Emilou och ta dig upp ur sängen

Jag har sovit dåligt sedan jag kom tillbaka till England.  Jag drömmer konstiga saker, vaknar stup i ett. Så det var väldigt svårt att ta mig upp ur sängen imorse.
Det är mycket som snurrar i huvudet.
En sak som snurrar är varför det blir så att när vissa personer klagar så lyssnar folk bara, tycker lite synd om men lägger sig liksom inte i för att försöka komma med lösningar eller råd. Medan när andra personer klagar så lägger sig folk i för att försöka rädda personen som klagar, komma på lösningar, förslag på hur saker ska hanteras, eller börjar analysera situationen och hitta orsaker till det.
Jag vet att jag är skyldig till att göra bådeoch. Jag vet att jag ofta får både och. Så det måste ha att göra med dynamiken mellan personerna eller hur det uttrycks.

Emilou och jag saknar honom

Jag gick just ut och hällde kaffesump i trädgården.
Värmepannereparatören var här på förmiddagen och fick en kopp kaffe.
Just det där med att hälla kaffesumpen i trädgården är något som D alltid gör när han är hos mig. Han dricker mer kaffe här än jag. (Jag borde förövrigt inte dricka kaffeslatten som blev över eftersom jag försöker detoxa, men jag har ju även ätit socker och kolhydrater så jag kanske får börja om helt enkelt).
Att gå ut och hälla kaffesumpen i trädgården slängde mig tillbaka till när D var här. Det var som att den kroppsliga aktiviteten väckte ett kännslomässigt minne, ett känslomässigt minne som verkligen kändes i kroppen. Känslan när han var här. Känslan att vara med honom. Vara nära honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Det är underligt hur kroppen och knoppen hänger ihop på det sättet. Hur en tanke kan kännas i kroppen. Hur en rörelse kan ge upphov till en tanke. Hur en känsla kan vara i både kroppen och knoppen samtidigt.

Och det är fantastiskt hur hjärnan kan bli kontrollerad. Vanligtvis kompartmentalerar jag mina känslor angående vårt förhållande. Jag spenderade så mycket energi på att oroa mig de första åren att jag var tvungen att lära mig att lägga om energin på de rätta grejerna, som att visa att jag gillar honom och uppskatta hans känslomässiga uttryck. Det främsta jag lärde mig var att inte oroa mig när vi är ifrån varandra. Och därmed inte tänka så mycket på förhållandet heller när vi är ifrån varandra. Jag håller det i sin lilla låda i mitt huvud som jag öppnar när vi är tillsammans. Det har hjälpt jättemycket. Men så ibland kommer kroppen med sådana här minnen, då känslorna kommer utan att jag förväntar mig dem. Och min lilla låda öppnas upp automatiskt. Den som jag annars bara öppnar när jag är med honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Men hjärnan är fantastisk. För jag låter den där känslan komma fram, känner den lite. Sedan kan jag stänga lådan igen, inte låta den dominera mitt liv och min dag. Lite sipprar ut såklart. Jag saknar honom ju hela tiden.

Emilou och det här med par

Jag har ju en liten störning på par som är väldigt pariga, som liksom hänger mer med varandra än andra när en är i en grupp med dem.
Jag har många kompisar som är så som par, och jag gör verkligen mitt bästa för att inte vara så med D. Jag har en ganska ny kompis som är jätte bra på att hitta denna balans. Jag har hängt med henne och hennes kille ett par gånger och det har alltid varit jätteroligt. Och här om dagen kom jag på att det var lite för att hon inte bara frågade om han kan vara med på våra planer, men också för att hon frågar om jag vill hänga med på deras planer ibland. Och det är en så sjysst och inkluderande attityd som jag verkligen tror bidrar till att det är så lätt och skönt att hänga med dem.

Emilou och nostalgi?

Jag var i Wales i helgen och det var sista gången jag hälsade på D i Newport. Idag flyttar han sina grejer till en kompis vind, och på söndag flyttar han ut för gott.

ÄNTLIGEN!

