Emilou och det här med sociala medier och att stänga av

I min värld är det ganska vanligt att folk klagar över att de har för mycket distraktioner och intryck från emails, sms, sociala medier osv. Så det är ganska vanligt att de stänger av vissa kanaler.
Jag är kluven till detta.
För mig är sociala medier, sms, whatsapp osv. ett jättebra sätt att hålla lite koll och kontakt med mina kompisar som jag flyttat ifrån. Det utvidgar liksom min umgängeskrets till lite mer än de fåtal jag hänger med där jag för tillfället bor. Och om folk då stänger av, eller liksom säger att det är besvärande för dem, så känns det liksom lite dissigt.
Men jag känner ju också av stressen från sociala medier. Eller att det är så himla lätt att bli distraherad, och att det blir lite mycket intryck. Det är ju inte heller så att det en ser på sociala medier alltid är sanningen, utan en mer polerad version av den, eller de baksidor som väljer att visas. Och kumulativt så stressar ju det också, alla har så fina hus, resor, liv, fina bilder. Och jag misslyckas med allt.
Det klart att det är skillnad på information och informaiton, ett sms från en familjemedlem är ju mer värt än ett sms från någon du typ känner i en grupp chat. Men ibland känns det som om de som stänger av liksom inte gör den skillnaden, utan stänger av allt. Och det känns onödigt dissigt.

Emilou och nostalgi?

Jag var i Wales i helgen och det var sista gången jag hälsade på D i Newport. Idag flyttar han sina grejer till en kompis vind, och på söndag flyttar han ut för gott.

ÄNTLIGEN!

Newport har minsann varit ett äventyr. Först med häftiga lägenheten, men som var iskall på vintern. Sen Crazy Tracys hus med alldeles för många inneboende, trasiga fönster, en lös diskho och dusch som läckte ned på en lampknapp på våningen under. Men det var också där D lärde sig laga fantastisk curry. Sedan flyttade han till ett hus som fortfarande var delat, men med trevligare grannar och bättre hyresvärd. Han köpte the Bug som gjorde att vi kunde åka på äventyr i Wales, och han kom alltid och hämtade mig på flygplatsen. Ett par gånger med en bukett blommor. Vi klättrade upp på Pen-y-fan i snö, sol, regn, och alla på samma gång. Vi promenerade på Sker stranden vid Tata stålverken, vi utforskade Bristol, Cardiff och Penarth. Trots att Newport inte är världens bästa ställe så är jag glad att vi upptäckt så mycket av den delen av landet. Jag har sett mer av det än jag annars skulle gjort.
Men det har varit jävligt svårt många många gånger att ha honom så långt bort, att jag varit så långt bort. Inte minst för att han inte alls trivits, på jobbet, i stan eller i sitt boende. Det har ofta känts ovärt på så himla många nivåer . Det har varit så jävla svårt att kommunicera, bry sig, och stå ut på distans. Svårt att stå ut med hans nedstämdhet, hans negativitiet och kritiskhet. Hans ogillande av jobbet, och hur det har dragit ned honom. Det har varit svårt att stötta honom i det när alla delar av hans liv är rätt så dåliga. Det har varit svårt att vara så långt borta. Men jag och vi hittade ett sätt hantera det, i alla fall lite bättre, och vi jobbar fortfarande på det. Det är ju inte som om det kommer bli lättare när han är i Gambia.
Så jag vet inte om det är nostalgi jag känner nu när flyttlasset går. Det finns ju kanske inte så mycket att vara nostalgisk över, men det är heller inte en lättnad för vi har ju en ännu större utmaning framför oss. Jag tänkte här om dagen på att jag ju tänker att jag åker och hälsar på i Gambia, och den tanken gjorde mig lite rädd och nervös. Tänk då hur D känner. Kanske är jag därför lite nostalgisk, för det vi lärt oss under Newport tiden, att vi ändå var relativt nära varandra, att vi hade våra egna utrymmen och liv igen, och hur det nog var bra för oss just då. Jag är definitivt nostalgisk över de resor vi gjort tillsammans, i Wales, sydvästra england och utomlands. Jag är stolt över hur vi växt genom att ha lite avstånd, men också orolig över hur mycket saker jag inte längre vet hur vi fungerar tillsammans. Som typ tvätt och vardags grejer, hur funkar det numera? Vi har ingen aning. Så jag är liksom lite osäker och nervös också.

