abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

Måndag

Hade möte med min handledare imorse. Och jag ska bara skriva om Harman, och kritisera hennes argument. För det jag skrivit hittills är ju 3500 ord, och jag skulle inte kunna göra Little rättvisa på 2000 ord. Det gjorde att jag ju snart är klar med uppsatsen. Måste bara göra det tydligt, väldigt tydligt. Och det kräver ju ännu en gång fokus. Men nu har jag lite motivering för att fokusera, för jag bestämde just ett möte med G i Southampton på måndag, dagen innan uppsatsen ska in. Och mamma är i England i helgen, så jag måste verkligen jobba hårt när jag jobbar.... och ja,det märks det väl att jag gör?
Måste också panika lite över mötet på måndag. Han föreslog lunch, och det blir ju så där frukansvärt jobbigt och obekvämt. Äta tillsammans! herregud. Vad är det jag ger mig in på? och liksom jag är så himla seg, för han är ju liksom jätteupptagen, varför hörde jag inte av mig tidigare?
äsch.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...

Magkänslan

Jag har den där känslan i magen där det känns som om jag är något på spåret. Något stort. Något bra. Om jag bara lyckas få ihop det. Då, då blir det bra. Jag nosar på det, är nära. Det suger i magen av upprymdhet, för jag vet att om jag kommer igenom det, så kan det bli något jag är riktigt stolt över. Men det krävs lite mer koncentration lite mer fokus. Lite mer tanke. Frågan är om jag pallar.
Och så kommer ju mamma i helgen också.

Stoltast

Min syster yster som fick blindtarmsinflammation organiserade denna Peppmarch for art. Hon är typ grymmast i stan, och jag är typ stoltast i världen

Det verkar vara sjukhusvecka för familjen. Syster yster hemma i Sverige åkte in till sjukhus i morse med ont ont i magen, och i eftermiddags konstaterade de att det var blindtarmen som inte ville vara med längre. Och ännu en gång sitter jag för långt ifrån för att kunna vara där och ta hand om. Det är ju liksom ännu en gång ingen fara, men jag blir ju orolig. Och får svårt att koncentrera mig . Jag har lyckats skriva endast 400 ord på den sista delen i uppsatsen, och det kommer nog dröja innan jag får iväg det där första utkastet till min handledare...

Och i detta (misslyckade) uppsatskrivande vänder jag lite på dygnet också. Det funkar ju bäst så.

Eh?

Man skulle kanske kunna tro att det skulle gå lättare att skriva uppsats när jag inte har någon att ta hand om, men ICKE. Jag vaknade typ elva imorse, i och för sig efter att ha suttit uppe till klockan två och skrivit. Men har egentligen inte fått något mer gjort idag. Kollat på det jag skrev igår och gjort lite kommentarer. Måste måste skriva det där om intimitet idag. För jag måste måste få iväg det imorgon. Och snart ska vi åka och hälsa på mormor på sjukhuset. Och tro det eller ej, jag hittade minsann lite NYPONSOPPA i Tinkas skafferi. Ska ta med lite i en termos och hoppas på att hamna in the good books så att säga.
Sedan skulle man ju också kunna tro att efter att jag två gånger tackat nej till min plats vid Manchester, så skulle de sluta skicka emails till mig om det, men ICKE. Har fått två mail som förbereder oss för vår vistelse vid Manchester university och school of social sciences. Och jag är ännu en gång glad över att jag inte ska dit.

