emilou och det kallas work life balance right?

Jag sitter och fixar med enkäten för femtionelfte gången. När denna enkät äntligen är i fält kommer mitt liv vara enormt mycket lättare.
Att jag kollat den massvis av gånger gör det också trist och jag har svårt att koncentrera mig. Allt jag kan tänka på är hur kul det ska blir att gå på teater ikväll, att jag ser fram emot att träffa Dan i helgen, att jag borde göra en mat beställning, att det vore sjysst att lägga till en semester efter mötet i Aten i sommar, att jag har lite lite ont i ryggen idag, att min näsa gör ont och att jag måste ned på stan för att hämta ut det receptet.
När jag egentligen borde jättekoncentrera mig på att kolla att allt i enkäten är rätt. För det måste kollas nitiskt noga för trots att det opoinons mätar företag vi jobbar med jobbar med detta professionellt så har de gjort massa misstag och inte följt instruktioner. Helt ärligt förstår jag det till viss del eftersom instruktionerna inte alltid är de tydligaste eller konsekventa.Men det tär på min hjärna.

Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.

Emilou och igår blev jag utelåst från kontoret

Men alla mina saker var inne på kontoret, inklusive jacka, plånbok och hemnycklar. Det enda jag hade på mig var min mobil som nästan hade slut på batteri. Det visade sig även att en masternyckel inte fungerade på min dörr och vaktmästarna på universitetet var upptagna med en major incident. Som tur var så var jag med en kompis som lånade ut sin jacka till mig, lånade mig pengar och jag sov över hos henne.
De sägs att dåliga saker kommer i omgångar av tre, jag undrar vad nästa grej blir!
Egentligen önskar jag bara att det ska sluta hända dåliga grejer.

Emilou och uppförsbacken

Jag hade hoppats på en nystart, omstart nu till 2015. Att de där sakerna som kändes jobbiga och gick emot förra året skulle klaras upp och det liksom skulle bli lite lättare att ta mig fram i vardagen. Men än så länge har uppförsbacken fortsatt. Jag börjar året med dunderförkylning som aldrig verkar bli bättre. Min kondis är nu så dålig att jag blir andfådd av att gå upp för trappor, och jag som brukar gå snabbt måste be folk att gå långsammare för att jag inte hänger med och jag har inte cyklat till jobbet sen jag kom tillbaka.
Jag kollar på lägenheter men hittar inget som egentligen lockar. Eller så är det som lockar inte längre till salu. Men vi måste flytta från vår lägenhet. Vi har nu inte bara mögel på väggen vid ytterdörren, och i matsalen, men även i vårt köksskåp.
Och inatt blev Ds cyckel stulen från vårt skjul.

Emilou och hej bloggen!

Det var ett tag sedan vi hördes, jag har varit på väg en massa gånger, men det har inte känts rätt. Men nu kämpar jag med en artikel som jag måstemåste få klar tills imorgon för sen ska jag på semester. Och då är ju allt mer intressant och viktigt än att jobba på artikeln. Till och med min skräppost på mailen. Ja jag har kollat min skräppost. Jag har ordnat med mina återbetalningar, hittat nya och gamla bloggar, till och med scrollat mig igenom blondinbellas.

Artikeln är det som en gång i tiden var min masters dissertation som jag skickat in för publicering, den har förföljt mig i två år nu. Tre somrar i rad har jag suttit och skrivit om citizenship education och tagit upp lite tid på vintern däremellan. Ändå vet jag inte var jag står, var jag är, vad jag säger. Eller det vet jag ju, men jag måste bara lyckas uttrycka det på ett bra sätt.

Jag har hållit mig för mig själv på senaste. Jobbat hemifrån och knappt gått utanför dörren. Det har varit rätt så skönt att inte behöva förhålla mig till folk. Plus att jag varit så virrig på senaste. Glömt kort på banken, glömt en påse i en taxi, sagt korkade saker, missförstått folk, trott att min tvättmaskin var trasig- vänta två dagar på reparatör för att sedan få betala £35 för att få reda på att jag bara inte stängt dörren ordentligt. För att inte tala om alla otursgrejer jag har varit med om på senaste, min bank, telefon och internet har strulat- alla den senaste månaden, de har aldrig strulat för mig förut! Jag behöver nog semester.

