Hur man överlever som doktorand 1

Man lär sig brygga den perfekta kannan presso kaffe.

Jag har länge jobbat på att mäta fram de perfekta proportionerna kaffe, vatten och bryggtid, och nu tror jag att jag funnit dem. Det är en väldigt exakt vetenskap detta, man tar nämligen precis så mycket kaffe som täcker botten av presso bryggaren, och gör ett laget halvägs upp på metall randen på kannan. Sedan häller man på vatten upp till en-silver-rands längd under silver randen, och så låter man det brygga under tiden det tar att gå tillbaka till rummet från köket och kolla facebook. Då har du den perfekta kannan pressokaffe.

Nostalgi

Jag åker till Sheffield nästa helg, för att fira min födelsedag. Idag pratade jag med Martin för att berätta att jag kommer upp, och vi började prata om dåtiden och framtiden. Han hade kommit underfund med att han nästa år skulle vara den enda som var kvar i Sheffield från vår årskull, och det hade gått upp för honom hur sorgligt det skulle vara. Jag försökte peppa genom att säga att även om folk inte var kvar så kunde man ju fortsätta vara vänner och hålla kontakten, men så sa han något riktigt sant: Grejen är ju inte den att man förlorar vännerna, utan det att typ han, jag, Ben och Alasdair aldrig igen kommer att bo tillsammans i ett hus i Hunters Bar.

Och så slog nostalgin till. Jag minns hur sjysst och mysigt det var att bo med dem. Även om det också var väldigt jobbigt ibland så var det mysigt att ha folk omkring sig. Jag mins kvällarna med vin i vardagsrummet, kvällarna med sisha och film i Martins rum och middagarna. Självklart minns jag även bråken, spänningarna och stöket, men de bra minnena tar självklart över. Jag minns mina och Martins långa långa pluggdagar och tepauser, mina och Bens intressanta diskussioner och Alasdairs lugna existens.

Martin frågade om jag någonsin hade hemlängtan till Sheffield, och det klart jag har det!

Intryck-avtryck

I ett försök att bli en bättre politikstudent, som har lite koll på vad som händer i världen, så läste jag nyheterna i morse. Min kompis Sarah hade berättat om en hemsk historia om två bröder på typ 11 och 12 som för ett år sedan attackerat och torterat två andra små killar, och jag hittade artikeln på hemsidan imorse. Det är en hel artikelserie om dem, och det är tydligt att de kommer från en trasig bakgrund och att socialen totalt misslyckats att skydda dessa barn från sina föräldrar. Det är helt sjukt att små barn kan göra detta, vad gjorde vi när vi var 10? pallade äpplen?

Men jag kan inte heller låta bli att reagera på just den artikeln som jag länkade till, jag kanske missförstår terminologin, men det verkar som om de ska skickas till fängelse! Det känns inte helt rätt. Även om det är så att de har begått fruktansvärda brott, så känns det inte som om det är en helt medveten handling. De är ju bara barn för sjutton! De är i mångt och mycket produkter av den miljö som de växt upp i, och behöver hjälp inte straff.

En annan sak jag reagerar på är att detta är ett typiskt 'broken Britain' exempel, där politikerna anser att medborgarna har glömt allt vad ansvar och skyldigheter heter och bara förstör, speciellt unga förstör. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tror på att Storbrittanien är trasigt eller om det är en politisk ploj. Men hur som helst har politikerna rätt stora problem att göra med.

God save the queen

Detta land som jag valt att för tillfället bosätta mig i är ju som vi alla känner till ett gammalt imperium. Det lustiga är kvarlevorna från denna tid, inte bara i mentaliteten inom politiken där Storbrittanien fortfarande tror att 'stor' referear just till 'stormakt'. Hur som helst har jag i dagarna fått lära mig att de som bor i forna kolonier och alltså (plus minus lite historia som jag inte har koll på) är anslutna till Commonwealth, inte bara har Drottningen som statschef utan även får rösta i nationella val och gå med i den Brittiska armén. Jag tror tyvärr inte att generositeten är lika stor åt andra hållet, så jag kan tyvärr inte se fram emot att få rösta i australienska, eller några andra för den delen, valen.

och trots att vi är rätt så korkade så är jag lite kändis numera, för här kan man lyssna på när jag var i London och delade ut enkäter till deltagare i Climate March demonstrationen. Det är första gången jag faktiskt hör mig själv prata engelska och jag blir förundrad över min accent/dialekt eller vad du nu vill kalla det. Nu förstår jag fascinationen för min engelska och varför min morbror skrattar åt mig.

