Emilou och juste det är ju december

Tiden går fort. Och det kanske är bra, för snart är jag hemma, det är jul, nyår och födelsedag. Och sen är det nästan vår.

emilou och läget

Det är kallt i Newcastle. Det är bara ett par grader, om ens det, över nollan och det blåser. Imorse när jag cyklade till jobbet blåste jag nästan omkull i en rondell. Mina tår är fortfarande kalla trots vinterskor och bra värme på kontoret.
Kylan gör mig trött. Jag är trött på att vara kall och det är bara november.

Emilou och hej igen!

Det är kallt i vår lägenhet. Vi har inte värmen på om dagen.
Jag kollade på några lägenheter i morse. Men inget var något jag egentligen vill spendera pengar på. Jag är fortfarande ganska såld på den lägenheten vi kollade på förra veckan. Men det är bra att hålla koll på marknaden.
Nu ska jag gå och duscha mig varm. Och sen gå till jobbet och hoppas på att värmen är på på jobbet. Annars får jag helt enkelt gå ner på stan och kolla i affärer. Synd!

Emillou och HEJ!

Det här med att flytta till andra sidan landet, börja nytt jobb och flytta ihop, det har tagit en del på krafterna och krävt en hel del tid. Jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Eller i alla fall inte att skriva ned de saker som jag reflekterar över.
Det är en ny erfarenhet att hela tiden vara med någon. Hela tiden ha någon nära, ha någon där. Speciellt eftersom D är arbetslös, eller har varit, nu har han ju fått ett jobb. Men det är inte ett bra jobb, inte ett jobb som han förtjänar. Men det ger ju pengar. Och just nu är det det viktigaste. Men det börjar inte förens efter jul. Så nu jobbar han som servitör. Och får minimilön, £7 i timmen och jobbar till 2.30 på morgonen. Jag tror jag tjänade mer när jag precis tagit studenten. Men det är pengar. Fast sopiga pengar för någon som doktorerat.
Jag är alltså ensam hemma ikväll och har tid och plats att skriva. Och jag borde skriva en föreläsning som jag tycker är ganska tråkig, så jag har också något att undvika och därför tar mig tid och plats att skriva. Men jag tyckte mig också höra att någon försökte bryta sig in genom bakdörren förut. Men det var antagligen bara rören som lät, för jag vågade tillslut kolla dörren och det var inga märken eller något som skulle föreslå att någon försökt bryta sig in.
Vi kollade på en lägenhet imorse, en tre rummare med vedspis, öppen planlösning mellan kök och matrum och nyrenoverat badrum. Jag är väldigt sugen på att gå vidare med denna lägenhet, dels för att det är en bra lägenhet, men också för att jag vill komma ur denna lägenhet. Brådskan kommer från att vi har jätteproblem med fukt och mögel. Och det är en kall lägenhet. Men fantastiskt ljus och stora fönster.
Imorgon åker jag till Mannheim för ett projektmöte. Det blir första resan på mitt nya brittiska pass! Och det är ju spännanade, men jag ser inte alls fram emot mötet. Det är ett svårt projekt, och jag har svårt att hitta motivation och intresse för hur projektet ser ut just nu. Det är väldigt dåligt lett och alla verkar vara generellt förvirrade. Men min chef verkar både turligt och oturligt hålla med. Turligt för att det betyder att han kommer pressa för att det blir intressant för oss, men oturligt för att det betyder att han inte heller är särskilt motiverad eller intresserad av projektet.
Så jag är lite lost på jobbet, dels för att det ändå tar en del tid, och dels för att jag inte har jättestor lust att gå tillbaka till avhandlingen och skriva artiklar på den. Det är fortfarande lite för smärtsamt. Tror jag. Eller så är jag helt enkelt bara uttråkad. Jag har inte tålamod att vara akademiker på det här sättet. Saker tar för lång tid.
Men jag tror att lite av bristen på motivation också kommer från faktumet att jag är lite utmattad. Inte bara är det tungt att flytta, börja nytt jobb och flytta ihop, men att också ha en arbetslös kille när ens jobb handlar om ungdomsarbetslöshet, det skapar lite konflikter och frustrationer inom mig som tär. Och så har ju mina sjukdomar fortsatt, jag hade in infekterad visdomstand i typ en månad fick två kurer penicillin, gjorde livmoderstapps biopsi, och generella krämper som nackspärr och förkylningar. I två månader somnade jag 21.30 i soffan och sov till kl 8 nästa morgon och var ändå trött när jag vaknade.
Allt detta tillsammans har gjort att jag varit så trött att minsta lilla extra motgång har känts som en livskris. Jag gick till jobbet med gråten i ögonvrån i tisdags och i onsdags klarade jag inte av att hålla det inne utan spenderade morgonen innan min föreläsning med att gråta på Ds axel.
Detta år är året då saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig. På gott och ont. Vissa saker har blivit bättre än jag trott, andra saker inte alls så som jag ville men ändå okej, och andra saker riktigt jävla sopiga och en del besvikelser. Detta år har varit en berg och dalbana där jag försökt hålla mig kvar i svängarna, hänga med i pirret när det går upp och trösta mig med att det går upp igen när det går ned. Ibland måste jag knuffa på för att det ska gå upp igen. Men jag är trött nu. Jag har hållit i mig så himla länge nu att jag skulle vilja att vi tar och åker på en vanlig liten landsväg, typ den som går mellan fälten på väg till Fläck. Små gropar och ojämnheter är okej, men jag vill att vi kör långsamt så att vi inte slår huvudet i taket. Vägen är rak och jag vet var den leder.
Det har varit ett ensamt år, trots tvåsamheten. Dels för att tvåsamheten ju generellt är komplicerad, och denna tvåsamhet speciellt har ju varit komplicerad på grund av omständigheterna. Och jag tror att ensamheten hade känts mycket värre om jag inte var ihop med D. Men ensamheten kommer också från att jag ju i princip isolerade mig själv när jag skrev klart avhandlingen, gled ifrån vissa kompisar och brydde mig inte om att upprätthålla vissa vänskaper eftersom jag visste att jag skulle flytta. Jag var lite lat helt enkelt. Mycket kommer också från att jag ju rest och flyttat detta år, och det blir ju ensamt då eftersom jag inte varit på samma plats särskilt länge. Det är tröttsamt att skapa nya nätverk, lära känna nya människor och nya ställen.
Det har ju också varit ett fantastiskt år, det är året jag blev klar med och försvarade min avhandling (har ett helt inlägg om disputationen på gång), det är året jag fick pengar för att åka till Australien och lärde mig surfa och snorklade i korallrev, det är året jag fick ett jobb innan jag blivit klar med avhandlingen, det är året jag blev mer och mer kär i D, och året vi flyttade ihop.
Men det vore skönt om 2015 kunde bli lite mindre berg och dalbana, och lite mer landsväg, kan vi ordna det? Ok, bra. Vi säger så då.

Emilou och I love you I love you I love you

D har varit här i ett par dagar, vi har fått prova att bo tillsammans. Planera tillsammans, leva tillsammans. Och det har funkat bra. Jättebra. Vi är jättebra tillsammans. Och det som snurrat i mitt huvud är texten som börjar 0:54.











Det kommer bli bra det här. Det är inte säkert att det blir lätt, men tillslut kommer det bli bra. Och just nu känns lägenheten enormt stor och tom.

Emilou och väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Jag är alltså ganska otålig. Jag tenderar inte att längta och se fram emot saker, utan mer (försöka) njuta av stunden. Jag är ganska bra på att vara ängslig över saker som skett eller ska ske, men vänta är jag inte bra på. Jag vill få saker i ordning, få det gjort och komma vidare.
Den senaste tiden, kanske hela året, har varit en övning i att vänta. Jag väntade med att åka till Australien tills jag blivit klar med avhandlingen. Jag väntade med att resa till efter jag jobbat. Jag väntade med att flytta till Newcastle tills jag disputerat. Jag väntar nu på att få flytta in i lägenheten. Men även när jag gjort det måste jag vänta på att alla mina grejer och D ska komma dit. Och egentligen så är ju denna lägenhet bara en väntan på att jag ska köpa något eget.
Jag vill sätta igång och inreda, skapa något som känns som ett hem. Men jag måste vänta. Vänta på D, vänta på pengar, vänta på att köpa något. Och denna väntan gör liksom att jag inte riktigt kan uppskatta saker nu. Hela detta år känns lite som om det varit i limbo. Jag har upplevt och uppnått fantastiska saker, men jag tror att jag kommer se tillbaka på året och känna att vad var det egentligen som hände? För av någon anledning har jag inte ro nog att uppskatta alla fantastiska saker som sker. Jag väntar mest på att nästa grej ska ske.