Men jag är otroligt glad att han kommer ifrån sitt jobb och Newport. Jag kommer nog aldrig åka dit igen.

Emilou och inneboenden

Jag var trött igår.

Min inneboende har varit här den senaste veckan, och jag tror att vi hittat ett okej sätt att bo tillsammans äntligen. Men så kommer kommentarer som jag vet inte är menade att att svida, men de stör mig.
Exempel 1. Hon lämnar ofta sin disk bredvid spisen. Just at hon lämnar disken har jag kommit över. Men så här om dagen hade jag lagat mat som hade stänkt lite olja- helt naturligt under stekning. Men så när jag var klar så flyttade hon sin disk till diskhon med kommentaren: 'dessa är antagligen greasy nu.' Men hon gjorde inget åt det mer än att flytta dem till bredvid diskhon. Jag tänkte att hon skulle diska dem senare kanske, men nästa dag stod de kvar och hon hade tagit ut en ny tallrik och bestik att återanvända, men lämnat dem längre ifrån spisen. Hennes kommentar och beteende fick mig liksom att känna att jag på något sätt smutsat ned hennes smutsiga disk och att det var ett problem och att hon nu undviker att lämna det där så att jag inte smutsar ned det igen.
När jag skriver ned det så här så ser jag ju att det inte alls är så, utan hon anpassar sig till en situation utan att egentligen göra drama över det. Visst att hon flyttar på disken för att slippa få den smutsig, men hon anklagar inte mig för det.

Exempel 2. Hon kommenterar mitt beteende hela tiden. Igår när jag kom hem sa hon 'du kommer hem sent'. Klockan var 19.30. Sedan frågade hon om jag ville äta i vardagsrummet för att hon hade tvättmaskinen igång. Det kändes lite konstigt att hon typ gav mig tillåtelse att äta i mitt vardagsrum. Lite senare var jag ute och rökte och hon tittar ut genom dörren och säger 'det luktar som om du behövde en ordentlig paus'. jaha? Jag vet att dessa kommentarer inte är illa menade, men jag förstår inte varför hon behöver kommentera detta. Kankse är jag känslig för kommentarer om mig och mitt beteende, men jag tycker också att dessa är helt onödiga.

Jag gör säkert också saker som är störande ibland, det gör vi alla. Men det är skönt att hon åker till Leeds på söndag.

Emilou och en snabbis

Oj.
Det har gått ganska lång tid sedan jag skrev här. Våren sprang förbi, och halva sommaren likaså. Det var mycket resor och mycket jobb under den tiden. Det var många bollar i luften, mycket osäkerhet och dörrar som kanske var öppna. Nu har ju saker och ting fallit på plats lite mer. Inte på det där lugna, allt har ordnat sig så bra sättet, utan jag vet vilka dörrar som är öppna och vilka som är stängda. En dörr leder ju till Afrika, och en annan är min alldeles egen dörr till lägenheten här i Newcastle. Ingetdera är optimalt, men det är det som är bäst just nu av de möjligheter som ligger framför oss.
Men det jag tänkte meddela var en lite mer värdslig observation. Jag har inte tränat på i princip hela juni, jag har gått på lite yoga men inte mycket mer än så utöver min vardagscykling till jobbet. Och trots att jag just haft semester och alltså slappnat av (jisses så skön och fin semestern med D var!) så har min kropp nu börjat strejka. Jag har ont i ryggen, nacken och armbågen, och jag tror att det har att göra med att jag inte tränat. Jag skulle gått på bootcamp ikväll, och såg riktigt fram emot det, men fick ingen bekräftelse från tränaren så jag jobbade sent istället. Kände bara att jag behövde dela med mig av det.

Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och kärleken

Jag och D har haft långdistansförhållande längre än vi inte haft långdistans.
Ibland när jag tyckte att det var skönt att han flyttat och jag fått tillbaka lite självständighet så lekte jag med tanken att göra slut. Och vi har ju haft andra kriser som också gjort att den tanken kännts mer verklig än hypotetisk. Men att tänka tanken helt ut har alltid fått mig att må illa och känna enorm sorg. Jag vill inte säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, för det kan jag. Men det vore inte ett lika fint liv, och det vore verkligen inte samma liv.
Så då har jag frågat mig själv om det är så att jag blir ledsen för att inte ha honom i mitt liv eller om det är att inte ha någon i mitt liv. Jag har haft svårt att egentligen komma underfund med svaret på denna fråga, för han har många fina sidor, men även sidor som gör mig riktigt förbannad. Men jag tror att nu efter en lång tids långdistans förhållande så känner jag mig mer säker på att det verkligen är honom jag sörjer när vi gjort slut i mina tankar. Han kan inte ersättas av vem som helst, någon annan kanske skulle vara lika bra eller bättre på vissa grejer. Men det skulle ju inte vara D. D som härmar djur med mig, som ser världen på samma sätt som jag, som lärt mig njuta lite mer av livet.
Så vad gör jag med detta då? Jag vet inte riktigt. För om han inte ändrar sig i barnfrågan, om han flyttar till andra sidan jorden, ja då måste den hypotesen bli verklighet. Tror jag. Så mina tankeexperiment kanske helt enkelt är en undermedveten strategi att stålsätta mig inför den potentiella situationen då det måste ske. Förhoppningsvis behöver det inte ske. Men jag måste vara öppen för den möjligheten.

Emilou och en sak jag har lärt mig

Jag var nog lite naiv när jag blev klar med avhandlingen för jag trodde det skulle vara lättare att skriva. Det är först nu när jag perfektionistiskt har jobbat på dessa ansökningar som jag verkligen förstått hur mycket arbete som egentligen går in i att skriva riktigt bra. Jag vet inte om jag har tålamodet egentligen för att vara så nitisk och perfektionistisk. Främst av allt så har jag ju inte tiden att vara så noggrann. Jag måste få ut artiklar från avhandlingen, jag måste få ut artiklar från projektet.
I slutändan var det också det som gjorde att jag inte sökte jobbet i Sverige igen. Som mitt CV ser ut nu så har jag flummat runt i sex år utan att egentligen få så mycket riktigt för det. Så jag måste se till att få det på CVt innan jag ger mig av.
Och jag har egentligen bara ett år på mig. (Inte ens det)

Emilou och det nya året, det viktiga året

Jag har bävat inför min 30 årsdag.
Det är så mycket som ställs på sin spets just detta år. Det är inte bara det vanliga med att när en fyller jämt, och gammalt så ska en ha massa utvecklingsmål antingen uppsatta eller avklarade. Innan jag fyller 30 vill jag ha; bestigit ett berg, blivit en självsäkrare människa, sprungit en mil under en timme, trivas på jobbet, klara en yogapose, vara hälsosam, ha barn, bostad, bil etc. Eller under mitt 30 vill jag uppnå; bättre jobb, bättre hälsa, klättra upp på ett berg, bli en självsäkrare människa, springa en mil under en timme, klara en yogapose etc. etc.

Alla dessa saker som på något sätt kopplas till dennna abstrakta ålder 30. Då är det meningen att en ska bli lite mer vuxen, ta lite mer ansvar, vara lite mer etablerad i livet och inte ha tjugonågonting-åringens kval, osäkerhet och flyktighet. Tjugonågonting är åren då det är okej att prova saker, utforska och undersöka, både professionellt och personligt. Trettio är då en ska vara klar med detta ungdomliga beteende, vara lite säkrare på det en vill och ha riktning. Det passar inte längre att prova, eller om du provar nytt så ska det vara med mening och del av en strategi.

Men mitt liv är inte så. Och även om jag vet att många andras liv inte heller är så, känns det som om mitt liv borde vara så. Och jag trodde att jag skulle ha lite bättre koll nu. Jag trodde att jag skulle ha lyckats lite bättre på jobbet och därmed vara lite mer säker på vad jag vill. Men då kickar att fylla trettio och under detta år uppnå massa saker in istället. Nu när jag kanske inte uppnått alld jag borde ha under mina tjugonågonting vilda år, det kan jag ta igen under mitt första trettionågonting år. För det är en milstolpe. Det är viktigt att fylla trettio. Folk har speciella fester för att de fyller trettio.

Men det är inte så för mig. Trettio blev liksom en födelsedag som vilken annan. Jag var förkyld och alla mina planer lades på is. Mitt trettionde år på jorden kommer definitivt vara transformerande, för mitt kontrakt tar slut när jag fyller trettioett. Men det är ju inte frivilligt. Det är inte jag som väljer förändring. Och då är det svårt att se fram emot förändringen. Då finns det ingen anledning att ha en speciell fest för det.