Doktorander, och akademiker, är de dummaste människorna i världen

Ja, jag skulle vilja ta upp en kamp emot den ganska så väl spridda uppfattningen att doktorander är smarta människor som har något vettigt att säga. Vi kan även expandera detta argument till att inkludera akademiker generellt eftersom de en gång började som doktorander.

Jag tror nämligen att det är de som inte väljer att fortsätta den akademiska vägen som är de egentliga genierna. Det är de som är smarta, alltså riktigt smarta, på riktigt. Jag vet nämligen en massa studenter på min kurs som fick bättre betyg än jag på både examensarbetet och i slutgiltigt betyg, men inte valde att fortsätta gräva i böcker och artiklar för att försöka komma underfund med världen. De hade redan då kommit på att 1. man kan bara verkligen förstå världen genom att leva i den och praktisera politik, och 2. det är helt enkelt slöseri med tid och kraft att försöka svara på frågor om ungdomars politiska engagemang, men kanske allra viktigast 3. du som nyutexaminerad statsvetare har ingen aning om vad som är viktigt eller intressant, du tror att du har en frågeställning som kan revolutionera världen, men du har ingen aning om hur fel du har (eller de som inte går den akademiska vägen fattar ju att de har fel). Vidare så är det ju de som väljer att inte gå den akademiska vägen som anstränger sig för att nätverka och skaffa sig relevant erfarenhet. Eller tvärt om: de som har denna relevanta erfarenhet behöver inte fortsätta på den akademiska vägen. Till skillnad från mig som inte engagerade mig i klubbar och föreningar, utan fokuserade på det akademiska, och nu står här, inte mycket klokare utan snarare mer förvirrad, med bara en väg att gå; den akademiska.

Jag har nu börjat inse dessa tre faktum och börjar alltså tvivla på hur smart det egentligen var att gå den här vägen, om jag bara hade vetat detta tidigare. Vi akademiker tror att vi är så himla smarta, och andra tror att vi är så himla smarta, men egentligen är vi jävligt dumma och osmarta, det är därför vi är där vi är; vi har helt enkelt begränsat våra alternativ så att vi inte har någon annan stans att gå.

Jag skriver min professors uppsats

Jag vet att jag sagt att det inte skulle bli skola pa bloggen efter att jag skapade nya bloggen for skola, men det har handlar egentligen inte om det jag pluggar utan hur jag pluggar.
Hur som helst, jag hade ett mote med min professor i Citizenship and Democracy idag om min nasta uppsats som ska diskutera rostrattsaldern. Jag kom in till motet med en ide om vad jag ville saga, och precis som forra motet sa gick jag darifran forvirrad och med en helt annan ide and det jag tankte fran borjan. Men denna gang sa blev det aven sa att jag praktiskt taget kommer att argumentera precis hans argument. Motet bestod namligen av att han orerade och jag satt och forsokte hanga med. Det ar ett grymt argument, men jag vet inte vad jag ska referera for litteratur och vad jag vet finns det inte mycket litteratur pa detta amne, eller det ar vad jag antar fran mina fruktlosa litteratursokningar. Och utan litteratur blir jag osaker pa hur jag ska fa argumentet att halla. Men han avslutade i allafall med att saga att det nog ligger en intressant artikel i detta om man knyter ihop det med andra saker. Sa det kanns ju bra. Och det ar ju anda sa att dessa filosofiska funderingar och utredningar om ungdomar behover goras innan jag kan undersoka de unga. Och jag har ju alltid varit mer pa den teoretiska sidan snarare an empiriska sa detta ska nog ga bra, men det kanns som att jag ar ute och stapplar pa svag is.

How much do you know about yourself if you've never been in a fight?