Det här med ansvar

Jag åkte igår till min moster för att göra min kusin sällskap i att ta hand om mormor. Jag visste att det skulle bli jobbigt, för min mormor är inte den lättaste att hjälpa för hon vägrar ta emot hjälp (som vi sett förr). Och visst blev det som jag befarade, istället för att bli glad över att jag tagit med blåbärssoppa, så fick jag bassning för att det inte var nyponsoppa. Men jag visste ju liksom att hon behöver mig, Rowan behöver mig, Tinka behöver mig, så jag försökte se över att hon bara klagade, och vad vi än gjorde så gjorde vi fel. Försökte se över att hon ropade på mig en gång i kvarten för att hjälpa henne hitta pulmicorten/ge en näsduk/hjälpa henne ställa sig upp, för att när jag väl kom dit hitta på femton andra saker som jag behövdes för. Det gick sådär, för det är sjukt frustrerande att inte få någon tacksamhet alls för det man gör när det är en sådan ansträngning att göra det.
Men, samtidigt så kände jag ju att detta är mitt ansvar, det är okej att hon bossar runt på oss, för hon behöver vår hjälp. Det är vårt ansvar att hjälpa henne. Visst att det skulle vara mycket lättare om hon inte var så strulig, men obekvämlighet tar inte bort det ansvar jag tagit och fått genom att åka hit och ta hand om henne.
I eftermiddags åkte mormor in till sjukhus. Det är egentligen inget allvarligt, men doktorn som kom mitt på dan tyckte att det var säkrast så, för det var antagligen en lunginflamation och hon behövde antibiotika. Och helt plötsligt kan jag inte ta hand om henne längre. Det finns inget jag kan göra. Jag kunde inte åka med till sjukhuset för bara en kunde åka med i ambulansen, och det var bäst att Rowan åkte, för jag skulle ju inte hitta tillbaka från sjukhuset. Jag kunde inte heller åka efter för jag är inte försäkrad att köra Tinkas bil. Och ännu en gång, jag har ingen aning om hur jag skulle ta mig dig med kollektivtrafiken. Så det enda jag kan göra är att sitta här hemma och låta mormor vara på sjukhuset med Rowan. Det som stör mig är också att vi ju inte har någon egentlig möjlighet att åka och hälsa på henne, vilket ju gör att jag sviker mitt ansvar ännu mer. Egentligen är det ju inte en så himla big deal, hon har varit inne med sådana här infektioner tidigare, hon får pennicilin, stannar ett par dagar och kommer hem och mår bra. Och det är ju inte på något sätt mitt fel att hon blivit sjuk, utan vi gjorde det som låg i vårt ansvar att göra när hon blivit sjuk. Men det gnager och jag oroar mig. För det är ju mitt ansvar att ta hand om henne.

Ambitiös som fan

Inte nog med att den där kandidatuppsatsen som jag lämnade in i torsdags var typ det ambitiösaste jag gett mig in på (men också det roligaste) eftersom jag bestämt mig för att göra egen forskning i Sverige. Utan att egentligen veta vad det skulle innebära. Nu har jag ju också gett mig in på att hitta på ett eget argument för den här sista feminismuppsatsen om abort. Eller det handlar om ett fosters moraliska status, och jag argumenterar att ett foster inte automatiskt har moralisk status, utan att det tillskrivs det när kvinnan bestämmer sig för att behålla det och låta det använda hennes kropp för sin fortlevnad. Hon går även då med på att forma ett speciellt förhållande med fostret/barnet, och därmed får hon moraliska skyldigheter gentemot det och det får moralisk status. Det är alltså tre huvud principer;
1. foster har ingen automatisk moralisk status (och därmed har vi inga moraliska skyldigheter gentemot det)
2. Kvinnan har rätt att bestämma vad som ska ske med hennes kropp, fostret behöver använda hennes kropp för dess fortlevnad.
3. graviditet och föräldraskap är intimitet och relationer, och en kvinna har rätt att inte vilja ingå de relationerna (och även den biologiske pappan har rätt att inte ingå föräldrarelationen, men det blir ett annat argument). En konsekvens av detta är alltså att en kvinna har rätt att göra abort.
argumentet är alltså att eftersom fostret behöver använda sig utav kvinnans kropp för sin fortlevnad, men kvinnan inte har några moraliska skyldigheter gentemot det eftersom det saknar moralisk status och hon har rätt till självbestämmande över sin kropp så har hon rätt att neka fostret användande av hennes kropp. Men om hon väljer att tillåta det så ingår hon också i en speciell relation med fostret och får då moraliska skyldigheter. Två foster kan därmed ha olika moralisk status, beroende på huruvida det har blivit inbjudet till att använda kvinnans kropp.