Newport har minsann varit ett äventyr. Först med häftiga lägenheten, men som var iskall på vintern. Sen Crazy Tracys hus med alldeles för många inneboende, trasiga fönster, en lös diskho och dusch som läckte ned på en lampknapp på våningen under. Men det var också där D lärde sig laga fantastisk curry. Sedan flyttade han till ett hus som fortfarande var delat, men med trevligare grannar och bättre hyresvärd. Han köpte the Bug som gjorde att vi kunde åka på äventyr i Wales, och han kom alltid och hämtade mig på flygplatsen. Ett par gånger med en bukett blommor. Vi klättrade upp på Pen-y-fan i snö, sol, regn, och alla på samma gång. Vi promenerade på Sker stranden vid Tata stålverken, vi utforskade Bristol, Cardiff och Penarth. Trots att Newport inte är världens bästa ställe så är jag glad att vi upptäckt så mycket av den delen av landet. Jag har sett mer av det än jag annars skulle gjort.
Men det har varit jävligt svårt många många gånger att ha honom så långt bort, att jag varit så långt bort. Inte minst för att han inte alls trivits, på jobbet, i stan eller i sitt boende. Det har ofta känts ovärt på så himla många nivåer . Det har varit så jävla svårt att kommunicera, bry sig, och stå ut på distans. Svårt att stå ut med hans nedstämdhet, hans negativitiet och kritiskhet. Hans ogillande av jobbet, och hur det har dragit ned honom. Det har varit svårt att stötta honom i det när alla delar av hans liv är rätt så dåliga. Det har varit svårt att vara så långt borta. Men jag och vi hittade ett sätt hantera det, i alla fall lite bättre, och vi jobbar fortfarande på det. Det är ju inte som om det kommer bli lättare när han är i Gambia.
Så jag vet inte om det är nostalgi jag känner nu när flyttlasset går. Det finns ju kanske inte så mycket att vara nostalgisk över, men det är heller inte en lättnad för vi har ju en ännu större utmaning framför oss. Jag tänkte här om dagen på att jag ju tänker att jag åker och hälsar på i Gambia, och den tanken gjorde mig lite rädd och nervös. Tänk då hur D känner. Kanske är jag därför lite nostalgisk, för det vi lärt oss under Newport tiden, att vi ändå var relativt nära varandra, att vi hade våra egna utrymmen och liv igen, och hur det nog var bra för oss just då. Jag är definitivt nostalgisk över de resor vi gjort tillsammans, i Wales, sydvästra england och utomlands. Jag är stolt över hur vi växt genom att ha lite avstånd, men också orolig över hur mycket saker jag inte längre vet hur vi fungerar tillsammans. Som typ tvätt och vardags grejer, hur funkar det numera? Vi har ingen aning. Så jag är liksom lite osäker och nervös också.

Men jag är otroligt glad att han kommer ifrån sitt jobb och Newport. Jag kommer nog aldrig åka dit igen.

Emilou och det är inte spännande längre

Jag kanske är i skrivfasen some karaktäriseras av tvekan, självförtrodendekris och allmän ångest. Det har ju skett förr.

Men.

Jag tycker inte mitt jobb är så kul och spännande längre. Det har jag ju uttryckt förut också, men det är liksom en känsla som återkommer och består. Det känns så ovärt att hålla på med alla detaljer som behövs, hitta rätt ramverk och litteratur för att ge bakgrund till frågeställningen. Jag får mindre och mindre tillfredställelse från att bara skriva. Det är inte kul. Det är bara jobbigt. Det var länge sedan jag kände den där känslan av att jag skriver något smart och bra. Inte ens här på bloggen får jag till det särskilt ofta.

Det klart att det är jättebra och kul att få resa så mycket som jag gör, det är lyxigt att ha de resurser till kunskap som universitetet ger och att ha väldigt flexibla arbetstider är väldigt skönt. Men mestadels av tiden är jag själv med mina tankar. Och det är jävligt trist måste jag säga. Det tar också väldigt lång tid innan någon form av bekräftelse kommer, och då mest i form av en publikation som kanske läses av någon. Ibland presenterar jag på konferenser och får en bra diskussion efter, men oftast ställs bara konstiga kritiska frågor. Så jag har slutat bry mig så mycket om konferenser. Folk är också så nervösa med att dela insikter och tankar för att folk ska sno dem från en att det inte sker så mycket diskussion ändå.

