Emilou och det handlar om perspektiv.

Jag har många olika bollar i luften just nu, och de är inte bara olika för att de är olika uppgifter, men även för att uppgifternas natur också skiljer sig väldigt.
Det första och det som borde vara det främsta är att jag läser EU Education and training policy. För att skriva en rapport om hur det har disseminerats i olika länder. Detta är ganska spännande och kräver kritiskt tänkande, något jag saknat att göra ganska länge.
Det andra jag gör är att försöka få stil på vår enkät. Detta kräver enormt noggrant nitiskt arbete för att se till att vårt opinionsmätar institut har gjort saker rätt.
Det tredje jag gör är att redigera rapporten om VAAn som vi utvecklade till valet förra året. Detta kräver ett helat annat typ av koncentrerat och kritiskt arbete.
Å ena sidan så är det stressigt och svårt att ha så många olika tankeverksamheter igång samtidigt. Å andra sidan är det skönt att kunna byta mellan dem. Det handlar helt enkelt om perspektiv och idag väljer jag att se det som skönt att kunna byta arbetsuppgifter.

Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou och radion

Inte helt säker på att jag faktiskt förtjänar mina två och en halv statsvetar examens med tanke på hur många faktafel jag hade....Men här är en underhållande intervju.

Emilou och det var ju ganska lätt ändå

En av grejerna som hände när jag flyttade hit var att jag slutade vara politisk. Det kanske skedde lite tidigare också, men det var först när jag flyttade hit som det liksom märktes mest för jag visste inte var, när, hur, varför. Jag fokuserade på plugget och att vara student. Det var liksom kul och bra. Men anledningen till att jag inte var politisk var ju lika mycket att jag inte visste som att jag inte vågade. Det var massa saker jag var rädd för. Men nu när jag är där mitt i det politiska igen, många år och erfarenheter rikare, jag då fattar jag ju att det inte var så himla svårt eller läskigt. Det är ju faktiskt ganska kul. Men det tog ett tag och det tog tills jag hittade något jag tror på.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Dagen efter

Igår verkade det som om politikerna började ta detta på allvar. De kom tillbaka från sina semestrar och besökte utsatta områden. De satte in extra polis och fördömde våldet. Samtidigt splittrades debatten, handlade det bara om girighet eller något annat. Det sades vara viktigt att inte politisera detta våld, inte ursäkta det för att de känner sig utanför. Men samtidigt började det komma perspektiv som såg till de underliggande orsakerna och poängterade vikten av att inte bara fördöma. Just den här artikeln ledde till en lång debatt mellan mig och M under dagen, kolla in min facebook sida för att följa en debatt mellan en samhällsvetare och en nyhetsläsare.
Det som chockar mig är den skuldbeläggande retoriken. Dessa är 'thugs' det är 'mindless violence' de är unga som om de är gamla nog att begå dessa brott också är gamla nog att bli strafface. Cameron säger att inga löjliga mänskliga rättigheter ska stoppa rättvisan, han påstår det hanlar om gäng och ett inte bara broken society utan ett sjukt samhälle.
Rättegångarna har inletts och magistrates court skickar vidare fallen till crown court för de har mer makt, så något ganska litet som att ha stulit två tshirts kan man få 10 års fängelse. Det resonerar Camerons ord att de som begått dessa brott kommer att känna av konsekvenserna.
Det gör ont att höra dessa hårda ord. Det gör ont för att det saknas en brist på delat ansvar för att ha alienerat dessa människor så pass att de känner att det är okej att stjäla och leva rövare. Cameron säger att det saknas diciplin, det saknas moral, men han ser inte att han och de andra som suttit på makten kanske har en del i att ha skapat det samhället. Detta, och det är det som många inte förstår, tar inte bort ansvaret från de som begår dessa brott, men denna insikt kan bidra till lösningen. Istället så ses långa straff som lösningen. Långa straff i fängelser som redan är överbelagda, och som jag tror nog med forskning har visat leder till en socialisering in till mer våld och kriminalitet. På gatorna har nu polisen rätt att använda vattenkanoner och plastkulor, ännu en gång en helt fantastisk teknik för att bygga upp förtroendet för polisen, vilket efter avlyssningsskandalen och dödskjutningen som ledde till dessa uppror är på ett all time high. Fattar de inte att en överreaktion skulle provocera mer än det skulle lugna, och det skulle förmodligen leda till en upptrappning av våldet och en tragedi ligger precis runt hörnet. Dock var det en polis på tv nyss som faktiskt påstod att både vattenkanoner och plastkulor var en otroligt dum ide. Att polisen hade gjort ett bra jobb och visat exempel på hårt proportioneligt motstånd.
Det är också lustigt att det hittils varit en fråga om unga, bara unga, men en av de som blivit dömda idag är 31. Jag undrar när 30 åringar ansågs vara ungdomar.