Såg detta uttalande på baksidan av min 'Fight Club' DVD, som jag fick i födelsedagspresent för evigheter sedan men inte ens tagit av plasten på. Och jag inser nu efter min första fight att det ligger väldigt mycket sanning i det. Fast det behöver ju inte direkt vara en fight, utan det går även bra med andra adrenalin pumpande aktiviteter som kräver din fulla koncentration och snabba reaktioner samtidigt som det kräver ett enormt lugn. Lägg sedan på en enorm fysisk påfrestning i att faktiskt bli slagen, slå och flytta på sig, och du börjar närma dig vad som krävs när du är där i ringen. Det klart att man kan ställa sig i ringen utan att behärska alla dessa kvaliteer, och det är många som gör det, inklusive mig själv när jag gick upp i ringen första gången. Men, det man inser där när man står öga mot öga med någon som kommer att slå en och som man kommer att slå, då inser man vilka av dessa kvaliteer som man har och vilka man inte har. Jag har nu i efterhand insett att det var den psykiska påfrestningen som var mest ansträngande för mig när jag gick upp i fighten. Fysiskt är jag starkare än henne, även tekniskt, men veckan innan fighten hade jag först panikat när vi skulle sparras för att jag såg henne sparras med en annan tjej och jag tyckte att jag inte kunde klara av att komma undan hennes jabbar, för att sedan i andra ronden bli sjukt frustrerad och arg och därmed börjat slåss istället för att fightas. Skillnaden är hårfin, eftersom båda går ut på att man ska fysiskt slå en annan person, men en fight innebär strategi och poäng medan ett slagsmål endast handlar om att slå så hårt och mycket man kan. Självklart är det bra om man slår hårt även i en fight, men det är inte det som är poängen. Men att hitta den balansen och klara av att hålla huvudet kallt men alert är vad jag tycker gör en bra boxare.

Grejen är den att denna balans och kontroll av stress, frustration och prestation är något man behöver i andra delar av livet, inte bara när man står i en boxningsring! Jag märkte detta när jag panikade på precis samma sätt som i boxningen över en uppsats. Det handlar helt enkelt om självkontroll och självförtroende, att kunna prestera när adrenalinet pumpar, att kunna återhämta sig snabbt från motgångar och ge dubbelt så mycket efteråt. Jag lärde mig under min träning inför fighten att jag är min egen värsta fiende och största konkurrent. Jag är inte tävlingsinriktad, vilket i viss mån skulle vara bättre för då skulle jag bli nöjd så länge jag vann, utan jag är jävligt driven. Det var därför jag tränade fem gånger i veckan i en månad, det var därför jag inte drack alkohol på en månad och det var därför jag flippade veckan innan fighten. Jag hade så sjukt höga förväntningar på mig själv för jag har boxats längre än Charlie, och jag är tekniskt bättre, men när detta inte fick uttryck i ringen så blev jag besviken på mig själv. Men det var också därför jag kunde återhämta mig från flippen och ställa om min inställning till fighten. För mig handlade det tillslut inte om att vinna, utan det handlade om att klara tre ronder både fysiskt och psykiskt. Och det gjorde jag. Kanske inte supersnyggt, en av boxarna sa att det såg ut som att hon lekte med mitt huvud, men jag flippade inte och blev inte knockad. Nu i efterhand minns jag bara hur trött jag var under fighten, kanske var det eftermiddagens spänning och stress, kanske var det förkylningen som kom smygande eller så var det den mentala ansträngningen av att inte flippa och börja slåss som gjorde det.

Men fighten och träningen inför fighten lärde mig otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar i stressade, pressade och adrenalin pumpande situationer, och det är jag jävligt glad för!

Jag vill bara vara glamorös

Nu när jag har varit sjuk och inte orkat upp ur sängen så har jag sträck-kollat på Desperate Housewives, förutom då jag febersovit. Det har fått mig att önska att jag också kunde leva ett sådant liv, där man får gå runt och vara snygg, lycklig och glamorös och dricka vin dagarna i ända. Ok, alla är inte glamorösa, typ Lynette har väl inte det glamorösaste livet med fyra ungar, men hon är bannemig lycklig och dricker vin!

