Emilou och rör(l)igt limbo

I mångt och mycket befinner jag mig i ett limbo i väntan på att han ska komma tillbaka från skottland. Men det händer liksom grejer medans, grejer som kanske i ett annat sammanhang skulle betyda så mycket mer, men nu bara händer. Oväntade saker. Som bara händer.
Jag har fått massa komplimanger för mitt hår på senaste. Men jag tror kanske att det inte bara har med håret att göra. Jag tror att jag hittat någon typ av lugn och trygghet som gör att folk märker det. Känslan har liksom hållit i sig.  Det kans också ha att göra med att jag hört att folk respekterar mig. Det är fint att höra det.
Min handledare har också föreslagit att jag ska åka till Australien när mina pengar tar slut. Det vore otroligt spännande. Så nu skriver jag en ansökan om att få åka till Australien. Det var inte direkt det jag väntat mig eller föreställt mig, jag trodde ju att jag skulle välja mellan London och Stockholm. Men om jag får en resa till Australien betald tackar jag fanemig inte nej.
Så det händer grejer. Som alltid. Men det känns lite som om alla dessa saker sker i något typ av vakum. Ett vakum där jag mest väntar på att han ska svara. Men det dominerar ändå inte min existens. Jag tänker på det lite då och då, men nojjar inte så mycket. Snarare är det så att jag tänker att jag vill ta tillbaka det jag skrev då. Jag känner liksom inte så längre. Det som är absolut viktigast är att jag kan vara kompis med honom igen. Men hur detta kommer att utspela sig ligger liksom i luften, det är en viss ovisshet som genomsyrar allt annat. Detta limbo där allt annat balanserar.

Emilou och kroppen

Igår hade jag skriv och bakisångest hela dagen så jag fick inget skrivet. Tvättade och torkade tvätten i solen istället. 

Bestämde mig för att springa till träningen. Det skulle bara vara 4km men jag måste sprungit en omväg så det blev 6,5. I 30 graders värme. 

Men, det är helt fantastiskt hur träning kan trycka bort all den där ångesten. Jag kom hem och lyckades skriva lite. Och idag är jag någorlunda driftig. Förutom att jag ju bloggar nu...

Emilou och nu

Nu.

Nu.

Nu när jag kommit hem och sover första natten hemma i min säng, då känns det.

Nu när jag spenderat en kväll med doktoranderna och känner hur han förändrat mig, då känns det. 

Nu har jag någon typ av trygghet och distans som gör att jag inte är lika ängslig som förut. Jag ser mer nyktert på det hela, trots alldeles för många öl.

Nu har jag den känslan. Men kanske inte imorgon. 

 

Emilou är tillbaka i Soton

Så kommer jag tillbaka till vardagen efter två och lite till ljuvliga veckor hemma i sommarsverige. London var kvalmigt men fint att stanna upp där lite innan jag kom tillbaka till verkligheten här. Jag låg på en soffa mest hela dagen, sov lite middag. Åt middag ute på en innergård i en varm sommarkväll med några gamla och några nya vänner och  får skavsår av skorna på vägen hem.
Så kommer jag tillbaka till Soton. Tillbaka till kontoret.
Det är varmt och graduation. Massa folk går runt finklädda på campus och jag känner att jag nog inte kommer gå på min graduation för PhDn. När det nu blir.
Jag går förbi hans kontor, sofforna vi brukar hänga, står i kopieringsrummet vi stått i och försökt sluta prata  så många gånger och jag känner att jag saknar honom. Jag har varit så långt borta från alla dessa fysiska minnen så jag har inte kännt dem. Men nu är de här och jag vill ha det tillbaka.Jag vill ha honom tillbaka.

