Emilou och being messy

Jag läste en artikel en women's glossy magazine om folk som är messy och hur dåligt det är att vara messy. Inte messy i meningen att en har det stökigt hemma, eller att en är slarvig, utan att en har ett messy privatliv som en delar med sig av hela tiden. Till alla.

Och jag insåg att jag ju är jävligt messy, i den bemärkelsen. Jag delar ofta med mig om mina tankar och problem i livet, kanske till för många och kanske lite för ofta. Jag blev efter detta väldigt medveten om detta drag hos mig, och jag insåg varför kanske vissa (speciellt britter) har svårt för det och därmed tar lite avstånd till mig. Så jag försökte ett tag att begränsa mig, och inte dela med mig av all till alla hela tiden. Men uppenbarligen är detta ett drag hos mig som är ganska grundläggande, för nu bloggar jag ju om det också.

Sen kom jag på att de personer som jag har svårt för är ju de som inte delar med sig av saker. De som håller allt personligt för sig själva, som inte delar med sig av saker de är med om eller sina känslor och tankar runt det. Jag tycker de är kalla och väldigt svåra att prata med. Jag har liksom ingen känsla för vilka de är som personer, hur de känner och tänker och kan därmed inte relatera till dem. Så att vara totalt non-messy är i min mening precis lika illa som att vara för messy.

Det klart att det finns ett mellanting, en situation då en delar med sig av nog att kunna relateras till men inte så mycket att det blir överväldigande. Sen beror det ju också på vem och var en delar med sig till. Jag tror att jag ibland delar med mig till fel personer, typ folk som jag inte är så nära och som inte är den typ av person som delar saker. Jag tror det helt enkelt beror på att de är som de är; jag har helt enkelt inget annat att prata med dem om för de delar inte med sig av saker. Då försöker jag ändra tonen på konversationen och prata om något privat (som egentligen inte är så personligt eller känsligt) för att försöka få någon typ av gemensam grund. Men jag fattar nu att det ju liksom är helt fel och blir jättekonstigt för dem. Jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att prata med dem.

Men jag tycker ändå att det är okej att vara lite messy, det är det som ger folk karaktär, det är det som gör att jag kan relatera till dem. Som gör dem personliga.

Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och det här med att känna sig ensam

Att vara akademiker kan vara ganska ensamt. Speciellt när en är en sådan akademiker som jag som bara jobbar på ett specifikt projekt och mestadels är ensam på kontoret. Att jag bor ensam påverkar också denna känsla av att inte har nog med mänsklig interaktion, till den grad att jag när jag väl interagerar med människor tycker att det är lite jobbigt. Jag har helt enkelt blivit lite av en enstöring.
Just för tillfället så kompenserar jag med sociala medier istället. Jag kollar facebook i parti och minut, och jag kollar upp gamla kompisar, nya kompisar och folk jag bara är nyfiken på. Vad gör de nuförtiden? Hur ser de ut?
Det är ett ganska skönt sätt att socialisera för jag kontrollerar inte bara vad för information jag tar in utan också hur mycket. Plus att en inte behöver bry sig alls om trevligheter eller otrevligheter, behöver inte förhandla taltid i samtal eller ens hålla intresset uppe.
Kanske har jag socialiserat på detta sätt lite för mycket på senaste och det har gjort mig lite överkänslig i riktiga sociala situationer. Det blir kanske lätt så när en spenderar mest tid med sig själv.

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd. 

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och det där med att vara en större person

Jag är nog en ganska så konflikträdd person.
Jag gillar inte att konfrontera folk personligen för saker de gör mot mig eller andra.
Oftast tänker jag att det egentligen är en ganska bra egenskap, jag skapar inte onödigt med drama och det är bra att vara den större personen. Den som vänder andra kinden till och är empatisk och förlåtande. För ofta så menar ju folk inte att bete sig illa mot en. Ofta så är det för att de har annat som händer i livet eller inte är medvetna om att de på något sätt beter sig illa.
men ibland är jag nog för snäll för mitt eget bästa. Ibland blir jag nog trampad på.
Dagarna innan konferensen så bad en av tjejerna att jag skulle skriva ut en grej för att de inte hade tillgång till skrivaren som kunde skriva ut i färg och rätt storlek.
För det första var jag tvungen att ändra massa grejer för att det skulle bli rätt, sen blev det strul med middagen pga henne och när jag kom för att försöka lösa det så höll hon på med annat, sen när jag väl skrivit ut det så som hon bett om, visade det sig att hon redan gått hem. utan att meddela mig eller säga hej då.
Jag borde verkligen sagt ifrån att det inte var så sjysst. Speciellt eftersom jag hade stannat kvar speciellt för att hon bett mig om hjälp. Men jag säger inget. Jag har överseende. Men jag är långsint och är fortfarande sur på henne för detta. Så egentligen är jag ju inte en större person, jag är bara konflikträdd.

Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och hösten

Kanada var helt fantastiskt. Det var precis den semester jag behövde, blandning av att hänga själv och utforska och att hänga med fina fina vänner. Jag kom tillbaka i söndags och kände att jag äntligen hade energi och inspiration att jobba och fixa i lägenheten. Och tur är väl det för jag har massor att göra i båda fallen. 

Men hösten innebär också att jag ju är tillbaka i vardagen, resorna är snart över och verkligheten att ha bott här ett år och inte ha en umgängeskrets blir väldigt påtagligt. Jag försöker hitta grejer att göra, hitta på grejer för att träffa folk. Och samtidigt som det är kul och intressant (ska gå matlagnings kurs tillexempel) så är det också tröttsamt. Jag vill bara få hänga med D, eller med mina fina vänner jag redan har.Jag vill lägga energi på de jag redan bryr mig om istället för på nya människor. 

Men jag gissar att detta är verkligheten när en flyttar runt som jag gjort. Plussidan är ju att jag har  också vänner över hela världen och har fått se och uppleva enormt mycket. Men det tär också, och tar mycket energi. 

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

Emilou och männen, livet och lite om jobbet

Denna vecka har varit helt galen. Sheffield i helgen, med Martinhångel som jag inte trodde skulle hända. Men resulterade i att jag bara sov två timmar. Stökig men trevlig frukost med Alix, och jag orkade bara vara sur på henne en liten stund för att hon drog med sin kille som för att gnugga det i mitt ansikte, att hon har en ny kille. Men jag har ett liv. En grym praktikplats, två potentiella publikationer och jävligt fina vänner.  Åkte sedan till Retford, där det var SNÖ och träffade fina Andy som jag inte träffat på nästan ett år. Träffade bebisen, moster och kusin, men alltså BEBISEN! Typ den sötaste i världen. Ned till Soton på måndagen, skvaller och middag med finaste R&F. Nytt jobb på tisdag då jag slängdes rätt in i möten, boende letande och uppgivenhet för att det är så jävla svårt sen hemkomst i onsdags och tröttheten! Upp klockan sex och inte i säng förens ett. Någon kväll. Insikten att de försöker (eller måste) slå akedemikern ur mig. Bergochdalbanan som detta innebär. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. Varför kan vi inte använda robusta bevis? Varför kan vi inte föra ett normativt argument?
Trevlig middag med vänner i torsdags och möten med alla i gruppen om vad de gör, tog också ett möte för jobbet själv. Funderande på min roll och vad jag har kan och inte kan göra. Sen fredag och enorm trötthet och läsande hela dagen. Kollar på rum, blir lite besviken i hjärtat men hjärnan säger att det är ok och duger.  Jag måste ju ha någonstans att bo. För att sedan gå och dricka öl utan middag med fina Sheffield kompisar. Bestämmer mig för att inte åka tillbaka till soton, får tre sängerbjudanden av de fina killarna jag var med. Dansar med B har en väldigt fin kväll. Klättrar över staketet till Hyde Park med B, klättrar upp på en häststaty. Promenerar till Notting Hill, äter Notting Hillfyllemat. Feta och spenat backlava. B ville egentligen till McDonalds, men det var stängt. Så det blev lyxfyllemat och Snapple. B är väldigt charmig och jag märker vad det är han vill. På bussen hem berättar jag för honom om mig och M, hela den långa historien hur jag blev sårad och kom över det och hur vi har varit sedan dess, och han påstår att han inte visste något om det alls. Jag vet inte om jag tror på honom för T visste innan jag sagt något till honom. Väl hemma sätter jag mig i en fåtölj och vi analyserar musikvideor. Han vill att jag sätter mig bredvid honom i soffan så han han luta huvudet. Jag sätter mig bredvid honom. Han lutar huvudet och tar min hand. Pussar mig på kinden och jag fnittrar. Han känns så ung. Så oerfaren. Så tafatt. För tre-fyra år sedan hade jag blivit alldeles till mig. Men nu var jag alldeles blasé. Visst det är mysigt att hångla och gosa. Jag gillar att gosa men det är liksom allt. Vi hånglade i princip för att vi var en tjej och en kille som druckit öl och inte fått nått på länge. Inte för att vi har någon kemi. Jag visste det redan när vi dansade. Visste vad han ville och att vi inte är kompatibla. Inte synkade. Inte alls. Och jag låg där och tänkte på precurement. Ja, så spännande var det. Precurement är typ det tråkigaste som finns.
Men vi hånglade bara. Mer kändes liksom inte rätt. Jag gav honom vad han ville ha, men det var inte mer än så.
Vi sov i olika sängar och åt frukost med hans mamma som tog min emailadress så att jag kan komma till hennes skola och prata om att plugga statsvetenskap.