Jag står nog ut ett tag till, speciellt eftersom jag ju fått förlängt kontrakt, men efter det måste jag ta tag i var jag vill att karriären ska ta vägen. Jag ska ju såklart inte sitta och rulla tummarna medans för att förbereda för en annan kariär, men jag tänker också utnyttja det jag har för tillfället till max.

Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och Måndag

Det har varit en otroligt dålig måndag, jag har inte fått något gjort alls.
Kanske är det som vanligt på måndagar, det är en långsam start på veckan. Jag har googlat information om Gambia, jag har ringt takläggare, sorterat papper och ätit lunch i solen.
Just det där med att ringa takläggare är jag iochförsig ganska stolt över. En firma kom förbi i helgen och gav ett pris, och hade egentligen tänkt att inte fråga andra för denna firma har jag fått rekommenderad av en kollega. Men så bestämde jag att vara vuxen och ta ansvar och ringde på två andra firmor också. För rekommendationen är ju att få tre prisofferter. Den ena kommer imorgon och den andra på torsdag. Det är lite läskigt för det handlar antagligen om mycket pengar, och jag har ju ingen aning alls om hur en utvärderar kvalitet på takläggande. Men jag känner att jag får många många vuxenpoäng av detta.

Emilou och en snabbis

Oj.
Det har gått ganska lång tid sedan jag skrev här. Våren sprang förbi, och halva sommaren likaså. Det var mycket resor och mycket jobb under den tiden. Det var många bollar i luften, mycket osäkerhet och dörrar som kanske var öppna. Nu har ju saker och ting fallit på plats lite mer. Inte på det där lugna, allt har ordnat sig så bra sättet, utan jag vet vilka dörrar som är öppna och vilka som är stängda. En dörr leder ju till Afrika, och en annan är min alldeles egen dörr till lägenheten här i Newcastle. Ingetdera är optimalt, men det är det som är bäst just nu av de möjligheter som ligger framför oss.
Men det jag tänkte meddela var en lite mer värdslig observation. Jag har inte tränat på i princip hela juni, jag har gått på lite yoga men inte mycket mer än så utöver min vardagscykling till jobbet. Och trots att jag just haft semester och alltså slappnat av (jisses så skön och fin semestern med D var!) så har min kropp nu börjat strejka. Jag har ont i ryggen, nacken och armbågen, och jag tror att det har att göra med att jag inte tränat. Jag skulle gått på bootcamp ikväll, och såg riktigt fram emot det, men fick ingen bekräftelse från tränaren så jag jobbade sent istället. Kände bara att jag behövde dela med mig av det.

Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och håret

Jag klippte ju som bekant av mig håret i förra veckan. Det är intressant vilka av de i min omgivning som märker och kommenterar. Hittils har bara tjejer kommenterat, men inte alla tjejer. Jag undrar om männens brist på kommentarer beror på att de är oroliga att en kommentar om utseende kan tas fel? Jag vet inte riktigt vad kvinnors brist på kommentar beror på, kanske att de inte bryr sig? kanske att de inte vill kommentera?

Jag har även dragit på mig en till förkylning från mina små syskonbarn. Det har lett till att jag inte tränat på hela veckan och jag känner verkligen av det. Jag hade en bra rutin på tre gånger i veckan innan jag blev sjuk, och nu när det inte varit något på över en vecka så känner jag mig nedstämd och rastlös, jag har kort stubin och känner mig oönskad och oälskad i alla relationer. Det klart att allt detta inte bara har med att jag inte tränat att göra, jag kan ju känna så när jag har en träningsrutin också, men jag vet att det alltid blir värre när jag inte tränat. Jag hoppas att jag blir frisk snart.

Emilou och en sak jag har lärt mig

Jag var nog lite naiv när jag blev klar med avhandlingen för jag trodde det skulle vara lättare att skriva. Det är först nu när jag perfektionistiskt har jobbat på dessa ansökningar som jag verkligen förstått hur mycket arbete som egentligen går in i att skriva riktigt bra. Jag vet inte om jag har tålamodet egentligen för att vara så nitisk och perfektionistisk. Främst av allt så har jag ju inte tiden att vara så noggrann. Jag måste få ut artiklar från avhandlingen, jag måste få ut artiklar från projektet.
I slutändan var det också det som gjorde att jag inte sökte jobbet i Sverige igen. Som mitt CV ser ut nu så har jag flummat runt i sex år utan att egentligen få så mycket riktigt för det. Så jag måste se till att få det på CVt innan jag ger mig av.
Och jag har egentligen bara ett år på mig. (Inte ens det)

