Emilou och tandborsten

Igår kväll tog vi ett nytt steg i vårt förhållande. Efter dryga tre månader sovandes hos mig så sov jag över hos honom och har numera en tandborste i hans badrum.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

emilou och den bra känslan

Jag slogs just av en så himla bra känsla. Livet känns så himla bra, äntligen.
Det klart att det stormar och snurrar nu med, men av någon anledning känns det som om jag kan klara av storm och snurr.

Emilou är kanske lite nöjd med att vara i England ändå

Ja, det har ju varit rätt mycket Sverigesaknad här på senaste. Men idag när jag gick till skolan så låg det nästan lite vår i luften. Och det är ju det jag gillar med England, våren kommer så himla tidigt. Visst att jag saknar den Svenska vintern, men alltså VÅREN, den slår fanemig allt.

Emilou lyssnar

medans jag forsoker fixa till mardroms referenslistan till mardromspappret.

Emilou springer ifatt

Den där jävla skitkänslan gav med sig när jag gick ut och sprang. 8.5 km. Så jävla bra är jag. Visst att det tar typ en timme, men det låter jag det göra för just nu handlar det mest om att ta sig ut och springa regelbundet. Snabbhet får komma sen.
Hjälpte också att prata med Em, lättade på lite av skitsakerna som orsakat skitkänslan.
Och som lite extra plåster på såren hörde två oberoende vänner av sig och gav lite kärlek. Kanske inte uppenbar kärlek, men ett litet 'hej, jag minns dig och vill vara kompis med dig'. Jag har något annat här om de där kollegorna inte funkar. Självkänslan hann ifatt verkligheten. Eller om det är tvärt om.

Island dag 2- Emilous post Island-edit

Faktumet att det är den isländska flirten är det jag skrivit om i min anteckningsbok efter andra dagen på Island som också var första dagen på konferensen då jag presenterade mitt papper som fick ASABRA feedback av opponenten säger kanske något om hur ovanligt och viktigt detta var för mig. Presentationen gick i alla fall väldigt bra, jag var beredd på att bli slaktad men blev hyllad. Jag hade ingen aning om hur konferenspresentationer fungerade, men var ändå inte så himla nervös. Maria hängde med mig och satt längst bak.
Så fort opponenten fick reda på att jag var jag sa han: I really liked your paper.
Jag sa: Thanks, it is a rather different paper to the others on the panel. I was a bit worried when I saw them, cause my paper is not empirical at all.
Han: Well I think that is what is interesting about it, and I will tell you more about it later

Det är ju som att ge någon en present som de inte får öppna förens en halvtimme senare!! Men jag tog det mest som att det är något som opponenten säger till den som ska presentera. Jag var ju clueless när det kom till konferensetikett.

När jag sedan skulle presentera (näst sist!) introducerade han mig och mitt papper med att säga: We now move on to a rather different paper, but a paper that I really like a lot.

Jag presenterar och det går bra. Missar bara en knapptryckning som skulle få fram ett frågetecken. Jag fick till och med publiken att skratta när jag sa att det var både synd och skönt att den person som utvärderat det program som jag kritiserar i mitt papper inte är där.
När det blir dags för opponentens kommentarer börjar han med att säga: We have a collection of rather different papers here, which all bring interesting points to the discussion. I am particularly thinking about the paper presented by E, but I will go in to more details about this later.
ÄNNU EN GÅNG håller han mig på halster. Men när han väl kommer fram till att kommentera mitt papper säger han:
I think you have put forward a very strong argument for seeing young people in a different way than we currently do. We need to see young people as citizens when we do these surveys about their civic engagement.
Jag har alltså övertygande argumenterat för en fundamental förändring i hur en hel disciplin utför sin forskning. Visst att jag inte övertygade de gamla stofilerna, och egentligen vet jag inte riktigt vem opponenten är, om han har någon vikt överhuvudtaget och det är ju inte så sannolikt att denna disciplin kommer att ändra sin forskning. MEN jag blev inte slaktad. Det är det absolut viktigaste.
Andra dagen på Island var helt enkelt en succé all round.