Självklart kan man ju som student dricka vin hela dagarna rent teoretiskt, och kanske skulle mina uppsatspaniker komma lite mer sällan (eller oftare eftersom det blir blandat med bakisångest), men praktiskt och ekonomiskt funkar det ju inte så. Jag tror att jag måste prioritera hyra, böcker och mat framför ett glas vin om dagen. Det får mig också att tänka på hur underligt det är att de dricker så mycket så vardagligt i den serien, och hur det legitimiserar vardags pimplande. Nu låter jag säkert som en moraltant, och inte den 22-åring jag är, men i och med att jag, denna moraltant, blir sugen på att dricka mer vin till vardags eftersom det symboliserar en lättsam existens och ett lyxliv som jag inte har men vill ha, så tycker jag mig höra lite varningsklockor i bakgrunden. Visst att de dealar med Brees alkoholism i några avsnitt, men alla andra runt henne vardagspimplar fortfarande och det är inte som om hon inför noll-tolerans eller är öppen med sin alkoholism efter de avsnitten. Att inte dricka är helt enkelt inget som får plats eller syns, medan drickandes syns och är del av en lyxig livsstil.

Kanske överreagerar jag, kanske uttrycker jag en oro som är en produkt av Sveriges IOGT-NTO tradition och skolans anti-allt kampanjer där en klunk vin var dörren till alkoholism. Men jag tycker ändå att det är en obalans i acceptansen av drickande och icke-drickande i den serien.

Nog moraliserande, nästa grej var ju det här med snyggheten och glamouren. Jag vill också få gå runt i snygga outfits, ha supersnyggt stylat hår och matchande accessoarer till vardags. Och visst, allt detta är fullt möjligt, men för det första är inte direkt stilen på campus särskilt uppklädd utan det är mjukisbyxor och UGGs som dominerar och för det andra så; Palla! Orka stå och fixa håret och matcha kläder varje dag, tänka kreativt om accessoarer och smink, när ingen ändå bryr sig. Sure, jag kan göra det för mig själv osv. och det gör jag ju ibland, men fanemig inte varje dag. Plus att jag ju ofta numera inte ens går till skolan, utan jobbar mest hemifrån. Och om jag suttit hemma på förmiddagen och har föreläsning på eftermiddagen orkar jag oftast inte byta om nämnvärt för att gå till skolan. En bidragande orsak till denna lathet är ju att det måste vara praktiskt också. Regnar det så måste jag ha regnjackan, och det är heller ingen vits att fixa håret mer än att sätta upp det i en tofs, för alla andra försök skulle ruineras så fort jag kliver utanför dörren.

Tur är det väl då att jag inte behöver gå till skolan varje dag. Jag är helt enkelt för lat för att vara fåfäng!

Det här med titlar

För ett tag sedan, ja ganska bra tag sedan, så berättade min (dåvarande?) kompis G för mig att hon hade stött på vår professor, tillika min handledare, på väg till en av hans föreläsningar. Hon berättade att hon tyckte det skulle kännas konstigt att inte säga hej, när de uppenbarligen var på väg till samma ställe, trots att han antagligen inte hade någon aning om vem hon var. Så hon säger 'Hello Sir....' varpå jag avbryter henne och utbrister 'Did you say SIR?!?!' och är uppenbarligen väldigt road av detta. För min handledare är ju typ den sjysstaste mest jordnära personen i (den akademiska) världen! Han skulle aldrig kräva att någon kallar honom 'sir', eller bli det mista förnärmad om någon inte kallade honom 'sir'! Min kompis G blev lite förnärmad och sa, 'But what would I say then? It didnt really feel ok to say Professoer whats-his-name either, and because he's my professor I didn't feel comfortable just calling him by his firstname, cause he's authority!'

Då slog det mig att det ju inte bara är min handledare som det där med titlar beror på, utan även vad man blivit uppfostrad till. Jag som växt upp i titelfria Sverige är inte van att genom en titel ge auktoritet eller visa respekt, jag har inte blivit uppfostrad till att kalla mina lärare vid efternamn och civilstånd, som det är standard att göra här i England. Det här med civilstånd är extremt ingraverat i folks medvetande, och jag har verkligen blivit uppmärksammad på detta nu när jag bytt namn. Varje gång jag har gått någonstans för att ändra mitt namn så har de frågat om jag har gift mig, eller snarare om det nu alltså är Mrs, istället för Miss. Det roligaste, och mest frustrerande var nog när jag var på banken och kvinnan hade fruktansvärt svårt att förstå att jag hade bytt namn utan att ha gift mig.