Big Societal backlash

Jag stör mig på två saker med rapporteringen av upproren i London. Det första är hur det förpassas som först och främst 'troublemakers' och sedan 'copy cats'. Hur alla verkar följa statens analys att detta handlar om ett par nya sneakers. Eller en adidas hoodie. Och alla verkar försvara polisen, det är ju förbannat synd om polisen som måste jobba så hårt. Jag tror att det handlar om något helt annat, men vad vet vi inte än. Jag tror inte att man mobiliserar så många människor på så många ställen bara för att man vill ha en hoodie. Detta är ju meningen att vara den apatiska generationen. Den som inte bryr sig, inte har en kollektiv identitet, slacktivisterna. Jag skulle verkligen vilja veta vilka de är, varför de gör det. För tillfället kan inte heller jag få ihop logiken i att en snubbe skjuts och att sen London brinner. Men jag anar att det handlar om sociala orättvisor, maktlöshet och en fördjävla ilska och frustration. När inte ens borgmästaren tar ditt uppror på allvar, vad finns det kvar att göra än att skada ekonomin. Då kanske de som sitter på makten bryr sig.
Kankse. För det är det andra som stör mig. Rebellerna antas vara unga, och det kanske de är, men det är jävligt typiskt och lämpligt för då kan det förpassas som ungdomligt uppror, ett uppror som går över. Jag vill inte dra hela framtids argumentet för jag tycker inte att det är det starkaste. Det jag tycker är det starkaste är att om det handlade om någon annan grupp, säg svarta, så skulle frågan få, eller kunna, avspisas så snabbt. Om det var svarta som gjorde uppror skulle Boris vara tillbaka på direkten (eller man kan ju hoppas). För rasism är dåligt. Men att behandla en annan grupp medborgare med denna respektlöshet accepteras, för de är unga. Då kan det handla om sneakers och ingen ställer sig upp och säger, men vänta nu, detta är diskriminering. Vi vägrar att lyssna på detta uppror, detta uppror från våra MEDBORGARE, men bara för att de är unga så har de inte samma rättigheter som vi andra. Jag menar inte alls att säga att vi ska curla dessa ungdomar och bejaka våldet, men jag tror inte heller att förnekelse kommer att fungera så jävla bra.
Folk blir förvånade över hur de kan förstöra sina egna närområden, hur de vänder sig mot sina egna. Men kanske är det menat som en kommentar till Camerons Big Society där medborgarna uppmanas att ta ett större ansvar i sina lokala områden. Typ driva bibliotek, stå för välgörenhet etc. Kankse försöker dessa demonstranter visa fingret åt Cameron och hans mysiga stora samhälle. Kanske försöker de säga att vi skiter i våra lokala områden, det finns större issues än så, och du som premiärminister borde fanimig ta lite ansvar istället för att säga åt oss att vi helt inte gör nog som medborgare. Vi ska volontärarbeta och driva vårt lokala bibliotek emellan våra två jobb och trots att vi inte kan läsa och därför inte kan använda biblioteket.
Jag vet att volontärarbete kan vara bra för att minska sociala problem, föra samhällen samman och utveckla människor. Men jag tror inte att volontärarbete för det första kan lösa alla problem och för det andra kan ske utan kvalificerad guidning. Någon som kan organisera, planera, budgetera. Saker och ting händer inte bara för att folk står på samma ställe.
Men jag är ytterst tveksam till att det är så här det kommer att analyseras i media. Det kommer att handla om meningslöst våld av unga mot deras egna områden, det kommer att talas om ett broken britain, och att vi faktiskt behöver a bigger society. För att ge dem alla en björnkram.

appropå ingenting

tycker jag att detta är fantastiskt, speciellt eftersom Svenskt Näringsliv kritiserar Harry Potter kursen (som visade sig vara jättebra för lärare som fortbildade sig).
Jag får en nästan surrealistisk känsla när USA, liberalismens moder, hjärta och hjärna har en president som vill införa universell sjukvård och inför universitetskurser i Svensk kriminallitteratur medan Sverige, socialdemokratins moder, hjärta och hjärna säljer ut mer och mer av allmänyttan och skär ned på finansiering av kultur och reformerar universitetsutbildning till en extra rad på CVt för att få ett jobb och universiteten till likriktande arbetsförberedande institutioner.
Hur mycket jag än älskar Sverige så är jag ganska glad att jag inte lever i alliansens sverige. För jag är fanimig inte i någon allians med denna typ av politik.