Emilou ger er massa (onödig) info.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, jag hatar när folk är sena. Så himla respektlöst!

HAR DU BRA KONDITION:
mja, pallar ju att springa hyfsat långt, men när det gäller super intensivitet som på dödsträningen så tvekar jag. Har nog någon rätt bra grundkondis, som försämras och förbättras beroende på hur mycket jag tränar.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I helgen av papparazi syrran som köpt ny kamera.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
sugen på att dricka öl. och inte så sugen på att göra den där översättningen som jag borde.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Jag skulle säga svart, men visualiserar min garderob och då blir jag lite osäker. Finns en del färger, men nog ingen som dominerar. Beror på plagg.

KAN DU LAGA MAT:
Hells yeah. Och baka. Lagade jordens godaste kykling och sötpotatisgryta igår.

VAD PLUGGAR DU:
erm, statsvetenskap. Men som doktorand är man ju i limbo mellan forskare och student.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
när jag vänder rätt kind till.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår när jag och systeryster bråkade.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
nä, det är rätt bra att gråta när man bråkar.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
mja. innan bråket var det asabra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Twinnings Earl Grey. Inget annat märke duger.

ÄR DU NYTTIG:
Jag gör mitt bästa.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Inte som jag är utbildad för. Men jag har ju ströjobb som är relaterade, som typ undervisning och intervjuer.

ÄR DU BLYG:
Jag var extremt blyg när jag var liten, gömde mig bakom mina föräldrars ben osv.Tror att jag kommit över det värsta nu. Nu är jag mest nervös och osäker.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
typ 9-

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Just Dance, och hatade det.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
asså jag spelar ju inte.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
allt ifrån två pints till ett par vodkacokes.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
ja, i en papperskorg på en full nattbuss. Lisa skämdes ögonen ur sig, jag var för packad för att palla bry mig.

JAG SOVER:
väldigt gott i mitt nymålade fantastiska sovrum.

VAD SA DU SENAST?
oh no.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
nä. Men på konferens, vilket ju typ är nördfestival. Och förra året var jag på Research Methods Festival. Jag är typ jordens coolaste.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
oftast ingen. skriver av mig ilskan/ledsenheten.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
motivation.

HAR DU SNYGGA SKOR:
ja. till och med mina gummistövlar är heta.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Förlåt att jag var så envis. Jag älskar dig.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
ja

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, men på min bäddsoffa.

HAR DU KÖRKORT:
ja.

ÄR DU ENSAM NU:
på mitt kontor ja, men folk sitter i rummet bredvid.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att få lite rutin och börja bocka av saker på min långa lista.

Island dag 1

Jag skrev lite i en anteckningsbok när jag var på Island. Detta skrev jag första dagen när jag satt på favoritkafeet Laundromat och läste och väntade på att Maria skulle vakna så vi kunde jobba på vår presentation

24/8 Första dagen på Island.