Emilou och jisses amalia!

Vi har pratat (och jag oroat mig en massa) ett tag om vad som ska ske nu när jag är han och han är i Southampton. Jag och den där mannen som jag nu helt plötsligt varit ihop med i ett år. Och för två veckor sedan orsakade detta mig massa ångest och tårar för vi visste inte vad vi ville göra, och gjorde därför nästan slut tre gånger. Han ville inte ha långdistans förhållande (jag var inte heller så pepp på det... ) och var osäker på om han ville flytta till Newcastle.
Men tur var väl att vi inte gjorde slut. För vi tog en liten roadtrip på vägen upp hit när han hjälpte mig att flytta upp förbi T&C, och hade ett par helt fantastiska dagar tillsammans. Vi skrattade, skämtade och hånglade mest hela tiden. Och det kändes liksom som om vi hörde ihop. Vi synkade på ett sätt som jag inte känt med honom eller någon annan förut. Han gör mig lugn och glad. Trots att vi då inte visste hur vår framtid skulle se ut.
Och så på väg upp till Newcastle så sa han att han skulle komma och hälsa på om ett par veckor. Och jag uppmärksammade det inte nämnvärt till en början, men nämnde sen och frågade vad som fått honom att ändra sig. Och det var att han insett att långdistans kanske inte var så kul, men alternativet att göra slut med mig vore värre. Och efter det började vi också prata mer seriöst om att han skulle flytta upp hit, och började överväga alternativ och argument.
Så idag satt jag och kollade på lägenheter, och hade ändå i baktanke vad vi skulle kunna betala tillsammans, men visste inte riktigt vad hans budget var. Så jag smsade och frågade. Varpå han svarade att han skulle ringa mig om 10 minuter. Och jag blir nojjig och tänker att jag pressat honom för mycket, han hade ju sagt att han skulle bestämma sig i slutet på veckan. Fyrtio minuter senare får jag ett till sms som säger att han ska ringa så fort han diskat. Och jag tänker att jag verkligen pressat för mycket. Men så ringer han. Och han säger att han har bestämt sig för att säga upp sitt boende i Soton imorgon och tänker flytta upp till Newcastle. Till mig i Newcastle.
För ett år sedan, ett halvår sedan, för två mådader sedan, för två veckor sedan hade jag aldrig trott att detta skulle ske. Men bannemig, vi är bäst tillsammans.
Jag och D ska flytta ihop! Jag vill ropa ut det över hela världen! Vill att alla ska veta! Men bloggen får duga som megafon för tillfället. Jag vet inte om jag kommer kunna sova för jag är så glad!

Emilou och kärleken

Vi hade bestämt att mötas upp i London när jag kom tillbaka till Europa. Jag minns när vi bestämde det och hur glad jag blev bara av tanken att ha ett datum, en dag, en tid, en plats som vi skulle ses härnäst. 

Jag satt och slumrade i vänthallen när han kom fram till mig men jag kände hans närvaro innan jag såg honom. Jag ställde mig sömndrucket upp och vi pussades. Och tre månaders av en halv värld emellan oss kändes. Det var klumpigt och lite konstigt. Jag var glad att se honom. Vara nära honom. Men det var också konstigt. Här är den där personen som jag saknat, som jag spenderat massa tid med innan jag åkte, den där personen som jag vill spendera massa tid med. Helt plötsligt är han där och jag blir nästan lite överumplad. Var börjar man? Hur gör man? 

Vi tog tunnelbanan in till stan och promenerade genom Hyde park i jakt på kaffe. Jag pratade, han pratade. Vi pratade om allt som skett den senaste tiden. Han berättade mer än vad han sagt förut om hur han känner och mår, han hade en sårbarhet i rösten som jag inte hört förut. Och jag tog hans hand. Höll den hårt och släppte knappt taget förens vi sa hejdå fem timmar senare när han gick till bussen och jag till flyget. 

Då i den stunden då jag tog hans hand kände jag en så ovillkorslös kärlek till denna man, och den känslan vinner miljoner gånger över det konstiga och klumpiga som tre månader och en halv värld skapade. 

Emilou och Australien del 18- Avhandlingen är det bästa och största jag gjort i mitt liv

Jag känner mer och mer att jag är otroligt stolt över min avhandling. Den är absolut inte perfekt, eller allt jag ville att den skulle vara, men för vad den är så är den jävligt bra. Varje gång jag kollar igenom den för att jag måste kolla upp en referens så känner jag mig liksom lite stolt över att det var jag som skrivit den. Det är stort. Det största jag gjort i livet hittils.

Emilou och Australien del 17- sista veckan i Canberra.

Jag är inne på sista veckan här i Canberra och jag har blandade känslor inför detta. Samtidigt som jag ser fram emot att åka ut och resa, och att tillslut komma hem, så har jag ju just kommit till rätta här. Jag känner att jag kommer att sakna sjön jag bor vid, att springa runt den och att promenera längs den på väg till jobbet. Jag kommer sakna de två fina kompisarna jag fått här, de bra kollegorna. Jag känner mig heller inte riktigt färdig med Canberra, konstigt nog. Jag har ju bara spenderat tre helger här i stan. Och även om Ellen ju tagit mig till jätte trevliga ställen så har mitt upptäckande alltså mest varit i hennes fotspår. Så jag har lite upptäckarlust kvar! Får väl helt enkelt ta med mig den ut när jag reser.
Men i blandingen ingår också en känsla av att ge upp den lilla trygghet jag ändå har här. Jag gillar trygghet. Nu ska jag resa mellan platser, bo på olika ställen varje vecka, och leva ur en resväska. Det är läskigt, nästan mer läskigt än spännande. Men som tur är kommer jag att ha sällskap på stor del av resan. Det är skönt.
En sak jag verkligen inte kommer att sakna med Canberra är dock min lägenhet. Den är stor, fräsch, fin och det är häftigt med en glasvägg, Men alltså den där jävla luftkonditioneringen, dåliga internetet, receptionen som bara är öppen under kontorstid, stökiga grannar, alla ljud som kommer från huset och att konstant känna mig övervakad. Det kommer jag inte att sakna. Inte alls.
Men i och med att det är min sista vecka här också så känns det liksom lite meningslöst att faktiskt jobba och göra saker. För det känns inte som om jag kommer hinna bli klar med det även om jag försöker. En sak som är säker är ändå att det inte kommer att ske om jag sitter och bloggar. Så nu ska jag försöka skriva lite.

Emilou och australien del 16- Allt jag vill är att vara själv men jag kan inte bestämma mig för vad jag vill göra!

Vem trodde att denna dag skulle komma då jag längtar efter att få vara själv och göra vad jag vill. Strosa runt i stan själv, gå på bio själv, läsa en bok, gå till gymmet, gå på museum, fixa med bilder, äta långsam frukost. För ett tag sedan hade jag haft ångest över att ha en hel söndag utan planer, men nu tycker jag att det är skönt. Men problemet idag är att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill göra! Ska jag gå till museumet? Ska jag gå till gymmet? Jag borde läsa den där artikeln som jag har blivit ombedd att utvärdera, jag vill gå till gymmet och behöver handla mat för veckan. Men nu har halva dagen gått och jag har fortfarande inte bestämt mig!

Emilou och Australien del 15- plötsligt händer det

Det är precis på samma sätt som när jag var i London. Den första och största delen av tiden vantrivs jag, har ingen motivation, inget fokus, ingen aning om vad jag gör. Men så sista tiden, på slutspurten, så hittar jag min roll, mitt fokus och min motivation. Jag trivs och vill få saker gjort, jag får saker gjort. Och tro det eller ej, jag är lite ledsen över att jag bara har en och en halv vecka kvar här.

Emilou och Australien del 14- Ibland agerar jag irrationelt

Just som jag skriver att allt känns meningslöst med att vara här och jag räknar dagarna till att jag får åka hem igen så följer jag upp på ett förslag av en av mina kollegor att vi ska söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka. Vi hittar på ett massivt projekt som också ska vara jämförande med England. Jag har ett jobb att komma tillbaka till i England. Men jag söker ändå pengar för ett nytt forskningsprojekt delvis baserat i Australien. Det är inte så logiskt.

