Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Nostalgi

Jag åker till Sheffield nästa helg, för att fira min födelsedag. Idag pratade jag med Martin för att berätta att jag kommer upp, och vi började prata om dåtiden och framtiden. Han hade kommit underfund med att han nästa år skulle vara den enda som var kvar i Sheffield från vår årskull, och det hade gått upp för honom hur sorgligt det skulle vara. Jag försökte peppa genom att säga att även om folk inte var kvar så kunde man ju fortsätta vara vänner och hålla kontakten, men så sa han något riktigt sant: Grejen är ju inte den att man förlorar vännerna, utan det att typ han, jag, Ben och Alasdair aldrig igen kommer att bo tillsammans i ett hus i Hunters Bar.

Och så slog nostalgin till. Jag minns hur sjysst och mysigt det var att bo med dem. Även om det också var väldigt jobbigt ibland så var det mysigt att ha folk omkring sig. Jag mins kvällarna med vin i vardagsrummet, kvällarna med sisha och film i Martins rum och middagarna. Självklart minns jag även bråken, spänningarna och stöket, men de bra minnena tar självklart över. Jag minns mina och Martins långa långa pluggdagar och tepauser, mina och Bens intressanta diskussioner och Alasdairs lugna existens.

Martin frågade om jag någonsin hade hemlängtan till Sheffield, och det klart jag har det!

cyniker är vi allihopa

jag satt just och tänkte på Colins hjärteargument, det om den sociala konstruktionen av kriser, och att det är ganska så cyniskt och konspirationsteoretiskt. Han argumenterar praktiskt taget(väldigt förenklat) att bakom varje kris finns det en eller flera grupper som vinner på krisen och det är dessa som konstruerar krisen, regisserar den och nästan planerar den. Som den sanna konstruktivist han är så anser han inte att detta är något som försvagar meningen med krisen, utan den har precis lika mycket värde och effekt för att vi tror att det är en riktig kris. Poängen är alltså att kriser är sociala konstruktioner, det finns inget som ÄR en kris, utan det handlar om att en grupp makthavare (i det vidare begreppet, alltså inte nödvändigtvis den politiska eliten) pekar på vissa händelser och säger 'Kris!'.
Generellt är jag ett stort fan av konstruktivism, min feministiska ådra skulle inte överleva utan ett visst uns av social konstruktion, och jag håller i princip med om att det säkert inte finns något som är en kris. Men det som gör mig lite skeptisk har att göra med att någon verkar vinna på det. Att man tror på konspirationer i den sociala konstruktionen, att någon har ett mål med att skapa en kris och får ut något av det. Och här kommer Martins baksidor fram, han håller starkt med Colin, och ska ju för bövelen skriva sin PhD på att den nuvarande finansiella krisen är en konstruktion*, och delar alltså konspirationsteorin. Det som skrämmer mig med konspirationsteoretiker är att det känns som att de tror att alla och hela värden är (potentiellt) emot dem, och när som helst kan vända sig emot dem, så fort de rätta materialistiska faktorerna finns som de kan använda till sin förmån. De litar inte på någon, men det är fördelaktigt att verka som om man litar på folk och som att folk kan lita på dig. Men de är hela tiden beredda på att du kan vända dig mot dem och de är hela tiden berädda att vända sig emot dig.
Detta stör mig ofantligt. Mestadels för att jag inte tror att politik kan fungera utan tillit. Och då pratar jag genuin tillit, inte en media-fasad och polerad tillit. Men också för att på ett personligt plan blir det väldigt svårt att vara kompis med en sådan person. Eller som M själv uttryckte det när vi dissade rational choice "what scares me the most is not that people might be this way, but how the people who believe it see me!"

Men så vid vidare eftertanke så är ju jag också lite av en cyniker och konspirationsteoretiker. Jag argumenterar ju emot exkludering från majoriteten. Av kvinnnor från patriarkatet, av barn och unga från vuxenvärlden. Och någonstans antyder jag ju då att exkluderingen till viss del är medveten och att de som exkluderar vinner på det. Men denna antydan behöver inte vara lika stark som i Colin och Martins argument, för det första för att den inte är uttalad, men också just för att den inte är uttalad är jag öppen för att den är baserad på missförstånd, brist på insikt osv.ja alltså, egentligen att de som exkluderar är dumma i huvet. Jag tror att den öppna formuleringen kan skapa mer konflikt än lösning, men samtidigt kan min dumförklaring göra det samma. Colins argument är ju inte så starkt att han pekar på en grupp som alltid vinner, utan det är en mer pluralistisk syn på makt, makten är spridd och makthavare finns överralt. Och det behöver egentligen inte vara en koordinerad aktion. Och det kan jag ju skriva under på, för jag vill inte beskylla enskilda personer eller peka ut grupper som aktivt och medvetet exkluderar, men sammantaget så blir det större effekter än vad en enskilld akt kan orsaka, och detta är otroligt viktigt att tala om, peka på och göra något åt. Det är väl kanske det som jag saknar i Colin, han verkar anse att detta är så som världen fungerar, grupper konstruerar kriser, vi slutar aldrig göra det (jag menar kolla bara på kvällstidningarna, de är ju proffs i kriskonstruktion). Det är som att dessa spridda maktfulla grupper inte går att nås, och det är bara i efterhand som vi kan se att något är en konstruktion. Jag saknar idealismen, tron på människor och förändring. Men samtidigt är jag ju den som kallar folk dumma i huvet. Så det känns som att alla som är kritiska till omvärlden är cyniska och går runt med konspirationsteorier, även de som är idealister, för någon måste ha gjort fel för att vi ska se problem och vilja ha förändring.

*vilket ju väcker frågor om vem det är som vinner på den nu, och som det verkar är det politkerna, de återtar makt från marknaden, vinner förtroende genom att ge bidrag etc. och detta har jag ju egentligen inget emot, eftersom min tes bygger mycket på misstron och proffessionaliseringen av politiken.

jävlar i mig!