Jag gillar Island. Det är så där lagom kallt och soligt. Det är något med ljuset och temperaturen som gör att det känns som hemma. Folk är snygga, och när jag gick ned för huvudgatan (som också typ är den enda 'stora' gatan) slogs jag inte bara av hur rent och snyggt det var på gatan men även av att jag ville köpa allt som fanns i skyltfönstren. Samtidigt är det väldigt avslappnat. Det är väldigt Skandinaviskt. Kanske är det därför jag gillar det. Allt som påminner om hemma gillas.
Men ibland vet jag inte vilket språk jag ska prata. Isländska är inte riktigt nog likt svenska för att man ska förstå allt, men man förstår vissa ord.
Kördes till hotellet av jordens stoltaste taxichaffis igår. Han var verkligen stolt över sitt land, skröt om allt som Island har att erbjuda. Men dissade också studenter som får studiebidrag från staten. Bra idé att göra det med två akademiker i bilen!
Samtidigt som det är väldigt roligt att resa med Maria är jag nu orolig för hur det ska gå med vår presentation. Vi lever liksom väldigt olika sorts liv. Och det gör det jobbigt att resa med henne men också att vara så beroende av henne som jag är nu. Och det är frustrerande att hon genom att sova halva dagen liksom kontrollerar situationen. Jag är nämligen rädd att vi kommer sitta uppe till kl 2 i natt och jobba, och jag kommer vara död imorgon på min presentation. Visst att jag förväntar mig att bli slaktad, men jag vill inte vara dödstrött när det sker. Det skulle ju göra allt mycket värre. Idag var det i och för sig helt okej att hon sov, för jag har att läsa och förbereda. Och imorgon är det min presentation så då skiter jag faktiskt i vad hon gör, och på fredag ska jag rida så då är jag också oberoende av henne.
Det kanske blir bra ändå. Det är bara så frustrerande att vara under någon annans kontroll, när man måste jobba ihop.
Det slår mig också lite hur Matt är. Om jag hade varit säg Emma hade han lätt velat boka tillsammans etc. men nu är jag jag och han nästan distanserar sig. Eller kanske inte, han föreslog ju att äta middag ihop, och kollade om jag ville med till Golden cricle.
Men det känns som om jag har kommit utanför gemenskapen på kontoret. Egentligen är det inte så konstigt, för det var ju faktiskt det jag lite ville. Få lite distans. Så det är ju lite självförvållat.
Föresten sa taxichaffisen också att det 'bara' var fem timmars körning till Höfn från Reykjavik. Gillar relativiteten i distans.

dagens insikt 20: Jag ser nu ut typ såhär

Jo jag klippte ju av mig håret här om veckan. Jag ser ut typ som Tove Styrke, och det är jag ju ganska nöjd med.

och ja, anledningen till att jag bloggar så mycket för tillfället är för att jag har ett papper att skriva. och bara inte kan koncentrera mig. Jag har just ätit mandlar till middag.

små små tecken

Ibland så tänker jag inte på de negativa parallellerna, utan på de bra parallellerna. De när jag får reda på att det typ mysigaste omaka paret jag känner inledde sitt förhållande på ett liknande sätt, de träffades, lade till varandra på facebook och började chatta. Och de när jag läser ett blogginlägg som beskriver precis hur jag kände för en dryg månad sedan. Visst att dessa inte handlar om mig, men jag har ju inte haft detta förut, så att få reda på att andra som funkat är på samma sätt ger mig liksom lite hopp.

Dagens insikt 20: Han ser mig.

Jag ligger bredvid honom och suckar. Frågan ligger och gnager i mina tankar. Jag måste fråga, jag måste prata, jag måste ta upp det. Men vet inte riktigt hur. Vet bara att jag känner en massa och måste få veta för att sluta känna.
Jag kollar läget lite genom att säga 'I like this' och han drar mig lite närmre, jag säger 'cause I quite fancy you' och han drar mig ännu närmre.
En vanlig människa skulle ta detta som något bra. Paranoida emilou tar det som att han inte vill sätta ord på det för att han inte känner det.
Den välbekanta konflikten mellan att skjuta bort och dra närmre infinner sig igen.
Vi står på nästan samma ställe som den där gången förut och jag tror han ser det på mig. Vi står nära nära, och han ser det på mig trots våra tre decimeters längdskillnad. Han frågar om jag är okej. Jag säger att ja det är jag nog. Men han ser det på mig. Han hör det på mitt svar.
Så jag svamlar ut något som inte alls är så genomtänkt som jag hade tänkt att det skulle vara. Men det är ute i det öppna.
Jag blottar min oro. Jag blottar mina känslor. Visar mig sårbar. För just där och då var jag väldigt väldigt sårbar. Jag hade kunnat gå sönder av ett endaste ord, en endaste blick eller en endaste handrörelse. Mest för att jag kanske inte limmat ihop mig själv helt från förra året och jag tyckte att likheterna var slående. Så jag var lite extra sårbar.
Men det sårande ordet, blicken eller handrörelsen kom inte. Istället var han bara fin.
Vi sätter oss i soffan och jag är alldeles hopkurad. Bygger upp en fysisk mur mellan oss, som om det skulle skydda mig. Men han håller om mig, han kan det eftersom han har så långa armar, trots min mur. Han håller mitt huvud och ser mig i ögonen. Och säger att han gillar mig. Gillar mig mycket. Och gillar mig mer och mer.
Jag tror att jag blir glad. Men mest är jag lättad över att jag sagt det och att jag inte kraschade. Han ser denna tvekan. Han ser allt. Han ser mig. Och han är fin.

