på den jag är med, de jag gillar. 

Det här går aldrig att säga till henne. Jag försökte lite i söndags när vi skulle till stranden. Jag ville typ att vi skulle åka själva, så att jag fick vara med henne under en lite längre period, en period som inte var en mellan period där vi väntar på att träffa R. Hon tyckte det var ok först. Men sedan efter att vi varit ute och sprungit säger hon att det känns konstigt att inte fråga R, för de har pratat hela sommaren om att åka till den stranden. Jag vet inte vad jag ska svara, men det blir ett; men då blir det väl som om ni åker dit och inte vi. Hon svarar att så behöver det ju inte alls vara, vi kan ta en promenad själva om vi vill det. Jag Hm:ar, hon säger att hon ändå vill kolla med honom. När vi sedan står och fixar matsäck går hon iväg ett tag, ännu en gång utan att säga att hon ska ringa R, kommer sedan in och säger att det är helt ok, att han förstod. Det gör ont i mig att hon måste kolla med honom om det är ok att han inte är med, men bara kollat med mig en gång om det är ok att han är med. På båten tog jag upp det igen, försökte att lägga fram det på ett o-argt sätt. Säga att det är obekvämt att vara tredjepersonen, att jag skulle uppskatta om hon hade kollat mer med mig om det är ok att R är med. Bara för att visa att hon är medveten om att hon tullar på vår tid, och vår relation. Hon kontrar med att det känns som om de kommer vara tillsammans resten av livet, och att vi då kommer vara familj och att hon bara vill att han och jag ska lära känna varandra, jag tänker att det vore sjysst att lära känna henne också. Kanske innan jag lär känna hennes kille. Eller att jag får lära känna Anna och inte Anna+. Jag säger att jag inte har något emot att lära känna honom, att jag gillar honom mycket, men vill ändå vara med henne, få vår relation att landa. Försökte också få fram det där om att vara tredje person, utan att låta för arg. Men hon tyckte inte att det var så mycket att diskutera, och att jag lät arg. Men det hjälpte att ha lättat mitt hjärta, för jag gick runt och tänkte på detta hela tiden, fick ont i huvudet av det. 

Stranddagen blev rätt bra tillslut. Vi pratade, och äntligen fick jag Anna och inte Anna+. När jag väl fått min Anna är det mycket lättare att hantera Anna+, jag behöver bara känna att jag och vår relation finns, står av sig själv och att jag någon gång kan få vara lite i fokus.

Its that time of year again

Augusti månad betyder inte endast små ångest över att sommaren är över, jag snart åker tillbaka till england och var har sommaren tagit vägen. Augusti månad bjuder även på finbesök från allas vår favorit; mormor.

Denna gång, som så många andra, har hon bestämt sig för att pappa är en ängel, som tar så väl hand om alla sina mostrar osv. Hon har byggt upp sin egen drömbild av vad det är pappa gör, för att hon själv känner att hon saknar det, trots att hon har precis samma sak i min moster. Tacksamhet är inte min mormors starka sida. Dold ynklighet är dock hennes specialitet. Hon envisas med att klara sig själv, som typ när vi skulle äta middag idag, då skulle hon tvunget gå med båda käpparna, och en tekopp i handen ned för trapporna. Tog inte emot en hjälpande hand och höll på att ramla omkull på kuppen. Men hon skulle minsann klara det själv. Sedan när vi satt och åt tappade hon en bit sallad på marken, och berättade detta för oss på ett sätt som i undertonen uppmanade någon av oss att plocka upp det, för det hade hon gjort om hon bara hade kunnat. Men det kunde hon ju inte, så då smyguppmanade hon någon av oss att göra det istället. 

Självklart kan jag överdriva. Övertolka. Vara överkänslig. Men det är jävligt svårt att vara hjälpsam när hon inte är konsekvent med de grejer hon anser sig behöva hjälp med. I mina ögon vore det viktigare att jag hjälper henne ned för trappan än att jag plockar upp salladsbladet. Men det kanske finns någon logik. 

En annan lite ologisk sak som jag inte förstår har att göra med hennes agerande för att inte vara till besvär eller i vägen, men blir mer besvär och i vägen när hon gör det. Tillexempel så ska hon till läkaren på onsdag och ta blodprov. Men av någon anledning tycker hon att hon inte ska besvära pappa med att han ska behöva åka till husläkaren med henne, utan tyckte att jag skulle kunna köra henne. Problemet är ju att jag jobbar, och har redan från början sagt att jag jobbar. Pappa däremot har ju inte särskilt mycket tider att passa, eller de tider som kanske behöver vara passade kan han anpassa till att hinna med att ta ett blodprov på mormor. Hon har bestämt sig för att pappa är upptagen och inte för störas, vill därför att jag ska ta hand om henne, när det egentligen skulle störa mest om jag gjorde det. Samma sak när det handlade om när hon skulle till frissan, fotvården och när vi skulle till Strängnäs. 

Ett mer konkret exempel var när vi gick in i TVrummet för att kolla lite på TV, då gick hon framför mig in i TVrummet, men istället för att sätta sig på stolen som pappa tog fram till henne, står hon mitt i vägen och ojar sig över hur otymplig hon är. 

Hon menar säkert gott. Har säkert goda avsikter. Vill säkert inte vara i vägen. På riktigt. Men ibland är det svårt att se över dessa saker. De gör mig ledsen att jag måste ha så mycket överseende med henne för att vara i samma rum som henne. Jag anstränger mig verkligen för att hon inte ska hitta något att klanka ned på. Men det är svårt. Hon lyckas alltid hitta trådar att dra i, knappar att trycka på som gör mig galen och drar fram de sämsta sidorna hos mig. Det är synd. Jag vill ju gilla min mormor. 

Det är väl inte helt hennes fel heller. Det låter nu som om hon är väldigt manipulativ. Och till viss del, efter vad jag hört från min pappa, så har hon alltid lyckats vända folk emot varandra. Lyckats få folk att känna sig mindre värda. Men jag tror också att det är ensamlevernet, åldern och säkert en långtdragen hemlängtan som bland annat bidrar till martyren.

Ja, det är svårt. Svårt att vara bra, när man redan är dålig.