Emilou och Australien del 13- Saker som jag borde veta men inte lärt mig

Den där känslan av meningslöshet har kanske inte helt lagt sig, men jag tror att jag nu har ett papper på gång som kan bli riktigt bra. Ett papper som är baserat i det jag gjorde för avhandlingen men bättre strukturerat än vad jag lyckats få till där. Allt tack vare ett möte idag. Nu ska jag kanske inte ta ut segern i förskott, men känslan av att saker och ting går framåt och liksom kommer samman, det är en känsla jag längtat efter.
Tidigt insåg vi att två månader att göra det jag tänkt göra nog var lite kort, och tidigt fick jag därför försöka hantera känslan av att misslyckas. Eller kanske inte misslyckas, men behöva erkänna att det inte funkar och börja om på nytt. Börja om på nytt en extra gång när jag precis avslutat typ det största jag någonsin gjort och då jag sagt farväl till det ställe jag bott på i fyra och ett halvt år. Börja om på nytt med jobbet när jag precis sagt farväl till alla mina vänner och funnit nya. Och sen funkade inte omstarten heller. Så då var vi på plan C, där jag var beroende av någon annan för att få data att analysera. En någon annan som tydligen hade en meltdown. Jaha ja, jag sitter väl bara och väntar då på att denna meltdown  ska gå över för att kunna arbeta... Allt detta var alltså ganska frustrerande. Jag kunde liksom inte arbeta och göra rätt för mig. Och denna frustration ganska tröttsam. Det är egentligen inte förens denna vecka eller kanske förra veckan som jag hade orken och motivationen att faktiskt skriva lite på de där två pappren (ett otroligt konstigt ord) som jag lyckats vrida och vända mina misslyckade projekt till.
Jag försökte att tänka att jag ju bara hade två månader, att jag ju faktiskt har gjort grejer typ som att gett feedback på papper, jag kommer att ha gjort tre presentationer, jag har träffat de där namnen som jag bara läst och citerat tidigare och fått en förståelse för hur Australiens politik fungerar. Jag har nätverkat och varit en aktiv del i fakulteten. Men det kändes liksom inte nog. Alla de sakerna kändes liksom som undanflykter när jag planerat att få ut två artiklar (mycket bättre ord) från projektet och också helst något från min avhandling. Även om det uppenbarligen var ambitiöst så kände jag mig värdelös. För inte bara hade jag inte lyckats producera, men jag hade inte ens motivationen att försöka.
Därför känns det så otroligt skönt att nu faktiskt ha en artikel där jag känner att det är sådant jag vill göra och som jag gjort förut, som jag liksom har koll på och som faktiskt kan bli riktigt bra. En artikel som applicerar och utvecklar det jag gjort i min avhandling och alltså kan bli en publikation som jag har riktig användning för. Tillslut kom motivationen, inspirationen och energin till mig. Den kom till mig genom att en kollega tyckte vi skulle ha ett seminarium. Vi hittade en artikel som jag känner till väldigt väl och hade en konversation om den. Och det visade sig att jag har massa åsikter om artikeln som jag egentligen inte visste att jag hade, massa bra insikter om svagheterna och problemen med artikeln och föreslag på alternativa lösningar. Jag förvånade mig själv med hur genomtänkt min kritik egentligen var, trots att det var totalt ogenomtänkt och ostrukturerat.
När jag kämpade med motivationen sa folk att det skulle lösa sig tillslut. Och jag vet det ju egentligen; det löser sig ju alltid tillslut. Och även om det också hade varit ok att åka härifrån med bara nätverk i bagaget, och det kanske är det enda jag kommer härifrån med, så känns det bra att motivationen, energin och inspirationen äntligen kommit till mig. Nu när det är två veckor kvar på institutet. Men det viktigaste är att jag nu känner att jag verkligen fått ut något av att vara här. Jag vet att det funkar så här, jag kämpar och kämpar för att få till något, tänker, reflekterar, vrider och vänder, och mår dåligt för att det inte kommer framåt. Men så tillslut släpper det. Jag kommer förbi spärren, hittar formuleringen som fixar strukturen, jag hittar den gömda länken, och den känslan är nästan värd all oro och småångest som leder upp till den. Eller den kanske måste vara värd den, för annars skulle jag inte hålla på med detta antar jag. Ibland är jag rädd att jag liksom behöver den där ångesten för att nå euforin, men det är något framtiden får utröna.

Emilou och australien del 12- När jag ser flygplan på himlen önskar jag att jag var på planet påväg hem.

Även om det nu är mycket bättre än vad det var den första tiden här då jag grät konstant så känns min vistelse ganska meningslös. Jag har inte lyckats göra det jag skulle göra, och känner inte riktigt att jag knutit de kontakter jag önskat att jag skulle gjort. Och någonstans i mitt bakhuvud tänker jag att det varit mer produktivt för mig att vara kvar i Southampton och jobba på att få ut publikationer från min avhandling med Gerry. Och då hade jag ju kunnat vara med D också. Jag är inte så bra på att deala med att inte producera. Det är absolut inte så att de jag jobbar för verkar missnöjda med det jag gör, de är väldigt nöjda. Men jag känner att jag inte presterar, jag är inte nöjd med vad jag gör, och är framförallt inte alls motiverad att se till att få något gjort.
Jag är med om helt fantastiska erfarenheter, träffar trevliga människor och ska ju snart på semester. Men jag kan liksom inte uppskatta det. Jag gillar inte limbo och just nu är jag i ett större limbo än jag varit på många många år. Det där när man är mittemellan två liv och det därför inte är någon vits att skapa ett nytt liv. Jag umgås med trevliga människor här, men känner att relationerna liksom är meningslösa för jag ska ju snart åka tillbaka till Europa. Och även om vi just nu halvt planerar att söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka, så känns det meningslöst att lägga ned energi på att behålla relationerna. De är tillfälliga, trevliga och ger mig något att göra på helgen, men de kommer att ta slut och försvinna snart. Samtidigt är det på något vis en ganska skön sak, för det gör att jag inte behöver oroa mig så mycket för att vårda relationerna. Det låter kanske arrogant, och det klart att jag vårdar dem för jag umgås ju med dessa människor. Men om ett störningsmoment kommer upp eller en liten meningskiljaktighet så kan jag ju liksom bara släppa det, för om bara lite mer än en månad är jag på andra sidan jorden igen. Det klart att detta är en sund inställning till vänskap i allmänhet, att inte hålla på och störa sig på sina kompisar, men här kan jag helt enkelt tänka att jaja jag står ut i en månad.  Mina kollegor här skämtar om att de inte kommer klara sig utan mig, och att de kommer sakna mig, och jag skrattar artigt och säger att jag kommer sakna dem med. Men egentligen längtar jag tills dagen då jag sitter på flyget hem.
Men på grund av detta limbo kan jag inte heller riktigt se fram emot semestern, för jag vill bara hem och ha ordning på livet igen. Jag ser mer fram emot att flytta till Newcastle, börja ett riktigt jobb och bygga ett hem igen än att kajka runt på australienska kusten i en månad. Ok, det är kanske inte helt sant, jag ser lite fram emot kustens äventyr. Men jag längtar också till den dagen då det är jag som sitter på planet som flyger över himlen på väg hem.

Emilou och Australien del 11- Canberra en show off!

Canberra är en konstig stad. På många sätt påminner den om Southampton, båda är städer där folk inte riktigt stannar. I Sotons fall är det för att det är en hamnstad, i Canberras fall för att det är en skapad huvudstad. I båda fallen handlar det också så att det finns massa trevligare saker runt omkring, så man åker liksom igenom på vägen till något annat.
Just att Canberra är en skapad stad märks på många sätt. Dels är det en ganska utspridd stad, förorter har liksom byggts ut allt eftersom staden expanderat. Men det har inte varit en organisk tillväxt eftersom det som det expanderas från något som liksom är artificiellt. Så det är stora distanser, och mellan där jag bor och stan så är det till och med en nationalpark. Det som är bra med det är att kängurus syns titt som tätt i stan, speciellt på universitetet.
Canberra skapades som huvudstad för att de helt enkelt inte kunde bestämma sig för om Sydney eller Melbourne skulle vara huvudstad, och kompromissade då med att skapa Canberra. Och att Canberra är just en skapad huvudstad märks på all symbolik som staden har i sin stadsplanering. Citykärnan är uppbyggd runt avenyn som förbinder det gamla och nya parlametet med warmemorial och tanken var att om de som fattar beslut om krig ska påminnas om alla som skickats ut i krig och inte kommit tillbaka. Så mellan parlamenten är det liksom massa utrymme som man inte får göra något med som kan störa utsikten. Så det är massa showgrejer som typ någon typ av skulptur och flaggor och såklart massa gräs. Ingenting får heller vara högre än det nya parlamentet, som har en konstig stålstruktur ovanpå det.
Det känns liksom som om sådana saker inte skulle hända om det inte var en skapad stad. Här har man liksom kunnat anpassa hela stadsplaneringen till en sådan sak. I en stad som växer fram så kan man liksom inte planera sådana saker i lika stor utsträckning. Canberra har skapats för att vara en representationsstad, något man visar upp, och det har de minsann lyckats med!