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

Dagens undran 6- Sure Start

I was on my way to rant about the sure start policy in UK. Because of this quote:
"Looking at the effects of Sure Start nationally, the National Evaluation found that mothers in Sure Start program areas were more likely to treat their children in a warm and accepting manner than those in comparison areas" (Bovaird, 2007)
And I even had the line 'Sure start in to an engendered life' lined up.

But then I looked at the guidance of the Sure Start programme and found that they think it is
" important that the role of fathers is not overlooked. The vast majority of fathers – whether or not they live with their children day to day – have a crucial role to play in giving their children the best start in life. Their ongoing commitment, together with active interest and involvement in all aspects of their children’s life and development is really important in delivering better outcomes for their children."
And they are generally surprisingly gender neutral in their guidance, even swap the order of mothers and fathers in a very PC way.

Despite this, it is still possible to wonder, I think, whether the interpretation of Sure Start in the first quote say something about the authors gendered interpretation of the programme, something about the gendered evaluation of the programme or perhaps something about the uptake of the programme. Is it so that there, despite the good intentions of the Sure Start to be un-gendered (or perhaps sexist), that the programmes they offer are not appropriate for men? One of their volunteering schemes is to go in to maternity wards and promote breast feeding; Highly inappropriate for men to do.
There will be a follow up on this.

Also, I apologise for the change in language and highly academic tough on this post, but I'm essaying and I'm writing on one of the Uni computers, and without the full alphabet it is easier to wite in english.