Jag känner mig inte mer vuxen, känner mig inte mer utvecklad, känner mig inte mer självsäker eller ens säker på vad jag vill göra i livet bara för att jag fyllt trettio. Jag känner inte att jag behöver förändra mitt liv eller ta mig an en massa utmaningar för att jag plötsligt fyllt trettio. Livet ger mig nog med utmaningar som det är just nu, och har gjort det de senaste tre åren. Jag behöver verkligen inte utmana mig mer (även om jag i mina nyårslöften gav mig några roliga utmaningar), jag behöver klara av de utmaningar som jag har i livet just nu. Jag behöver fortsätta kämpa.

Det är ett viktigt och omvälvande år jag har framför mig. Det är många saker som behöver komma på plats. Jobb, relation, plats. Trettio kommer vara ett stort och viktigt år, men inte för att jag fyller trettio utan för att livet har gjort det på det viset.

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och det dubbla livet

Jag kollar på lite inlägg här på bloggen om mitt liv i England. Och av någon anledning känns det så himla främmande. Inte bara att jag här hemma ju mest har semester, men också för att mitt liv här liksom har ett sammanhang. Jag har familj och vänner där allt är etablerat. I England snurrar jag mellan nya sammanhang, kämpar hela tiden med att etablera en struktur, ett kontaktnät, hobbies. I Sverige känns allt redan familjärt.
England känns också väldigt långt borta just nu, alla konferens debatter, mina kompisar och min lägenhet. Men snart ska jag tillbaka dit, och då känns ju Sverige långt bort.
Äsch jag tappade bort det smarta jag skulle säga.

Emilou och är det illa att jag inte kan koncentrera mig idag för att jag längtar till ett glas vin ikväll?

Vi har en afterwork med Early Careers Researchers ikväll. Och allt jag kunnat tänka på sedan jag kom hit imorse är att jag vill att klockan ska vara 17.30 så att jag kan få dricka ett glas vin.
Vet inte vad det säger mest om; mig eller jobbet.

emilou och det kallas work life balance right?

Jag sitter och fixar med enkäten för femtionelfte gången. När denna enkät äntligen är i fält kommer mitt liv vara enormt mycket lättare.
Att jag kollat den massvis av gånger gör det också trist och jag har svårt att koncentrera mig. Allt jag kan tänka på är hur kul det ska blir att gå på teater ikväll, att jag ser fram emot att träffa Dan i helgen, att jag borde göra en mat beställning, att det vore sjysst att lägga till en semester efter mötet i Aten i sommar, att jag har lite lite ont i ryggen idag, att min näsa gör ont och att jag måste ned på stan för att hämta ut det receptet.
När jag egentligen borde jättekoncentrera mig på att kolla att allt i enkäten är rätt. För det måste kollas nitiskt noga för trots att det opoinons mätar företag vi jobbar med jobbar med detta professionellt så har de gjort massa misstag och inte följt instruktioner. Helt ärligt förstår jag det till viss del eftersom instruktionerna inte alltid är de tydligaste eller konsekventa.Men det tär på min hjärna.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emillou och HEJ!