Egentligen har jag ju inte gjort många knop på senaste. Månaderna har gått, men inte mycket har blivit gjort. Mycket har hänt, men inte mycket har blivit gjort. Jag kom tillbaka från praktiken och var egentligen ganska pigg på att börja forska igen. Men så hände livet. Eller döden kanske.

Jag har svårt att komma igång. När jag väl kommer in i det gillar jag det. Och kan nörda in mig på formuleringar och tankegångar, sitta uppe hur länge som helst, argumentera tills fingrarna blöder. Här om kvällen kunde jag inte sova för att jag inte kunde sluta tänka på en kritik, hade som tur var datorn nära och kunde skriva ned det. Hade verkligen inte kommit ihåg det annars. Kommer inte ens ihåg det nu. Men det tar ett tag att komma in i det. Och jag måste isolera mig. Jobba långa långa dagar, utan uppbrott. Och jag är inte säker på att jag vill leva det livet, där jag måste sträckjobba och hamna i den sitsen där jag har kliet i kroppen. Oron, misstron, förvirringen. För det är så det känns. Under startsträckan, för att inte tala om fallet. När man tappar farten, och faller. Från tråden, från idén. Tvivlet som knockar mig då är inte att leka med. Men så är det väl med de flesta jobb. Så var det ju i London också.

Om det hade varit vinter nu hade ensamheten gjort mig nipprig. Men av någon anledning har det bara varit skönt att vara för mig själv på senaste. Dels har jag ju inte varit på topp, men folk har irriterat mig på senaste också. När jag var yngre var somrarna alltid min egen tid. Jag liksom laddade batterierna då, kom tillbaka till mig själv, kände av var jag var. Och det känns som om jag gör lite samma sak nu.

Jag har tid att tänka. Reflektera. Och det är rätt skönt. Förutom att man ju då kanske ibland kommer till lite insikter. Som typ att jag inte egentligen bryr mig om sex längre. Jag vill bara ha någon nära. Någon som bryr sig. Som jag bryr mig om. Jag vill inte ha mega hångel längre. Jag vill ha en mjuk puss och någon att hålla i handen. Jag är 25 och vill tillbaka till lågstadiet (ja för på mellanstadiet var vi mer avancerade!). Typ att jag inte pallar vara exotisk längre. Men heller inte vill bli tagen som Britt- som jag blev på sommarskolan. Och att jag inte klarar av folk som bara klagar och klagar på engelska samhället, maten, attityderna osv. cynicismen. Jag pallar inte höra. Vill inte höra. Blir riktigt sur för att det är en så idiotisk bild av samhället. Och jag umgås ändå med samhällsvetare. De vet fanemig ingenting om samhället. Eller borde inte ha rätt att uttala sig. Reflektion innebär inte alltid att man blir mer tolerant. Isolerad reflektion kan till och med innebära att man blir mer arrogant. Jag behöver nog bryta min isolering snart.

Emilou och tårarna part 2

Det är nått i luften nu tror jag. Ännu en förmiddag spenderades med tårar i ögonvrån. Eller jag vet egentligen vad det handlar om, men jag orkar inte.
Hur som helst så passar dessa två blogginlägg ganska bra just nu. Fast jag tänker att varför jag inte är så lycklig för tillfället är för att det finns en anledning till det, och då borde jag kanske göra något åt den anledningen istället för att bara acceptera att jag är ledsen. Men jag orkar inte.

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.

Emilou och energi

Ja alltså som den intelligente läsaren säkert förstått var fredagskvällen inte den bästa av kvällar. Jag kände mig utanför och ensam, längtade bort till de som verkligen betyder något. Och den längtan gjorde det hela så mycket mer miserabelt. Att jag ska behöva känna så stark längtan efter de där finaste människorna. Både för att de är långt borta och för att jag inte kan känna att de som är nära är nära på rätt sätt. Att jag är så jävla kass på att vara ytlig vän med folk, och att jag har flyttat och mina vänner flyttat så jag behöver längta efter dem när jag är med andra. Jag är trött på att behöva slösa energi på det.
Jag stod ut ett tag med hjälp av finaste Susanna, och tanken på att vi nästa helg kommer vara i Paris tillsammans!! Dricka vin, strosa, ragga och beställa kaffe på franska.
En annan bidragande faktor var att jag visste att idag skulle jag till Brighton med Mandie. Hon är riktigt bra den där Mandie. Vi är lika på precis rätt sätt så vi synkar och det osar bra energi i vår relation. Så jag visste att energi nivån skulle stiga igen.
Jag får energi av att vara med dessa människor. Och det gör det lättare att stå ut med allt annat.