Jag pratade med min mamma ikväll, om hur jag tappat motivationen att arbeta för att jag inte fått pengar någonstans. Att jag liksom inte har något att arbeta emot, att jag blev så besviken och var tvungen att omprioritera mina förhoppningar. Men att det liksom var okej, att jag hade kommit över det värsta och accepterat att framtiden kanske inte innebar en PhD direkt. Och det var bra och okej. Men det var en grej i min online-tracking grej som jag inte riktigt förstod, och jag var lite orolig att det skulle bli en till M situation, och när jag mailade och frågade fick jag ett irriterat mail tillbaka. Och i och med det lite kritiska emailet jag skickade till G angående hans teori så blev jag lite orolig att jag sumpat mina chanser att få pengar i S. Men så skulle jag kolla emailen för att se när jag kommer till sverige och ser att jag har ett nytt mail:

The School of Social Sciences will formally be writing to you in the next few days to offer you a research studentship, jointly funded by the school and the centre. Congratulations! The studentship will pay your tuition fees and an annual maintenance stipend for four years of study: one year for an MSc (research training) and three years for PhD study.

Jag måste 'bara' få en 2.1, söka council pengar (men om jag inte får det får jag pengar från dem i alla fall!) och göra lite forskning för G. S. Det är inte så farliga krav för att jag ska få finansiering för fyra år!

Det är helt sjukt! ibland (typ nu på senaste i samband med mina ansökningar....) tror jag minsann på typ karma eller kosmos eller vad som helst som ger dig tur och otur för att säga dig något. För liksom jag har ju kännt mig färdig med Sheffield, så jag fick inte pengar här för att 'kosmos' försökte säga att jag ÄR färdig med Sheffield. Jag ville inte egentligen till M för att de ville ändra min metod, så 'kosmos' såg till att de fuckade min ansökan, för att säga till mig att M just is not the place for you. Och B vetoade 'kosmos' för att jag vill ju egentligen inte göra Sociologi. Men S var det meningen att jag skulle till, för då är jag nära havet, så att jag kan segla, och nära London så att jag kan träffa Marta rätt ofta! Ännu mer 'kosmos' är ju att jag skickade iväg denna ansökan på torsdagskvällen efter att jag träffat G, och deadlinen var på fredagen. Det var verkligen en sista-minuten-men-inte-planerad-ansökan. Och jag kände typ på mig(jag vet det är jävligt lätt att säga i efterhand) att den här 'oviktiga' ansökan skulle gå igenom, bara för att 'kosmos' vill jävlas med mig. (alltså få mig att vilja jättegärna typ Sheffield och Bristol jättelänge, för att slänga in S i sista minuten, och se till att det funkar i sista-minuten valet)

jag läste mailet när jag pratade med mamma, och bara skrek rakt ut. hoppade och fnittrade. fattade inte att det var sant. var tvungen att läsa det typ 10 ggr för att se till att jag inte missat typ en negation eller nått. Men så såg jag 'Congratulations' och jag menar, det är ju avgörande! Men jag fattade inte direkt hur kravlöst det var, alltså jag måste inte få council pengar, utan jag måste bara söka. jag ringde pappa och han godkände det för att det ligger vid kusten så jag kan segla. Springer in till Marta, som pratar allvar med en kompis, jag kommer in och skrattar och berättar nyheten. Ringer Martin, och bestämmer mig för att gå med dem ut.
Kvällen blev lagom bra. Mest grymt bra för att jag fortfrande är glad över pengarna.
Helt sjukt. Jag är så fantastiskt glad att jag inte vet om jag kommer kunna sova.

hm

Förra veckan var en skitvecka.
Denna vecka har ännu så länge varit ganska förvirrande.

Förra veckans krash gjorde att jag insåg att det är nivån på mina förväntningar som gör mig besviken(jaja jag vet att det är världens trivialaste insikt, men jag hade liksom inte fattat hur höga mina förväntingar var antar jag). Och de kan göra mig otroligt besviken när något går fel. Det underlig är ju att jag inte brukar ha sådan övertro på mig själv, jag brukar hålla mig till att vilja och önska men inte tro. Jag föll över lite för mycket på tro sidan. Hade inte en plan B, som jag såg som realistisk. Men så kom ju händelserna ur proportion pga. omständigheterna.

Igår gick jag och M på Colins inagurations föreläsning och hängde sedan med folket i department på en wine reception. Det var kul för vi pratade med massa folk om intressanta saker, och vi var de enda UG som var där. Men det var jävligt jobbigt också, för M berättade för alla om att han fått pengar (vilket ju är fullt förståeligt, jag skulle säkerligen basonera ut det över hela världen om jag fick pengar), och där stod jag med en mycket mindre intellektuellt stimulerande dissertation och PhD proposal och har inte fått några pengar. Det kom ju fram efter att M hade fått hjärtliga gratulationer från alla han pratade med. Så mindervärdes komplex i kvadrat, spetsat med lite vin på tom mage. Hela kvällen efter det så fick M höra om detta, hur skit allting jag och alla var och hur jag inte var smart och hur hela världen var emot mig. Jag måste varit otroligt härligt sällskap. Vi bestämde oss ändå för att laga middag med hans huskompisar och dricka vin.

Sen pratade vi. Han bad inte om ursäkt eller sa förlåt. Han förstod inte vad han gjort för fel. Han hade bara varit ärlig mot mig och sagt hur han kände i den situation som han var då. Jag sa att jag förstod det, och att jag inte förväntade mig en ursäkt eller ett förlåt. Inte ens en förklaring. Utan jag behövde bara att han visste hur jag reagerat och känt. Och att jag ju redan förlåtit honom i mig, eller vad man ska säga, för även om han hade bett om ursäkt, bett om förlåtelse eller förklarat så om inte jag i mig var beredd att göra det så hade hans ord inte betytt något ändå. Jag har kommit fram till att jag ändå vill vara hans kompis. Det kan ses som destruktivt nedlåtande osv. men han menar inget illa. Oh shit jag låter ju som en förtryckt tjej i ett abusive relationship som vägrar att inse att förhållandet far henne illa. En som lever i förnekelse. Och kanske förnekar jag min rätt att hata honom genom att så lätt förlåta honom. Men det får tiden utvisa, kanske känns det inte okej senare. Men jag har verkligen tänkt på det här. Massor. Och samtidigt tycker jag att det är taskigt mot honom att kräva honom på en massa ursäkter, förlåt och förklaringar, det blir någon typ av martyrskap (herregud jag är så ledsen att du bara måste måste tycka synd om mig och be om ursäkt) eller maktutövande(han har sårat mig och är då skyldig mig ett förlåt, playing the pity card) som jag inte alls kan skriva under på. Jag ville prata om det med högt i tak, för att fråga alla saker som jag undrade så jag slipper tänka på dem senare.