Emilou och valmöjligheterna

Jag har börjat söka pengar för att fortsätta forska här i Newcastle. Men jag är inte säker på att det är rätt väg att gå. Jag söker för att det är bra att söka, det är det en ska göra när en är i det stadie jag är, det är värt att försöka. För försöker en inte så får en aldrig pengar. Men jag är inte säker på att jag vil fortsätta här, eller ens fortsätta med det som jag föreslår att forska om. Jag söker för att jag har fått mycket stöd i ansökan, för att inte göra dessa människor besvikna och vara otacksam för hjälpen de gett.

Jag har också sett att min potentiella drömarbetsplats rekryterar igen. De har två permanenta tjänster utlysta. Jag är i valet och kvalet om jag ska söka. Å ena sidan är det ju fortfarande drömmen, och jag skulle vilja göra något annat än att forska inom akademin. Men å andra sidan har jag lite för många järn i elden här som jag faktiskt vill avsluta innan jag ger mig av. Jag vill få ut dessa artiklar, jag vill använda datan som jag jobbat så hårt med att samla in.

Det leder just nu till att jag lutar mot att göra ett val som är helt emot mitt egenintresse. Något som jag egentligen inte är så sugen på i långa loppet, men som är bäst just nu. Jag har valmöjligheter men väljer kanske inte rätt. Det där med fritt val är en myt.

Emilou och det nya året, det viktiga året

Jag har bävat inför min 30 årsdag.
Det är så mycket som ställs på sin spets just detta år. Det är inte bara det vanliga med att när en fyller jämt, och gammalt så ska en ha massa utvecklingsmål antingen uppsatta eller avklarade. Innan jag fyller 30 vill jag ha; bestigit ett berg, blivit en självsäkrare människa, sprungit en mil under en timme, trivas på jobbet, klara en yogapose, vara hälsosam, ha barn, bostad, bil etc. Eller under mitt 30 vill jag uppnå; bättre jobb, bättre hälsa, klättra upp på ett berg, bli en självsäkrare människa, springa en mil under en timme, klara en yogapose etc. etc.

Alla dessa saker som på något sätt kopplas till dennna abstrakta ålder 30. Då är det meningen att en ska bli lite mer vuxen, ta lite mer ansvar, vara lite mer etablerad i livet och inte ha tjugonågonting-åringens kval, osäkerhet och flyktighet. Tjugonågonting är åren då det är okej att prova saker, utforska och undersöka, både professionellt och personligt. Trettio är då en ska vara klar med detta ungdomliga beteende, vara lite säkrare på det en vill och ha riktning. Det passar inte längre att prova, eller om du provar nytt så ska det vara med mening och del av en strategi.

Men mitt liv är inte så. Och även om jag vet att många andras liv inte heller är så, känns det som om mitt liv borde vara så. Och jag trodde att jag skulle ha lite bättre koll nu. Jag trodde att jag skulle ha lyckats lite bättre på jobbet och därmed vara lite mer säker på vad jag vill. Men då kickar att fylla trettio och under detta år uppnå massa saker in istället. Nu när jag kanske inte uppnått alld jag borde ha under mina tjugonågonting vilda år, det kan jag ta igen under mitt första trettionågonting år. För det är en milstolpe. Det är viktigt att fylla trettio. Folk har speciella fester för att de fyller trettio.

Men det är inte så för mig. Trettio blev liksom en födelsedag som vilken annan. Jag var förkyld och alla mina planer lades på is. Mitt trettionde år på jorden kommer definitivt vara transformerande, för mitt kontrakt tar slut när jag fyller trettioett. Men det är ju inte frivilligt. Det är inte jag som väljer förändring. Och då är det svårt att se fram emot förändringen. Då finns det ingen anledning att ha en speciell fest för det.