Men den här huvudvärken, den är inte okej. För jag har 20 sidor kvar att läsa och handledarmöte i eftermiddag. Jag bävar faktiskt lite över detta möte, tror att G möjligtvis kommer att säga till mig att jag inte kan slösa deras pengar. (Vaddå £100 för en studie är väl inte så mycket?) Och så har jag ju inte läst den där boken som jag skulle läsa, så all in all så är jag lite nervös över detta möte.

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

Saker jag inte gillar 5

Konflikten fortsätter. Jag biter tillbaka för jag är så less på att bli behandlad på det sätt hon behandlar mig på.
Hon skriver i ett ps att jag ska vara glad.
Jag ba: jag är inte inte glad, och behöver inte bli tillsagd att vara glad. Om jag inte verkar glad är det för att jag är frustrerad.
Så jävla nedlåtande. Och jag pallar helt enkelt inte det längre.
Hon säger att hon tycker att vi kan lägga till en sak, och att vi inte bör vara rädda att lägga till den saken för min handledare skriver en bok på det nu. Hon säger att det känns som om jag tycker att hon bara kritiserar, jag säger att jag inte är emot tillägget, men att det blir svårt att göra det, och att hon gärna får ge exempel på saker som hon vill lägga till för att kritiken ska vara konstruktiv.
Kommentaren om min handledare är så jävla onödig. För hon antar att jag inte tycker att tillägget är viktigt, vilket jag ju gör, och referensen till annat folk är liksom bara för att säga att hon har rätt vad jag än tycker.
Det slutar med att hon ber om ursäkt för att hon gjort mig frustrerad. Och jag vet inte vad jag ska svara på det.
I mångt och mycket är jag säkert en asjobbig person att ha en konflikt med, för jag är så fruktansvärt envis och långsint. Och om jag inte känner att ursäkten är genuin så tror jag inte på den utan fortsätter att vara sur.
Men hey, att vara sur är bättre än att vara ledsen. Och surheten gör mitt liv lite lättare för tillfället.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

Tystnad

Men livet fortsätter och jag hänger tvätt.

Saker jag inte gillar 4

Just nu känns det som om det är en massa jävla saker jag inte gillar. Jag är otroligt lättirriterad för tillfället. Mest av allt är det folks beteenden som stör mig. Situationer då jag bara skulle vilja säga åt folk att dra åt helvete. Massa situationer från långt långt tillbaka som sitter kvar i min kropp som små glasskärvor eller stickor som inte dragits ut och blivit inflammerade.
och jag känner så här:

Saker jag inte gillar 2

Att behöva skriva ett dokument som borde varit skrivet för månader sedan. Jag tror att det tar emot mest för att jag känner mig övergiven i projektet. Redan veckorna efter eventet kände jag att hennes engagemang danade. Men det som stör mig mest är att hon sagt att hon gjort saker som hon inte har gjort. Det är säkert så att hon bara glömt, men det är så himla oproffsigt. Och liksom vaddå glömt, man kan glömma att göra nått, men inte tro att man gjort något när man inte har det.
Så jävla bittert. Och varje ord av denna rapport smakar av denna bitterhet.

Saker jag inte gillar 1

När folk är i en grupp men inte är uppmärksamma på sitt beteende mot andra. Situationen jag tänker på var i helgen då vi var ute och en i vårt sällskap flirtade ganska uppenbart med en annan i vårt sällskap, fast än den andra har partner. De var helt uppslukade av varandra praktiskt taget hela helgen. Jag stör mig inte på detta på grund utav att den ena har en partner, utan för att det är så himla asocialt att vara i en stor grupp och BARA prata med varandra, inte låta någon annan få en syl i vädret (i deras konversation). Speciellt om det är som VÄNNER. Vet inte riktigt hur logiken funkar med varför det skulle vara annorlunda om de var kära. Men det gör det. Lite i alla fall.
Jag gillar inte heller att jag har ont i huvudet och måste läsa en halv bok ikväll.

Dagens undran 17: snubbar alltså!