Jag är ännu en gång inte flickväns material, för vi är ju kompisar, och det är en utveckling av oss som kompisar. Jag vet inte riktigt hur okej jag är med det. För samtidigt som jag ju vill vara med någon, och alltså vara flickvänsmaterial, så vill jag ju inte falla in i den där fickvänsrollen. Den där som tappar en del av sig när hon hittat en annan, eller kanske hon den där som inte är hel innan hon hittat sin andra hälft. Hon som komprimerar sig själv för ett förhållande. Jag passar ju inte där. Visst att jag påverkas av folk, det kan jag inte förneka, och visst att man måste ta hänsyn till de man är i någon typ av relation med. Men det måste vara tvåsidigt, jämlikt och hela det yada yada. Jag passar inte in i bilden att tappa mig för någon annan, jag är högljudd säger vad jag tycker (oftast) och måste få stå själv, gå själv och vara själv. Klart som fan jag inte passar in i flickvänsrollen eller är flickvänsmaterial, för jag behöver ju ingen.
MEN, jag tror och hoppas på att det finns folk med en annan syn på relationer. Att det finns människor som ser att man måste få behålla sig själv när man är tillsammans. Att det finns de som inte tycker att man behöver någon, utan att man kan vilja ha någon, och att relationen är baserad på det snarare än behovet.

Och jag tror att jag är ganska nöjd med som det är. Men det är farligt, det är en svår balans mellan att ta det för det är och tänka framåt. Jag får verkligen se hur det utvecklar sig.

Första framtidsplan-setbacken

Martin fick i söndagsmorse reda på att han fått ESRC pengar från Sheffield. Jag visste att han skulle få det, och är väldigt glad för hans skull, men är självklart lite besviken att jag inte fick det. Jag hade inte då och har ännu inte fått något besked alls, inte ens att jag inte fått pengar. Så innerst inne går jag runt och hoppas på att det kanske är så att de väntar på att alla ska svara på om de vill ha pengarna eller inte, och att någon kanske säger att de inte vill ha, och det gör att jag får pengar istället. Men det är ju inte så sannolikt. Så nu hoppas jag starkt på Southampton, Bristol och Manchester. 

Emilou är tillbaka!

Resan tillbaka till England gick förvånansvärt smärtfritt, jag och mormor höll sams, men höll nästan på att missa planet för att hon skulle köpa ljuslyktor och dalahästar. Men som tur var hade vi ju rullstolen, så jag sprang från ena delen av terminal fem till den andra, och vi kommer fram tio minuter innan flyget går, men precis innan de stänger gaten. Vi är de sista att komma ombord på planet. 

Jag skrev för en tid sedan att jag hade en känsla av att allt kommer att fucka up. Men inget fuckade egentligen upp just då. Och kanske kan inte allt rasa på samma gång, utan det är en långdragen process som tar månader. Denna krasch började i höstas men nådde sitt klimax(no pun intended)  kvällen som jag kom tillbaka till England. Jag gick ut med Martin och några av hans kompisar, och jag sov sedan över hos Martin. Och med tanke på vad som skett tidigare var det som skedde bara en fortsättning. En naturlig sådan har en viss herre till och med uttryckt det som. Jag visste inte vad som skedde, eller vad som skett, och var tvungen att tänka lite. Det var då jag skrev det där om luftslott och köpa grisen i säcken. Det var då jag skrev det där om att lita på sina vänner, att de inte ska såra dig. Jag tog bort det för att det redan dagen efter visade sig att det gör ont att kasta sig ut, det är jävligt dumt både att köpa grisen i säcken och att försöka föreställa sig hur grisen ser ut, för jag vill inte ha någon jävla gris överhuvudtaget! Det visade sig att vänner kan såra, nära vänner kan såra extra djupt. Den man trodde att man kunde lita på visar sig svika. 

När jag tänkt och byggt luftslott, bestämde jag mig för att jag skulle våga kasta mig ut, eller jag var tvungen att kasta mig ut. Jag tyckte att det behövde redas ut vad det betydde och vad han ville. Jag försökte att inte bygga ett luftslott, men kunde inte hjälpa att göra det. För trots mina tveksamheter, och att han ju är Martin min vän, så tänkte jag att det kanske är precis det här vi båda behöver. Han behöver en tjej som inte bitchar runt honom, och jag behöver en kille som pallar med min knäpphet, överanalys och nördighet. Och till viss del tror jag fortfarande detta. Jag kände tvekan för att han ju inte alls är det jag någonsin förväntat mig att jag skulle vilja ha, men kände att det fanns möjlighet att komma över det. Om det kändes rätt. Och så som luftslottet såg ut, eller som grisen i säcken verkade, så kändes det som om det skulle kunna vara rätt. Men som sagt, jag försökte att se bort från luftslottet och kasta mig ut i världen utan att hoppas på för mycket. 

Och det jag fick tillbaka var;

I don't regret it at all. It felt good, and nice, and like a natural step for us to take as friends. I think it might even have brought us closer. But you know I am crazy about this Katie girl. And dont take this as something against you, because you are a person that I would be attracted to, but we're friends you know.  And I am sorry if I led you on. Are we ok? are you ok?