WTF?

Alltså nått som är ännu tyngre är att vakna klockan två på natten och vara helt klarvaken.
För det enda som jag kan tänka på är att jag nu har en plats i min lägenhet som ger mig pirr i magen varje gång jag går förbi.

dagens insikt 16: 4486

Jag upptäckte idag att med facebooks nya meddelandefunktion kan man se hur många meddelanden man skickat till en person. Jag tror att mitt rekord är 4486, och detta inom en kort tidsperiod!
Idag behövde jag kaffe redan klockan 9. Drack det på tåget, och hade en subbe mitt emot mig som stirrade på mig hela tiden. När han klev på verkade han också vara på väg att sätta sig bredvid mig, trots att det fanns massor med plats och jag hade min stora (eh ganska stora) väska på sätet. Alltså, det är ju inte som om jag inte skulle flytta väskan om det var mycket folk på tåget, men nu var det verkligen inte det, då tycker jag att det är han som beter sig ohyfsat som typ kräver att jag ska sitta obekvämt. Det fanns liksom MASSA platser på tåget.
Åh, pendlings-vardagen. Jag har saknat den!

Jag gillar Mars

Det är snart ett år sedan jag fick reda på att jag fick finansiering för min doktorand.

Idag blev jobbet för Independent bekräftat.

Ikväll ska jag på en dejt.

Det är en bra tid i mitt liv. Saker flyter på. Jag gillar det jag håller på med, och det verkar som om det går bra. Det verkar som om denna tid på året, när solen börjar komma fram och vinterns mörker äntligen börjar ge efter, är när saker och ting vänder. Hösten och vintern är alltid jobbig, men så vänder det i mars och april. Inte bara humörsmässigt, men mitt flyt vänder. Hamnar i på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Och jag uppskattar det till fullo!

Bananskals-tur och hårt arbete!

En av mina kursare har jobbat som politisk reporter på the Independent, en av de stora tidningarna här på ön, och de hade frågat henne om hon hade lust att jobba lite för dem under valkampagnen för valet som antagligen kommer att hållas i Maj. Hon var lite tveksam till om hon ville göra det eller inte, och någonstans där i diskussionerna om vad hon kunde göra för dem kom hon upp med en idé om att jag och Anjelica skulle få en typ kolumn där vi svarade på läsarnas frågor. Vi som är unga, smarta, söta akademiker, och har tillgång till bibliotekets alla resurser! Hon föreslog detta för chefredaktören och han gillade idén, och nu verkar det som om det kommer att ske! Det kommer bli en kolumn i veckan och vi ska få komma in till redaktionen en dag i veckan och jobba!

Jag vet inte riktigt hur detta skedde, eller exakt vad det är vi ska göra, utan det känns som om jag mest halkat med på ett bananskal. Alice kollade med oss om vi ville göra det, föreslog det för chefredaktören och nu så händer det. (förhoppningsvis, peppar peppar!)