'Hi, I would like to change the name on my bank account'

'Ok, so you've married, can I see your marriage certificate'

'No I have not married, (blabla om alla mina bekymmer med namnbyte och att de behövde mitt pass)'

'So you have done it by d-pol?'

'No, or yes, but back home in Sweden'

'Ok, (mummel mummel tar fram papper och ändrar saker i datorn), so it is Mrs now then is it?'

' No, because I didn't get married.'

' ah ok....eh (ser väldigt förvirrad ut) so you've taken your maiden name?'

'No because I didnt get married nor divorced!'

Hur svårt kan det vara att förstå att det ju faktiskt är fullt möjligt att byta namn för andra anledningar än att man gifter sig? Och när jag sagt flera gånger att jag INTE gift mig.

Hur som helst, det är underligt hur det här med titlar skiljer sig. G har växt upp i en ganska, vad jag förstår, rik familj i Wiens övre sociala klasser, och därmed varit med på en massa formella tillställningar där det här med rätt titel på rätt person spelar roll. Därför så blir det ett dilemma för henne när hon inte vet vad hon ska kalla sin professor. Speciellt eftersom denna professor ju är väldigt vänlig och avslappnad. En titulering kan ju inte bara visa respekt, men en felaktig titulering kan ju även förolämpa bäraren. Det var väl kanske ett lite liknande dilemma som den kära bankdamen upplevde, hur skulle hon bestämma min civilstatus? Men vi svenskar som växt upp utan titlar upplever inte detta dilemma. Dock kan det ju ändå leda till roliga missförstånd, kanske just för att vi inte är vana vid tituleringar. När mamma och jag bokade min superlyxiga buisness class biljett tillbaka till England i julas så bokade vi den ju på hennes kort, och när hon skulle ge mitt namn så sa hon först mitt gamla namn, varpå jag fick rätta henne med mitt nya. Och eftersom jag och min mamma då inte hade samma efternamn så antog damen på resebyrån att jag var Mrs. R! Det spelar ju egentligen ingen roll alls, men det är lustigt vilken felaktig bild folk kan få av en. Jag menar, jag är ju inte ens i närheten av att tänka på att gifta mig! Samma lustiga felaktiga bild kom ju fram i början av terminen när halva fakulteten trodde att jag gift mig!

Men visst att vi slipper dilemmat med vad vi ska kalla folk, och att det kanske är ganska sjysst att slippa stoltsera med sitt civilstånd (eller endast kvinnor behöver ju göra detta offentligt), men alla de andra titlarna, som Dr. Professor, Sir, Madam, de som ju faktiskt kan vara ett ganska bra sätt att uttrycka sin respekt i formella sammanhang, de förlorar vi som kallar varandra vid du. Det är otaligt många gånger som när jag ska skriva formella brev på Svenska som jag tycker att det känts lite väl vardagligt att börja brevet med 'Hej XX!'. Vid de tillfällena är Engelskans 'Dear Sir/Madam' eller någon av de professionella titlarna mycket bekvämare att använda. Hälsningsfrasen sätter liksom tonen, och hellre en formell ton än en 'tjena tjena'!

Detta till trots, så skulle jag ju aldrig ens drömma om att kalla någon vid titel i verkliheten, för då kan man oftast komma undan med att bara säga typ hej, och att slänga in titlar skulle bara vara slöseri med ord och tid. Och det känns som om jag kan visa respekt på andra, och kanske bättre och mer genuina, sätt än att kalla någon 'sir'!

Jag har bestämt mig

Bloggen ska få överleva. Och jag ska bli bättre på att uppdatera. Låg och kunde inte sova igår för att jag praktiskt taget sovit eller legat i min säng sedan i söndags, förutom då jag åkte till läkaren och fick penicillin för århundradets halsfluss i måndags och igår då jag provade en promenad till skolan för att få extensions på uppsatserna som ska in om en alldeles för snar framtid. Då i alla alla fall tänkte jag på massa saker som jag ville skriva här, och det är nog första gången sedan jag flyttade hit till soton som jag känt det, så då bestämde jag mig för att bloggen ska få fortsätta leva. Den har ju ändå hängt med mig i fem år nu, från det år jag tog studenten genom mina första universitets år, och jag har nog tänkt att den ska få följa med ända tills jag blir klar med min doktorand. Och till säkerligen mångas förtjusning så ska jag sluta blogga skola. Och till andras kanske lika stora förtjusning så ska skolan få en alldeles egen blogg, den är redan skapad, men har inget innehål ännu. Inte ens en presentation av mig, men det kommer jag lovar. Denna blogg har fått ett nytt fokus; hur man överlever som doktorand.

