Jag kommer på mig själv ganska ofta med att känna att det liv jag lever här i Southampton inte riktigt är på riktigt. Snart så vaknar jag ur drömmen och befinner mig hemma i Stockholm. Ofta har det med språket att göra, jag hör mig själv prata engelska och det känns så himla långt ifrån något som ens skulle kunna vara min verklighet. Men engelskan är, och har varit i tre år, min verklighet. Så jag borde kanske ha vant mig. Men av någon lustig anledning så känns hela den här englandsgrejen inte riktigt på riktigt.
Det händer i sociala situationer också,som typ boxningen. Jag ser mig själv göra saker, ta del av saker och vara med folk, och det känns som om det är någon annan som gör det. Eller att det bara är på låtsas.
Ibland kan frånvaron från verkligheten ta andra uttryck, som tillexempel att jag vägrar inse saker i min omgivning. Eller det motsatta när jag får för mig att saker är på ett visst sätt och då ser världen ur den synvinkeln, för att ofta senare inse att jag hade fel. Sverige har självklart en stor roll i detta, jag lever fortfarande ett halvt, eller kanske tredjedels liv där. Så det gör att min verklighet inte bara är här, utan även där. Kanske inte så himla komplext när man bara säger det såhär, men att leva det är en helt annan grej!
hur som helst kommer jag ju hem på lördag!