Är på skolan idag och försöker jobba lite. Åt lunch med norskan och hennes kille som var på väg hem från en romantisk weekend på Isle of Wight (inne i mig så tänkte jag:JAG VILL OCKSÅ HA ROMANTISK WEEKEND!! men det kommer ju inte hända direkt. Och utanpå märktes nästan inget tror jag). Det var norskans födelsedagshelg, och hennes kille hörde med mig vad som skulle vara en bra överraskning, supergulle :)
Hur som helst skrev jag nyss ut en artikel, men det nått strul i skrivaren, så alla papper fastnade. När jag står där och försöker fixa till det kommer en snubbe och börjar säga åt mig hur jag ska fixa det. Eller snarare säger åt mig att gå åt sidan så att han kan fixa det, som om han är värsta proffset på skrivare eller?! Visst att han visste ett skrymsle som jag inte sett, men då kan man säga det på ett sjysstare sätt. Ett icke nedlåtande sätt. Plus att han vägrade att låta mig göra nått alls, och sa åt mig att vara försiktig med mina fingrar när jag försökte hitta var pappret satt fast. Och sa åt mig att jag skulle ta reda på hur många sidor det var jag skrivit ut och att jag skulle radera utskriften. Jag ba: LÅT MIG SKÖTA MIN JÄVLA UTSKRIVT SJÄLV!!! Och det störigaste är att han inte ens verkade ha någon utskrift på gång själv. Det verkar som om han bara kom till skrivaren för att 'hjälpa' mig. Jävla snubbe alltså! varför kände han det nödvändigt att komma och säga åt mig hur jag skulle få fram min utskrift?!?!

Det är så jävla tungt

Asså det här med att typ dejta. Det är så sjukt jobbigt. Skulle ha träffat snubben ikväll, men så ställde han in (även efter en inställd utflykt till New forest med några kompisar, känns som om idag är inställningarnas dag...) på grund av arbetsbörda, men så smsar han senare och ba: jo men jag kan komma ett tag om det är ok.
Och detta var liksom efter att jag deppat över att han inte ville träffa mig och accepterat detta. Dessa svängingar! Jag pallar inte med dem! Jag vill bara veta, vill han ses eller inte. Orkar inte med att bli fucked around. Jag vet att detta inte egentligen är så himla major, men jag vill vara försiktig. Vill inte få ont. Och dubbla budskap, fram och tillbaka, osäkerhet etc. är alla saker som jag känner kan leda till ont.
Jag försöker att flow with it, men det är så jäkla tungt. Det borde inte vara tungt eller hur?

dagens insikt 16: 4486

Jag upptäckte idag att med facebooks nya meddelandefunktion kan man se hur många meddelanden man skickat till en person. Jag tror att mitt rekord är 4486, och detta inom en kort tidsperiod!
Idag behövde jag kaffe redan klockan 9. Drack det på tåget, och hade en subbe mitt emot mig som stirrade på mig hela tiden. När han klev på verkade han också vara på väg att sätta sig bredvid mig, trots att det fanns massor med plats och jag hade min stora (eh ganska stora) väska på sätet. Alltså, det är ju inte som om jag inte skulle flytta väskan om det var mycket folk på tåget, men nu var det verkligen inte det, då tycker jag att det är han som beter sig ohyfsat som typ kräver att jag ska sitta obekvämt. Det fanns liksom MASSA platser på tåget.
Åh, pendlings-vardagen. Jag har saknat den!

Det här med titlar

För ett tag sedan, ja ganska bra tag sedan, så berättade min (dåvarande?) kompis G för mig att hon hade stött på vår professor, tillika min handledare, på väg till en av hans föreläsningar. Hon berättade att hon tyckte det skulle kännas konstigt att inte säga hej, när de uppenbarligen var på väg till samma ställe, trots att han antagligen inte hade någon aning om vem hon var. Så hon säger 'Hello Sir....' varpå jag avbryter henne och utbrister 'Did you say SIR?!?!' och är uppenbarligen väldigt road av detta. För min handledare är ju typ den sjysstaste mest jordnära personen i (den akademiska) världen! Han skulle aldrig kräva att någon kallar honom 'sir', eller bli det mista förnärmad om någon inte kallade honom 'sir'! Min kompis G blev lite förnärmad och sa, 'But what would I say then? It didnt really feel ok to say Professoer whats-his-name either, and because he's my professor I didn't feel comfortable just calling him by his firstname, cause he's authority!'