Emilou och känslorna

Vi var ute med doktoranderna igår. Det var en födelsedag som skulle firas. Och jag var glad. Jag skrattade och skämtade. Blev inte nedstämd för något. Jag sprudlade av positiva känslor.Kanske har det att göra med att jag varit hemma och fått buffer. Kärleksbuffer, och den är oigenomtränglig. Men jag blev trött, så himla trött av att vara rolig. Det är jävligt tröttsamt att vara glad.
Men det var skönt att det var kul. Jag behövde det.

Emilou och julfesten

Jag blev så bestört av det där dramat som skedde innan jul att jag helt och hållet glömt att berätta om julfesten i slutet på förra året. Den lite smått absurda julfesten.
Det börjar med att jag ju inte alls har lust att gå eftersom det involverade alla de som jag just då inte kände att jag ville träffa. Men jag ger mig av, för ofta är det festerna man inte är helt sugen på som blir de roligaste.
Denna blev kanske inte den roligaste, men mycket väl ganska intressant.
Det första som sker när jag kommer dit är att jag springer på en av mina elever, hon den där som var lite jobbig.  Och vi har en väldigt konstig konversation, och en typ nästan halvvägs kram, fast det inte alls är passande. Hon försöker skämta med mig om att hon bara gått förbi och gatecrashat. Jag fattar inte skämtet först, för det kändes som om en sak som hon typ faktiskt skulle kunna göra. Men det kändes som om hon har nog med självdistans för att det faktiskt är helt genialiskt!
Jag tar mig sedan till köket och hänger där med en av de som ställde till oreda, försöker hålla så god min som möjligt, för egentligen så vet jag ju inget, och jag är ju en trevlig mogen person som inte överreagerar. Varför jag beter mig på detta sätt vet jag inte, men jag bemöter otrevlighet med trevlighet tills jag blir knäpp och då flippar jag. Denna kväll flippar jag inte, och har ännu inte flippat.
Träffar en massa av de nya doktoranderna, och en Svensk tjej. En sådan där utlandssvensk som är ganska nöjd med att bo i London, trots att hon har ett skitjobb för att det inte finns några jobb för samhällsvetare. Hennes kille doktorerar i literaturvetenskap och något om modernism, och kanske filosofi. Och tycker att en av värdarna är den bästa personen i världen. Jag håller inte helt med, men säger såklart inte något till vad som verkar vara ordföranden i hans fanclub.
Hamnar senare bredvid kompisen till vårflirten. Och jag skämtar något om att jag är en maneater, varpå han säger "ja just det!" Jag undrar då vad det är han menar, och det visar sig att han menar när jag hånglade med en snubbe på förra festen. Jag trodde att han menade vårflirten, varpå vi börjar prata om honom. Jag säger att han är lite av en fuckup, Kompisen undrar varför, och då är jag igång. All ilska, all irritation, all frustration sprutar ur mig som från en kulspruta. Men jag känner inget. Orden är starka och prickar mitt i prick, men de har inga känslor med sig. Jag har redan känt nog. Har redan känt klart. Och det är nog det som är det konstigaste med detta samtal, för det slutar med att han ger mig en kram, för att jag verkar behöva det. Och kanske verkade jag brydd, eller kanske så drog den konversationen upp känslor igen som jag bara inte kunde känna. Eller så verkade det som om jag var uppgiven för att jag var tom. De känslorna kan nog se ganska lika ut. Och så var jag ju arg. Men det är ju bara när jag tänker på det.
Alla andra dansar, men jag har ingen lust, och snart efteråt så hoppar jag in i en taxi och drar hem. Jag tror att jag kanske gråter lite den kvällen.