Det här med att flytta till andra sidan landet, börja nytt jobb och flytta ihop, det har tagit en del på krafterna och krävt en hel del tid. Jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Eller i alla fall inte att skriva ned de saker som jag reflekterar över.
Det är en ny erfarenhet att hela tiden vara med någon. Hela tiden ha någon nära, ha någon där. Speciellt eftersom D är arbetslös, eller har varit, nu har han ju fått ett jobb. Men det är inte ett bra jobb, inte ett jobb som han förtjänar. Men det ger ju pengar. Och just nu är det det viktigaste. Men det börjar inte förens efter jul. Så nu jobbar han som servitör. Och får minimilön, £7 i timmen och jobbar till 2.30 på morgonen. Jag tror jag tjänade mer när jag precis tagit studenten. Men det är pengar. Fast sopiga pengar för någon som doktorerat.
Jag är alltså ensam hemma ikväll och har tid och plats att skriva. Och jag borde skriva en föreläsning som jag tycker är ganska tråkig, så jag har också något att undvika och därför tar mig tid och plats att skriva. Men jag tyckte mig också höra att någon försökte bryta sig in genom bakdörren förut. Men det var antagligen bara rören som lät, för jag vågade tillslut kolla dörren och det var inga märken eller något som skulle föreslå att någon försökt bryta sig in.
Vi kollade på en lägenhet imorse, en tre rummare med vedspis, öppen planlösning mellan kök och matrum och nyrenoverat badrum. Jag är väldigt sugen på att gå vidare med denna lägenhet, dels för att det är en bra lägenhet, men också för att jag vill komma ur denna lägenhet. Brådskan kommer från att vi har jätteproblem med fukt och mögel. Och det är en kall lägenhet. Men fantastiskt ljus och stora fönster.
Imorgon åker jag till Mannheim för ett projektmöte. Det blir första resan på mitt nya brittiska pass! Och det är ju spännanade, men jag ser inte alls fram emot mötet. Det är ett svårt projekt, och jag har svårt att hitta motivation och intresse för hur projektet ser ut just nu. Det är väldigt dåligt lett och alla verkar vara generellt förvirrade. Men min chef verkar både turligt och oturligt hålla med. Turligt för att det betyder att han kommer pressa för att det blir intressant för oss, men oturligt för att det betyder att han inte heller är särskilt motiverad eller intresserad av projektet.
Så jag är lite lost på jobbet, dels för att det ändå tar en del tid, och dels för att jag inte har jättestor lust att gå tillbaka till avhandlingen och skriva artiklar på den. Det är fortfarande lite för smärtsamt. Tror jag. Eller så är jag helt enkelt bara uttråkad. Jag har inte tålamod att vara akademiker på det här sättet. Saker tar för lång tid.
Men jag tror att lite av bristen på motivation också kommer från faktumet att jag är lite utmattad. Inte bara är det tungt att flytta, börja nytt jobb och flytta ihop, men att också ha en arbetslös kille när ens jobb handlar om ungdomsarbetslöshet, det skapar lite konflikter och frustrationer inom mig som tär. Och så har ju mina sjukdomar fortsatt, jag hade in infekterad visdomstand i typ en månad fick två kurer penicillin, gjorde livmoderstapps biopsi, och generella krämper som nackspärr och förkylningar. I två månader somnade jag 21.30 i soffan och sov till kl 8 nästa morgon och var ändå trött när jag vaknade.
Allt detta tillsammans har gjort att jag varit så trött att minsta lilla extra motgång har känts som en livskris. Jag gick till jobbet med gråten i ögonvrån i tisdags och i onsdags klarade jag inte av att hålla det inne utan spenderade morgonen innan min föreläsning med att gråta på Ds axel.
Detta år är året då saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig. På gott och ont. Vissa saker har blivit bättre än jag trott, andra saker inte alls så som jag ville men ändå okej, och andra saker riktigt jävla sopiga och en del besvikelser. Detta år har varit en berg och dalbana där jag försökt hålla mig kvar i svängarna, hänga med i pirret när det går upp och trösta mig med att det går upp igen när det går ned. Ibland måste jag knuffa på för att det ska gå upp igen. Men jag är trött nu. Jag har hållit i mig så himla länge nu att jag skulle vilja att vi tar och åker på en vanlig liten landsväg, typ den som går mellan fälten på väg till Fläck. Små gropar och ojämnheter är okej, men jag vill att vi kör långsamt så att vi inte slår huvudet i taket. Vägen är rak och jag vet var den leder.
Det har varit ett ensamt år, trots tvåsamheten. Dels för att tvåsamheten ju generellt är komplicerad, och denna tvåsamhet speciellt har ju varit komplicerad på grund av omständigheterna. Och jag tror att ensamheten hade känts mycket värre om jag inte var ihop med D. Men ensamheten kommer också från att jag ju i princip isolerade mig själv när jag skrev klart avhandlingen, gled ifrån vissa kompisar och brydde mig inte om att upprätthålla vissa vänskaper eftersom jag visste att jag skulle flytta. Jag var lite lat helt enkelt. Mycket kommer också från att jag ju rest och flyttat detta år, och det blir ju ensamt då eftersom jag inte varit på samma plats särskilt länge. Det är tröttsamt att skapa nya nätverk, lära känna nya människor och nya ställen.
Det har ju också varit ett fantastiskt år, det är året jag blev klar med och försvarade min avhandling (har ett helt inlägg om disputationen på gång), det är året jag fick pengar för att åka till Australien och lärde mig surfa och snorklade i korallrev, det är året jag fick ett jobb innan jag blivit klar med avhandlingen, det är året jag blev mer och mer kär i D, och året vi flyttade ihop.
Men det vore skönt om 2015 kunde bli lite mindre berg och dalbana, och lite mer landsväg, kan vi ordna det? Ok, bra. Vi säger så då.