Emilou och Australien del 10- Big brother is watching you.

En sak som jag märkt här är att staten är mycket mer närvarande än vad den är i både England och Sverige. Det märks på lite olika sätt. Dels när man kommer hit så måste man ju ha visum, och passkontrollen var ju väldigt rigorös. Men det är i vardagen som jag märker att staten är med mig i nästan varje steg.
Det första har att göra med boendet. För att få bo där jag bor måste jag intyga att jag inte är rik. För student boende får man bara om man behöver det, och hyrorna är 20% under medel i stan. Så att de som verkligen behöver det får det. Och det är ju faktiskt en bra ide. Men detta betydde att jag var tvungen att fylla i en massa blanketter och enkäter, få underskrifter från vittnen och ha papper på hur lite jag tjänade innan jag kom hit.
Det andra har att göra med när jag köpte min telefon och skaffade kontantkort. Jag behövde identifikation och registrera kontantkortet, och fylla i en massa papper. Allt för staten. Förhoppningsvis lyssnar de inte på mina samtal...

Det kan tyckas att det är bra att ha en närvarande stat, men problemet är att när jag behövde staten var den svår att hitta. Jag skulle registrera mig med medicare, som är sjukförsäkringen man har här, och det var närainpå omöjligt att hitta dem. För det första hade de flyttat från stället som deras hemsida informerade om att kontoret skulle ligga. Och där det nya kontoret låg såg man inte från utsidan att det var där medicare låg. Då var staten inte särskilt närvarande.
Men det bästa är att staten i alla fall är närvarande, och ger instruktioner, när jag tvättar händerna! 

Emilou och Australien del 9- Anzac Day

Vi var lediga i Fredags igen. Jag verkar ha lyckats komma hit under en tid med många lediga dagar, vi jobbade bara tre dagar förra veckan. I fredags var vi lediga för att det var Anzac day. Jag hade aldrig tidigare hört om Anzac day, men av att döma av 1. vi var lediga och 2. alla pratade om Anzac day så fattade jag att det liksom var en gaska stor grej för australierna.
Det är en minnesdag för de som krigat för Australien och Nya Zeeland och det började under första världskriget. Och det man gör är att gå på dawn service där de läser brev från de som krigat, viktiga människor pratar och sedan 5.30 på morgonen, innan gryningen, är det en gudstjänst. Denna gudstjänst sänds live över hela australien, och i år var prins William och Kate där. Under dagen sedan dricker man och spelar man two-up, som är ett spel som militärerna spelade under första världskriget. Och det är den enda dagen man får spela det på gatan, annars är spelande i offentlig miljö förbjudet.
Det verkar generellt som att många saker är annorlunda på Anzac day. Tillexempel så fick jag inte plats på bussen som gick klockan fyra, för den var full. Det var fullt med folk på busshållplatsen, och inte bara de man skulle förvänta sig; de gamla och familjer, men även universitets studenter som var yngre än jag. Fem minuter innan vi kom till war memorial så var det fullt med folk på gatorna, alla på väg åt samma håll. I morgonmörkret såg detta väldigt surrealistiskt ut. Och när vi väl kom in till stan så var det bilar parkerade överallt, på gräsmattor, i mittfåran på vägen (den är ganska bred....) och huller om buller på smågator. Cafeer öppnar tidigt för att servera frukost efter dawn service och dessa cafeer var fullpackade, trots att klockan alltså bara var sex på morgonen.
Själva dawn service var dock inget för mig. Jag blev tagen av storheten av det, av hur viktigt detta verkade vara för så många. Dels för de som varit i krig, men kommit tillbaka levande, eller bara sårade, men också de vänner och familj av de som gått bort i kriget. Talen som hölls var verkligen känslosamma och berörde, och det fick mig att reflektera över saker som jag inte reflekterat över förr. Hur förhåller man sig till att ens närstående gjort valet att gå ut i krig, och gått bort medan de är i krig? Hur försvarar man det? Hur accepterar man det?
Men jag tror just att det är det som är grejen. Sverige är en nation som inte har varit i krig på det sättet. Vi har sänt trupper genom FN osv. för fredsbevarande syften till exempel. Men vi har inte gått in i ett land och attackerat som Australien har. Så därför är det svårt att relatera till hela 'krigshjälte' grejen. Jag förstår att det är viktigt för de som berörs av kriget att deras uppoffring erkänns och hyllas. Men det fundamentala med att gå ut i krig och att försvara mitt land på det sättet, det har jag svårt att relatera till. Det hade antagligen varit annorlunda om jag växt upp här. Och kanske just därför var det en väldigt intressant upplevelse, men något som jag antagligen inte skulle göra igen.

Emilou och Australien del 8- träningen

Jag gick med i universitets gymmet här om dagen, för eftersom affärer och andra kultur utbud verkar stänga klockan fem på eftermiddagarna så behöver jag något att göra om kvällarna. 

Jag har inte tränat ordentligt på över tre månader, och de senaste sex månaderna har min träning ju mest bestått i att spring träna. Man kan alltså lugnt säga att mina muskler inte direkt har varit välanvändna på senaste tiden. Trots detta har jag ju gått ned i vikt, men eftersom jag inte har någon våg har jag ju inte så bra koll på hur mycket. Jag har dock märkt att alla mina kläder börjat sitta pösigt, men har trott att det varit för att de tappat passform snarare än att det handlat om min kropp. Men igår när jag handlade ett par nya jeans kom jag i en storlek som jag inte ens minns när jag passade i sist. Det var en väldigt konstig känsla. Och det gjorde att jag spenderade alldeles för mycket pengar på dessa jeans...

Tillbaka till träningen. Jag anmälde mig direkt till två klasser på raken. Dock var den första bara 15 minuter. Men det var 15 minuter av 'ab crunch'. Och den andra klassen var en typ av cirkel träning, men mycket intensivare än jag varit van vid. Men jag pressade mig som jag brukar. Utan att ha tränat mina muskler på ett halv år. Och jag känner det idag. Jag känner mig helt mördbultad! Kan knappt lyfta på benen, varje steg gör ont och jag tror jag fått blåmärken på ryggen. 

En annan anledning, förutom att jag är knäpp, till att jag pressade mig så hårt var för att de andra tjejerna som var där var av gym-tjej typen som jag ogillar starkt. De spenderade mer tid med att snacka med den snygge instruktören än att faktiskt träna. De förde konversationer om kropps ideal,  självuppfattning och vikt. Och hur hälsosamma de kände sig. Samtidigt som de klagade över att all choklad de ätit över påsk hamnat på rumpan. Och jag kände så himla starkt att jag 1. Var mycket äldre än dem och 2. Tränar av helt andra anledningar. Detta nådde sin topp då en av tjejerna frågade om det fanns någon övning man kunde göra för att få brösten att se större ut. 

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv undrat det. 

För ett par år sedan hade nog dessa tjejer stört mig mer än vad de gjorde nu. Eller i alla fall på ett annat sätt. Förut hade jag känt mig tjock och som en loser i deras närvaro. Och trots att de inte pratade om mig hade jag tagit det som pikar till mig och min självkänsla hade fått sig en törn. Men nu när jag är lite äldre, har varit med om lite mer saker, växt ur den osäkerheten har jag liksom fattat att jag duger rätt bra som jag är. Jag tränar för att bli stark, och jag är stark. Så nu  stör jag mig mest på dem för att de är så himla clueless, men det är inte mer än så.   Det berör mig inte mer än så. Denna utveckling har nog många andra kommit underfund med långt tidigare, men jag har haft kvar den osäkerheten väldigt länge. Och det är otroligt skönt att ha blivit av med den. Jag kan nu tillochmed sträcka mig till att acceptera att alla tränar för olika anledningar och det är okej att undra om det finns övningar för att brösten ska se större ut. Även om det också är något jag skrattar åt. 