Då svarade jag att ja jag var okej, och ja vi var okej, men jag kunde inte förstå hur han kunde ligga med sin nära kompis när han var kär i någon annan. Men att han inte behövde svara på det, för det är alldeles för svårt. (och jag pallade inte prata mer) Jag försökte att ta in det här. Försökte att inte bli ledsen, försökte att se att det var okej. Jag visste ju att han var kär i den där tjejen, han hade ju pratat om henne med mig, och bett mig om råd. Men jag blev ledsen. Jag blev jävligt ledsen. Men det som jag blev ledsen för handlade ju mest om mina issues och att jag förväntat mig massa saker som jag inte borde. Denna händelse katalyserade en massa andra känslor som legat och grott länge, och liksom om du blir dissad av din bästa killkompis, vem fan skulle vilja ha dig? Alltså var jag den minst värda personen i hela världen, som ingen vill ha och aldrig någonsin kommer att vilja ha. Och det var detta som orsakade kraschen. 

Men jag blev också sur. Sur på honom för hur han behandlat mig. För att han inte tyckt att det var något vi behövde prata om. Jag trodde att bollen låg hos mig för att jag varit så dissig när vi hånglade sist(han frågade vad det handlade om, jag pft:ade och skämtade bort det), men han tyckte att saken var självklar: han låg med mig som en kompis, och han var egentligen kär i en annan tjej, och det visste jag, så jag var på samma premisser som han. Men saken var inte alls självklar. Jag trodde att man åtminstone ger en sådan här sak en chans, att man överväger det som hänt och hur man känner. (så som jag gjorde) Och att man pratar om det. Visst att man kan fylleligga med sina vänner utan att det behöver betyda något eller leda någon vart, men då pratar man om det och kommer fram till att det inte är nått, men man fylleligger inte med sin kompis när man är crazy about någon annan. Eller om det bara sker en gång, och man märker att det liksom inte gnistrar, då kan man låta det rinna ut i sanden. Men detta har som jag såg det varit en utveckling fram till detta. Och jag trodde att hånglet liksom var slutet. Men så skedde detta, och jag blev till att omvärdera allt. Men det tyckte uppenbarligen inte han att han behövde göra, utan för honom var det självklart att han inte ville något, utan han var kär i en annan. Och detta gjorde att jag kände mig naivast i världen och riktigt riktigt dum i huvudet. Jag gillar inte att känna så och blev förnedrad. 

Frågan är ockå, och detta är det jag blir mest besviken över, vad var jag då? ett tillfälligt mellankull? Om det var så så är det inte okej. Det är något som är okej att göra med one-night-stands, men inte med din kompis! Och liksom vad tar han mig för? någon som ligger runt med mina vänner lite hipp som happ, och det spelar inte så stor roll, och jag är bara en känslolös sexmaskin? Han om någon borde veta bättre! Han har ju hört om alla mina vevor fram och tillbaka med känslor hit och dit och hur jag blivit sårad och förbannad när jag blivit behandlat på det här sättet. Han sa att han var rädd för att bli en till Tom Taylor, jag sa att han inte var det, och tänkte lite att han ju faktiskt är värre. Tom och jag var ju inte vänner. Att det ens finns en möjlighet att han kan tänka så här om mig gör mig jävligt rädd, för jag har ju gått runt och trott att han förstår mig, lyssnar på mig och respekterar mig. Men hans beteende har bevisat motsatsen, han har behandlat mig respektlöst, och jag känner att jag inte kan lita på honom längre. 

Han vet ännu inte om något. Han ringde och smsade dagen efter vi hade pratat och jag kände att jag inte kunde prata med honom. Jag kände mig förnedrad och var förbannad. Jag ville inte ta konflikten face to face just då för jag pallade inte. Jag hade så mycket annat att tänka på och var tvungen att komma ned på jorden lite. Så jag smsade och sa att det inte var ok, jag var inte okej, och att det kändes som att han behandlat mig respektlöst, trots att detta inte var hans intention, och att jag behövde lite utrymme ett tag. Han svarade att han var ledsen att jag kände så och att jag skulle höra av mig när jag ville prata. 

Detta var nu en vecka sedan. Och jag har varit livrädd att springa in i honom i biblioteket, men har bara stött på honom en gång. Och då vände jag direkt i dörren och sprang därifrån. Likaså gjorde mitt sällskap. Jag skakade och kunde knappt stå på benen efteråt. 

Men detta känns löjligt. Jag skäms över hur jag inte ens kunde gå förbi honom, att jag sprang därifrån som värsta fjortisen. Jag skäms också för att jag idag sa till Tom att jag inte kunde gå ut med honom i kväll för att Martin skulle vara där och jag och Martin inte riktigt pratar med varandra. 

Det är jättefint att Marta och Alix ville sluta vara FB kompisar med honom, och ta bort hans inbjudan till vår födelsedagsfest, och hur Alix stolt berättade att hon ville sabba hans learning log genom att ge fel instruktioner, och att hon egentligen ville gå därifrån. Men, det känns som om det är att ta det för långt. Jag vill inte blanda in andra i denna konflikt, det är ju en sak bara mellan honom och mig. Det är jättefint med sympatier, men jag vill inte att folk är taskiga mot honom för att han varit taskig mot mig. Förhoppningsvis lider han nog av att jag inte pratar med honom, och att han vet att han har sårat mig på ett sätt som ingen sårat mig förut, och att det syns i att jag inte pratat med honom på en vecka. Och för mig är det nog. Därför kändes mitt beteende fruktansvärt löjligt, jag borde kunna gå ut med Tom trots att Martin är där, för det är ju för Toms skull som jag skulle gå ut. Och varför behövde jag berätta det för Tom, varför kunde jag inte bara nöjt mig med att säga att jag hade andra planer? Jag trodde att jag skulle klara det, men fan heller, när jag fick reda på att Martin skulle vara där, så kände jag benen darra igen, och jag ville inte ens se honom. 

