Jag sa inte hejdå till min mamma. Men hejdås är överskattade

Mamma låg kvar i sängen imorse när jag åkte till jobbet. Jag sa hejdå ha det så bra, hon mumlade något till svar. Antog att de inte skulle vara hemma när jag kom hem på eftermiddagen. 

När jag satt mig i bilen och kört en bit mot jobbet kändes det lite underligt. 

De ska ju vara borta i typ tre veckor. Segla. 

Jag kände det under dagen. Tänkte på det på jobbet. Att de ska vara borta, och jag inte sa hejdå. Men det kändes nästan mest konstigt att det faktiskt betydde något.

Att vara borta är ju inte direkt något nytt, jag är ju borta mest hela året, och nu bor ju mamma i strängnäs under veckorna, och jag är inte ofta hemma mycket på helgerna. Så vi ses ju inte så mycket ändå. Men det är just det där med att säga hejdå när man ska vara borta länge. på riktigt. Det ligger något symboliskt med det där att säga hejdå på riktigt. När man vet att någon ska vara borta länge. Och det är ju att inte få möjlighet att säga hejdå som man(eller folk, eller karaktärer i typ såpor) grämer sig över om någon typ dör, eller lämnar dig vind för våg. Jag fick ju inte ens säga hejdå.

Vad är det egentligen som är så himla speciellt med det där hejdået när man vet att det är ett ganska så definitivt? 

Jag tycker att de är asjobbiga. De blir så laddade. Så dramatiska. Så sentimentala. Jag undviker de helst faktiskt. Så var det när jag lämnade sheffield, det var liksom bara vanliga hejdå, som att man bara gick ut för att handla mjölk. Men egentligen är vi borta hela sommaren.

Egentligen, om någon dör, så spelar väl inte det där hejdået roll egentligen, utan tiden man hade tillsammans. Visst att man kanske vill få möjlighet att uttrycka sin kärlek, uppskattning etc. Men är det inte lite sent när att göra det när man säger hejdå? Egentligen gäller ju samma princip när man tar ett definitivt avsked. Kanske vill man ge personen en bra känsla, så där i slutet, så att det är den man lever på under den tid man inte ses. Men då levs nog vänskapen från fel ände. Om man vill bli uppskattad för vad man säger vid avskedet och i minnet istället för den tid man faktiskt hade tillsammans, och det man faktiskt gjorde. Jag tröstar mig med att jag och mamma hade en mysig eftermiddag häromdagen. Då spelar det ju ingen roll att jag inte fick säga hejdå, pussa och krama. Visa uppskattning. För det hade jag ju redan gjort. 

Trots detta resonemang så sitter jag ju och skriver ett inlägg om att jag inte sa hejdå till henne. Och det känns ju fortfarande i magen. Underligt.

Jaha ja så har jag fuckat upp det igen. Jag har nog lyckats göra boxaren förnärmad ännu en gång.

Blev liksom så när jag berättade om mina åtskilda liv i sverige och england. Det som händer i det ena har ingen effekt i det andra. Det jag glömde ta i åtanke är att det ju faktiskt har effekt om jag berättar om det ena för det andra. Och det var just detta jag gjorde. 

Bad om ursäkt, men då blev det väl för seriöst för honom, och han sa att det inte spelade roll. Men jag märkte ju att det spelade roll. Men han ville nog bara säga att det inte spelade roll för att det spelade roll. Men att jag hade agerat som om det inte spelade roll. Han blev tillslut sur för att jag sa att han var sur. Typ.

Oj herregud så förvirrande.

Men jag hoppas att det är som förut, ett par dagars ignorerande, och sedan tas kontakten upp igen. Dock sa han ju sist att han inte var sur på mig. Men denna gång är han ju sur på mig. 

Jag vet egentligen inte varför det spelar roll. Kanske för att jag saknar uppmärksamheten. 

Posten bjöd på spänning idag(sorry Lisa att jag inte berättat det tidigare, glömde liksom..). Det var i en av de sista portarna så stod det en kille på skateboard utanför sin dörr, dörren var öppen, jag skulle dela post. Han sa att han kunde ta posten, jag fumlade fram den, och frågade om ett annat namn också bodde där, slängde till honom lite reklam och såg i ögonvrån att någon kom inifrån lägenheten, och det såg ut som att han bara bar underkläder(!). Ännu en i mängden som går runt i underkläder. 

Killen på skateboard såg ut som en snubbe i england, en kompis till Martin. 

fattar dock inte varför jag blev så fumlig. Det är som när jag mötte min seminarieledare i unionshop, och rodnade massor och förlorade talförmågan. Helt utan att det egentligen ligger någon spänning eller något där. 

Hemma i Sverige.

På begäran. Skrevs häromkvällen.

Nu när jag kommer hem till Sverige ställs allting på sin spets.  

Jag kan inte längre skylla på kulturkrockar, fylla eller känsliga människor. Det är bara jag. Så som jag egentligen är. Så som jag blivit. 

Jag måste hantera de intryck som jag får på det sätt som jag blivit.

Inser saker om mig och hur jag utvecklats, motvecklats, hur jag har låtsats. 

Måste deala med de saker som kommit upp i England, det stora landet, det stora målet, de saker som legat förtryckta i Sverige men kommit upp till ytan i England, men förtryckts igen av att jag är borta, där borta, inte hemma. Kan inte lösa kan inte hantera för jag är inte i mitt naturliga habitat. 

Jag känner det gro

Den där känslan av att snart, snart kommer det gå åt helvete.  Den kommer ibland. Antingen är det jag som fuckar upp saker, jag förstår att personen ifråga vill ha något annat än det den får. Jag är knepig och ger därför ingenting egentligen. Mer än något liknande blandsaft. Jag är fullt medveten om att det är en slippery slope mot intet. Ändå kan jag inte göra något åt det. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra det bättre. Men jag känner det gro. Det växer för varje dag. Det är fel, och snart kommer någon komma på det. För att använda en självklar liknelse så är det som att vänta på ett åskväder.

Sen är de den där känslan av att jag håller på att fucka up. Mig själv. Jag kommer underfund med saker som jag inte kan fortsätta göra, för min egen och andras skull. Antingen mår inte jag bra av det eller så sårar det andra. Självklart nära sammanlänkat med den tidigare, men med lite mer självinsikt. När man ser de där sakerna som man vill att någon ska peka på, fördöma och plocka bort. Men det är ingen annan som ser det. Eller jo visst, det kanske de gör, men de pekar inte på det, fördömer inte, och mest av allt; plockar fanemig inte bort.

Men, jag skulle nog inte acceptera att någon annan plockade bort. Det vore ju som att någon skulle gå in i mitt kylskåp och slänga bort det som luktade illa. Det är att slänga en del av mig.

Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog acceptera det. Kanske till och med behöva det. För vad är det som gör att jag tror att jag skulle kunna hitta det och göra det själv?

Hur som helst gror det ibland. Denna känsla av att jag fuckar up. Fuckar up bad time.