Emilou och Australien del 7- Kylan

Gerry hade förvarnat mig att det skulle vara kallt när jag kom hit, jag kommer ju på vintern och de lever i en illusion att det alltid är varmt i Australien och därför inte bygger hus som klarar ordentlig kyla. Men det är det inte. Här i Canberra kan det tydligen vara -5 på morgonen för att gå upp till +20 på dagen. Men de där -5 känns när man har ett hus utan isolering.
Nu är det inte midvinter här ännu, det är fortfarande sen höst, men jag fryser. Mest hela tiden. På kontoret måste jag sitta med en sjal runt mig för att det är så kallt. Hemma hade jag förra veckan på mig dubbla byxor, två tröjor och en fleece. Nu har jag fått låna ett element av en kompis som jag har på max hela tiden och äntligen har det blivit en relativt normal temperatur här. Anledningen till detta är att luftkonditioneringen fortfarande är på, och den är centralt kontrollerad. Så jag kan varken stänga av den eller ändra temperaturen. Så småningom kommer luftkonditioneringen slå om till värme, men när det sker vet ingen.
Likaså är det ju kallt ute på morgonen, och jag tog verkligen inte med mig rätt kläder för detta. Men jag tror kanske att jag känner kylan mer än andra, för när jag går runt i jacka och halsduk, går andra runt barbent och en tunn tröja. I helgen när vi campade sov jag med underställ, två tröjor, fleece, raggsockor och tre filtar och först då frös jag inte. Det fanns knapt plats för mig i tältet pga alla filtar som kan ses på bilden nedan...
I helgen ska jag köpa mig en varm tröja eller två och hoppas på varmare tider. Men det är osannolikt att det kommer ske förens jag är uppe i norr på min semester!

Emilou och Australien del 6- attention seeker

Nackdelen med att ha jobbat intensivt med ett stort projekt under en langre period ar att nar man val varvar ned sa kanns livet lite tomt. Just nu vantar jag mest pa att hora fran folk angaende det jag forsoker gora har, och det ar ganska trakigt. Sa jag sitter pa facebook, mailen, whatsapp och nu alltsa ocksa bloggen, for att fa lite stimulans, lite interaktion. Vid sadana har tillfallen ska man ju egentligen njuta av att man inte har nagra masten, och ta igen alla de saker man inte hinner med annars. Typ som att lasa massa artiklar. Men det ar ju sa himla trist! Speciellt nar jag laser utan nagot egentligt syfte. Det ar alltsa mycket roligare att kolla facebook i parti och minut, planera resor och blogga.

Emilou och Australien del 5- det går mot ljusare tider!

Eller alltså jag är ju fortfarande chockad över hur tidigt det blir mörkt och affärer stänger här, men helgen var väldigt rolig och jag känner inte att det är lika kämpigt att vara här, gå till jobbet osv. Jag har inte gråtit sedan i onsdags, och har nog med energi för att planera saker och ta beslut om saker. Och det känns inte så sopigt längre att gå hem efter jobbet och inte göra så mycket. Jag är trött, men det är för att jag plötsligt blivit en morgon människa som av mig själv vaknar klockan halv sju på morgonen och somnar klockan halv tio.
I helgen så satt vi uppe runt elden, och trots att klockan bara var halv nio var det becksvart ute. Vi diskuterade vilken tid som vi trodde månen skulle komma upp, och jag sa att det enda jag visste var att jag skulle somna inom en timme och att det skulle vara innan månen gick upp. En av camparna tog fram en gitarr och började spela och sjunga, och så sant som det var sagt så somnade jag prick halv tio, enligt utsaga.
Helgen var precis vad jag behövde, lugna frukostar, ingen stress, men ändå lite saker att fixa med och saker att göra. Så händelserik, men på halvfart. Jag hann landa och komma in i en bra rytm igen.
Jag har spenderat mestadels av dagen med att kolla på resor, dels för sista månaden här, men också under helgerna när jag är här. Det finns så mycket att se och göra, och jag ska verkligen försöka se till att göra så mycket jag hinner och kan. Samtidigt måste jag ju göra lite datainsamling och skriva ett papper, men jag har faktiskt bara åtta veckor här och på den tiden hinner man inte riktigt göra något 'theoretically groundbreaking' direkt. Men jag tänker att det faktiskt inte behöver vara det just nu.
Det jag verkligen ska försöka göra här är att få tillbaka balansen mellan jobb och nöje. Försöka bli uppspelt över och planera annat än min karriär. Jag ska också försöka se till att våga göra saker själv, och ha kul när jag gör saker själv. Det är en bra utmaning tror jag. Och egentligen är detta en perfekt set up; Jag har två månader i ett kontext som jag är rätt trygg i och sedan när jag acklimatiserat mig ger jag mig ut på äventyr.
Det kommer bli bra det här.

Emilou och Australien del 4- Jag gor planer!

Igar nar jag at lunch i koket sa blev jag implicit inbjuden till att fira pask med en av doktoranderna har. Hon borjade beratta om sina planer for pasken och att hon var tvungen att bekrafta lite grejer, men det var inte forens hon sa att det kunde vara kul for mig att hanga med och kolla pa kamel race som jag fattade att hon bjod in mig. Jag hade ocksa blivit medbjuden av Lain som jag jobbar med har att campa med hennes familj, men det kanns lite roligare att hanga med nagon som inte har tre barn. Vi pratade just om vad vi ska gora och jag ser valdigt mycket fram emot det! Antligen har jag lite planer som jag ser fram emot. I eftermiddag ska jag in till stan for att kopa en telefon och kolla runt lite, och forhoppningsvis borja gilla Canberra lite battre.

Emilou och Australien del 3- Jag kämpar

Jag gråter fortfarande regelbundet. Har ingen aptit och enorm hemlängtan. På ett sätt är det ganska skönt att gråta när jag känner för det. Så länge jag är hemma alltså. Jag har inte gråtit på så länge förut att det är skönt att släppa på lite tryck.
Jag vet att det kommer bli bättre det här. Och jag kämpar för att försöka få det att bli bättre. Försöker tänka positivt och att jag ju bara varit här i totalt fem dagar hittils så det är ju inte så konstigt att jag är 1. trött och 2. inte har en massiv social krets.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att skaffa kompisar heller. Och jag är inte så nyfiken på att utforska grejer. D föreslog att jag skulle gå på puben och åka till stranden. Men han är mycket bättre på att vara själv än jag. Jag hatar att vara själv.
Men i kväll ska jag spela ulitmate frisbee med en av Js kompisar som bor här. Så förhoppningsvis vänder det snart.

Emilou och Australien del 2 - saknaden

Jag saknar D. Något enormt. Precis innan jag åkte umgicks vi ju ganska intensivt eftersom han var helt fantastisk och hjälpte mig att måla om och flytta alla möbler från lägenheten. Vi blev bara lite irriterade på varandra ett par gånger men jobbade annars väldigt bra ihop. Vi började prata framtid, han träffade mamma, och jag kände så himla starkt att jag verkligen gillar den här killen. Och allt det där vi sa om att vi får se hur det blir när jag är i Australien kändes så himla långt borta, jag ville inte att detta skulle vara början på slutet, inte ens att det skulle kännas som ett slut på något vis.
Eftersom jag jobbat intensivt med att bli klar med avhandlingen hann vi inte ses så himla mycket de sista veckorna jag var hemma så det var skönt att ha en hel helg tillsammans, även om vi ju mest jobbade och vi var båda helt slut.
Vi åt middag med mamma och jag hade helt plötsligt en kille som jag presenterade för mamma, en kille som jag vill ska komma hem till Sverige med mig och träffa hela familjen. Och därför saknar jag honom mer än jag trodde jag skulle.

Emilou och Australien del 1- dippen och hemlängtan.