The first time is always the hardest

I just voted for the first time. No, this is almost a lie as I have voted back home in Sweden before, so I’m not really a first time voter, rather a second time first time voter. But it is the first time I vote in a UK election, and as I have dual citizenship I am allowed to vote in both general and local elections. But my experience as a voter has not exactly made it easier for me to vote. Because despite having an interest in politics, being (relatively) up to date with the election campaign, watched all the debates and not the least have a BA in Politics and philosophy, I found it really hard to make up my mind. And for a brief moment I even considered not voting because I would not know what or who I actually voted for.
According to voting behaviour theorists I should not have a difficulty to make up my mind, I am interested in politics, I am educated and I even have a somewhat ideological identification (this identification is highly theoretical though as I don’t go on what the parties say and do but rather where their ideology puts them on the left-right scale rather than that I feel like working/middle-class, I suppose that is what a degree in politics and philosophy does to you). But I am young, and we all know that young people don’t vote, whether we think it is because they don’t care or because they cant make up their mind about things that don’t concern them, polls continuously show that young people don’t vote. So this is what makes it so difficult, I am young! Ah the relief to know that this is something I will grow out of, the first time is always the hardest and it gets easier with time.
But hang on. I have voted before. I have already started to establish a habit of voting, because I have voted in every election that I am eligible for, even the European Parliament (but only for Sweden that time as I don’t want to cause any injustice in having my vote count twice). And if Franklin is right this should be a sign of that I am a secure voter, and combined with the rest of my characteristics I should not have any difficulties voting. But does the habit mean that I am ‘better’ at voting or making up my mind, or does it just mean that I don’t care about the difficulties anymore?
But I did have difficulties despite having the habit of voting. Despite recognising the importance of voting and politics (my PhD is on exactly this topic), I considered spoiling my ballot paper or not voting at all. Because I didn’t know what or who to vote for. I didn’t know what the candidates stood for, until a week ago I didn’t know what constituency I lived in or who my candidates were. I would not have been able to make a rational and informed decision of who I wanted to run the country or the local council.
The irony is that I live in a constituency where it is a close race between conservatives and Liberal Democrats. So I ought to have been bombarded with information and parties wishing to get my vote. But nothing. Until three days before the election, then I received a letter from the conservative candidate, (with awful pictures one where she was walking her dog sporting a massive camel toe!) and this letter was addressed to Mrs. Rainsford. I don’t know who Mr. Rainsford is and as far as I know there is none. Maybe it was some indirect and obscure way of promoting their marriage-tax benefit.
Instead I have followed the media’s reporting on the election campaign and the promises made by the parties. But most public statements that they make is about telling us how bad the other party is, I know that is a long tradition in politics, but as we saw with Obama it is possible to win it differently. I have even glanced through the manifestos, but their main accomplishment it to make me angry because they are so cheesy. And to be fair, I don’t understand what they say.
To be fair there has been some events around campus and the halls, that I have unfortunately missed as I have had other engagements. And if some of my research is correct, meeting the candidates is more effective than getting bombarded with PR from the parties. It gives it a personal touch and interest. It could however also have the complete opposite effect as we saw with Cameron at Southampton University and Brown in Rochdale.
But the difficulties were not over yet. The actual act of voting was not an easy assignment either. I got to my polling station and was actually quite excited about this direct and concrete way to exercise a right and have political influence. As I approached the door I was approached by a woman with a blue badge asking me for my electoral register number. I thought it was a bit strange, but hey, I’m a first time voter, so I said yeah sure. I assumed that she was perhaps conservative due to the blue badge, but as she didn’t introduce hersefl as conservative I thought she might just wear a blue badge for the fun of it. Stupid, yes, but I doubt my own rationality in unknown situations, such as this poling station. Then I got my senses together and asked what it was for, she said it was an exit poll for the conservatives. Exit poll? But I was entering! And then she said, ‘so if you’re not voting Tory I don’t want your number’! If I was a bit more vein I might just have said that I would vote Tory just to please her. But I had regained some of my rationality, and said that she would have to be without my number then. Is this even legal? Isn’t the ballot supposed to be secret, and she just managed to get me to say that I was not voting Tory! Sure there are other parties to vote for, but the secrecy of the ballot is as much to not knowing what you vote for as what you don’t vote for!
When finally having escaped that minor diversion I got in to the station and found out that I was indeed allowed voting in both the general and local elections, despite the little mix-up about my nationality. What surprised me though was that they did not check any ID, did not ask for any evidence that I was the one I said I was or that I was actually British. As I live in a student flat where the 6 of us share a post box, any of my flat mates could have taken my polling card and voted for me just as long as they made the polling station before me. I would then not only have lost my vote, but the vote that ‘I’ cast would not reflect my interests. Despite all the outrageous information that the ID cards that are suggested to be introduced here I do think that simply having something that proves your identity that is not your passport is for your own security against identity fraud.
So I was given both the yellow and the white ballot paper, but as I stepped in to the polling booth I was unsure which one was for what election. It didn’t say on the ballot paper, and there was only a rather un-pedagogic note in the booth telling me which one was for which. As I stood there confused I realised I only had a certain numbers of parties to choose from, and due to the lack of information I didn’t really know much about them. I had had a look at my local MP candidates, and despite not liking the looks of one of the contenders websites or policies, I felt that I had to vote for that candidate because I didn’t like the ideology of the other.
But I ticked my boxes and went to actually cast my vote in to the black boxes. But even here it wasn’t clear which ballot would go in which box. I stood looking a bit confused and one of the volunteers came up to me and told me to put them in the boxes. I don’t remember voting being this hard!
Still, despite these difficulties I experienced voting it does feel good to have done it. And the difficulties I found with voting is not enough to make me not to vote, but I wonder whether it will really get easier with time. Only the future will tell.

Dagens insikt 3

Eller egentligen ar det ju gardagens, for igar blev jag overtalad till att stalla upp i University Challenge, en fragesport som Anjelica arrangerade for valgorenhet.
Jag insag, eller visste kanske redan, att jag ar valdigt dalig pa fragesporter. Jag ar helt enkelt for langsam i min tankeprocess. Jag kunde en del av svaren men blev sa stressad att det blev totalt blankt.
Aven om jag inte just da kom ihag skillnaden mellan unwritten och uncodified consitutions sa kan jag forklara vad skillnaden ar, och jag kan till och med forklara varfor UK har en uncodified. Det ar val bara ett annat satt att tanka. Och jag gillar att jag gar mer pa djupet an bara kan svar pa fragesporter. Jag kan mycket om lite istallet for lite om mycket.
Och jag menar, att kunna svara pa fragesporter ger dig inte en kolumn i en nationell tidning!

Claim to Fame

Här är länken till denna veckas 'Ask the Independent'

How guilty are your pleasures?

Ja alltså, Egentliiigen?