Men samtidigt fick detta mig att känna att jag måste lösa detta med Martin, pronto! Jag kan inte låta det fucka up mina andra vänskapsrelationer, och jag saknar ju honom ändå. Och det är också detta som gör att aktiva sympatier blir problematiska. Jag vill ju bli kompis med honom igen, och om andra har betett sig illa mot honom på mina grunder så blir det ju bara fel. Jättefel. För om jag och han löser konflikten, och förlåter varandra för vårt beteende så är ju vi okej, men alla andra har då behandlat honom illa på grunder som är svårt att glömma och förlåta. Jag skulle i alla fall ha svårt att förlåta den typen av beteende, mest för att det känns så himla omoget. Och om jag hade tagit ett så starkt ställningstagande för en vän skulle jag ha svårt att se varför eller hur den kunde bli kompis med skitstöveln igen. Och det har jag ju också nu, jag har jättesvårt att se hur jag ska kunna lita på honom igen, och hur jag ska kunna komma runt att det känns som om han ser mig som en liten slut som man kan tillsvidareknulla. Men jag hoppas, för det finns så mycket där som jag gillar ändå. Och han kanske inte alls resonerade så, eller om han gjorde det så borde han veta bättre nu. Jag vill i alla fall prova. 

Och det är här jag står nu. Livrädd för att ta konfrontationen. Men känner att jag måste. Det är en ganska skön känsla faktiskt. För en gångs skull vet jag vad jag känner, och jag känner det väldigt starkt. Jag behöver inte prata om det, inte dela det med folk eller få råd. För det spelar ingen roll vad de tycker att jag ska göra, jag blev förnedrad, arg och respektlöst behandlad av den snubbe jag minst anade skulle göra något sådant, och detta kräver att jag bryter kontakten med honom ett tag. Men det kräver också att han får reda på vad det är han har gjort. Att jag måste konfrontera. Och eftersom jag börjat bete mig som en 21, snart 22, -årig fjortis är det sooner rather than later som gäller. 

Ibland så vänder världen, men rättvisa bör skipas!

Den där uppsatsen som jag skrev på när jag var hemma, eller snarare den som jag panikade över när jag var hemma, den som gjorde mig dum i huvudet, den som jag trodde jag skulle få ett väldigt dåligt betyg på. Jag har fått tillbaka den nu.

Jag fick en 67. Det är alldeles hyfsat. Men antagligen ganska så oförtjänt. Jag läste igenom den och blev riktigt förvånad. Vissa delar var bra, men andra delar var helt katastrofala. Ett helt stycke måste ha undgått mammas vakande klarhets öga. För jag har nog aldrig läst något som varit så oklart. En mening verkade vara meningen att vara två meningar, men ingen av dem var egentligen färdiga, så det blev liksom ingen mening alls i meningen. 

Men, han gillade min feministiska kritik, trots att jag inte refererade den. 

Martin fick en 64. Och det är antagligen ganska oförtjänt det med. Jag kan inte tänka mig att han skriver en uppsats på 64 nivå. Och kritiken var att han inte pratat om Focault och hans non dimensional power, coh därmed inte svarat på frågan ordentligt. Men Marta skrev på samma fråga, fick 74, och vad jag minns så tog inte hon heller upp Focault. Ganska absurt. Jag får bättre betyg än Martin? 

Martin super reagerade på sitt betyg, för det drog ned honom från ett medel på 73, till ett på 68. Och om han inte fick en 1st så ville han inte söka till en MA eller PhD. 

Jag peppade honom till att överklaga betyget. Eller åtminstone prata med någon om det. För uppenbarligen har Hay och Lees (de som rättat de olika uppsatserna) tolkat frågan på olika sätt, och om det är så att frågan inte kräver att han pratar om Focault, så ska hans uppsats rättas om för då har han blivit tilldelad ett orättvist betyg, eftersom Marta fick 74. Det är en ganska väsentlig skillnad på 64 och 74, och om det är baserat på en misstolkning av frågan från Lees sida, då ska Martin ha ett högre betyg.

Men Martin vill inte göra det. Eller han är rädd för att göra det, för "its things like these that can get you kicked out of university", alltså om han sätter sig i konflikt med en akademiker riskerar han att de håller det mot honom i framtiden, och om  konflikten blir riktigt illa så kan de sparka ut honom. Akademiker håller varandra om ryggen, precis som vem som helst, och de är långsinta. Han gick tillslut med på att prata med Hay, för att se om kritiken mot honom var befogad, men han är verkligen livrädd för att sätta sig i konflikt med Lees, för han ska rätta en del av Martins framtida uppsatser. 

Detta är ett drag hos Martin som jag stör mig rejält på. Hans enorma konspirations teorier. "They say they encourage studens to complain, but really they dont! It is important to remember that academics are people too with feelings, and if you insult them, they will most probably hold that against you in the future." Visst att akademiker är människor och har känslor, men de är ju vuxna för sjutton! De blir inte, eller borde inte bli, upprörda eller förnärmade av att någon ifrågasätter hur de har rättat deras uppsats, om du gör det på ett icke konfliktsökande sätt. Och speciellt inte om motiveringen är sund, så som den skulle vara i Martin's fall. För den enda uppenbara kritiken var att han inte pratat om Focault. Det handlar ju liksom inte om att han förnärmar Lees personligen, säger att han är dum i huvudet, säger att han gett ett orättvist betyg för att han inte gillar Martin, utan han ifrågasätter konsekvensen mellan olika rättares tolkning av frågan. Hans argument är helt irrationellt, och baserat på att folk är mer snikna än vad jag tror att de är. Och Martin skulle ju aldrig skapa en stor konflikt, han skulle ju sköta det snyggt och försiktigt. Men han är rädd för att prata med Seniors. 

Detta tar fram så sjukt mycket som jag stör mig på med Martin. Och det tar fram saker som jag stör mig sjukt på med folk i allmänhet. När de håller stenhårt på irrationella principer och inte ser saker i perspektiv. Och det faktum att de gömmer dem till vardags, men så kommer de fram som stenhårda när saker ställs på sin spets. Och Det Går Inte Att Diskutera. 