Det som är bra med nya fokuset och nya bloggen är att jag kan vara lite mer privat här, och lite mer seriös på den nya bloggen. Det klaffar ganska bra med namnbytet också, för på nya bloggen är jag helt öppen med vem jag är, och det är det namn folk skulle söka på i framtiden om de söker på mig (vilket ju var lite vitsen med namnbytet). Denna blogg är för det första emilou, men kontot är under mitt gamla efternamn. Så, Nya bloggen med Nya efternamnet för seriösa skolgrejer, och Gamla bloggen med Gamla efternamnet för skvaller och tankar. Känns som en bra linje att dra.

Nog så om det administrativa. Igår då jag låg och snurrade i sängen så tänkte jag också på det som står i min header. Jag tror att vi hade det samtalet 2006, precis innan jag flyttade till England, och det var ju J som så väl förutspådde min framtid, för när jag är klar 2013 har det ju gått sju av de tio åren sedan vi förutspådde varandras framtid. Självklart finns det ju fortfarande plats för ändring, jag menar jag kanske failar eller hoppar av, och efter att jag är klar är det ju fortfarande tre år kvar tills de 10 åren har gått. Men om allt går som det ska kommer jag ju ha tillbringat mestadels av de 10 åren som student. Så J hade rätt. Men jag kommer inte ihåg vad vi sa om alla andra. Vad skulle de göra om tio år? klart att det ju är en tid kvar tills dess, men det vore roligt att veta så att vi kan se om några andra av våra fördomar besannas.

Ja jag vet att den där utvärderingen av Sheffield dröjer. Och att det är ganska så tunt på uppdateringsfronten generellt på denna blogg numera.

Men kanske är det så att jag inte kan utvärdera Sheffield, för Sheffield finns fortfarande. Alltså jag menar inte i ett självklart fysiskt tillstånd, jag tror inte att saker och ting försvinner för att jag inte är där/ser dem. Det jag menar är att Sheffield och folket där ju fortfarande är en del av mitt liv, om än något sporadiskt. Vänskapsrelationerna som skapades i Sheffield finns ju fortfarande. Alldeles runt det nya året fick jag en del oväntad Sheffield-kärlek, som visar att det är inte bara jag som kommer ihåg dem, de kommer ihåg mig också. En flytt betyder inte avslut, även om jag trott det så många gånger.

Kanske är det så att utvärderingen dröjer för att om jag avlutar Sheffield så måste Southampton börja, och det känns inte riktigt som om Southampton har kommit igång än. Jag stapplar fortfarande runt på osäkra ben och försöker finna lite balans i tillvaron. Missförstå mig inte, jag trivs väldans bra, speciellt med det akademiska och har fått en del fina vänner. Men allt är fortfarande nytt och känns inte riktigt på riktigt.

Kanske är det båda sakerna tillsammans. Antagligen är det så, för sann samhällsvetare som jag är så kan jag ju inte tro att det finns en orsak till verkan.

nytt år, nytt decennium

00-talet var det första decennium som jag genomlevt, jag var 12 när det började och 22 när det slutade, så det är en ganska stor del av mitt liv!

- Jag har gått ut och överlevt högstadiet.

- Jag har gått ut och överlevt IB, med ett fantastiskt betyg.

- Jag har haft mitt första riktiga jobb.

- Jag har har flyttat hemifrån och tillbaka och iväg igen.

- Jag har blivit klar med min grundutbildning och blivit finansierad att fortsätta.

- Jag har bytt namn utan att gifta mig.

Klart det hänt en massa annat, men dessa saker är liksom viktiga hållpunkter som förändrat mitt liv och framtid. Och allt det på bara ett decennium.