Jag känner mig inte mer vuxen, känner mig inte mer utvecklad, känner mig inte mer självsäker eller ens säker på vad jag vill göra i livet bara för att jag fyllt trettio. Jag känner inte att jag behöver förändra mitt liv eller ta mig an en massa utmaningar för att jag plötsligt fyllt trettio. Livet ger mig nog med utmaningar som det är just nu, och har gjort det de senaste tre åren. Jag behöver verkligen inte utmana mig mer (även om jag i mina nyårslöften gav mig några roliga utmaningar), jag behöver klara av de utmaningar som jag har i livet just nu. Jag behöver fortsätta kämpa.

Det är ett viktigt och omvälvande år jag har framför mig. Det är många saker som behöver komma på plats. Jobb, relation, plats. Trettio kommer vara ett stort och viktigt år, men inte för att jag fyller trettio utan för att livet har gjort det på det viset.

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och jobbet utan poäng

Det finns många bra saker att säga om mitt jobb. Både på en personlig och mer allmänt viktigt nivå. Personligen är det ju väldigt skönt att ha mycket flexibilitet och en bra lön, och allmän viktigt så forskar jag ju på saker som påverkar samhället.
Men jag kan inte låta bli att känna att det inte finns en poäng med det hela ändå.
Jag har svårt att ta mig för att påbörja artiklar pga denna tankeprocess:

1. det måste vara så himla fantastiskt bra och väl undersökt.
2. det måste säga något nytt som spelar roll i en värld utanför den akademiska.
3. även om jag tycker att jag uppnått 1&2 så måste jag också få det publicerat och då är det någon annans jobb att säga att jag inte uppnått detta.
4. om jag inte publicerar finns jag inte, och ingen vet att jag gjort ett bra jobb som spelar roll.
5. men även om jag publicerar så vet bara en handfull människor vad jag gjort och vad som efter mycket om och men kanske kan ses som relevant för allmänheten (på universiteten).

Hela denna cykel får mig att känna att det liksom inte är någon vits att ens försöka. Det är liksom lite för höga hinder att hoppa över. Det verkar som om de som lyckas publicera mycket har kommit över denna menlöshet och ser någon typ av intrikalt värde i att skriva, forska och banka huvudet i väggen när det inte blir publicerat. En del verkar också tulla lite på punkt 1, men överdriver punkt 2.  Kanske är det för att de värderar det som en akademisk kariär ger; flexibiliet och frihet att göra det du vill, undervisning och känslan av att du gör något bättre för världen (vare sig genom forskning eller undervisning). Och kanske lyckas vissa faktiskt göra världen lite bättre, eller övertala någon om att de faktiskt haft 'impact' i världen med deras forskning. Men vi statsvetare vet ju egentligen bättre, vi vet att det är många saker som påverkar vad som sker, vilka beslut som fattas och vem som får rätt. Så för oss är det mest en byråkratisk övning, försöka påvisa att det där som jag gjorde, det påverkade minsann lite gran!


Men jag vill faktiskt göra världen bätre. Jag vill faktiskt påverka världen. Så egentligen är ju den logiska slutsatsen att jag inte borde vara akademiker. Men jag vet inte om jag är beredd att ge upp friheten och flexibilieten. Kanske kommer jag inte ha ett val tillslut, kanske måste jag ta det som erbjuds när mitt kontrakt tar slut. Det här med att vilja ha en mening med jobbet är kanske ett lyxproblem som jag kommer att sakna när jag inte längre har något val.

Emilou och vi hade ju kommit så långt

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst fick jag min drog, lukten och känslan av att ligga bredvid D.
Men det var också en enorm besvikelse.
Allt det som var problematiskt för ett år sedan är fortfarande problematiskt. Var ska vi vara, på vems premisser, han vill inte ha barn (eller kan inte lova något nu), vi sårar omedvetet varandra hela tiden. Men när vi väl är tillsammans vill vi inte prata om det. Det ligger så mycket emellan oss att vi inte ens hade sex.
Sista morgonen spenderades i sängen, gråtandes,fylld av ångest. Vi försökte att prata igenom det svåra. Försökte hitta lösningar. För vi älskar ju varandra. Han är den finaste bästa människa jag känner. Han har många drag jag stör mig på också, men han känner mig jag känner honom på ett sätt som ingen känt mig förut. Han gör inte många av de sakerna som andra romantiska killar gör. Han överöser mig inte i kärlek och känslor, han säger inte hela tiden att jag är snygg eller sexig. Men det jag gör inte heller det till honom. Men han får mig att skratta djupt och intensivt med alla sina djur imitationer. Vi är ett otroligt bra team.Vi har ofta samma värderingar. Han gör mig trygg och galen på samma gång. Han får mig att vilja leva resten av livet med honom samtidigt som jag ibland inte kan stå ut med hans osäkerhet. Jag är djupt förälskad i denna man.