Jag respekterar att detta är något han känner starkt för, men han måste ju se det i proportion till annat. Det klart att det är dumt att vara bitchig mot våra föreläsare, men jag tror att de respekterar studenter som står upp för sina åsikter och inte bara böjer sig för hierarkin. Jag tror inte att Lees blir fruktansvärt förnärmad om Martin skulle höra sig för hur det kom sig att någon annan som skrev på samma fråga, men också utelämnade Focault, fick 10 poäng bättre än honom, speciellt när Martin brukar ligga  på 68-75 nivån. Han skulle ju inte anklaga Lees för att ha behandlat honom dåligt för att Lees tycker illa om honom. Han skulle ju heller inte göra ett personligt påhopp på Lees. Martin har uppenbarligen tagit väldigt hårt på detta, och tycker att kritiken är obefogad. Men väljer att inte ta tag i det för att han har någon sjuk respekt för de med en PhD, och en ganska sjuk bild av dem. Jag tycker att han håller helt motsatta åsikter, och en helt obefogad skepsis mot akademikers välvilja till deras studenter. Typ som att de är någon annan typ av människor som inte håller samma moral som vi. Eller, och detta skrämmer mig nog mer om det vore sant, så tror han att alla tänker så som akademikerna. Alltså att om någon förnärmar oss, så ska vi för alltid hålla det emot dem. Och det är jäkligt lätt att förnärma någon. Och vi gör allt i vår makt för att se till att de får tillbaka. 

Eller så är det baserat på någon sjuk uppfatting om hierarki och klass. Att du som är underklass ska bete dig på ett visst sätt mot de som är överklass. Väldigt brittiskt, och därmed väldigt svårt för mig att förstå. Och det vore ganska ironiskt att en sådan uppfattning kommer från Martin, arbetarklassens snobbigaste Marxist.

Hur som helst blir jag blir helt knäpp av det.

män män män

Det är underligt med dem. Tillgången, efterfrågan, bristen på efterfrågan och för mycket tillgång.  De som försöker att ta sig in i mitt liv, de som gör comeback(typ 5e gången) och de som jag nog skulle vilja ha i mitt liv. Men aldrig möter tillgången efterfrågan. Aldrig tillgås det som efterfrågas.

Mitt problem nu(eller kanske alltid) är att jag kanske erbjuder för mycket. Eller verkar erbjuda för mycket. Jag kanske plockar upp lite för mycket signaler om efterfrågan (av mig), men problemet är ju att det alltid är de som tillgången är begränsad till. Och jag vet seriöst inte hur jag ska hantera det problemet. Ok nog med abstrakt, här kommer de saker som fått mig att tänka. Jag börjar lite light.

I helgen var jag på House party hos Josephine och Kate. Alla i det gänget var där; inklusive sociologen. Jag hade världens finaste klänning på mig, nyinköpt, och håret var fluffigt. Det var en bra kväll. Rolig. Jag stod mest i köket och pratade om politik med Orton, Julian och Sociologen. Om min dissertation, framtid osv. Ja, jag njöt väl av att vara i centrum. Men kände mig ju som värsta tönten också. Jag kan helt enkelt inte socialisera på något annat vis än genom att prata politik. 
Orton påminde mig om att vi varit i samma British politics seminarium första året. Och att han i det seminariet medvetet låtit som en arrogant idiot för att han tyckte det var så trädigt. Men att när jag sade något så lyssnade han, för jag hade faktiskt något att säga. Något som inte var hyllning av Labour. (frågan är väl dock om det inte var en hyllning av Sverige, eller socialdemokratin istället, jag kommer inte ihåg). Senare berättade han om när vi mötts med Ben och Alasdair i Interval, och han hade tänkt: Oh shit, thats the very attractive swedish girl from my seminar, where I look like a twat.

Ok att det kanske bara var så att han sa det, utan att mena något med det. Men det tar ändå i mig. Var det ett försök att flirta? Visa intresse? Hur hanterar jag det? Utan att totaldissa.

Nästa situation skäms jag nästan över. Jag bröt mitt eget löfte. Mitt löfte till mig själv. Sociologen följde mig hem. Men jag höll i alla fall  på lite av moralen, och vi pratade om saker och ting. Han  sa att han tyckte om mig. Och bla bla bla. Orkar inte skriva. Poängen är att han ännu en gång har visat intresse, efterfrågan, och ännu en gång känner jag att jag helt enkelt inte kan ge det han vill ha. Eller att vi liksom inte vill samma sak.  Men hur säger jag detta? Utan att fucka upp massa saker. Jag fattar inte att jag trodde att det skulle vara annorlunda denna gång. Jävligt dumt att ge sig in i den situationen, nu måste jag ju lösa den.

Sen har vi boxarna. Rich har ju hela tiden trott att bara för att jag är sjysst mot honom, så flörtar jag med honom. Och nu när jag sagt att jag inte  är intresserad, ja då hör jag inget från honom. Nu har hans vän Dave, som jag trodde allt var lugnt med, alltså inga missförstånd med flört eller inte bevisat motsatsen. Jag har hela tiden sett det bara som vänskap, utan spänningar eller flirt. Men det har nu blivit mer och mer uppenbart att det kanske inte är så han ser det. Eller jag vet att han inte ser det så, han och Rich hade ju pratat om mig på ett sätt som inte var endast vänskapligt.

Men jag vill inte komma till den insikten. Jag vill inte erkänna. För det betyder att jag inte får svara på smset han skickade, och då känner jag mig värsta taskig, och det kommer bli konstigt när vi ses. Och det betyder också att jag på något sätt måste säga till honom(också) att jag inte vill ha honom. Och så blir det det där komplicerade igen där jag vill fortsätta vara kompis och bete mig som jag brukar, men förklara att det inte betyder att jag är intresserad.

Varför är det så att allt förstörs när man lägger in en attraktion? Och varför är det så att vissa killar tror att man är intresserad bara för att man är pratsam och glad? Känslan jag får av Rich och Dave är att de plockar upp allt(ja, lite som jag…), och agerar på dessa små vibbar(vilket jag inte gör!), och agerar ganska snabbt, och starkt. Men, att om det inte ger resultat så är det ok. De fattar den vinken också. Det var väl det jag gjorde fel med Rich. Jag svarade, utav ren vänlighets vana, men jag tror att det till och med var något praktiskt som det hade att göra med. Så började ju egentligen Dave grejen också. Så, jag behöver egentligen inte känna mig dum eller elak för att jag inte svarar. Det vore elakare att svara och då ’lead him on’.