Emilou är tydlig

Nu finns det ingen tvekan om saken jag har sagt att jag gillar honom och är nyfiken på att utforska.
Men samtidigt som jag säger detta är jag rätt less på hela grejen. Det klart jag skulle bli lite besviken om han ba, nä jag gillar inte dig så. Men samtidigt så har jag ju kämpat och försökt så länge att det liksom kanske skulle gå över ganska snabbt. För jag är liksom trött på att känna detta. Vara i limbot. Jag vill nu att vi antingen bestämmer att vi ska försöka eller inte. Och klart jag måste deala med rejection känslorna om han inte vill utforska. Men just nu känns det som om de skulle vara relativt flyktiga.

Emilou och framåt

Så jag skickade meddelandet. Sa hej, hoppas jag inte förstörde något nu. Kan vi ta oss vidare. 

Han svarar nästan direkt att han varit sur för att jag tog paus och gått vidare utan att han fått chansen att svara. Men också förstått varför jag behövde paus. Och att han inte fattar vad jag menar med att ta oss vidare.

Jag svarar och förklarar att jag trodde han hade gjort klart vad han kände, och att jag behövde skydda mig själv. Men att jag nu i efterhand ser att det kanske var lite förhastat, och att vi kanske bara kan släppa det och gå vidare. Han svarar och förklarar hur han kände, och säger att det bara är en massa missförstånd. Och att han inte bara vill släppa det.

Vi kryper framåt. Det är inte snabbt, men det går framåt. Vi är lite mer rättframma med våra känslor. Ytterst lite mer rättframma. 

Jag frågar om vi ska börja om konversationen, eftersom det blev så många missförstånd. Han fegar ur och säger att han inte vet. Frågar om jag vill det. Jag säger att jag inte heller vet, och att det kanske beror på om utfallet är sannolikt att bli annorlunda.

Det går långsamt, men det går kanske framåt. 

emilou och långt borta

Sitter och funderar på om jag ska skicka ett meddelande till honom. Men kommer mig inte riktigt för. Kollar hans facebook sida, och jag känner mest ingenting. Det känns så himla avlägset allt det där jag kände för ett par veckor sedan. Han och vår vänskap känns så himla långt borta. Jag kan knappt komma ihåg hur det kändes. Rafi berättar något han sa när han var inne sist, och jag känner att han är en jobbig snubbe. What was I thinking?
Jag har gjort så himla mycket sedan vi sist sågs, sedan vi pratade om det där. Jag har seglat första gången på egen hand. Varit skitnervös för detta, och överlevt att behöva flytta båten klockan fyra på morgonen. Att göra och klara av sånt får liksom saker som han och jag pratat om eller gjort att verka så himla banala. Att han bara är bra för att Soton inte har mycket mer att erbjuda. Att jag hittat på att han är bra, när det egentligen inte är bra alls. Han är så himla osäker och oföretagsam, vilket jag också kan vara och jag har full förståelse för, men att jag skulle vara ihop med någon som är så? Nej, det skulle fanemig inte gå.
Därför drar jag mig för att skicka det där meddelandet. Jag vet liksom inte vad jag vill med att ta upp den relationen igen. Och det kanske är lite hårt, men jag undrar vad jag egentligen får ut av det. Men det kanske är lätt att känna så nu när jag är hemma, borta från den lilla bubblan som är soton. Här där jag inte behöver ta hand om mig själv så mycket. Här där jag alltid har någon eller något som kan distrahera. Här som är hemma. Men det är också därför jag vill ta tag i detta nu, nu när jag har buffer, trygghet och distraktion. Nu när det inte spelar lika stor roll vad utfallet är. Nu när det är långt borta.

Emilou försöker

Nu när jag är hemma så är det lätt att distrahera sig från tankarna om hur jag ska gå vidare med M situationen.  Men jag försöker ibland tänka mig hur det skulle vara om vi pratade igen. Hur det skulle kännas. Känslan av att vara vänner och inget mer. Veta att det inte är något mer. Och det känns konstigt. Jag tror det skulle vara väldigt svårt. Men samtidigt vet jag att jag kommer sakna vänskapen och den kemi som vi ändå verkar ha. Men, den kemin kanske bara fanns för att jag trodde det kunde bli något mer. Så jag vet inte riktigt än, så jag låter bli.