Jag kom hit i lördags och Lain mötte mig på busstationen. Jag hade rest i typ 30 timmar, flugit i 24. Det hade varit jävligt intensivt veckan innan, jag blev klar med avhandlingen på fredagen, flyttade och målade på helgen, mamma kom på söndagen, jag lämnade in avhandlingen på måndagen, vi städade och gjorde det sista innan jag lämnade in nycklarna.
Så kommer jag till Australien, checkar in på boendet, Lain har fixat allt jag behöver i form av köks grejer och täcke, lakan osv. och tar mig sedan direkt för att handla mat. Så fortfarande full rulle.
När jag kommer hem från det, har packat upp väskorna och maten. Då ställer jag mig i duschen och gråter. Jag är helt slut och kan inte längre hålla tillbaka tårarna som jag gjort tidigare.
Jag undrar vad sjutton jag gett mig in på. Varför gör jag det här hela tiden? Flyttar och sätter mig i en situation där jag är ensam och själv? Lain har tagit jätteväl hand om mig, men det går inte att undgå att jag faktiskt känner mig ensam. Och det kanske inte är jättekonstigt att jag inte har en stor vänskaps krets eftersom jag bara varit här tre dagar, men det tär på mig. Jag saknar D. Jag saknar min familj och den trygghet som jag inbillar mig att jag hade i soton. Även om jag inte umgicks med så många där i slutet. Och en del av de som jag umgicks med jag kan klara mig utan.
Men så undrar jag hur sjutton det kommer bli i Newcastle. Det är ju samma jävla sak igen; jag flyttar någonstans där jag inte känner en kotte och måste bygga upp ett helt nytt liv. Jag är trött på det och är inte bra på att vara själv.
Jag försöker skypa med pappa, ordna med banken, men det verkar som om mitt internet kopplar ned då och då, så samtalen bryts hela tiden. Och jag kan bara ha antingen telefonen eller datorn inkopplade samtidigt. Och utan skype och whatsapp känner jag mig ännu mer isolerad. Och jag undrar hur sjutton jag ska klara mig i två månader med detta hattiga internet, speciellt eftersom det är mitt enda sociala liv för tillfället.
Det här kommer att gå över, antingen genom att jag lär mig hantera det eller genom att jag träffar folk jag vill umgås med och som vill umgås med mig. Och att vara här är ju en helt fantastisk möjlighet och jag borde vara mer uppspelt och exalterad. Men det är så himla tröttsamt. Socialisera och lära känna nya människor, jag är inte så bra på det. Jag är trött. Samtidigt ska jag hitta på ett nytt forskningsprojekt och prestera genom det. Jag är beroende av folk att berätta för mig vad som händer och vad jag ska göra. Beroende av att folk ska fråga om jag vill hänga med på lunch. Jag ogillar den känslan.
För tillfället räknar jag dagarna tills jag får åka hem igen.

Emilou och de kommande 24 timmarna

Jag vill bli klar med avhandlingen imorgon. Skriva ut och lämna in för att bli bunden på fredag. Men så hade jag möte med min handledare som ville att jag skulle skriva om min slutsats. Och göra lite ändringar på inledningen också, och egentligen läsa igenom hela avhandlingen för att se till att jag inte har dålig engelska överallt. Klargöra saker. Jag vill vara klar imorgon. Det kommer bli svårt. Jag har tagit ut segern i förskott och är bakis. Gjort en alldeles för tajt tidsplan för att flytta ut och måste få detta gjort. Vi ses på andra sidan. Då jag inte längre skriver på min avhandling utan då den är inlämnad.

Emilou och Newcastle

Jag fick en bra känsla när jag var där. Det var soligt, jag hittade en favorit restaurang (turkisk och billig!), ett mysigt jazzcafe, och bra barer. Jag längtar tillbaka till en av barerna speciellt. Kan inte sluta tänka på den. Jag är alltså redan kär i min nya hemort. Newcastle.

Emilou och avhandlingen

Hörni, det börjar dra ihop sig mot slutet på min avhandling! Har fått kommentarer från handledare och korrläsare och det verkar som om min avhandling faktiskt snart är klar för inlämning. Den är värd att skickas iväg till en professor som ska läsa och säga om jag blir godkänd eller inte. Men avhandlingar skickas inte till professorer om de inte är bra nog för att med största sannolikhet bli godkända, med mer eller mindre rättelser, för det vore att slösa deras värdefulla tid. Detta innebär alltså att min avhandling, den jag jobbat på i fyra år, snart är redo för detta! Herregud. Jag kan knappt fatta det. Men fy sjutton vad skönt!

Emilou och edit

Ja alltså det tidigare inlägget var ju inte så informativt. Men jag tror jag kommit underfund med vad det är som gör det så jävla svårt att sätta ordet på det, det är att jag ju varit singel i.... liksom hela mitt liv. Så att då plötsligt ha en pojkvän, att vara någons flickvän det blir en omställning. Som jag kanske tänker alldeles för mycket på, men det är ju delvis för att jag tänkte väldigt mycket på hur det var att vara singel när jag var singel. Alltså egentligen ändrar det ju inte mig så himlans mycket men det är en förändring i mitt liv och liksom lite min självbild, och kanske i det långa loppet andras bild av mig också.
Typexemplet var då jag blev fast i Newcastle, så började jag snacka med en snubbe som sedan frågade om mitt nummer och jag gav det glatt till honom. Utan att tänka på att det kanske inte var så smart, eller sjysst, när det ju faktiskt är så att jag har kille. Det är ju fullt möjligt att han ville ha mitt nummer bara för vänskap, men i vilket fall så borde jag kanske sagt något för att göra premisserna klara; jag är någons flickvän. Nu har det ju inte blivit ett problem eftersom han bara smsat en gång och inte svarat på mitt svar.
Men gamla vanor ligger alltså kvar, i hela mitt liv har jag varit singel och alltså kunnat ge mitt nummer till vem som helst  utan att ens behöva tänka på saken. Men nu är situationen lite annorlunda och det tar ett tag för mig att vänja mig vid att jag, alltså jag emilou, är ihop med någon.

Emilou och plötsligt händer det

Jag sa, helt utan att mumla, skämmas eller rodna, My boyfriend D...

Precis lagom till att omständigheter snart kanske gör att han inte är det längre. 

Emilou och det är mycket nu

Skriva skriva skriva avhandling. Sjukdom efter sjukdom på rullande band. Och så går telefon och kyl och frys sönder på samma dag. Jag får ett taskigt email från nån som stört sig på att jag raderat deras print job, men de hade lämnat skrivaren och den hade fastnat. Ont om pengar och ont i huvet. Måste hitta någonstans att bo down under. Kollar på jobb, men borde inte, har ju inte tid. men behöver ju försörjning. Tänker på intervjun. Moster frågar om jag vill ha en bil.
Jag pratar med folk, men interagerar egentligen inte. Jag är på kontoret men är inte där.
Det är mycket nu. Det är svårt att doktorera.

Emilou och det är fanemig svårt att doktorera

Oftast under mitt akademiska liv så har jag påstått att de flesta intellektuellt sett kan doktorera. Det som skiljer angnarna från vetet är huruvida man har uthålligheten att hålla på med en och samma sak i tre år.
Men ibland så tänker jag att det också har med intelligens att göra, och att jag helt enkelt inte har den. Jag har hållit på i tre år, men utan att egentligen lyckats lösa den där svåra frågan som jag nu, sex veckor innan jag ska lämna in avhandlingen, kämpar med.
Livet är alltså lite svårt för tillfället. Men imorgon kommer jag till Sverige!

Emilou och drömmen om pengarna

Jag drömde inatt att jag fått stipendie pengarna jag sökt. När jag kom ihåg drömmen visste jag först inte om jag hade drömt det eller inte, för jag vaknade ett par gånger under natten och morgonen, så jag visste inte om det var så att jag kollat mailen fått reda på det och sedan somnat om. Men så var det inte. Jag borde få reda på något denna vecka, jag hoppas att denna dröm inte jinxat något.

emilou och sex månader.

För ett halvår sedan hände det här. Och det är liksom på något sätt en milstolpe för det höll på att inte bli något alls  becaue I dont know where I will be in six months. 
Så att det blev vi, att vi fortfarande är ihop nu sex månader senare det är liksom en bedrift i sig. Något som jag kanske inte skulle tänkt på så mycket om det inte var så att det inte höll på att  bli något alls. Men det här är också mitt längsta förhållande hittils där jag fortfarande trivs efter så här lång tid. Jag var tvungen att gå tillbaka och kolla hur länge jag och den andra tysken varit ihop, och det är lite svårt att säga, men jag vet att jag efter fem månader var otroligt less på honom. Och jag räknar inte J från när jag var 14. Så det spelar liksom roll därför också, inte bara att vi ju funkar bra, men att jag inte känner mig klaustrofobisk och vill springa härifrån. Att jag har lyckats vara ihop i ett halvår. Jag som inte varit ihop egentligen, och inte på det här sättet, någonsin. Att han har velat vara ihop med mig i ett halvår. Att vi vill vara ihop med varandra. I ett halvår, mot oddsen. Det känns. Och det känns bra. Så pass bra till och med att jag vågar ta i det, vågar säga att vi ju varit ihop i ett halvår. Även om jag fortfarande rodnar när jag säger det. För det vet ju alla att när något finns på riktigt kan det ju också försvinna. Och det är oftast när det blir på riktigt som det försvinner. Men jag vågar se oss på riktigt nu. Och vågar säga att vi är på riktigt. Även om jag fortfarande inte kan kalla honom min pojkvän.
Så ett halvår är en viktig milstolpe, för vi höll på att inte bli ihop för att ett halvår kan ställa till saker. Vi visste inte var vi skulle vara om ett halvår. Och se, här är vi. Vi är vi ett halvår senare.