Sedan har vi ju den andra situationen, där efterfrågan kanske möter tillgången, så småningom. Idag på seglingen njöt jag i fulla drag när både Henry och Chris ville segla med mig, de frågade mig praktiskt taget samtidigt.  Men jag valde Henry,  för att fortsätta vårt samarbete från då när vi kapsejsade.  Och för att han är sjukt snygg. Det var asroligt att segla efter en liten stund så styrde jag. Jag var i och för sig livrädd att kapsejsa, så varje gång båten lutade försökte jag falla i vind, så att det skulle sluta luta. Så det var mycket fram och tillbaka, för vi tappade ju rätt så mycket fart när jag fegade ur. Kanske ska jag vara tuffare, och istället för att styra mig ur, som man gör på stor båt, ska jag kanske luta mig ur, som man kan göra på liten båt.

I båda fallen(speciellt Henry) skulle det vara helt okej om det fanns lite intresse och spänning. Och jag tycker ju att Henry är värsta snygg. Men, efter lite FB stalking, med hjälp av och på uppmuntran av Marta, så upptäckte vi att han kanske är bög. Eller alltså det står att han är intresserad av män, men vi hittade inga andra ledtrådar som pekar åt att det är sant. En del fyller ju i de där infofälten på skoj. Jag kan ju hoppas på det.

Alltså, det är ju smickrande att höra att Orton tycker att jag är attraktiv, att sociologen kommit fram till att han vill ha mig(vilket jag i efterhand tvivlar på, men det är en helt annan historia), att båda boxarna vill ha mig, och att det blev lite av en stand off mellan två killar som båda ville segla med mig(vilket, ja jag vet, inte alls betyder att de är intresserade av mig, utan bara ett sätt att välja vem man seglar med, vi hade ju pratat med varandra). Men det ställer ju till en jävla massa problem också. Kan de inte bara vilja vara vänner med mig? Jag menar, det funkar ju jättebra med Martin, det har aldrig varit några frågetecken där. Men med så många andra ligger det något, det efterfrågas något, det tillgås något men de möts så sällan. 

fylla igen.

jobbade ganska bra idag på dagen. men har fortfarande inte riktigt fått allt gjort. därför blir det fylla ikväll. ja jag vet, ingen logik. men fylla kräver ingen logik. 

pratade på puben om kvinnors orgasmer. i förhållande till vetenskapen. feminism. feministiska argument. tydligen är det vetenskapligt bevisat att kvinnor är minst kåta när de har ägglossning. och det motbevisar tesen att sex är endast till för reproduktion. jaha ja. 

man använder alltså något vetenskapligt bevisat för att motbevisa något som ska vara vetenskapligt bevisat, men har ett manligt bias. jaha ja. 

det är kärlek ikväll. näst sista kvällen innan tyler åker tillbaka till USA. sista kvällen för fylla innan jag och Martin har jobbiga tentor. Sista kvällen innan sommaren. Det ger kärlek. Man vet att man inte kommer att ses på ett ganska bra tag, och man vet inte vad som händer i höst. Kommer Ben att hoppa av? Kommer jag och Martin hänga trots att vi inte bor tillsammans? kommer jag och Ben och Alasdair hänga trots att vi inte bor tillsammans?

Man vet inte. Därför är det kärlek. När vi fortfarande har varandra. 

Kärlek under fylla. Vilken jävla kärlek. 

Tänka sig

Alltså, ibland blir jag knäpp på Martin. Detta är väl kanske inte en nyhet. Vi pratade just om frihet, och han beskrev väldigt engagerat om att frihet inte kan vara kvantitativt, utan det måste vara kvalitativt. Vi kan inte mäta frihet, jämföra på det mer eller mindre sättet.Om vi ser på det kvantitativt så är vi mindre fira ju fler hinder till vår frihet det finns, typ väggar och trafikljus, än i en totalitär stat, där det är förbjudet att göra det som staten säger är förbjudet. En regel mot många hinder. Jag lyssnade och lärde, blev imponerad av hans analytiska förmåga. Men så läser jag två sidor till i boken som han läste igår, och jag läser idag, så kommer precis det exemplet! alltså han hävdade ju inte att det var hans exempel, men det lät ju så. Och jag satt där och kände mig mindre värd. Galet. Galet. Han är ju smart, och tillämpade ju exemplet lite annorlunda. Men jag måste sluta känna dessa mindervärdeskomplex. 

Nästa galengrej med Martin är hans diplomatiska attityd. Han säger inte när han tycker att du beter dig på ett osjysst sätt. Han håller bara tyst och struntar i det beteendet. Han gömmer liksom ett förakt. Nej, detta behöver konceptualiseras lite bättre. Det kommer en annan gång. Nu tillbaka till friheten.

Numero 300

Fucking hell. Fick en 1st. En 74! feminism och demokrati uppsatsen. Martin fick en 82, precis som jag trodde, men jag fick inte en 68, som jag trodde!
ikvall aker jag till Nottingham for att ta hand om mormor imorgon.
Jag kommer nog att bli alldeles galen pa henne, for jag pratade just med mamma pa telefon, om nar jag skulle komma osv. sa hor jag mormor i bakgrunden saga:

Prata inte for lange, glom inte att det ar mormors behov som ska sta i centrum.

Jag kande bara: what the fuck! vi pratar ju for fan om att jag ska komma till Nottingham och hjalpa dig! och att jag har gjort bra ifran mig pa en uppsats. Klarar hon sig inte sjalv i fem minuter ens? Fy fan om hon ska vara kravande och otacksam. det pallar jag helt enkelt inte med. Jag maste ju plugga till mina tentor, men aker till Nottingham for att hjalpa henne en dag. Jag gor det for att vara snall, men om hon ska vara otacksam och javlig sa vet jag inte om jag pallar vara snall, nar jag har viktigare saker an att vara snall som jag skulle kunna gora. och igen, det handlade om fem minuter som min mamma inte gav henne 100% uppmarksamhet.

thursdays are for fun!