Detta får även konsekvensen att:
4. En kvinna som väljer att låta fostret använda hennes kropp, tillskriver fostret moralisk status och hon får därmed skyldigheter till det, och formar ett moraliskt förhållande med fostret för att behålla fostret innebär inte bara graviditet, utan även föräldraskap. Detta moraliska förhållande kan delas med en partner, och det är självklart bådas ansvar att se till att uppehålla sina skyldigheter till barnet som de bestämt sig att forma ett moraliskt förhållande med. Men om partnern backar ur eller inte är närvarande(spermadonatorer) kan kvinnan fortfarande välja att gå vidare med graviditeten och stå själv i det moraliska förhållandet. Det som inte kan ske är att partnern bestämmer att kvinnan ska behålla ett foster som hon inte är beredd att låta använda hennes kropp för att utvecklas till något som hon inte vill forma ett moraliskt förhållande med.

Tuesday 3rd of October 2006

Det var då som vi skrev upp oss till seminarier såg jag just på den gamla kursplanen för 'Matters of Life and Death' och det var då som jag och Martin träffades i paternostern och sedan hamnade i samma seminarium.
Underligt. Spelar det någon roll? Tror inte det.

Det blåser i regeringen som vänder kappan med vinden

Vad är nu detta?
Moderaterna försvarar den Svenska Modellen? Tja, det är väl så att den nu är något i vår tradition att bevara, snarare än en aktiv politik att föra för att ge folket inflytande och makt. Men det visar också på att partierna hoppar till höger och vänster på skalan och inte riktigt håller sig vid en ideologi.

Defeated

Fredagen var inte bra alls.

Jag överrumplades av känslor och kände en blandning av att vilja gå hem och bara vara själv, och att inte klara av att vara ensam. Ironiskt nog fick jag komplimangen att jag var självständig och peppade sedan min välgörare med att hon måste vara självständig också.
Jag kunde inte kontrollera mina känslor. Min upprördhet sken igenom. Jag besegrades.
Och det känns som om de alla tror att de vet vad det handlar om, utan att egentligen förstå. Kanske ser de mer än jag, men det var ju inte så. Inte så som det såg ut. Men det är nog att känslorna visas för att folk ska tro, anta och dra slutsatser. Och jag besegras.

Nej det är inte okej

att hon dissar folk som valt att gå den akademiska vägen.
att en kille kan ligga/flirta bort dissen medan jag som tjej måste leva med att jag har blivit introducerad som intelligent och därmed hamnat i direkt konflikt med de som dissar akademiker.
Ingenting är egentligen okej idag.

Slogs just av en otrolig hemlängtan

Det är underligt hur hemlängtan kan slå så hårt och plötsligt. Kanske har det att göra med förra helgen som jag pratade med hela familjen på skype och önskade att jag också satt där i köket och kände lukten av rabarberkräm. Kanske har det att göra med att jag har världens bästa mamma som ringer mig från USA och säger att min uppsats är bäst. Kanske har det att göra med att jag får följa livet hemma på distans genom facebook. Kanske har det att göra med att jag fattar att folk hemma förändras (och blir bara grymmare och grymmare för varje dag) och att jag inte är där och tar del av dessa fantastiska personer. Och kanske, kanske mest avgörande, har det att göra med att jag nu fattar att jag inte kommer att vara hemma på fyra år till. Dessa fyra år kommer inte inkludera tre månaders sommarlov och uppdatering. Dessa fyra år kommer innebära att jag bosätter mig i England. Hur hände det?

I allt detta politiska...

... så glömde jag ju berätta att allt är färdigt med ESRC ansökan. Den är nu submitted och jag har fått pappren på att jag fått stipendiet. Så nu det färdigt. Men jag måste bara få min examen också. och eftersom jag fortfarande har 2000 ord att skära bort, men jag vet inte varifrån, så är det nog lättare sagt än gjort.

