Emilou och läxor att lära sig

Den här konferensen jag organiserar, jag har fått lära mig lite läxor som om jag inte skriver ned dem så kommer jag att glömma.
1. Jobba inte med en nyfunnen kompis. För alla andra saker som sker gör det så mycket svårare då.
2. När saker börjar falla ur din kontroll, ta inte nödvändigtvis tillbaka kontrollen men se till att det blir gjort på det sätt du skulle gjort det. Exemplet är att inbjudningar började gå ut utan att vi hade rum bekräftade, vilket var okej och det sätt vi var tvugna att göra det denna gång. Men det hade varit bättre om de inte hade gått ut med bestämda datum. för nu har vi ingen flexibilitet angående datumen för vi vill inte verka oproffsiga, men det betyder att vi inte kan få de rum vi vill ha.
3. se till att etablera kommunikations och beteende regler tidigt, och när det inte levs upp till säg till. Exemplet är att det sker lite för mycket saker från vissa håll utan att kommunicera med resten eller med mig, och det leder lätt till missförstånd och att folk pratar om varandra. Plus att jag inte gillar det. Nu har jag sagt till, inte riktigt på det sätt jag önskat, men det är ett steg i rätt riktning.

emilou och läget

Det är kallt i Newcastle. Det är bara ett par grader, om ens det, över nollan och det blåser. Imorse när jag cyklade till jobbet blåste jag nästan omkull i en rondell. Mina tår är fortfarande kalla trots vinterskor och bra värme på kontoret.
Kylan gör mig trött. Jag är trött på att vara kall och det är bara november.

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?

Yeah, I'm a hell of a woman. Feminism upprör igen

Jag försöker läsa om demokrati och feminism. Och ska försöka besvara frågan om liberal demokrati intrikalt är patriarkal. Men det går liksom inte att koncentrera. Antagligen kommer jag ännu en gång bli förvirrad(som Kära Ben just uppmärksammade mig på). Men mest av allt kommer jag nog att bli arg. M sa  här om dagen You're becoming quite an expert on feminism, I'm jealous! Det värmde mycket, men jag är nog inte så expertig, utan har mest åsikter, kritiserar någon typ av 'klump' av feminism, precis som alla andra tillskriver mig samma klump. 

Feministiska politiska filosofer/teoretiker faller så lätt in i ståndpunktsfeminsimens träsk. Jag säger träsk, och vet att det kan argumenteras emot, ganska så starkt och rättfärdigat. Det finns vissa saker som bara kan förstås ur en kvinnas perspektiv. Det går inte bara att titta på var kvinnor är, eller inte, och sendan försöka blanda män och kvinnor i situationer där det fattas av det ena könet.Stir in some women and mix, liksom det funkar ju inte. Det handlar även om hur kvinnor(och män) är i den situation där de är, och vad som fått dem att vara där. Även i situationer där kvinnor är i en manssituation. Kanske är detta speciellt viktigt. Man måste se på individen och upplevelser, inte bara titta på det externa. (För övrigt skulle jag tycka att det vore skitintressant att studera dagispersonal. För att se vad det är för beteendemönster eller drag som behövs för att ta hand om barn. Jag menar, Ulla var ju benhård mot sina små knoddar, en otroligt konsekvent dam minsann. Och är det detta man menar är kvinnligt?)Man måste gå in i det privata eller personliga, för vare sig vi vill det eller ej så kommer det personliga ut i det offentliga. Varför kan då inte det offentliga få titta in lite i det personliga? Rota runt lite och se vad i det personliga som kommer ut. Om man använder ståndpunkts utgångspunkten i detta syfte, är jag helt okej med det. Men detta är inte allt denna ståndpunkt gör.

Det jag menar med träsk är att detta perspektiv ofta hamnar i ett offersökande, eller kanske offerhittande. Att det är så sjujävla synd om alla förtryckta kvinnor där ute i världen, och hur illa vi behandlas av dessa patriarker! oj oj voine voine, detta måste göras något åt! Det utbryter ett ramaskri, och en radikal lösning föreslås. Kvotering! Titta på kvinnorna, Ge oss makt! Släpp ut oss från hemmen! Frigör oss från spisens bojor! 

Och det är väl detta som är politik. Men det är inte detta som är politisk teori.  

För övrigt har jag aldrig känt mig förtryckt som kvinna. Jag har känt av viss olika behandling, på grunder som jag kunnat ana var mitt kön. Och detta är sjukt. Men jag har aldrig aldrig velat tycka synd om mig för den skull. Den som behandlat mig illa är den som har något fel, och jag kan inte göra annat än bevisa motsatsen. Självklart har jag ojat mig och vojat mig för att jag blivit annorlunda behandlad, och tyckt att det är skit. Men aldrig att jag skulle ta på mig offerrollen. Inte för inte att det inte finns riktigt förtryck där ute i världen, och inte sägande heller att kvinnor Tar På Sig offerrollen, men det är ofta så här det framställs i litteraturen. Men jag känner bara; ja, det finns orättvisor, men om vi stirrar oss blinda på detta kommer vi ingen vart. I alla fall inte i vår teori. Ja, vi måste erkänna att det görs fel ute i världen, och självklart ska lika arbete ge lika lön, men dessa saker kan agera som exempel för en teori, inte vara dess bas. 