Men det betyder antagligen att jag bara kan vara hemma en vecka i påsk, för valkampanjen förväntas börja den 5e april, och det betyder också att jag verkligen verkligen måste få mina uppsatser skrivna INNAN jag kommer hem i påsk. Men lite hårt arbete är denna möjlighet förhoppningsvis värd!

Men det är ju inte helt klart än om det kommer att ske....man vet ju aldrig med sådana här saker i media, de kan ju ändra sig i sista sekund! Peppar, peppar.

Hur man överlever som doktorand 5

Man går ut när man inte borde. Jag mötte en kompis till en kompis idag när jag kom hem från skolan. Det var helt spontant, för han stod utanför sin port när jag gick förbi för att brandlarmet hade gått i deras kök. Men det gänget går alltid ut på torsdagar, och jag frågade om de skulle ut den kvällen. Det skulle de, de skulle till en pub quiz. Jag bestämde mig för att hänga med, trots att jag behövde packa inför helgen i London, bestämma mig för om jag skulle stanna tills på tisdag, läsa inför föreläsningen imorgon och inte mindst gå upp tidigt imorgon så att jag hinner göra lite av det jobb som jag får betalt för att göra innan mötet om projektet innan föreläsningen Så jag tänkte, och resonerade pga. min ekonomiska situaition, att jag skulle hänga med och ta En öl. En öl funkar aldrig. Det blev en hel del, och nu är klockan snart tre och jag har fortfarande inte packat, bestämt mig för om jag stannar i London tills på tisdag eller läst för föreläsningen imorgon. Det börjar även luta mot endast ett fåtal timmar att sova innan jag behöver gå upp för att hinna med det betalda jobbet innan mötet innan föreläsningen. Men det var en asabra kväll. Precis vad jag kände att jag (men inte min plånbok) behövde. Men nu efter att ha druckit mitt kvällste, så är det dags att sova. Väckarklockan står på 8 imorgonbitti. Det är så man överlever, eller kanske inte, som student.

Äntligen hemma+Herregud!

Resan till Sverige var lååååång och jag kom inte hem till Lövis förens 22tiden. Vaknade 04.45, bussen gick 05.50, och av någon anledning så var den väldigt snabb och kom fram en halvtimme för tidigt, så jag han med en eller två bussar tidigare än jag skulle ha hunnit, så jag kommer till Stansted vid typ 10 och mitt flyg var 13.30. Eftersom jag försökt göra resan så billig som möjligt så flög jag endast med handbaggage och checkade in online. Så de där tre extra timmarna var inte alls välbehövliga.
I och för sig tog säkerhetskontrollen evigheter, det känns som om de har ökat säkerheten för typ varannan person blev stoppad och de gick igenom baggaget. Och de gjorde det supernoga. Jag blev stoppad både i metalldetektorn och med min väska. Först fick jag vänta evigheter på att någon skulle komma och söka igenom den, och sedan när det väl var min tur så gjordes saken inte lättare av att det är en ryggsäck. Med Massa små fickor och skrån. Och snubben var tvungen att söka igenom varenda liten milimeter. Av någon anledning kändes det värsta förnedrande. Han var liksom så opersonlig att det inte kändes okej att han kollade typ mina underkläder...
Satt sedan på Starbucks i de typ resterande två timmarna, vilket ju var rätt sjysst, men Stansted är inte direkt den mysigaste och lugnaste flygplatsen....
Väl på flyget så packades vi som... ja vad säger man.... sardiner, lamm på väg till slakt, jag vet inte vad. Och eftersom Ryanair tar typ 200kr för en incheckad väska utnyttjar ju folk handbagage möjligheten till max (precis som jag) detta gjorde i och för sig att jag som inte hade någon brådska att komma på planet inte fick upp min väska i handbaggage utrymmet. Den fick skickas ned i bagageutrymmet istället. Jag hatar hatar hatar Ryanair. Personalen är otrevlig och det är bara jobbigt.
Väl i Stockholm kommer pappa och hämtar mig och vi åker förbi Rutan som har pengar under madrassen. Jag berättar exalterat hela historien om G och pengarna, och pappa är stolt.
Sedan lämnar han av mig i VH där jag möter Lisa och har många timmars välbehövlig och supermysig uppdatering. Det är verkligen skönt att vara hemma.
Så kollar jag mailen. Och har fått ett mail från Bristol. De har fått en till nomineringsmöjlighet och jag var första reserv, så de vill nominera mig! Detta är bara till den öppna tävlingen för ESRC, (vilket jag även söker genom Southamptonoch man kan bara söka genom ett universitet) men en nominering garanterar mig inte pengar. Så Southampton är inte bara det jag redan har tackat ja till, men även det mer logiska eftersom jag är garanterad pengar där. Och även om Therese är bra i det ämne som jag vill forska om, så tror jag att jag har lite större svängrum i Southampton. Eller vad fan, om det hade varit så att jag fått dessa två erbjudanden samtidigt och de vore likadana hade jag haft fruktansvärt svårt att bestämma mig! Men detta är en enorm självförtroendeboost och visar att man ska ha is i magen och inte oroa sig i onödan. Och definitivt inte krasha i onödan! ( krashen orsakades i och för sig av fler variabler...) Nu måste jag bara skriva ett vänligt email där jag tackar men tackar nej, utan att spoliera mina chanser till framtida samarbete med Therese....