Men söndagsmorgonen och allt som vi ännu en gång var tvungna att gå igenom fick alla känslor att rinna ur mig. Jag var arg och fantastiskt förälskad på samma gång, för att sekunden senare vara helt apatisk. Jag kände ilskan klia längs med min ryggrad, men så sa han något, eller jag sa något som fick den att förvandlas till ett littet moln av lättnad över skuldrorna. Min kropp stängde nästan ned, hjärnan vägrade processa information, kunde inte tänka en klar tanke, och jag slumrade till allt som oftast. Hela morgonen är som en dimma.

Det ska inte vara så här svårt.
Jag vill ha någon som vet vad de vill, vet att de vill ha mig och vill vara med mig.

Jag vet att D vill det. Och jag vet att anledningen till varför det är så svårt är att han inte vill lova något han inte kan hålla. Han vill inte säga att vi ska leva tillsammans inom ett år för han vet att det kan vara svårt att uppnå. Så jag vet att det inte är för att han inte vill som han är svår. Jag litar på honom. Jag vet att han älskar mig. Men varje gång detta händer så distanserar jag mig lite lite mer. En liten del av mitt hjärta ger upp trots att jag älskar honom. Jag skjuter bort honom, skjuter undan planer och tankar på en framtid med honom. Fördet ska inte vara så här svårt, ellerhur?

Jag vet också att förhållanden inte är lätta. Man måste jobba på förhållanden, och jag tror också att man måste välja att vara tillsammans. Det händer inte bara. Eller iallafall inte för mig. Min hjärna och mina känslor fungerar inte på det sättet. Men jag trodde att vi kommit längre än vad det visade sig att vi gjort. Vi har kommit långt, jag förstår hans perspektiv bättre nu, han förstår mig bättre. Vi har lärt oss bråka och han tar mer innitiativ till att lösa konflikter. Jag har lärt mig lita på att han vill vara med mig. Vi har rest tillsammans, vi har rest till varandra, vi har byggt ett skjul tillsammans. Vi har kommit långt sedan förra året. Men uppenbarligen inte långt nog. Och jag står rådvill och vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag känner och vad jag vill. Hjärnan säger att det inte ska vara såhär svårt, men jag vill inte förlora min D. Så jag gör ingenting. Väntar på att det ska kännas helt rätt eller helt fel. Kompartmentaliserar och tänker på annat.

Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och idag är jag beredd at ge upp

Jag minns när jag började blogga. Då skrev jag så utlämnande, så mjukt, roligt och flytande.
Jag har tappat det.
Jag har börjat skriva torrt och tråkigt. Informativt. Strukturerat.
Det värsta är att jag inte heller skriver så bra professionellt längre.
Jag tänker ofta att det här med att vara akademiker, det handlar mindre om att vara smart, och mycket mer om att kunna skriva bra, och ha ett självförtroende av stål, och därmed vara lite arrogant.
Jag skriver inte bra, längre.
Jag tror att jag skrev ganska bra förut. Då kände jag att orden hade mening, de kom av sig själva och skapade smarta formuleringar.
Min hjärna arbetade kreativt, hittade på saker.

Eller så hittar jag bara på det nu.

Jag hämmar mig själv också. Jag kan inte längre skriva om de olika draman som sker i mitt kärleksliv, för det handlar ju bara om en person. Och det känns som att ju längre en är i ett förhållande desto mindre är det ok att ventilera de där små störningsmomenten, irritationerna och bråken. För det handlar ju om den personen. Och jag är inte bra nog på att skriva om det för att få till den fina nyansen.
Jag hämmar mig också för att jag inte vill skriva om jobbet. Jag har svårt nog att koncentrera mig på att skriva om det på jobbet, så varför plåga mig med att göra det här.

Så idag är jag beredd att ge upp på mig själv, på andra, på min karriär och på livet rent generellt.