Kom att tänka på det när jag lyssnade på morgonpasset helg med Soraya förra helgen tror jag att det var. De pratade med en tjej som typ var som det verkade typ uber perfekt. Hon hade liksom inga guitly pleasures, aldrig att hon svullade en hel B&J efter en pizza och vitlöksbröd med chips till förätt framför en hel säsong av typ Top Model och sen gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Hennes svar var att hon inte hade en TV. Aldrig att hon använde samma strumpor två dagar i rad, eller plockade upp dagens outfit från klädhögen bakom dörren, för det var alltid städat hemma hos henne.

Nu minns jag inte helt exakt vad det var för exempel de tog upp, men poängen var att hon var konstant och alltid var den duktiga flickan. Hon slackade aldrig. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne. Hon var en framgångsaga på två ben. Men det var inte bara, som det verkade, enligt henne något hon gjorde för andra, utan hon gillade att ha det städat hemma, hon gillade att läsa en bok istället för strökolla dokusåpor.

Hon hade inga guilty pleasures. Bara pleasures.

Det får mig att tänka på vad de egentligen är de där guilty pleasures. Det handlar ju bara om att man skäms lite för det man njuter av, men detta är väldigt lätt att omarbeta. Å ena sidan kan man ju bara acceptera sina njutningar, och alltså stå för att man gillar att svulla, man mår bra av det, so FuckYou! Å andra sidan kan man erkänna sina guilty pleasures och dela dem med andra. Och jag tror att det är här mycket av guilty pleasures retoriken kommer in. De är inte så jävla guilty egentligen, men att erkänna dem, att dela bad-ass gemenskapen, erkänna att man inte är så himla perfekt och man faktiskt njuter av att inte vara helt perfekt, det är nästan ett guilty pleasure i sig själv. Den här tjejen hade alltså kunnat ta underdog rollen och erkänt att hennes guilty pleasure faktiskt var att ha det städat hemma, för det var ju detta, att hon var så jävla samlad och perfekt hela tiden som upprörde programledarna, då hade hon varit med i bad-ass gemenskapen, men istället valde hon att säga fuck you, jag gillar mitt städade golv.

Ligger det kanske lite jante-lag i det hela? Det är inte okej att vara samlad, kontrollerad och perfekt, och banne mig inte att stå för det utan att göra någon typ av bad-ass avbön. Det är alldeles för kaxigt att påstå att man är pefekt, för liksom ingen kan ju vara perfekt! Eller tro att det är perfekta. Vi är alla enade i vår icke-perfektion. Det var inte förens nyligen som jag verkligen kom underfund med vad jante-lagen innebär och hur den har format mig och min världsbild. Jag kunde inte se detta i Sverige, jag kunde inte se detta förens efter tre år i England. Det började gå upp för mig när min handledare retades med mig för att jag var så Svensk, vilket i sammanhanget betydde en inbyggd nervositet över och ursäktande för mina idéer.

Men liksom dissen av perfektion beror ju helt och hållet på vad man ser som perfektion. Om jag själv definierar min perfektion, och är nöjd med det jag gör, då blir perfektion inte ett ouppnåeligt mål, utan en harmonisk status. Man liksom accepterar icke-perfektionen och gör detta till perfektion. Vad som anses vara perfekt är ju lika mycket en projicering från samhället och social konstruktion, som det är din egen acceptans av detta som definitionen av perfektion.

Visst att detta kan leda till att man ju då inte har något att sträva efter, man saknar en vision. Men inte nödvändigtvis, det handlar bara om att sluta be om ursäkt och gotta sig i att man inte är perfekt. Det om något tror jag leder till att man tappar bort visionerna, för man får ju inte ens titta framåt och kika på vad som skulle kunna vara.

Min handledare verkar ha en ganska skön attityd till det hela. Han lägger fram det han tror på, och bevisen för det och säger att han tror att det är så här. Och sedan om det visar sig att det var fel, ja då får vi ta den smällen då. Och då får vi lägga fram ett ännu bättre argument för varför vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Han är rakt på sak och ber inte om ursäkt. Självklart är detta ju i ett akademiskt samanhang där, som så briliant uttryckt av min journalist kompis i en kolumn om skilnaderna mellan akademia och journalistik: I den akademiska världen har man inte åsikter och man överdriver inte. Man begränsar, man begränsar tills man bara ser en möjlig förklaring, och så drar man slutsatsen att detta är den sannolika orsaken. Men man är väldigt försiktig inan man påstår sig veta något alls; medans journalister gör karriär på att påstå att de vet allt.