Idag har jag inte skrit på min uppsats, kommit ytterst lite längre på min statistik uppgift, men haft en jäkligt bra dag(det är nog för att det är din födelsedag Sue).

Jag har spenderat praktiskt taget hela dagen i politikinstutionen. Först med ett seminarium, sedan det numera något av en tradition snacket med F på lunchen, snabbläst två artiklar, och i och för sig haft ett rätt dåligt demokratiserings seminarium. Men sedan ett produktivt möte om statistik uppgiften, och sedan boxats.

Jag älskar regn. Det har regnat idag. Men det var vårigt regn. Ett lätt regn, som när molnen sprack upp luktade gott. Solen värmde emellan skurarna. Det var liksom fräscht. 

Boxningen var både jobbig och kul. Det var massa Bra snubbar där idag, så jag kände mig lite oproffsig, och malplacé. Men så gjorde jag mina blows med en snubbe som gav mig komplimanger; 

have you been here a lot?

Yeah, for about a year, on and off.

Well, you can really notice that. You've got a boxer style.

eum, well thanks,but I think you're exagerating, I'm not good, really.

well most girls don't even know how to hit. 

och sedan fick jag skjuts hem av Steve. Det var sjysst. Han ska ha en show den 18e maj, vore kul att gå och kolla. 

Sedan när jag kom hem var vardagsrummet och köket alldeles rent och kath hade precis kommit med en tårta till Martin. Så jag åt lite tårta innan jag gick till Marta och Alix och kollade på film med hela gänget. Jag var på riktigt bra humör. 

Imorgon ska jag skriva min statistik grej, och på lördag och söndag ska jag banne mig få ihop något till den där uppsatsen. Den är ju inte svår egentligen. det är bara jag som gör det svårt!

I natt jag drömde

Jag drömde i natt att jag var på en husfest med Ben och Alasdair i London. Det var ett helt sjukt grymt hus med en innergård. När jag kom stod de där ute och rökte med några snubbar, var av en vad en jättekänd DJ. En av snubbarna och han bestämde sig för att göra en mix tillsammans (och eftersom detta var en dröm visste jag att den mixen blev jätte känd,och det var coolt att ha varit på den festen). Huset hade liksom torn i hörnorna, lite som en borg, det var byggt av ljus sandsten, och ovanför porten var det en stor målning. 

Rummen var jättestora och hade ljusa tapeter, det var ett väldigt skirt  ljus och skira färger. Det var lite som ett 1700-tals slott. Vi gick in i ett rum, och självklart drogade en massa där, jag kände mig lite obekväm. En tjej ställde sig på händer och gick ned i brygga, men landade på bordet och gled sedan av bordet i ett frenetiskt fnitter. Jag såg på henne med avsky. 

Sedan gick festen utför. Jag skulle gå på toaletten, hittade den, den var väldigt fin den med, men någon hade inte spolat, så jag börjar med att spola, men då går något sönder och en vit massa sprutar ut från sidan av toaletten. Jag springer ut, hittar Martin, han försöker hjälpa mig. Men vi gör det värre och det blir översvämning. Föräldrarna kommer och vi alla måste hjälpas åt att fixa översvämningen. Men först blir jag arg på Martin för någon anledning, och slår honom. Ger honom faktiskt en ordentlig omgång. Säger förlåt och vi börjar jobba med översvämningen. Så visar det sig att Abis bror är där också, och vi börjar leka med grejerna som ligger på marken för att göra det möjligt att gå. Först drog han och hans kompis mig och då var jag tvungen att bevisa att jag orkade dra en av dem, och det gjorde jag. Men vi ramlade också. 

Ja herregud, vilken dröm!

Martin went missing

Jag kan nu lägga till en sak på listan över mysteriskt försvunna saker. Martin försvann ikväll. 

Vi var i en affär, hans mobil ringde och han gick ut. När vi kom ut var han inte där. Vi ropade på honom, men fick inget svar. Vi gick till en kebab, och ringde honom under tiden. Efter 15 minuter bestämdev vi oss för att ringa polisen. Vi fortsatte att ringa honom, men fick inget svar. Vi gick tillbaka till affären, till puben och ringde och ringde. men inget svar. Blev jävligt oroliga. Efter en halvtimme ringer han upp mig. Det visar sig att han pratat med sin tjej hela tiden. Jävla martin. Varför gick han ifrån oss? han trodde att han följde efter oss. han hörde oss ropa, och svarade. Men vi hörde uppenbarligen inte honom. Han hade gått någon stans för att få prata ifred med sin tjej. Jävla martin. Vi såg honom inte när vi kom ut, han trodde han följde efter oss, men uppenbarligen gjorde han inte det. Jävla martin. 

Nu ska jag sova. Fy fan om han varit borta på riktigt. Han tog det inte ens seriöst, tyckte att vi överreagerat. jävla Martin.

We will probably end up writing a book together

Jag och Martin har ju som bekant ständigt intressanta politiska/filosofiska diskussioner pågående. Idag, och kanske även de senaste veckorna, har vi koncentrerat oss på rättvisa, och lite demokratisering. Efter vårt seminarium idag så kritiserade vi den käre Nozick, men även vår gamle vän Rawls. Ingen av dem har egentligen rätt, men båda har en poäng. Martin föll idag även tillbaka på sitt Nietzsche argument, han trodde att den här kursen skulle kunna svara på gamle N, men hans förhoppningar har nu tyvärr inte besannats. 

Det är verkligen väldigt roligt att diskutera med honom, trots att jag ibland får lite mindervärdeskomplex, för att han ibland använder en väldigt överlägsen ton, och liksom undervisar mig. Det är inte okej, men oftast så respekterar han min synvinkel på saker och ting, mestadels för att vi har så olika bakgrunder. 

Idag, nu när vi var nere och hade te-paus, så slängde han ur sig att We will probably end up writing a book together. 

Och ja, det känns minsann inte så främmande att det kommer att ske. Han är bra den där Martin.