Då slog det mig att det ju inte bara är min handledare som det där med titlar beror på, utan även vad man blivit uppfostrad till. Jag som växt upp i titelfria Sverige är inte van att genom en titel ge auktoritet eller visa respekt, jag har inte blivit uppfostrad till att kalla mina lärare vid efternamn och civilstånd, som det är standard att göra här i England. Det här med civilstånd är extremt ingraverat i folks medvetande, och jag har verkligen blivit uppmärksammad på detta nu när jag bytt namn. Varje gång jag har gått någonstans för att ändra mitt namn så har de frågat om jag har gift mig, eller snarare om det nu alltså är Mrs, istället för Miss. Det roligaste, och mest frustrerande var nog när jag var på banken och kvinnan hade fruktansvärt svårt att förstå att jag hade bytt namn utan att ha gift mig.

'Hi, I would like to change the name on my bank account'

'Ok, so you've married, can I see your marriage certificate'

'No I have not married, (blabla om alla mina bekymmer med namnbyte och att de behövde mitt pass)'

'So you have done it by d-pol?'

'No, or yes, but back home in Sweden'

'Ok, (mummel mummel tar fram papper och ändrar saker i datorn), so it is Mrs now then is it?'

' No, because I didn't get married.'

' ah ok....eh (ser väldigt förvirrad ut) so you've taken your maiden name?'

'No because I didnt get married nor divorced!'

Hur svårt kan det vara att förstå att det ju faktiskt är fullt möjligt att byta namn för andra anledningar än att man gifter sig? Och när jag sagt flera gånger att jag INTE gift mig.

Hur som helst, det är underligt hur det här med titlar skiljer sig. G har växt upp i en ganska, vad jag förstår, rik familj i Wiens övre sociala klasser, och därmed varit med på en massa formella tillställningar där det här med rätt titel på rätt person spelar roll. Därför så blir det ett dilemma för henne när hon inte vet vad hon ska kalla sin professor. Speciellt eftersom denna professor ju är väldigt vänlig och avslappnad. En titulering kan ju inte bara visa respekt, men en felaktig titulering kan ju även förolämpa bäraren. Det var väl kanske ett lite liknande dilemma som den kära bankdamen upplevde, hur skulle hon bestämma min civilstatus? Men vi svenskar som växt upp utan titlar upplever inte detta dilemma. Dock kan det ju ändå leda till roliga missförstånd, kanske just för att vi inte är vana vid tituleringar. När mamma och jag bokade min superlyxiga buisness class biljett tillbaka till England i julas så bokade vi den ju på hennes kort, och när hon skulle ge mitt namn så sa hon först mitt gamla namn, varpå jag fick rätta henne med mitt nya. Och eftersom jag och min mamma då inte hade samma efternamn så antog damen på resebyrån att jag var Mrs. R! Det spelar ju egentligen ingen roll alls, men det är lustigt vilken felaktig bild folk kan få av en. Jag menar, jag är ju inte ens i närheten av att tänka på att gifta mig! Samma lustiga felaktiga bild kom ju fram i början av terminen när halva fakulteten trodde att jag gift mig!

Men visst att vi slipper dilemmat med vad vi ska kalla folk, och att det kanske är ganska sjysst att slippa stoltsera med sitt civilstånd (eller endast kvinnor behöver ju göra detta offentligt), men alla de andra titlarna, som Dr. Professor, Sir, Madam, de som ju faktiskt kan vara ett ganska bra sätt att uttrycka sin respekt i formella sammanhang, de förlorar vi som kallar varandra vid du. Det är otaligt många gånger som när jag ska skriva formella brev på Svenska som jag tycker att det känts lite väl vardagligt att börja brevet med 'Hej XX!'. Vid de tillfällena är Engelskans 'Dear Sir/Madam' eller någon av de professionella titlarna mycket bekvämare att använda. Hälsningsfrasen sätter liksom tonen, och hellre en formell ton än en 'tjena tjena'!

Detta till trots, så skulle jag ju aldrig ens drömma om att kalla någon vid titel i verkliheten, för då kan man oftast komma undan med att bara säga typ hej, och att slänga in titlar skulle bara vara slöseri med ord och tid. Och det känns som om jag kan visa respekt på andra, och kanske bättre och mer genuina, sätt än att kalla någon 'sir'!