Det är alltid så svårt att avsluta blogginlägg. Det känns som jag borde skriva någon typ av slutsats, något hurtigt och uppmuntrande, en avslutande reflektion som binder det hela samman. Som om när blogginlägget är skrivet så har jag nått khatarisis, jag har renats från dessa konstiga tankar och funderingar, jag vet nu var jag står och jag kan ge mina få kära läsare en insikt i problematiken, kanske ställa vidare frågor eller säga något smart. Men så är det inte särskilt ofta. Detta inlägg är bara en samling av mina tankar. En stream of conciousness som funderar över vad perfektion innebär och hur det påverkar våra guilty pleasures och inte mycket mer än så. Så det får vara okej för tillfället. Det får vara bra så.

Politiker- Ett försvarstal

Ok, i valtider och media som skriker till oss att politik och politiker är skit tror jag att detta behövs. För det kan inte fortsätta så här. Vi måste ändra attityden till politik, för det är där problemet ligger. Politiken i sig ser ungefär lika dan ut nu som för 20 år sedan. Politiker har inte blivit mer korrupta, folket har inte blivit dummare, det har inte fuskats i våra val, det är knappt att den politiska agendan har förändrats för sjutton!

Det är snarare så att politiken har blivit mer öppen. Den svenska politiken har en lång tradition av öppenhet, medan den Brittiska politiken just håller på att öppnas upp och skakas av skandaler om MP's utgifter och parti donationer. Men med mer krav på transperans, som ofta besvaras, kommer alltså också mer saker att vara kritisk mot. Med all rätta. Men det gör livet för politiker svårare. Inte för att de måste dela med sig mer utav vad de pysslar med och spenderar våra skattepengar på, utan för att det finns så många som tycker så mycket, och alla ger inte politikerna en fair chance att förklara sig. Och även om de får en möjlighet att ge sitt perspektiv, kanske genom intervjuer eller personliga bloggar, så är risken stor att det försvinner i det enorma mediaflöde som vi surrar i. Politiska partier har inte informationsmonopol längre. Inte media heller. Internet och sociala medier har öppnat upp debatten till folket; demoktatiserat forumet för politisk debatt, eller debatt överhuvudtaget. Dock bör vi vara nyktra i vår tilltro till de demokratiska elementen på internet, för status och kontakter IRL spelar fortfarande in huruvida du får läsare till din blogg eller inte, så helt frigorda är vi inte från maktstrukturer. Men, tidigare har politiska partier fungerat som en genväg till politiska åsikter. Politiska partier har fungerat som en kommunikations central. De samlade människor som höll med om partiets visioner och samhälls analys. Denna roll har partierna helt och hållet förlorat idag. Detta är självklart inte bara ett resultat av nya media, utan även ett medvetet beteende hos partierna där de låter opinionen bestämma partiprogrammet snarare än att låta partiprogrammet samla opinionen, vilket har resulterat i marketisering av politiken och samling i mitten. Men vad än orsaken är, det är som så ofta en hönan-och-ägget-situation, så har de politiska partiernas roll ändrats, och i min mening försvårats. Det känns som att med mer information blir vi som medborgare mer cyniska snarare än förstående. Detta kan ju självklart vara delvis för att det verkar, åtminståne här på ön, som att ju mer krav på öppenhet desto mer försöker hållas hemligt av politikerna, för de har insett hur svårt deras liv blir när folket vet allt. Tanken med transperans är att det ska skapa tillit. Transperans är ett av de viktigaste kriterierna för en legitim demokrati. Transperans är centralt för legitimitet. Så varför gör mer information och insyn oss mer cyniska och oförstående?

Mer insyn borde visa att politik är jäkligt komplext, politikerna måste ta många åsikter i åtanke och försöka förutse konsekvensenser av olika handlingar. Och de kommer alltid finnas någon som tycker helt tvärt om. Politik handlar om kompromisser. Det handlar om att hitta den bästa lösningen på ett problem. Och den bästa lösningen är enligt mig den som flest kan ställa sig bakom, för annars kommer den att mislyckas i implementeringen. Alltså; en kompromiss. Fatta hur svårt det är att hitta en kompromiss som typ 9 miljoner, eller typ 60 miljoner som Storbrittanien har, kan hålla med om! Nu är det ju som tur är så att vi har begränsade deliberativa element i vår demokrati, men det är politikernas roll att försöka hitta kompromisser av denna storlek.