Emilou och julkalendern del 8: Berätta om någon som du saknar

I och med att jag flyttat runt som en nomad sedan jag var 16 så finns det en himla massa fina fina människor som jag saknar dagligen. Jag har lärt mig leva med saknaden. Lärt mig vara distanskompis och accepterat vad det innebär att flytta bort. Det gör ont ibland, men samtidigt så ger det mig styrka att jag vet att jag har ett gäng fina fina vänner som jag saknar för att de är så fina. Jag saknar min familj, och den trygghet som en familj ger dig.
Men just nu saknar jag min finaste Mandie allra allra mest. Vi träffades genom en fin kompis som jag kände förra året, men under året så har en väldigt fin vänskap utvecklats. En vänskap som har stått stabil när det stormat runt omkring oss. Det är en vänskap som formats av Mandies mjuka omtanke och enorma hjärta. Hon har inte bara varit ett enormt stöd, men också inspiration. Hon har en trygghet i sig själv och ett sunt förnuft som smittat av sig. Hon är så himla klok och ärlig, genuin och rolig. Hon säger alltid att på varje 100 personer som man träffar så träffar man en person som är speciell. Jag tror snarare att proportionerna att få träffa någon som Mandie är en på miljonen. Hon är en person som man bara träffar en gång i livet.

Bilden föreställer oss på min födelsedag. Det var en fin dag. Hon ser nästan mer skandinavisk ut än jag, vilket vi fick bekräftat när vi var i London, och en snubbe som sålde Big Issue frågade henne om hon var Svensk! 

Mandie har nu flyttat tillbaka till Canada, och jag saknar henne. Jag saknar henne med hela min kropp varje dag. När vi skulle säga hej då, så vi låtsades som om det var ett vanligt hejdå som om vi kommer ses imorgon. Men det kommer vi inte. Men det var lättast att hantera det så.
Men det är fanemig inte lätt nu. Jag saknar henne i varje rörelse jag tar, i varje sak jag gör. Jag gick ut och sprang idag och insåg att jag inte sprungit själv på typ två månader. Det är fjärde advent imorgon och jag som firat de andra adventsöndagarna med Mandie kommer nu antagligen bara dela den med en söndagsbakisångest stirrandes på de fyra ljusen. Jag saknar henne och kommer att sakna henne för alltid.
Min livsstil, och mina livsval har satt mig i denna situation där jag flyttar runt. Träffar fina människor som antingen jag flyttar ifrån eller som flyttar ifrån mig. Och jag börjar bli less på det. Jag är less på att sakna människor, less på att alltid sakna en del av mig, less på att aldrig känna mig hel. För dessa finaste fina människor gör mig till den jag är. De ger mig stödet att vara stark, och om de inte finns där så står jag ensam och vittrar långsamt sönder inifrån.
Jag vet att dessa typer av fina vänner inte försvinner, det är det som gör dem så fina. Men det gör ändå ont att inte ha dem nära mig. Att inte kunna ge dem en kram, att inte kunna gå på bio, shoppa, gå ut och springa, dricka vin och prata tills sent sent inpå natten. Det börjar bli tröttsamt, och jag önskar bara att jag kunde få samla upp alla mina finaste och bosätta dem alla i ett hus där vi kan jobba med det vi vill men också vara nära varandra. Det önskar jag mig i julklapp.

Emilou och kliet

Klikliklikli.

Efter att ha varit i socialisolering ett par veckor börjar jag känna kliet efter att hänga igen.
Rastlösheten är tillbaka och jag vill hitta på något, vill dricka vin, prata och bara hänga. Kan inte koncentrera mig på jobbet.

klikliklikli.

Men jag vet ju också att det måste vara med rätt personer. Annars lägger sig kliet som en klump i magen. Jag vet ju att anledningen till att jag har energi nu är för att jag inte varit utsatt för energikrävande aktiviteter så som att hänga med folk som suger ut energi ur mig.

Men jag kliar efter de där fina och bra personerna. Jag har börjat bli social igen.

Emilou och tårarna part 2

Det är nått i luften nu tror jag. Ännu en förmiddag spenderades med tårar i ögonvrån. Eller jag vet egentligen vad det handlar om, men jag orkar inte.
Hur som helst så passar dessa två blogginlägg ganska bra just nu. Fast jag tänker att varför jag inte är så lycklig för tillfället är för att det finns en anledning till det, och då borde jag kanske göra något åt den anledningen istället för att bara acceptera att jag är ledsen. Men jag orkar inte.

emilou och det gamla livet

efter nästantårarna på kontoret så gick jag ut och sprang, det funkade väldigt bra.* Funkade egentligen att bara komma från kontoret. Ut i luften.
Men jag tänkte lyssna på min kropp, och den där känslan att jag bara ville ligga och göra inget, så efter springet så gick jag inte tillbaka till kontoret, trots att det var planen från början. Istället bänkade jag mig i soffan framför datorn och har ikväll kollat ikapp på alla mina serier som jag följer.