Emilou och edit

Ja alltså det tidigare inlägget var ju inte så informativt. Men jag tror jag kommit underfund med vad det är som gör det så jävla svårt att sätta ordet på det, det är att jag ju varit singel i.... liksom hela mitt liv. Så att då plötsligt ha en pojkvän, att vara någons flickvän det blir en omställning. Som jag kanske tänker alldeles för mycket på, men det är ju delvis för att jag tänkte väldigt mycket på hur det var att vara singel när jag var singel. Alltså egentligen ändrar det ju inte mig så himlans mycket men det är en förändring i mitt liv och liksom lite min självbild, och kanske i det långa loppet andras bild av mig också.
Typexemplet var då jag blev fast i Newcastle, så började jag snacka med en snubbe som sedan frågade om mitt nummer och jag gav det glatt till honom. Utan att tänka på att det kanske inte var så smart, eller sjysst, när det ju faktiskt är så att jag har kille. Det är ju fullt möjligt att han ville ha mitt nummer bara för vänskap, men i vilket fall så borde jag kanske sagt något för att göra premisserna klara; jag är någons flickvän. Nu har det ju inte blivit ett problem eftersom han bara smsat en gång och inte svarat på mitt svar.
Men gamla vanor ligger alltså kvar, i hela mitt liv har jag varit singel och alltså kunnat ge mitt nummer till vem som helst  utan att ens behöva tänka på saken. Men nu är situationen lite annorlunda och det tar ett tag för mig att vänja mig vid att jag, alltså jag emilou, är ihop med någon.

Emilou och pojkvännen

who is D? 
Det är en kollega som frågar när jag berättar om vad vi gjorde i helgen då D tappade sina skor. Och det självklara svaret skulle ju vara its my boyfiend, men jag kan inte förmå mig att säga det. Så jag rodnar, låtsas att jag inte hört att han frågat och undviker att svara.
Det är ju egentligen lite löjligt att jag inte kan förmå mig att kalla honom  min pokjvän. Och jag trodde att jag i det kontextet skulle ha kunnat säga det, men icke.
Vi har ju varit 'ihop' i fem månader snart. Och han benämner sig själv som min pojkvän lite då och då. Men jag har inte lyckats kalla mig hans flickvän eller honom min pojkvän. Det har ju inte alls att göra med att jag inte ser oss som så, det har bara att göra med att det känns så himla konstigt att sätta det ordet på det.
Kanske känns the guy I'm seeing bättre. Jag får prova.

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.

Emilou och fem timmar på skype

Han bad mig om hjälp med en grej han gör för vår handledare i lördags. Efter att han varit kort och oengagerad i flera dagar och jag blivit sur och less på honom. Jag var och handlade med R, vi hade så himla fin dag. Köpte mer än vi borde, jag skippade filmkväll med arkeologerna (inklusive F), vi drack sangria tills vodkan tog slut och bytte ut det med gin. Mera gin. Ska vi gå ut? Vi måste gå ut.
Jag tog på mig kph klänningen, bästa klackarna och rödaste läpparna. Fnittret bubblar i ögonen och i magen, detta är livet. Åker och dricker drinkar i baren där R har en crush på en av bartendrarna. Whats your name? whats your name? 
Går till klubben jag egentligen inte gillar så mycket och går direkt till dansgolvet. R vill till baren, jag ber om vatten får tequila. Vi dansardansardansar. Ser den där andra jättesöta bartendern, går upp på övervåningen och jag hittar en kickboxare. Det slutar med att jag sparras barfota med honom. Och nu har jag blåmärken över händer och ben.
Så jag struntade i hans önskemål om hjälp. Eller jag sa visst, vi kan höras i morgon.
Så hördes vi igår kväll. Jag var trött trött och ville bara prata kort så jag kunde sova sen. Men vi pratade egentligen inte alls om det han bett om hjälp med. Vi pratade skvaller, kärlek, förhållanden, politik, konst. Allt som vanligt. Fem timmar. Vid tre tillfällen försökte jag lägga på för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna, gick och la mig i sängen. Men vi pratade och pratade. Tills jag helt enkelt inte kunde få fram ord längre.
Jag vet inte vad det är. Och jag kan inte prata om det längre för det blir liksom något annat än vad det är. Men att prata med honom är bra. Och att inte prata med honom är inte bra.

Emilou undrar vad fan man ska doktorera för

Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?