Mer insyn borde göra oss mer förstående för detta arbete. Mer insyn borde visa att politiker har ett av de svåraste jobben, och vi borde ge dem inte bara credd för att de pallar, utan också förståelse! Vi måste förstå att de gör sitt bästa, och ständig kritik och cynisism hindrar bara deras arbete. Vi måste också förstå att om vi vänder politiken ryggen på grund av att vi tycker att politik inte berör oss, så kan politiken aldrig beröra oss. Vi skapar politiken, det är det som demokrati betyder för mig, inte bara att rösta i val lite då och då. Så vi måste ge lite tillbaka till politiken som öppnar upp sig för oss och berättar vad de gör, vi måste säga vad vi vill att de ska göra. Men vi kan inte förvänta oss att få vår vilja igenom helt och hållet, politik beter sig inte som marknaden, politik är en av naturen kollektiv aktivitet och partierna är menade att samla oss i kollektivet och föreslå vilken typ av kompromiss de tror kommer att tillfredställa så många som möjligt. Partierna måste alltså få tillbaka sin roll som någon typ av informations cantral. Jag vill inte ha monopol, för jag välkomnar den öppenhet som kommit med internet, jag bloggar ju för bövelen! Men detta är en fråga om attityder, bara för att ett parti säger en viss sak betyder inte att de tänker försöka hjärntvätta dig, det betyder inte heller att du behöver hålla med dem, det är nästan bättre om du inte gör det och säger det till dem för då kan de representera dig och dina åsikter. Det är detta som politik är. Sure, kompromisser är inte så himla sexigt, men fatta vilket tålamod och engagemang de personer har som pallar med att försöka hitta kompromisser som du kan vara nöjd med. Det är bara en grupp av människor som gör detta, och det är politiker.

Uppdatering: Och detta är ju ännumer relevant med tanke på att den fantastiska Stefanie nu står på fjärdeplats på Socialdemokraternas lista i Haninge. Ge henne credd och förtroende, för hon är grym!

Bananskals-tur och hårt arbete!

En av mina kursare har jobbat som politisk reporter på the Independent, en av de stora tidningarna här på ön, och de hade frågat henne om hon hade lust att jobba lite för dem under valkampagnen för valet som antagligen kommer att hållas i Maj. Hon var lite tveksam till om hon ville göra det eller inte, och någonstans där i diskussionerna om vad hon kunde göra för dem kom hon upp med en idé om att jag och Anjelica skulle få en typ kolumn där vi svarade på läsarnas frågor. Vi som är unga, smarta, söta akademiker, och har tillgång till bibliotekets alla resurser! Hon föreslog detta för chefredaktören och han gillade idén, och nu verkar det som om det kommer att ske! Det kommer bli en kolumn i veckan och vi ska få komma in till redaktionen en dag i veckan och jobba!

Jag vet inte riktigt hur detta skedde, eller exakt vad det är vi ska göra, utan det känns som om jag mest halkat med på ett bananskal. Alice kollade med oss om vi ville göra det, föreslog det för chefredaktören och nu så händer det. (förhoppningsvis, peppar peppar!)

Men det betyder antagligen att jag bara kan vara hemma en vecka i påsk, för valkampanjen förväntas börja den 5e april, och det betyder också att jag verkligen verkligen måste få mina uppsatser skrivna INNAN jag kommer hem i påsk. Men lite hårt arbete är denna möjlighet förhoppningsvis värd!

Men det är ju inte helt klart än om det kommer att ske....man vet ju aldrig med sådana här saker i media, de kan ju ändra sig i sista sekund! Peppar, peppar.

Nya vindar blåser i Southampton

Hittills har vårterminen varit jävligt bra. Jag har fått bra betyg på grejerna från förra året och jag har till och med träffat en hel del nya människor. Men kanske det som är mest och bäst just nu är mitt nya projekt; YARC. (Young Active Responsible Citizens)

På konferensen förra helgen så pratade vi om vad vi som politiska analytiker har för ansvar i att ha skapat den negativa bilden av politiker, och vad för ansvar vi har att ändra på denna bild. Detta inspirerade mig till att starta ett projekt där jag och andra politiska analytiker går ut i skolorna och hjälper till att undervisa eleverna i medborgarskap. Men inte i det faktakunskap, utan i hur man omvandlar det i praktiken. Hur man organiserar grupper, hur man får sin röst hörd, och att det finns massa olika sätt att göra det på och att de har rättigheter att göra det, på sina villkor.

Planerade detta idag med Anjelica, och förhoppningsvis kommer det att få respons i skolorna. Men nu är min hjärna ganska så slut på att tänka på detta....Mer uppdateringar kommer snart.