Jag kollar facebook medan avsnitten laddar, kollar lite vad folk som jag en gång i tiden umgåtts med mer än vad jag gör nu håller på med nuförtiden. Och kollar så klart deras bilder för att se om de verkar ha ett mer värdigt liv än jag. Oftast kommer jag ju fram till att så är fallet. Men egentligen vet jag ju inte för jag känner de ju inte längre. Detta är människor som jag inte ens kommer ihåg när jag träffade sist. Jag ser deras bilder och jag vet vilka de var för ett par år sedan, men jag har ingen aning om vad det där ansiktet står för idag. Skulle nya Emilou och de där nya personerna komma överrens? Har vi fortfarande något gemensamt? Var det bara avstånden som gjorde att vi gled ifrån varandra? Vad skulle hända om/när jag flyttar tillbaka till Stockholm?

Min pappa säger alltid att det är vännerna man får under tonåren som är de vännerna man har under hela livet. Men jag verkar liksom alltid missa de där grupperna. Jag har självklart ett gäng fina kompisar som jag snappat upp under tidens gång. Men jag ser bilder på det där gänget i Sheffield. De hänger fortfarande. Vissa är ihop med varandra, andra har integrerat sina partners i gruppen. Men de träffas fortfarande, verkar fortfarande vara nära vänner. Jag har inte den grejen. Inte någonstans. Jag har fina vänner, men de är i olika gäng, i olika städer, i olika länder. 

Jag ser bilder på de där människorna som egentligen inte spelade någon roll. De som jag stött på i olika sammanhang som man blivit kompis med på facebook, som jag inte pratat med eller träffat på år och dar och som jag inte har någon anledning till att träffa. Men som jag skulle säga hej till om jag träffade dem på stan, och som jag ändå vill ha lite koll på. Det gör liksom att jag fortfarande känner dem lite. Trots att jag bara ser statusar, aktiviteter och bilder. Jag vet vad de gör, de vet vad jag gör. Vi håller kontakten. Även om det är oavsiktligt.
Men varje foto, varje status tar mig tillbaka till det där gamla livet. Det där då jag var mer eller mindre annorlunda. Det då jag levde ett annat liv. Jag gick i skolan, jag jobbade, jag var tonåring, jag flyttade hemifrån. Och egentligen är saker och ting inte så annorlunda nu. Jag går i skolan, jobbar, är lite tonåring och bor hemifrån. Fast samtidigt är ju allt annorlunda nu.

*jag tror att jag ska försöka ge mig på att springa en halvmara i februari. I brighton.

Emilou är trött

Nu när den gråa blöta hösten har kommit kommer min hösttrötthet som ett brev på next day delivery posten. Den där tröttheten som gör det svårt att gå upp på morgonen, som gör det svårt att stå emot alla de där småsmå pikarna som sticker i ryggen, svårt att ta tag i de där sakerna som jag behöver göra.
Fast det är inte som om det är alldeles svart, det är bara grått. Matt och orkeslöst. Det är som om ingenting spelar roll.
Men det gör det ju. Typ om jag inte blir klar med jobbet så får jag inga pengar. Och om jag inte får ihop något skrivet för avhandlingen så lissar jag inte. Men jag har inte riktigt motivationen att få till det. Inte just nu.

Emilou och energi

Ja alltså som den intelligente läsaren säkert förstått var fredagskvällen inte den bästa av kvällar. Jag kände mig utanför och ensam, längtade bort till de som verkligen betyder något. Och den längtan gjorde det hela så mycket mer miserabelt. Att jag ska behöva känna så stark längtan efter de där finaste människorna. Både för att de är långt borta och för att jag inte kan känna att de som är nära är nära på rätt sätt. Att jag är så jävla kass på att vara ytlig vän med folk, och att jag har flyttat och mina vänner flyttat så jag behöver längta efter dem när jag är med andra. Jag är trött på att behöva slösa energi på det.
Jag stod ut ett tag med hjälp av finaste Susanna, och tanken på att vi nästa helg kommer vara i Paris tillsammans!! Dricka vin, strosa, ragga och beställa kaffe på franska.
En annan bidragande faktor var att jag visste att idag skulle jag till Brighton med Mandie. Hon är riktigt bra den där Mandie. Vi är lika på precis rätt sätt så vi synkar och det osar bra energi i vår relation. Så jag visste att energi nivån skulle stiga igen.
Jag får energi av att vara med dessa människor. Och det gör det lättare att stå ut med allt annat.

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?