Emilou tycker synd m sig själv

Ja idag har inte varit en bra dag.
Jag vaknade med huvudvärk och visste att det inte skulle bli en bra dag. Hela morgonen hade jag ont i kroppen. Kaffe och ibuprofen hjälpte lite.
Vad jag än gjorde med uppsatsen så sket det sig bara mer och mer. Fick halvbra feedback från C, men måste fortfarande få bort typ 1500 ord.
Jag hostar ondhosta och nu har grannarna ovanför fest. Palla-

one of those days

Jag verkar ha någon typ av varannan-dags-prestation. I söndags kändes uppsatsen bra. I måndags skit. Igår bra. Idag skit.
Det känns som om för varje ändring jag gör, gör jag den sämre. Jag hittar ett stycke som inte makar sense, och ska ändra det, men ändringen blir sämre än vad det stod i början.
Kanske ska jag bara läsa till min feminism uppsats istället, för det här med kanditatuppsatsen är bara destruktivt.

Sen måste jag säga att detta om utegångsförbud i Rosengård skrämmer mig lite också. Mest för att det till en början låter som om Moderaterna har samarbetat med Sverige Demokraterna, men sedan även för att de lägger fram samma förslag. Och ännu en gång övertygas jag om att Sverige Moderaterna sneglar allt för mycket på Storbrittanien, kommunalrådets motivering att det är dags för hårdare tag mot kriminaliteten ekar Blair och Thatchers 'Tough on crimes and tough on the causes of crime'. Något som bryter med Sveriges socialdemokratiska tradition.

Thatcherismen gav oss ett facit.

Okej, jag ska verkligen sluta läsa tidningar, eller kanske specifikt SvD. Ännu en gång läser jag PJ Anders Linders ledare och blir förbannad. Idag handlar det ännu en gång om att han hyllar det som egentligen är orsaken till hans problem. Han vill ha Thatcherismen tillbaka. Jag har sett de borgerliga ta steg för steg närmre och närmre den neo-liberala traditionen, och Sverige börjar mer och mer likna Storbrittanien för 30 år sedan. Och nu har mina farhågor besannats.
Det jag blir mest frustrerad över är att det är så sjukt okritiskt. Linder hyllar Thatchers 'konfliktglädje' och att man inte längre behövde lyssna på de mer extremistiska facken. Denna 'konfliktglädje' betydde i praktiken praktiskt taget inbördeskrig i norra England mellan Nottinghamshire och Yorkshire. Min moster har berättat att man inte kunde komma ut på motorvägen utan att passera en poliskontroll. Och allt detta för att man inte längre lyssnade, eller snarare körde över, de allt mer extremistiska facken (ska vi prata lite om orsak-verkan??). Halva Sheffields Politics Department forskar på konsekvenserna av Thatcherism i Yorkshire, men den akademiska analysen är nästan överflödig;att Sheffield under början av 90 talet hade sämst levnadstandard i Europa (ja, sämre än fd. kommunistiska stater) som en konsekvens av att Thancher stängde ned alla stålverk, och att det fortfarande finns helt övergivna fabriksområden, talar sitt alldeles egna tydliga språk.
Är det det Linder vill ha? Vill Linder ha extrem fattigdom?
Linder addreserar också ett obefintligt problem när han talar om de militanta fackförbunden, Sverige har en lång och god tradition av samarbete mellan fack och stat, och speciellt med det långa medlemsantalet i fackförbunden idag så känns det som om Linder målar fan på väggen.
Varför, alltså VARFÖR, vill det borgerliga Sverige göra Sverige till ett Thatcheristiskt England? Det råder ett konsensus i Storbrittannien (kanske inte i höger tabloiderna, men vem har någonsin trot på populism?) att Thatcherismen fuckade det Britiska folket. Totalt. Jag vet inte vad för tidnignar som Linder har läst, men han har uppenbarligen inte spenderat någon tid i Storbrittanien.
Och så kommer vi till min hjärtefråga, och min favorit professor, C. Inte bara skulle Thatcherismen skapa onödiga orättvisor etc. utan C argumenterar även att Thatchers politik även gav upphov till Public Choice Theory och detta är en av anledningarna till att så få deltar i politiken idag. Detta är en variant av rational choice theory, och antar att alla politiska agenter är själviska, motiverade av materiella faktorer och rationella. Man skapar homos economicus och projicerar detta på politiker, för är ju alla människor. Detta leder till att folket inte litar på politikernas förmåga att se till folkets bästa eller att de kan se till att producera offentliga varor och tjänster. För egoismen kolliderar med altrusimen. Ironin är att även politikerna har internaliserat detta, och det vi ser är en absurd brist på själv-tillit. Dettat har lett till avpolitisering av viktiga delar av staten, typ som banker och sjukvårt. Genom att inte längre ha dem på sitt bord slipper politikerna ta ansvar för besluten, och de motiverar det med att de inte är kapabla till det. Och ännu en gång ser vi bristen på själv-tillit. Det är alltså inte underligt att folket inte tycker att politiken kan göra något för dem, för för det första så har politikerna ett begränsat utrymme att fatta beslut från avpolitiseringen, och för det andra, med en attityd att de inte är kompetenta till att fatta beslut, varför ska folket lita på dem?
Thathcer var en av de främsta avpolitiserings förespråkarna med sin 'rolling back' av staten, hon litade inte på folk, för folk var själviska och behövde materiella incentiv för att arbeta annars lurar de systemet. Thatcherismen gav oss ett facit, och det är den nuvarande situationen i Storbrittanien, med ett valdeltagande som ligger farligt nära 50% gränsen och folk hatar politiker. Det är alltså inte bara av ideologiska anledningar som jag blir rädd över att man nu hyllar Thatcher, utan även av demokratiska.