Emilou och allahjärtans 2

Jag vill bara poängtera här att jag nu sitter på kontoret klockan 20.00 på 1. en fredagskväll, 2. allahjärtans dag.
Det första stör mig ju mer än det andra. Men D och jag hade ju planer, inte just för allahjärtans utan för att ses, och det är ju alltid störigt när planer ställs in. Så istället sitter jag på kontoret klockan åtta en fredagskväll. Glammigt.

Emilou och allahjärtans.

Mitt newsfeed på facebook är inte fullt av allahjärtansdag statusar, bilder eller kommentarer. Men de finns där. De syns. Mestadels är det de som är singlar som på något vis kommenterar eller markerar att de är singlar och att det här är en så himla jobbig och hemsk dag. Eller hur de kompenserar för att vara singlar. En bekant fick blommor från en kompis och skrev lucky I got these roses, cause then I dont have to feel so bad for being single on valentines. På ett liknande sätt har några vänner IRL diskuterat vad de ska göra idag eller ikväll för att kompensera att de inte är ihop med någon. Och jag har svårt att förstå det.
Jag har aldrig brytt mig särskillt om allahjärtans dag. Eller jo lite då i högstadiet och man skickade rosor till varandra och det ju blev jätteuppenbart om man 1. inte var ihop med någon, och 2. inte hade en bästis som skickade en gul ros till en. Kanske har det här att göra med att jag ju varit singel så himla länge att jag liksom måste låta bli att bry mig för att det annars blir alldeles för mycket den 14e februari. Men liksom att inte vara ihop med någon känns ju alla dagar om året. Och att vara ihop med någon känns också alla dagar om året.
Men så sa Rafi en smart grej, att man har ju liksom dagar som firar mammor och pappor, så varför inte en dag för kärleken också? Och det kan jag liksom förstå mer, speciellt eftersom det då ju kan inkludera kärlek till kompisar. Och det är ju faktiskt fint att uppmärksamma det på en speciell dag. Det kan jag hålla med om.
Men det känns ändå lite löjligt att göra en stor grej av det. Eller göra något alls av det. För det är liksom en dag som alla andra. Kanske har det att göra med att min familj liksom inte firar saker så himla stort. Födelsedagar är ju liksom bara ett telefonsamtal, mors och fars dag ett sms. Julen är ju lite speciell, men det är ju för att vi alla är hemma. Jag vet inte om det är för att vi inte bryr oss så mycket om att fira, eller om det är av praktiska anledningar.
Men nu när jag är ihop med någon då, vad gör man då? Jag bryr mig ju egentligen inte om det, men det är som om alla som är singlar (i min omgivning) förväntar sig att eftersom man är ihop så ska göra något romantiskt, få blommor och choklad (vilket ju också är väldigt ensidigt eftersom förväntningen ligger på att killen ska ge dessa presenter, att man som tjej ska bli bortskämd, och att det på något sätt är killens roll att vara romantisk och uppskatta att han får vara ihop med en tjej som mig. Och detta resonemang är ju även extremt heteronormativt.) annars uppskattar man inte att man har någon att vara ihop med och det är ju rent av en förolämpning till de som inte har någon att vara ihop med.
Jag har otroligt svårt med alla dessa förväntningar på vad som ska ske och inte ske när man är ihop. Och om jag typ inte brydde mig om allahjärtans dag när jag var singel, så ogillar jag den aktivt nu. Konventionerna i samhället kräver av mig att ta ställning till detta, folk i min omgivning kräver av mig att ta ställning till detta. Och det ogillar jag något enormt. När jag var singel kunde jag ju liksom bara inte bry mig, för jag hade ju ändå ingen att vara ihop med och det var okej att inte bry sig, för det är ingen som ifrågasätter varför man inte är deprimerad för att man inte är ihop med någon på allahjärtans dag. Det vore ju absurt. Men singlar i min omgivning, folk i par, och hela den kommersiella hypen runt denna dag, förväntar sig ju att jag ska vilja fira kärleken jag har och känner. Och om jag inte gör det så måste jag på något sätt försvara varför jag inte gör det. Och det varken kan jag eller vill jag.
Som med många saker ligger detta säkert mest i mitt huvud. Och jag stör mig på folks förväntningar på grund av högst personliga anledningar, och inte nödvändigtvis för att de aktivt kräver av mig att jag ska fira allahjärtans dag med pompa och ståt. En av de anledningarna är att jag ju har väldigt svårt att se mig själv som någons flickvän, och att vara en person som har en pojkvän, och därmed när minsta förväntning eller antagande kommer (från någon annan än D) sparkar jag back-ut. Men det är en helt annan historia. Istället ska jag skriva ut ett av dessa allahjärtans dag kort till D, och ge honom en brun pappers påse (att panik andas i, lika mycket till honom som till mig) när vi på söndag har varit ihop i ett halvår.

Emilou och radion

Inte helt säker på att jag faktiskt förtjänar mina två och en halv statsvetar examens med tanke på hur många faktafel jag hade....Men här är en underhållande intervju.

Emilou och red wine and cigarettes

Vi hade varit på middag i London, jag skulle dit för att träffa London tjejerna, han skulle gå på teater. Så vi tog sällskap dit och gick ut och åt middag innan han skulle på teatern. Det var en ljummen sommarkväll där någonstans i augusti eller september, där någonstans i början av allt. Vi hade sovit ihop kvällen innan och jag sov inte så mycket om nätterna då i början, så på tåget in till London vilade jag mot honom, men jag kunde egentligen inte slappna av. Jag blundade men allt min hjärna kunde registrera var att jag satt bredvid den här snubben och vilade mitt huvud på honom. Och den insikten snurrade runt runt i mitt huvud.
Vi gick och åt på en turkisk restaurang som jag varit på med tjejerna tidigare. Vi satt på deras lummiga uteservering och jag förvånas alltid av hur lugnt det kan vara i centrala London. Vi drack rött vin och pratade om sådana där saker som folk pratar om på dejter, för att lära känna varandra. Men det kändes som om vi liksom ville snabba oss igenom det för att komma till det som egentligen spelade roll.
Jag skulle ta en buss från Waterloo, och när vi stod där vid bussen och skulle säga hejdå missade jag en buss för att jag inte kunde slita mig. Och han sa you taste like red wine and cigarettes, I've missed that taste.

Emilou och den där känslan

att jag liksom inte kan få nog av att vara med honom. Han kom förbi efter sin statistik kurs som var här i byggnaden och vi gick och drack kaffe, och trots att vi ju spenderat hela helgen tillsammans hade vi liksom ändå massa saker att prata om. Jag tröttnar inte på att vara med honom utan vill bara vara med honom hela tiden.
Vi gick även tillsammans genom min byggnad, och sprang in i hans handledare. Och jag tror att jag typ rodnade lite när vi gick bredvid varandra för jag har inte riktigt helt vant mig än vid att vi är ett par så där officiellt. Så det känns fortfarande som om folk kommer på oss med något vi försöker hålla hemligt när de ser oss.