OCH, mitt rum var mycket mindre stökigt än jag trodde det skulle vara efter inbrottet. jag var beredd på kaos, men systern och mamma har verkligen fixat i ordning. OCH jag får tillbaka typ 3000kr på skatten! jag trodde jag skulle få restskatt.
Det går fanemig bra nu.

Landminor

Jag vet att det var tyst ett tag från mig här på bloggen. Jag var tyst ett tag. Jag behövde lite tid att tänka på allt som hände med mig och runt mig då. Låter värsta dramatiskt, men det var det inte, mest bara att jag behövde tid att reflektera, knyta an och fatta vad jag vill.  Och sen var ju inte uppehållet så himla långt heller, eller två veckor är kanske jämförelsevis långt, om man tar i åtanke hur många gånger jag uppdaterat nu de senaste dagarna. Hur som helst behövde jag stänga av för att reflektera över min vardag. Jag behövde känna var jag stod och var jag skulle gå för att inte riskera att springa på några landminor som skulle spränga hela min verklighet i luften. Jag behövde, hur klyschigt det än låter, knyta an till mig själv.

Det var typ där någonstans i tystnaden som jag kände att jag, trots att jag är/varit arg, besviken, förödmjukad, ledsen, förbannad, utskämd och gråtit med en flaska rödvin på M, så har jag fått sagt vad jag vill, och det är bra så.. Han vet det, och jag tror att vi kanske kommer att prata om det någon dag. Men, som min käraste syster sa, jag kan inte förvänta mig att han ska förstå eller be om ursäkt. Utan det handlar om att jag ska få sagt vad jag vill, så att jag kan gå vidare. För om inte jag känner att jag inte längre känner agg mot honom, så skulle hans förlåt ändå inte betyda något för mig. Jag trodde att tid skulle göra något, men insåg att tid inte gör något utan lite ord också.

Det hindrar ju i och för sig inte att jag återupptar kommunikationerna med herr M något försiktigt, jag delar inte lika frikostligt som förut, är inte lika engagerad, och inte minst; jag frågar inget om hur han känner. För om jag gör det, så finns det risk att jag kliver på en mina och utlöser en explosion som jag inte riktigt är redo för. Inte så att M någonsin är en känslofontän, utan snarare så är jag rädd att höra saker som kan sätta igång en känslomässig explosion hos mig. Han berättade för mig att hans ex och hans kompis är tillsammans (som alla tre och Hippien, bor tillsammans i år. Ja, jag vetoade iden redan förra året, när de ändå fortfarande var tillsammans), men jag frågade inte hur han tagit det. Inte hur han mår eller hur det kändes. För det riskerade att komma in på något av samtalsämnena känslor, tjejer etc. vilka alla är farligt område om man vill hålla känslorna borta. Det har funkat ganska bra. Vi har ju i och för sig bara sprungit på varandra i biblioteket ett par gånger, innan jag drog på mig mitt förbaskade virus.