Och jag måste ju också tillägga att eftersom socio-ekonomisk bakgrund (i praktiken utbildning)är en av de mest avgörande variablerna för huruvida man deltar politiskt eller ej (ju högre socio-ekonomisk status, mer sannolik att delta), så är ju förslaget att minska antalet medborgare som går vidare till högre utbildningar, eller har en bred grundutbildning och allmänbildning, ännu mer idiotiskt. (utan att på något sätt påstå att det har med intelligens att göra, jag tror att det handlar om en känsla av inkludering och exkludering av och från samhället) Det man gör är alltså att be om ett lågt röstdeltagande. Men som man bäddar får man kanske ligga... Dock är inte jag beredd att ligga i en borgerlig säng.

IB kan räddas utan borgerlig skola!

Jag måste säga att jag varit en av de största kritikerna av det svenska skolsystemet, och att jag faktiskt välkomnade en del av reformerna som de borgerliga kom med i förra valet. Jag tycker tillexempel att betyg är bra, de kan sporra till hårt arbete, men förstår också att de definitivt kan skapa onödig stress och orättvisa. Men jag tror att det handlar om hur betygen sätts och vilket förhållande man har till betygen. Personligen har jag ett gaska avslappnat förhållande till betyg, där jag inser vad mina svagheter är och därmed inte förväntar mig så höga betyg i de kurserna. Självklart kan detta ha att göra med att jag är ett sk. läshuvud och alltid, även när jag fått 'dåliga' betyg klarat mig generellt bra. Men jag tror att i den svenska skolan, och det är detta som är bra med den svenska skolan, så finns det utrymme för både de som har lätt för teori och de som är mer praktiskt lagda. Den borgerliga framtiden med fokus på individens val ser däremot inte ut att ge lika mycket svängrum för olika begåvningar.
Jag tar alltid min kompis J som exempel när jag pratar om detta, hon som ville bli servitris. Jag hade efter IB en prettoattityd där jag hade blivit inskolad till att tycka att 38 (eller 20.0) eller över var det ända som dög som slutbetyg och den enda vägen man skulle gå var till Oxbridge. Och det där med att bli servitris var ingenting man behövde utbildning för att göra. Tji fick jag när hon serverade på Nobellmiddagen och jobbade på en av Stockholms hetaste restaurenter direkt efter studenten, och jag med min IB examen kunde inte ens få ett jobb på ett café. Och under det sabbatsåret när jag träffade en massa folk som hade lyckats riktigt bra utan att ha en universitetsexamen, insåg jag, hur trivialt det än låter, att alla inte behöver gå på universitet för att lyckas. Det handlar om att man gör det man är bra på, jag är bra på att plugga, andra på att driva företag, ta hand om folk eller leka med barn. Och så länge man är nöjd med det man gör, så spelar det ingen roll vad man gör. Men både jag och J fick plats i den svenska skolan och vi hade båda samma möjlighet till att plugga vidare på högskola trots våra olika intressen. Våra gymnasieval var inte avgörande för vår framtid, utan pekade bara ungefär vilken riktning som vi skulle gå de närmsta åren. Att J nu skolar om till något helt annat, och jag fortfarande håller till i pluggträsket visar ju kanske i och för sig att mitt val var mer avgörande än hennes. Totalt i motsats till vad man motiverar en studieförberedande utbildning med...