Emilou och helgen

Det finns så många saker jag vill säga om den här helgen. Så många fina grejer som hände. Mest för att jag och D var tillsammans från fredag kväll till nu för en timme sedan ungefär. Han sov hos mig, jag sov hos honom.
Vi åkte på upptäcktsfärd till Portsmouth och drack bubbel på en restaurang. Jag fick reda på att han är höjdrädd när vi var uppe i Spinnacker tower. Vi promenerade i kylan med en öl i handen till the brighton of pourtsmouth och gick till en jättecool bar med både mat, dansgolv, livlig bar och lugn bar i ett. Och jag sa I really like being out with you. och han sa I really like being out with you too.
Så gick vi till en annan pub som till en början verkade ganska sunkig, men så insåg D hur många ales de hade och älskade puben efter det. Jag drack en vanlig lager. När vi kom ut från puben sa jag even if we dont work out when I'm in australia or after,even if I want us to work, if we dont thats ok, cause I'm having such a good time with you now. 
Vi skämtade om att det var lite för planerat för vi hade ju bokat både middagen och spinnacker tower i förväg. Och försökte hitta på grejer för att göra det lite mer spännande. Men det behövde vi egentligen inte bry oss om, för det stod tågen för istället. Det visade sig att tågen var inställda från två stationer innan vi kom hem. Men tågbolaget fixade taxi och vi hamnade i en taxi med två DJs som åkt från Brighton och skulle spela på en sunkig klubb i southampton, jag skröt lite (inte på riktigt) om mina nyfunna youtube dj skills.
Men på tåget innan vi träffade våra nya vänner hade han också frågat vad min 10 års plan är. Och jag har nog aldrig egentligen tänkt så långt. På något sätt satte det ändå lite stämning för sen mitt i natten hemma hos honom började vi prata om Australien och vad som kommer hända när jag åker och är borta. Och efter lite om och men kom vi fram till att vi vill försöka hålla ihop, och att vi vill hålla kontakt när jag är där, och att om vi är på någolunda samma ställe när jag kommer tillbaka så vill vi plocka upp där vi slutade innan. Men att det faktiskt kan vara så att det inte blir så. Att saker och ting händer. Jag sa att jag inte vill kräva av honom och inte vill att han kräver av mig att vi söker jobb på samma ställen, för det viktigaste är att hitta ett jobb som man vill ha och trivs med. Och om vi vill att det ska funka så får vi det att funka. Men det är inget som liksom går att säga i förhand. Och det kändes så himla bra att ha den konversationen, utan att bli sårad eller såra. På ett sätt så unnar vi liksom varandra att vara ego. Att vi liksom kan vara realistiska med att vi kanske inte kan prioritera varandra först just nu, för vi är på väg att skapa våra karriärer. Och det kanske låter kallt och ego, men det är också bra att ha det sagt för annars tror jag att det lätt kan bli besvikelse.
Men samtidigt som jag skriver detta så känner jag liksom lite i magen att jag ju hemskt gärna vill att vi ska funka efter Australien. Och att jag är villig att kanske kompromissa karriären lite för att få vara med honom. Eller jobba på att hitta en lösning som inkluderar båda. Och någonstans inom honom tror jag att han tänker på samma sätt, för där någonstans mitt i natten så sa han of course I dont want you to go to Australia, but you are.  
Hur som helst var det skönt att ha haft det här samtalet för det oroade mig lite. Och att det är så lätt att prata med honom om det här. Och den här helgen var verkligen så himla fin att jag verkligen inte ville att den skulle ta slut.

Emilou och början på slutet

Tanken är att jag ska lämna in min avhandling om typ en månad. Kanske en och en halv om jag behöver. Och det har liksom varit en grej som legat någonstans i framtiden tidigare, men nu idag blivit så mycket mer verkligt.
Först och främst så bekräftade vi den externa examinatorn, och preliminärbokade honom för tidigt i juli. Visst att det går att ändra på, men det vore ju dumt att göra det och slösa på hans tid. Så det här betyder att han behöver avhandlingen i april som senast. Och den där deadlinen om en och en halv månad blev plötsligt så mycket mer på riktigt.
Det andra som skedde var att jag äntligen äntligen hörde från australien angående alla praktikaliteter. Och jag ska börja kolla på flyg. De har hittat pengar för mig att leva på och rekommenderar boende. Vi ska börja prata om vad jag vill få ut av att vara där. Och plötsligt så blev det lite mer på riktigt och jag börjar se fram emot det.
Herregud, snart snart är jag klar med detta. Det ja har jobbat på under de senaste 3.5 åren. Och det känns egentligen inte som att jag har hittat ett bra sätt att uttrycka det jag vill säga på, men det måste jag helt enkelt göra snabbt som attan. för nu är det på riktigt.

Emilou och den där jävla julkalendern 2

Här kommer några till.

Så här försökte jag göra samhället bättre.
Jag blev ju politiskt aktiv. Jag jobbar för tillfället på en living wage kampanj och en mot payday loan companies. Så 2013 var ett år då jag gjorde mer än vanligt för att göra världen bättre.

Bästa låt.
Shit det fanns så många, men en som liksom kom att betyda lite mer var denna

http://youtu.be/1_M8PrJ3ZTY

Tv serier jag tittade på.
många som vanligt, några gamla:
Greys anatomy, the newsroom, the good wife, suits, the wire, 2 broke girls.

några nya:
Girls, house of cards, breaking bad, homeland, sherlock.

nyheter som berörde:
Asså nu vill jag ju skriva något smart och kreddigt, men om sanningen ska fram så hänger jag ju inte med så mycket i nyheterna. De berör mig oftast för mycket och jag blir bara arg. Men en sak som jag kommer ihåg att jag blev glad över var den när George Osborne sa att han skulle införa en cap on the cost of credit. Det visade att vår kampanj mot payday loan companies har haft effekt. Det visar att politik inte bara handlar om val och att man kan påverka saker även utifrån westminster.

Emilou och avhandlingen 2

Jag skrev ju om mitt dåliga beteende när det gick dåligt att skriva. Jag kan nu meddela att jag gör på samma sätt när det går bra att skriva. Jag skrev ett bra stycke, var lite nöjd och kollade mailen och facebook.
Igår utförde jag även en grundlig marknadsundersökning av flyg samt transport för resan hem i februari. Och imorse mailade jag min hyresvärd om alla problemen med lägenheten, typ som att temperaturen på ugnen inte går att kontrollera. Ska försöka jobba på bra till klockan 14 och sen ut och springa en snabbis.

Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Emilou och pojkvännen

who is D? 
Det är en kollega som frågar när jag berättar om vad vi gjorde i helgen då D tappade sina skor. Och det självklara svaret skulle ju vara its my boyfiend, men jag kan inte förmå mig att säga det. Så jag rodnar, låtsas att jag inte hört att han frågat och undviker att svara.
Det är ju egentligen lite löjligt att jag inte kan förmå mig att kalla honom  min pokjvän. Och jag trodde att jag i det kontextet skulle ha kunnat säga det, men icke.
Vi har ju varit 'ihop' i fem månader snart. Och han benämner sig själv som min pojkvän lite då och då. Men jag har inte lyckats kalla mig hans flickvän eller honom min pojkvän. Det har ju inte alls att göra med att jag inte ser oss som så, det har bara att göra med att det känns så himla konstigt att sätta det ordet på det.
Kanske känns the guy I'm seeing bättre. Jag får prova.

Emilou och avhandlingen

Jag måste skriva om en stor del av avhandlingen, och jag vet inte riktigt hur jag ska strukturera detta nya. Men så har jag i alla fall fått typ 500 ord av introduktionen skriven. Eller jag kopierade lite text från ett annat kapitel. Men jag är ändå liksom nöjd med vad jag gjort, så jag belönar mig med att kolla facebook.I denna takt kommer jag alltså aldrig att bli klar. Och snart så kommer paniken det kan jag lova.
Egentligen tycker jag ju att det här är kul. Det handlar bara om att komma över rädslan att misslyckas och kämpa igenom när man inte riktigt vet var man ska i argumentet. Inte kolla facebook när det händer. Eller blogga. För nu sitter jag ju här igen, jobborden måste komma, men då är det lättare att blogga.

Emilou blir öppen igen

Ja, jag märkte ju att jag inte skriver mer för att den är stängd. Så då kan den lika gärna vara öppen.
Jag har ju totalt failat att skriva den där bloggkalendern. Det är nog ganska mycket för att jag liksom inte har den tiden själv längre. Och det har inte bara att göra med D utan att jag sitter i ett mer livligt kontor osv.
Hur som helst, nu skriver jag för jag måste komma ihåg det här.
Igår var jag och D på utflykt som började med att jag var skitförbannad på honom för att han hade åkt på ett tåg som jag missade utan mig, och han var sur på mig för att jag missade det, och slutade med att han tappade sina skor i en lergrop och vi hittade flipflops åt honom på stranden. Men det viktigaste och finaste var att han sökte min hand där vi gick i jordskredet. Och jag pirrade av kärlek i hela kroppen. Sen sov jag över hos honm efter en fest vi var på på kvällen och även om det under vår promenad hem visade sig att vi har helt olika bild av hur vi blev ihop så vaknade jag ju bredvid honom och han sa its nice that you are here. Och jag svarade It is nice to be here.