Hur man överlever som doktorand 3

Man åker på konferens och träffar nya kul människor som typ de här:

Hon i mitten kände jag ju redan, det är Anjelica, de andra två kände jag lite redan de är de två Matt. I bakgrunden ser man hjortar, och det är minsann inte vilka hjortar som helst, utan det är drottningens hjortar. Platsen för vår konferens var nämligen Cumberland Lodge, som ligger i Windsor Park, och där logiskt nog även Windsor Castle ligger. Det kanske mest spännande som skedde denna helg var att jag lärde mig uppskatta rugby. Jag har lärt mig en massa termer och en viktig spelare. Sedan var det ju ganska kul när jag och anjelica i lördagskväll försökte 'spöka' för de två Matt, med lakan över oss och allt, men det misslyckades totalt eftersom jag började fnittra hysteriskt på golvet, och Anjelica påstod att jag var ett dåligt spöke för "ghosts doesn't giggle on the floor", och tur är väl det!

Intryck-avtryck

I ett försök att bli en bättre politikstudent, som har lite koll på vad som händer i världen, så läste jag nyheterna i morse. Min kompis Sarah hade berättat om en hemsk historia om två bröder på typ 11 och 12 som för ett år sedan attackerat och torterat två andra små killar, och jag hittade artikeln på hemsidan imorse. Det är en hel artikelserie om dem, och det är tydligt att de kommer från en trasig bakgrund och att socialen totalt misslyckats att skydda dessa barn från sina föräldrar. Det är helt sjukt att små barn kan göra detta, vad gjorde vi när vi var 10? pallade äpplen?

Men jag kan inte heller låta bli att reagera på just den artikeln som jag länkade till, jag kanske missförstår terminologin, men det verkar som om de ska skickas till fängelse! Det känns inte helt rätt. Även om det är så att de har begått fruktansvärda brott, så känns det inte som om det är en helt medveten handling. De är ju bara barn för sjutton! De är i mångt och mycket produkter av den miljö som de växt upp i, och behöver hjälp inte straff.

En annan sak jag reagerar på är att detta är ett typiskt 'broken Britain' exempel, där politikerna anser att medborgarna har glömt allt vad ansvar och skyldigheter heter och bara förstör, speciellt unga förstör. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tror på att Storbrittanien är trasigt eller om det är en politisk ploj. Men hur som helst har politikerna rätt stora problem att göra med.

Doktorander, och akademiker, är de dummaste människorna i världen

Ja, jag skulle vilja ta upp en kamp emot den ganska så väl spridda uppfattningen att doktorander är smarta människor som har något vettigt att säga. Vi kan även expandera detta argument till att inkludera akademiker generellt eftersom de en gång började som doktorander.

Jag tror nämligen att det är de som inte väljer att fortsätta den akademiska vägen som är de egentliga genierna. Det är de som är smarta, alltså riktigt smarta, på riktigt. Jag vet nämligen en massa studenter på min kurs som fick bättre betyg än jag på både examensarbetet och i slutgiltigt betyg, men inte valde att fortsätta gräva i böcker och artiklar för att försöka komma underfund med världen. De hade redan då kommit på att 1. man kan bara verkligen förstå världen genom att leva i den och praktisera politik, och 2. det är helt enkelt slöseri med tid och kraft att försöka svara på frågor om ungdomars politiska engagemang, men kanske allra viktigast 3. du som nyutexaminerad statsvetare har ingen aning om vad som är viktigt eller intressant, du tror att du har en frågeställning som kan revolutionera världen, men du har ingen aning om hur fel du har (eller de som inte går den akademiska vägen fattar ju att de har fel). Vidare så är det ju de som väljer att inte gå den akademiska vägen som anstränger sig för att nätverka och skaffa sig relevant erfarenhet. Eller tvärt om: de som har denna relevanta erfarenhet behöver inte fortsätta på den akademiska vägen. Till skillnad från mig som inte engagerade mig i klubbar och föreningar, utan fokuserade på det akademiska, och nu står här, inte mycket klokare utan snarare mer förvirrad, med bara en väg att gå; den akademiska.

Jag har nu börjat inse dessa tre faktum och börjar alltså tvivla på hur smart det egentligen var att gå den här vägen, om jag bara hade vetat detta tidigare. Vi akademiker tror att vi är så himla smarta, och andra tror att vi är så himla smarta, men egentligen är vi jävligt dumma och osmarta, det är därför vi är där vi är; vi har helt enkelt begränsat våra alternativ så att vi inte har någon annan stans att gå.