Emilou och drömmarna tillbaka till studentdagarna

Även om min arbetsvardag inte har förändrats dramatiskt sedan jag var student, speciellt sedan doktorerandet, så känner jag mig plötsligt nostalgisk över det livet vi levde.
Vi var en grupp ganska så privilegierade unga vuxna som hade stipendium och flexibla dagar. Vi kunde göra typ vad vi ville när vi ville. Det mesta vi gjorde, eller inte gjorde, påverkad bara oss. I alla fall i det korta loppet.  Och det gjorde att vi levde en ganska så obrydd vardag. Vi gick ut och firade folks födelsedagar, gick på spelningar och tog en öl för att det var soligt. Vi åt lunch tillsammans, vi gick till gymmet tillsammans. Vi var en grupp unga vuxna som inte hade så mycket oro i livet.

Nostalgi har såklart en viss naivitet i sig. Jag vet att det ju inte alltid var så mysigt och trevligt. Jag vet att det inte alltid var utan oro. I alla fall inte för mig. Men den stora skillnaden jag känner just nu är att det var en ganska så naturlig grupp som jag hängde med. Den gruppen som jag lyckades hitta i slutet är en av de första grupperna som jag verkligen känt att jag började känna mig som en självklar del av, även om jag inte alltid var så pigg på alla i gruppen. Kanske är jag lite extra nostalgisk för att jag ser att de fortfarande umgås och hittar på saker, och det gör att jag önskar att jag fortfarande var där. Kanske är det bara för att jag känner att jag inte har den typen av grupp här, och har svårt att se hur jag kan hitta den typen av grupp.

Men i min arbetsvardag är det en stor skillnad. Numera har jag mycket mer ansvar för saker som inte bara har med mig och min forskning att göra. Jag vet att detta har att göra med att växa upp, komma framåt i (arbets)livet, bli vuxen osv. osv. Men jag känner ett visst obehag inför detta. Jag önskar ofta numera att jag fick ha ett jobb som inte innebar något ansvar att leverera och prestera. Jag har drabbats av en enorm, paralyserande prestationsångest. Kombinerat med bristande motivation. Jag provar olika strategier för att komma över detta, men det är svårt.

Det är nästan lite absurt att jag samtidigt som jag känner allt detta forskar på ungefär detta. Projektet handlar ju om vad en förväntar sig av ett jobb och till vilken utsträckning som jobbet lever upp till detta, hur en upplever och förhandlar övergången mellan skola och arbete och hur ens uppväxt och föräldrar har format och påverkat denna övergång. Det är som om jag skulle kunna vara min egen studie, eller att projektet är någon typ av högst akademisk självhjälpsprocess. Vi får se hur det går, men samtidigt som jag är nostalgisk över studentdagarna så är jag också lite spänd på att se var projektet tar mig. Professionellt eller personligt.

Island dag 2- Emilous post Island-edit

Faktumet att det är den isländska flirten är det jag skrivit om i min anteckningsbok efter andra dagen på Island som också var första dagen på konferensen då jag presenterade mitt papper som fick ASABRA feedback av opponenten säger kanske något om hur ovanligt och viktigt detta var för mig. Presentationen gick i alla fall väldigt bra, jag var beredd på att bli slaktad men blev hyllad. Jag hade ingen aning om hur konferenspresentationer fungerade, men var ändå inte så himla nervös. Maria hängde med mig och satt längst bak.
Så fort opponenten fick reda på att jag var jag sa han: I really liked your paper.
Jag sa: Thanks, it is a rather different paper to the others on the panel. I was a bit worried when I saw them, cause my paper is not empirical at all.
Han: Well I think that is what is interesting about it, and I will tell you more about it later

Det är ju som att ge någon en present som de inte får öppna förens en halvtimme senare!! Men jag tog det mest som att det är något som opponenten säger till den som ska presentera. Jag var ju clueless när det kom till konferensetikett.

När jag sedan skulle presentera (näst sist!) introducerade han mig och mitt papper med att säga: We now move on to a rather different paper, but a paper that I really like a lot.

Jag presenterar och det går bra. Missar bara en knapptryckning som skulle få fram ett frågetecken. Jag fick till och med publiken att skratta när jag sa att det var både synd och skönt att den person som utvärderat det program som jag kritiserar i mitt papper inte är där.
När det blir dags för opponentens kommentarer börjar han med att säga: We have a collection of rather different papers here, which all bring interesting points to the discussion. I am particularly thinking about the paper presented by E, but I will go in to more details about this later.
ÄNNU EN GÅNG håller han mig på halster. Men när han väl kommer fram till att kommentera mitt papper säger han:
I think you have put forward a very strong argument for seeing young people in a different way than we currently do. We need to see young people as citizens when we do these surveys about their civic engagement.
Jag har alltså övertygande argumenterat för en fundamental förändring i hur en hel disciplin utför sin forskning. Visst att jag inte övertygade de gamla stofilerna, och egentligen vet jag inte riktigt vem opponenten är, om han har någon vikt överhuvudtaget och det är ju inte så sannolikt att denna disciplin kommer att ändra sin forskning. MEN jag blev inte slaktad. Det är det absolut viktigaste.
Andra dagen på Island var helt enkelt en succé all round.

Introducing: Dagens Undran

Ja, det blir många nyheter här på bloggen idag. Den andra nyheten jag tänkt mig att göra till ett återkommande element är just detta med dagliga funderingar. För inte bara ska vi ju komma underfund med massa saker som doktorander, utan vi förväntas ju också fundera en hel del. Det är ju ganska självklart att man måste fundera för att komma underfund.

Så, det jag funderar på idag är om jag helt enkelt är mindre uppspelt över saker, eller om jag mognat. Två exempel, nummer ett är den här mannen som jag varit dejt med. Jag har inte berättat mycket för så många förens nu när vi träffats ett par gånger. Det jag funderar på är om detta säger något om mina känslor för mannen ifråga eller om jag bara helt enkelt mognat känslomässigt, att jag inte behöver berätta för allt och alla så som jag gjorde med till exempel Golfaren M. Det andra exemplet är det här med the Independent. Jag är inte alls nervös över det, det pirrar inte i magen och jag kommer nog kunna sova ganska gott inatt. Det är stor skillnad mot hur jag kände mig för ungefär ett år sedan när jag skulle åka hem till min handledare för att skriva ansökan om pengar. Är jag helt enkelt inte lika spänd över detta, att få träffa redaktören på The Independent, sitta med på morgonmötet och bli publicerad i en nationell tidning? Eller har jag mognat? Marta sa en smart sak, att det är inte lika mycket på spel denna gång, men samtidigt var det ju inte jättemycket på spel då heller, jag skulle ju bara träffa honom. Egentligen är det samma sak som står på spel, jag måste göra ett bra intryck och ska skriva ihop något bra. Kanske säger det mest om min skeva syn på världen; akademiker=viktiga, journalister=mindre viktiga. Kanske är det för att vi är två. Det ger ju mycket trygghet.

Så varför är jag inte lika spänd nu som jag var för ett par år sedan? Varför är jag inte lika lyrisk?