Det är också träskigt för att det så lätt faller in i en fokusering på vilka skillnader det finns mellan könen, och att man i denna diskussion blandar ihop kön och genus. Glömmer bort, eller inte tänker på, vad som är biologiskt och vad som är socialt. Jag tror starkt på att vi inte kommer någon stans alls i vår jämställdhets-hets om vi väljer att titta på skillnader eller likheter. Utgå från att det inte finns några relevanta skillnader, skit i könet, titta på människan. Jag tror att genusroller till trots, kan man inte applicera dessa universiellt på ett kön eller det andra. Faktum är att de är sociala konstruktioner och därmed kan falla på vilket kön som helst. Och om vi vill nå vår jämställda utopi så MÅSTE VI GLÖMMA ALLT VAD GENUSROLLER HETER! 

Nej, inte allt. Men det får inte vara så att man talar om att kvinnor ska in i bolagstyrelser för att de kan tillföra ett nytt 'kvinnligt' perspektiv. Eller att fler män ska in på dagis för att vara manliga förebilder. Dessa exempel talar om män och kvinnor i deras stereotypa roller, men en kvinna som är i en position att komma in i en bolagsstyrelse är nog inte den stereotypa kvinna som de söker. Titta på min mamma tillexempel. Hon fick tre barn och en PhD på 10 år, och är därmed mer välutbildad än min pappa, samt har jobbat extra som mamma. Nu jobbar hon för viagra-tillverkande- Pfizer. Hon är den som försörjer vår familj, under mina tonår så var det min pappa som var den mest närvarande, han sköter allt hushållsarbete och hushållsekonomin. Men dessa är ju endast materiella eller faktiska företeelser. Det jag menar är att min mor i sin karriär är otroligt bossig och målinriktad. Karakteristiska drag som vanligtvis förknippas med män. Mamma min är inte alls särskilt känslomässig eller ömsint som chef, eller vad det nu är för 'kvinnliga' egenskaper som eftersöks när en kvinna ska bidra. När vi pratar om vad jag ska göra med min utbildning är det hon som pressar mest på att tänka taktiskt, och min pappa som säger att jag ska följa mitt hjärta. Alltså faller min mamma mest in i den 'manliga' rollen och min pappa mest i den 'kvinnliga'. Men de båda drar lite från varje, och min mamma är otroligt konservativt kvinnlig när det kommer till bilen, min pappa likaså. 

Ja, nu kanske det är så att jag växt upp i en abnormal familj. Men vad fan är normalt? 

Jag vill sluta behöva tänka på att jag är kvinna. Och helt ärligt så tänker jag inte så mycket på det, mer än när jag förbannar mina PMS bröst. Men det handlar ju om att jag är Kvinna, inte 'kvinna'. Jag skiter fullständigt i om någon beter sig utanför sin könsroll eller genusroll, vilken man helst vill välja att göra revolt mot. Jag vill inte tänka i dessa termer när jag träffar människor i vardagen. Genus och kön är användbara analytiska verktyg, men bespara mig dem i min verklighet. 

Ett annat problem som jag ser med feminismen och könsroller är att vi har fått Den Goda Mannen. Han som minsann ska visa att han inte tänker tvinga kvinnorna att göra kvinnogörat, utan han kan minsann också diska det där, och dammsuga och tvätta och skura. Tyvärr gör han alla mansgöran också, så det finns liksom ingenting kvar att göra för kvinnan. Han drar undan mattan på oss med sina goda intentioner och det får raka motsatta effekten. Han anser nämligen att han, som man, kan göra kvinnogörat, det ska välan inte vara så svårt? Men en kvinna får inte komma in och röra runt i eller göra anspråk på mansgörat, för det klarar hon ju inte av. 

Det jag skulle skriva om, men blev lite distraherad, var att mitt rum verkligen inte vill bli varmt. Vi har haft värmen på sedan klockan 18 och klockan 22 var det fortfarande så att jag satt med halsduk, raggsockor och filt. Nu har det däremot värmts upp, och jag slår vad om att jag kommer få värmehuvudvärk lagom tills det att jag ska sova. Jag känner den redan trycka. 

Idag hade vi möte om tredjeåret. Man kan välja att antingen göra ett examensarbete, eller läsa en kurs. Jag vet helt ärligt inte vad jag vill göra. Men det är från en diskussion om detta som detta blogginlägg föddes. Kanske kan en examensjobbstes någon gång i framtiden födas från detta blogginlägg.