Men jag blir riktigt rädd när jag läser ledaren i SVD som påstår att det nuvarande gymnasiesystemet sorterar ut de som är studietrötta och att ett system med större skillnader mellan de teoretiska och praktiska utbildningarna skulle lösa detta. Anledningen till att jag blir rädd är för att detta börjar likna det engelska systemet fruktansvärt mycket. Där ens gymnasieval är avgörande för om man kan gå vidare till universitetet eller inte. Här kan vi ta min andra kompis J som exempel, hon gick också ett praktiskt program på gymnasiet, tog ett sabbatsår för att hon var studietrött och visste inte ritkigt vad hon ville göra efter gymnasiet. Nu pluggar hon internationell krishantering på universitetet. Om inte hon hade fått den grundläggande högskolebehörigheten som den svenska gymasieskolan gav henne, skulle hon antagligen inte gjort det hon gör idag. Vi kan inte förvänta oss att 16 åringar, speciellt de skoltrötta, kan göra val som blir avgörande för deras framtid.
Käre PJ Anders Linder, glömmer bort vad det är som gör Sverige unikt och avundat av anda länder; vår universiella univeristetsutbildning. Ett välutbildat folk är bra för demokratin, bra för ekonomin och bra för folket. Den föreslagna borgerliga gymnasieskolan skulle ha som konsekvens att de som inte känner att de vill plugga vidare när de är 15, aldrig egentligen kommer att kunna plugga vidare och detta skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser för vårt internationella rykte. Genom att föreslå en större skillnad mellan praktiska och teoretiska program löser man inte skoltrötthets problematiken, eller de påstådda 'klass skilnaderna' som detta skulle skapa, utan man begränsar en stor grupps möjligheter till framtida utbildning. Och detta säger jag trots att jag förstår att alla inte vill plugga vidare, för jag tycker att alla bör få en möjlighet att plugga vidare och den möjligheten ska inte tas ifrån dem efter högstadiet.
Där Linder fångar mig är i hans försvar för IB. Jag gillar IB. IB funkade väldigt bra för mig, och det är mycket tackvare IB som jag sitter här i England idag. Men att jag sitter här beror också mycket på VHS skepsis mot IB. Mina betyg hade helt enkelt inte uppskattats på samma sätt hemma som de gjordes här, och reformen som föreslagits angående IB examens är idiotisk. Jag håller fullständigt med om att det skulle för det första driva många elever från IB men även de med IB examen från Sverige. Och detta gör att Sverige förlorar många duktiga elever (även om jag är helt säker på att många duktiga också gör bra ifån sig på andra utbildningar!) Men jag förstår inte hur den borgerliga skolan skulle vara den enda lösningen på den problematiken. Problemet ligger hos en VHS inte hos gymnasieskolan. Det krävs en omprioritering hos VHS, inte ökade skillnader mellan teoretiska och praktiska utbildningar.