Mitt fokuserande på mig innebar ju inte direkt att jag satt hemma och ugglade, jag hängde massa med folk, bra folk. Men mitt mentala fokuserande fick mig att tänka på att jag, hur konstigt det än låter, måste stå lite själv också. Jag måste gå själv och vara själv. Jag älskar gemenskapen, internskämten och kakbaken, men, och detta kan ju vara en självklarhet för vissa, jag behöver få sitta och uggla ibland också. Jag glömmer alldeles för ofta bort detta och hänger med i gemenskapen, skratten och kärleken, men så kommer det stunder då jag bara vänder. Börjar känna snart-fuckar-jag-detta-känslan, och fattar att det är dags att dra på gummistövlarna och dra ut i skogen.(Eller nått. Metaforiskt eller inte.)

Och även om jag nu har reflekterat, knutit an till mig själv och knatat is skogen med gummistövlar (eller snarare legat hemma och varit sjuk i en vecka), så måste mitt fokus hållas kvar. Jag har lite mer än två månader kvar tills kandidatuppsatsen ska in, och har en sjujävla massa att göra, samtidigt som jag fasas över hur kort varje sektion måste vara (om Intro, slutsats och bakgrund är 500 var, kan de andra delarna vara 2623, men att lyckas med att få de tre första till 500 känns lite väl optimistiskt, speciellt med tanke på att detta inlägg nu är nästan 700), jag måste koncentrera mig. Fokusera på mig och detta projekt. Det hänger på det. Annars riskerar jag att inte bara springa på en liten landmina, utan en riktig jävla bomb som spränger mina framtidsplaner, självkänsla och allt hopp för framtiden.  

ps. jag lyckades byta lakan idag.ds

Boxnings nostalgi

Träffade en av de första snubbarna jag lärde känna på boxningen idag. Det var länge sen vi sågs. Han är gammal, men var värsta sjysst när jag började boxas och inte förstod ett ord av vad steve sa. Nu förstår jag inte vad han säger heller. Kanske var det för att han hela tiden hade sitt tandskydd i.... Han påminde mig om när jag började boxas och att jag då var i mitt första år, och hur jag nu var i mitt tredje. Det kändes helt sjukt. Alltså jag har känt de snubbarna längre än jag känt marta och alix egentligen. Sedan är väl kvantitet inte alltid kvalitet, men ändå. Det är verkligen så att de är mina kompisar, det är kul att träna, inte bara för att jag gillar sporten, men också för folket. Träningen ikväll var jättekul. Det var liksom som att hänga med kompisar. Men, samtidigt så var jag ju objekt för alla skämt. Rich sa något som jag helt misuppfattade och svarade helt fel,och det blev jättepinsamt. Men roligt också, för jag insåg ju hur fel det var, och skrattade åt mig med. Det är verkligen jättesvårt det där med att förstå vad de säger ibland.  Så oftast skrattar jag bara med. det blir roligast och bäst så. 

På fredag ska vi till Mexborough och kolla på när två av våra killar fightas. Det kommer nog bli rätt kul. 

Alltså jag är otrolig. Jag vet inte hur många inlägg om boxningen och vad som är kul som jag skrivit, men det känns alltid som om jag inte riktigt fångar det. Jag får aldrig riktigt fram det jag vill säga. Och jag fattar inte heller varför jag alltid blir så förvånad varje gång jag har kul på boxningen. Kanske för att det är så stora kontraster mellan de gånger de är kul och de gånger de verkligen är jobbigt, typ när alla de 'coola' killarna är där. De som typ är proffsboxare och typ med i gäng.