Värmen ordnad, men inte rättvisan

I morse när jag kom tillbaka till huset var det fortfarande kallt. Så jag ringde hyresvärden och han kom förbi och ordnade det. Så nu kan huset bli varmt igen, men ännu är det ruggigt efter en hel helgs nedkylning. Tydligen är det så som husen här fungerar. De är inte ordentligt isolerade, utan man hettar upp teglet som ska hålla värmen. Fruktansvärt ologiskt. Men det kan vi göra nu i alla fall.

I morgon ska sociologen ha ett gig. Jag mobbade honom för hans rockstjärnedrömmar häromdagen, som alltid. Han går ju ett oanvändbart oseriöst program, så han måste ju ha något att falla tillbaka på. 

Min förkylning har inte blivit bättre. Idag känner jag mig som ett snorhuvud. Har ingen energi alls och blir andfådd av att gå upp för en trappa. Det är minsann något med mitt immunförsvar som inte riktigt står rätt till tror jag. Detta är nämligen den andra förkylningen jag har på en månad. Jag skulle inte varit ute och sprungit på stan i fredags, jag borde legat hemma i min säng. 

Min morbror, Chris, mobbar mig ständigt för min dialekt när jag pratar. Jag har uppenbarligen plockat upp Yorkshire (surprise surprise), men det är inte allt, tydligen så tappar jag t:n också. Så istället för att säga: But, What. Så säger jag Bu, och Wha. Alltså tänk But och What, men utan t. Men denna helg var min kusin och hennes kille där också, och jag kunde minsann inte säga ett enda ord utan att någon fnissade lite åt mig eller kommenterade på mitt uttal. Det roliga är ju att det inte är för att det är dåligt uttal, utan för att det är för bra. typ. Det är liksom FÖR Yorkshire. Och som Sue gärna påpekar så låter jag som en småkriminell förortsmorsa. Men jag njuter av det i fulla drag. 

Till mitt seminarium i morgon bitti ska jag läsa om Nozick. Jag läser nu ett utdrag ur hans bok på svenska. Jag märker två saker:

1. Nivån på min svenska är miljoner gånger högre än min nivå på engelska. Då menar jag akademisk. Smarto-formuleringarna kommer lättare och naturligare, jag kan omformulera men det blir inte simpelt. Detta är ju till viss del förståeligt, men jag har ju ändå för sjutton pluggat här i snart fyra terminer. Tycker att det borde ha förbättrats lite mer.

2. Trots denna insikt, så blir det ibland lättare att formulera mig på engelska. Jag läste ett stycke och skrev helt enkelt anteckningen på engelska. Antagligen för att jag haft föreläsningen på engelska och därför hade några färdiga formuleringar. 

Ja ja, nu ska jag och snorhuvudet försöka plöja igenom 15 till sidor om rättvisa. 

Nozick är för övrigt obehaglig som fan. Läskigt liberal, och jag undrar verkligen i vilken värld han lever(eller kanske snarare levde eftersom han dog 2002). 

Jag flyr från kylan, för du kan inte göra nått ändå.

Huset är som sagt kallt. Men min säng var inte så himla kall i natt ändå. Men nu så drar jag till min moster, dels för att få lite husvärme och lite personvärme. 

Jag har inte gjort något arbete alls idag. Kom inte upp förrens vid 12 tiden trots att jag vaknade tidigt. Jag tror att kyla slöar ned en. Jag ville ju inte gå upp ur sängen, kunde inte duscha för inget varmvatten. 

Martin är för övrigt övertygad om att både diskmaskinen och tvättmaskinen värmer upp sitt eget vatten. Jag är inte lika säker. Men vi får väl se. 

I torsdags fick jag ett jobbigt sms, från Andy. Han är en kompis till Marta och Alix, en snubbe som hänger med oss rätt ofta och han är ganska sjysst, men lite patetisk. Och saknar vissa sociala skills. Han blir typ jätteuprörd över att tjejen som han gillar och har smsat lite med raggar upp någon annan. Liksom vad förväntar han sig från lite flirtande? exklusivitet?Men nu har han i alla fall precis fått en flickvän, vilket gör torsdagens händelser på Fuz, väldigt olämpliga.

Alltså: i Torsdags på Fuz så dansade vi och hade det kul som vanligt, och vi hade lite skojbråk. Han sade sedan efter ett tag; Emily, You're just amaaaazing!

Jag tog det med en klackspark, och sa att det klart jag är Amaaaazing!

osv osv i samma stil ett par gånger. 

När jag kommer ut från Fuz märker jag att jag fått ett sms: 

Why the fuck don't you have a boyfriend, lol? you're awsome. hope you've had a good night see you soon. xxxxxxx

EH? 

Jag funderade på att svara;

Eum, well I wonder that too, if you could give me an answer to that I would be very happy. But shut up you, you've got a girlfriend.

Eller:

Because I don't need one. But shut up you, you've got a girlfriend.

Jag undrar verkligen vad han tänkte med. Och jag vet att han säkerligen kände rätt mycket dagen efter ångest. För han är sådan. 

Huset är som sagt kallt. Men sängen var lite varmare än jag trodde den skulle vara. Men det betydde ju ingenting.